Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


ORIENTERING


Medan skidningen, friidrotten, ja, också fotbollen har anor från förra seklet, så är orienteringen i våra föreningar av tämligen sent datum. Orienteringen som tävlingsidrott var närmast okänd in på 30-talet. Inom skyddskåren gjordes tidigt vissa ansatser och även värnpliktiga på 30-talet minns kanske att någon form av orientering fanns i utbildningen.

Det är först inne på 1940-talet som orienteringssporten vinner fotfäste i en del österbottniska klubbar. Men från början fanns det en rad problem som föreningarna måste lösa innan orienteringen kunde bli en varmanssport. Kartor, kompasser, banläggare, instruktörer, ja, initialsvårigheterna var många. Också i Nykarleby.

Med en ganska tydlig tidsangivelse kan man bestämma när orienteringen på allvar togs upp inom NIK. Det hände 1945 i och med att Nils Lindholm med hustru Ruth flyttade till staden.

Dessa två jämte Stig M. Ingo gjorde ett pionjärarbete av betydande mått för sporten. Lindholm hade också varit med i tävlingssammanhang och räknades in bland de bättre inom distriktet.

Redan samma år, 1945, ordnade klubben ett internt mästerskap omfattande tre klasser. Seniorklassen vanns av Eliel Eng, tvåa var Arne Björk och trea Torsten Häger. Juniorklassen vanns av Hans Lundqvist före Karl Åström och Ingmar Enholm. Bland damerna kom Martha Löving etta före Ruth Lindholm.

Början var lovande och snart var föreningens orienterare redo att deltaga i både DM och FSOM.


Redan på 1930-talet var han med i NIK:s aktiva led, då som skidåkare och ännu på 80-talet tävlade han i orientering —- Martin Gleisner, Soklots och NIK:s verkliga trotjänare.
 ͸ Redan på 1930-talet var han med i NIK:s aktiva led, då som skidåkare och ännu på 80-talet tävlade han i orientering — Martin Gleisner, Soklots och NIK:s verkliga trotjänare.

 


DM-seger direkt

Orienterarna fick en tidig framgång när distriktsmästerskapet 1946 avgjordes. Tävlingen omfattade sex klasser (i dag omfattar ett DM 21 klasser!) och två av mästerskapen gick till NIK. Damklassen vanns av Ruth Lindholm och i flickklassen kom M. Löving etta.

En bronsmedalj blev det genom Hans Lundqvist i klassen under 16 år. Hans blev därmed den första manliga medaljören för NIK i ett orienterings-DM. Det kan noteras att många av dem som sökte sig till den nya sporten också var aktiva på andra områden, det kunde gälla skidning, friidrott eller fotboll.

I Kovjoki arbetade Runar Romar intensivt för en spridning av orienteringsintresset och framgångarna uteblev förvisso inte. Själv var Romar en duktig orienterare och han minns säkert det DM (1947) då han som äldre junior vann klassen och besegrade sådana storheter som Tor Korsman och Bror Rönnbacka. Av dessa blev ju Korsman senare landslagsmän.

Ambitionsnivån bland NIK-orienterare var hög. Redan 1946 nominerades fem deltagare för start i FM, men några urkunder finns inte som skulle förtälja hur det sedan gick for de ”gröna skogsluffarna”.

Men i FSOM var man med och 1946 kom Edvard Hagnäs trea bland äldre oldboys och Martha Löving nådde samma placering bland damerna. När klubbmästerskapet det året avgjordes blev följande vinnare: Henrik Löving, Edvard Hagnäs, E. Björk, Roger Lindfors och Martha Löving. Roger Lindfors var en duktig skärmletare och sålunda vann han året därpå DM i klassen under 19 år. Men framgångarna stannade inte med det: G. Blomqvist vann flickklassen under 16 och Martha Löving kom dametta. Inte så förvånande att NIK kom tvåa i lagtävlingen!

Uppslutningen var imponerande, något som kunde avläsas i antalet pokaler eller vandringspris som stod på spel. Där fanns Ragnar Nordströms pojkpokal, Nils Lindholms nybörjarpris, Lennart Blomströms juniorpokal och så ”Herrskapet Kuulas silverfat”.


Intresset svalnar

Efter en så intensiv nybörjariver fanns det en uppenbar risk för att ambitionen och intresset skulle svalna. Och tyvärr: makarna Lindholm flyttade från orten och därmed var klubbens orientering utan de självskrivna dragare som denna duo hade utgjort. Ännu ett bevis för hur eldsjälar kan entusiasmera!

Från att klubben 1946 ha haft hela 26 deltagare i DM sjönk siffran tre år senare till — 3. Det var det år då Eliel Eng bärgade ett brons i allmänna klassen.

Det ofrånkomliga i fortsättningen blev att verksamheten dog ut och låg mer eller mindre nere under första halvan av 50-talet. Då skedde en omstart och främst då i Kovjoki, där Åke och Jarl Ek var de duktigaste. NIK tog del i FSO:s orienteringscup, men föll ur omgående efter förlust mot Esse IK.

1956 förtäljer en notis att NIK-orienterare ”tävlade tillsammans med scouterna i terrängen öster om staden”. Prislistan upptar kända namn: 1) Klas Häger, 2) Gunnar Viklund, 3) Bjarne Fagerholm, 4) Torsten Häger och 5) Rolf Bäck. Summa tre klubbtävlingar ordnades den hösten.

För 1958 finns antecknat en distriktstävling med Runar Romar som banläggare och tävlingsledare. M-klassen vanns av Per-Erik Johansson från Brahe, tvåa kom Tor Nylind, NIK, och trea klubbkamraten Lars Sandvik.

Men sedan är det tyst kring aktiviteterna under resten av 50-talet.

Människor, likaväl som idéer som kommit utifrån, kan åstadkomma betydande svängningar, bidra till att höja intresset för någon idrottsform. I detta fall har NIK-orinteringen varit lyckligt lottad.

I och med Sten-Erik Stenbackas entré i klubben nyväcktes intresset för orienteringen. 1960 köpte man in 300 kartor över terrängen öster om staden. Därmed fick intresserade en ny möjlighet till träning och klubbtävlingar i gammal god stil kunde åter arrangeras.

Men så flyttade Stenbacka från orten och andra halvan av 60-talet förblev enlig årsberättelsen ”en vit fläck i verksamheten”.

 


Carola Lindgren löpte redan under sina NIK-år hem medaljer i DM för att sedan i Minkens tröja vara en av distriktets pålitligaste, speciellt på längre distanser.
 ͸ Carola Lindgren löpte redan under sina NIK-år hem medaljer i DM för att sedan i Minkens tröja vara en av distriktets pålitligaste, speciellt på längre distanser.

 


Ny injektion

Än en gång skulle det blåsas nytt liv i orienteringen tack vare krafter utifrån. Harald Dahlfors engagerade sig och han i sällskap med Carl-Johan Palm fick skogsluffarna ut i terrängen igen.

Nu är det förstås viktigt att poängtera den omständigheten, att ifall det inte fanns gehör på hemmaplan så skulle ”de nyinflyttade” knappast ha lyckats i sina återupplivningsförsök. Ett mer eller mindre grundmurat intresse för orienteringen fanns, vad det däremot var brist på var ledare.

1971 ordnades halvdussinet klubbtävlingar, och året därpå fördubblades rent av antalet interna möten. Med en sådan intensitet måste det komma utdelningar på DM så småningom.

Föreningen nådde 1973 klass III från att tidigare ha varit oklassificerad. Klubblaget med Yngve Wikblom, Harald Dahlfors och Nils-Olof Sandvik kom trea i DM och i FSOM tog löftet Tor Holm en sjätteplats och blir klubbens enda I klassare.

Medvinden håller i sig och 1974 ordnades tjugotalet träningstävlingar inom föreningen. Det är att märka att man vid denna tid höll tydliga pauser i verksamheten, tränings- och tävlingssäsongen var helt enkelt kortare.

I sammanhanget kan här lämpligen göras en uppräkning av de personer som satt i sektionen och som lyckades så fint hålla aktiviteten uppe: Harald Dahlfors, ordf. Brita Segervall, Fjalar Björkroth, Nils-Olof Sandvik, Åke Rönnqvist, Nils Sundkvist, Martin Gleisner och Helge Nygård.

Damerna debuterade fint år 1975 och ordnade i budkavle-DM en bronsmedalj åt klubben, precis som herrarna två år tidigare. I damlaget sprang: Gunilla Björklund, Brita Segervall och Carola Lindgren.

Föreningen avancerar nu till II klass och bland förbundets orienterare av första klass märktes: Tor Holm, Carola Lindgren, Nils-Olof Sandvik och Greger Nybäck. Junioren Holm rankas som distriktsbäst i M-14 efter segern i ÖIDM och en fjärdeplats i FSOM.

Carola Lindgren var det klart största löftet på damsidan och hennes karriär svarade helt mot förväntningarna. I medlet på 70-talet var hon distriktsbäst, när det blev dags att göra upp om långa-DM.


Yngve Wikblom har varit orienteringens varmaste tillskyndare genom årtionden då han arbetat för såväl NIK som Minken. Också inom skidningen och friidrotten har han varit aktiv.
 ͸ Yngve Wikblom har varit orienteringens varmaste tillskyndare genom årtionden då han arbetat för såväl NIK som Minken. Också inom skidningen och friidrotten har han varit aktiv.

 


Minken tar över

30 december 1975 må gärna betecknas som ett historiskt datum i NIK-orienteringen. Då undertecknades nämligen avtalet med IF Minken som innebar att den tävlingsinriktade orienteringen skulle skötas av den nya föreningen.

I likhet med avtalet kring IFN skulle NIK också ta hand om nybörjarskolningen, gå ner i åldrarna vad verksamheten angick. Vidare förväntade man sig att primärföreningen också skulle ta hand om motionsorienteringen.

Till alla delar var man inte beredd att applådera omläggningen och det tog sin tid innan klubben fann sina nya uppgifter riktigt motiverade. Nu debuterade Ralf Skåtar som sektionsbas och det var i betydande mån hans förtjänst att junior- och varmansorienteringen fick fart och form.

Här och var i omgivningen satte man ut fasta kontroller — NY-Trim kallad — och sålunda tillkom banor i Andrasjö-terrängen, i närheten av Idrottsgården samt söder om Juthbacka. Skolning och instruktion ordnades och speciellt i Ytterjeppo var uppslutningen glädjande stor.

Ekorrstigen var under flera år en lockande verksamhetsform och det är också nu som skolorna i kommunerna kopplas in och gör på sitt håll en bra insats.

Och så hade klubben de duktiga Wikblomarna!

Tidigt kom pappa Yngve med i verksamheten och gjorde bestående insatser för att höja intresset och kunnandet.

Omsider sluter så makan Marianne upp och finns med i tävlingssammanhangen. Och så de framgångsrika barnen!

 

 


Thomas Wikblom blev en ytterst framgångsrik orienterare var sig det gällde fot- eller skidorientering. Under NIK:s jubileumsår (1987) vann han ett finländskt mästerskap i skidorientering.
 ͸ Thomas Wikblom blev en ytterst framgångsrik orienterare var sig det gällde fot- eller skidorientering. Under NIK:s jubileumsår (1987) vann han ett finländskt mästerskap i skidorientering.

 

Tack vare familjen Wikblom hade sålunda NIK en pålitlig stamtrupp att ”överlåta” till Minken. Och i den nya klubben, den som skulle representera det bästa nejden hade i orienteringen, gjorde familjen utomordentliga insatser. Ur tävlingsprotokoll från 1980 kan man plocka ut följande förnamn: Ann-Kristin, Thomas, Niklas, Christian, Marianne och Yngve. Alla med efternamnet Wikblom.

Det är heller inte så förvånande när man i NIK:s orienteringsrapport för 1981 kan läsa: ”Av de aktiva orienterarna som tävlat i Minken har över 80 kommit ur NIK:s led”.

Ett år senare hade man höjt procenttalet till 90!


Åtta år för Ralf

Här är det ändå skäl att åtminstone inte överbetona NIK:s direkta medverkan till Minkens tävlingsinsatser. Den nya föreningen stod ju för regin och ekonomin vad gällde representationsorienteringen, träning såväl som tävling.

En dubbel bokföring bör rätteligen undvikas.

Dock finns där lysande framgångar som gärna kan ge ett stänk också åt NIK. Ett par exempel:

— 1985 kom Minkens lag i D-35 tvåa i FM-budkavle. I laget löpte Marianne Wikblom — därtill etappetta i 5-dagars samma år — Inger Wik och Carola Lindgren.

— 1987 blev Thomas Wikblom finländsk mästare i skidorientering, H 19—20. Det var föreningens första finländska mästerskap i orientering. Omsider blev Thomas också landslagsman.

En orienterare som varit med som aktiv i närapå ett halvsekel är Martin Gleisner. Skidlöpare av fin klubbklass och senare en orienterare i så hög ålder att tävlingsklasserna egentligen ”tog slut”.

Redan 1975 var Gleisner upp i M-62 och tog det året silver i DM. Tolv år senare blir det silver igen för Martin, men nu får han tävla i M-65 och så en silverpeng till 1988 då i M-70.

Under hela 8 år var Ralf Skåtar sektionsordförande. Hans insats fick bredd och betydelse också genom att han medverkade på olika träningsläger med att ge teoretisk skolning. 1984 trädde Jan-Erik Wik till och även hans arbete har kännetecknats av stort intresse och kunnande i en idrott som tidvis varit på mycket hög nivå inom klubben.

Förutom Wik satt (1984) i sektionen följande personer: Ralf Skåtar, Fjalar Björkroth, Harald Dahlfors, Carola Lindgren, Nils-Olof Sandvik och Yngve Wikblom. Alltigenom ett pålitligt släkte, som under många år stöttat NIK-orienteringen.


Klubbens orienteringssektion (1988-89) med följande sammansättning stående från vänster: Carola Lindgren, Yngve Wikblom, Harald Dahlfors och Nils Sandvik. Sittande Ralf Skåtar, Jan-Erik Wik, ordförande, och Henry Byskata.  
͸ Klubbens orienteringssektion (1988—89) med följande sammansättning stående från vänster: Carola Lindgren, Yngve Wikblom, Harald Dahlfors och Nils Sandvik. Sittande Ralf Skåtar, Jan-Erik Wik, ordförande, och Henry Byskata.

 

Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 197—205.
(Inf. 2006-04-08.)


Nästa kapitel: Övriga idrotter.