Julgrisen

En historia från krigstiden
av BERT.

Det var så att Backas Ant och Tilda hade en gödgris, en riktig bussig sugga på sådär en 90 kilo. Nu var det så illa ställt att suggan var svart, absolut kolsvart fastän hon nog var så skinande vit i hullet. Nu låg Backas bägge pojkar vid Svir och tuggade inte färskfläsk varje dag och Ant och Tilda hade allt så klart, att de skulle slakta suggan i god tid före jul så hann de skicka iväg varsitt paket med fläsk åt pojkarna vid fronten. Men slakten måste bli en mörksens gärning om vilken grannar och myndigheter inte skulle få veta ett knyst.

— — —

En bitande kall decemberdag började skymma. Skållvattnet forsade kokande i bastugrytan, en gammal kälke var utdragen bakom lidret, där en yxa, två knivar, två ämbaren, en lykta och några vedhalvor var framlagda. Allt var väl upplagt för att slakten skulle lyckas. Förrättningen skulle ske i all stillhet, därom var Tilda och Ant eniga.

Ant stegade iväg in i kätten och hakade ett halvslag med ett papperslassband om suggans ena framfot, och så började han lirka ut henne. Det gick inte så bra, så Tilda måste komma och till hjälp. Men suggan bara grymtade och stretade bakåt så länge, att Ant till sist lät henne backa ut genom kättdörren. Det gick bättre.

På fähusgolvet fanns mycket intressant. Sedan suggan hade sprungit under två kor, så att de slet sig lös, stjälpt en mjöltunna över golvet och spillt ut ett ämbar skummjölk över mjölet, måste Ant igen låta suggan backa ut genom bakdörren innan nån större olycka skedde.

Men då suggan såg snön ignorerade hon totalt Tildas lockämbare med mjöl och låtsades inte heller om Ants kraftiga ryck i repet. Suggan ylade så skärande högt, men tystande genast han släppte efter.
— Hon sku åtminstone hald käftan, sa Ant och försökte lirka och dra.

— Ajvåj, jämrade sig Tilda, no får ju all hör att vi slaktar.

— Sakon, ropade Ant och miste besinningen och så drog han till suggan över ryggen med det ihopringade repet. Suggan ylade till så att den mörknande himlen sprack i småbitar och stjärnorna började nyfiket blinka däruppe. Men inte nog därmed. Suggan ryckte till på en gång så repet brast och så stack den iväg genom snödrivorna. Ant stod handfallen med det hopringade pappersrepet i handen och suggan plöjde sig fram genom snön med den brustna repstumpen om framfoten.

— Välsigne, ropade Tilda, suggon far för oss.

Och så började jakten. Ant sprang efter yxan och gav sig iväg ut på åkrarna och Tilda kom efter pulsande genom snön med mjölämbaret i beredskap.

Men suggan plöjde vidare. Hon for över till Stina Jeppas, sprang över deras gårdsplan och över Villas och Viktors och Jeppas gårdsplaner. Och överallt kom folk utspringande och undrade vad som stod på, om det var bombanfall eller eldsvåda eller slagsmål eller om ryssarna kommit. Och suggan ylade vidare genom byn.

Men Ant kom frustande långt före Tilda och han sa: He e suggon som a bruti se ut.

— Har ni in gris, jaså, sade man överallt menande, ty det var icke så gott att såhär påtagligt skicka ut bud att man haft en svart gris på Backasgården.

Och suggan for vidare. Och Ant med yxan efter. Till sist började visst suggan tröttna, ty med ens slängde sig Ant gränsle över suggans rygg och hon störtade vidare. Han knep fast sig i hennes öron allt vad han orkade och hade för länge sen slängt yxan.

Då suggan till sist tröttnat blev den stående och blinkade så sävligt mot Ant som grävde fram två mycket mycket fula ord. Till det svarade suggan bara ett entydigt  n ö f f.

Nåja, småningom så hann de ut ur alla gårdar och fram till platsen och snart hade man framhalat en släde, lyfte upp den ylande suggan i slädlådan och började hala iväg med alltsammans mot Backas. Men Ant låg över suggan och höll henne kvar medan alla gubbarna sköt fram släden.

Hemma på Backas kokade skållvattnet fortfarande och lyktan brann på liderbacken och nu skred man till verket. Man var 20 man som hjälptes åt plus 32 kvinnor, som stod och frös och liksom väntade på nånting.

Sen man halat upp suggan i en ås i lidret sa Ant, att alla medhjälpare till Suggans infångande nog skulle få en fläskbit bara de höll truten.

— Nå jistandis itt sko do ge bort fläschi, beskärmade sig allesamman, samtidigt som de med lystna blickar sneglade på den ångande svinkroppen.

Och så började Ant stycka. Han förstod så innerligt väl, att nu skulle envar av de församlade ha varsin fläskbit om de skulle hålla tyst med sensationen, att Backas haft en svart gris. Jokk och Vill fick varsin kilosbit och Bigg och Fi och Matt och Jepp och Stin och Brit och Joss och Jott och allihopa. Och då vet vi att där stod 20 män och 32 kvinnor och att Ant skickade med åtskilliga kilo fläsk till alla dem som nog sett den förlupna grisen men inte nu var närvarande förstår vi att en 90 kilos gris inte räcker i evighet att stycka av. Innan Ant riktigt visste hur, hade julgrisen försvunnit så att endast några rester hängde kvar i repet i lideråsen.

Men då var Ant redan så ursinnig, att han formligen slängde fläsk i ansiktet på folk. Till sist var han så uppbragt att han flämtade:

— På häkti far ja, men bakföötrin och rumpon ska vi ha sjölv.