Rötmånaden.

Kyrktuppen, åskledaren m.m.


    Om man får tro kollegan Neger i Vasabladet, skall märkliga observationer ha gjorts på senaste tiden i vår goda stad. För att inte löpa faran att beskyllas för partiskhet i förevarande svårlösta fall, låter jag Neger själv tala:
    
    "Också i Nykarleby händer det underliga ting. Partistriderna ha lagt sig, men i stället har det blåst upp storm kring en annan stridsfråga. Staden är delad i två läger, och kampen står hård.
    Det gäller kyrktuppen. Djuret i fråga är försett med åskledare, och nu är problemet följande: Sitter tuppen högre eller lägre än åskledarens spets?
    Det var så, att två herrar sutto en dag på Brostugan och diskuterade, vilken som var högre, tuppen eller åskledaren. Diskussionen avslutades med vadhållning. (Det finns numera stora möjligheter för vadhållning i Nykarleby: kräftor stora som humrar samt Restaurang Wik). Snart ökades sällskapet, och nya vad intogos. För att få ett slutligt avgörande till stånd beslöt man företaga en promenad kring kyrkan och betrakta tuppen från olika sidor. Nu inträffade emellertid ett högst oförklarligt fenomen. Ibland var tuppen högre, ibland åskledaren. Den lilla promenaden lockade snart hela staden på benen. Småningom infann sig även borgmästaren [Carl Alarik Huldén], och hans domslut avvaktades med spänning. Brandmästaren hade långt dessförinnan tillkallats som expert, och nu skulle borgmästaren tala. Han sade, att tuppen var 2 mtr ovanom åskledaren, men det borde han ej ha sagt, ty nu först blev det tumult, och nya vad ingingos. Man blev förtvivlad och ringde upp stadsdirektören [apotekare Oskar Wilkman], men han var på villan. Återstod så ingenting annat än vänta och hoppas att följande dag skulle kasta ett ljus över saken. Dagen grydde solig och klar, och nu såg man stadens borgare här och där uppklivna på taken med blicken stadigt riktad på kyrktuppen. Några hade dessförinnan sökt på vindarna och funnit gamla skeppskikare, vilka efter en hundraårig sömn nu åter kommo till heders. Ett sällskap, som höll för att tuppen var högre, hade klivit upp i klockstapeln invid för att studera fenomenet på nära håll, och det var hart när, att de i misstag hade trampat på storklockan och slagit alarm. [Kyrkklockan användes som brandlarm.] — Sådan är nu situationen i staden. Man tittar och tittar med eller utan tub, men tuppens gåta kan ingen lösa. I portgångarna stå fruntimmer och gräla. Den ena säger att tuppen är högre, och den andra påstår i sten, att åskledaren är lägre. [I så fall har man inget att bråka om.]
    Huru man nu riktigt skall få frågan avgjord återstår att se. Måhända blir det nödvändigt att tillkalla en ojävig brandsoldat från Vasa och skicka honom upp i tornet. Det måste ske snart, ty annars ha vi Nykarleby i fullt inbördeskrig för den oskyldiga tuppens skull.
    För min del är jag glad, att Nykarleby fått en sevärdhet till, och jag hoppas, man icke försummar att hejda turisterna och göra dem uppmärksamma på kyrktuppen. Säkert är den högre än vattentornen i både Jakobstad och Gamlakarleby, dit turisterna nu resa".

*

    Jag vill inte gå i vägen för brandsoldaterna från Vasa genom att uttala mig om tuppens är lägre eller högre än åskledaren. Helt säkert kommer han, att med salomonisk vishet lösa problemet. Men nu skall jag i stället tala om vad en bekant till mig berättar.
    När åskledaren för några år sedan uppsattes, anlitade naturligtvis en fackman. Och som bekant gör fackmän allting på tok. När fackmannen hade åskledaren färdig, var den precis 3 dm högre än tuppen och intog en absolut lodrät ställning. Emellertid har vår kyrktupp som känt den egenheten, att den alltid står med näbben mot vinden. När tuppen svängde och tuppen sin plikt likmätigt skulle svänga kappan efter befanns "ledaren" vara i vägen. Vad var det nu att göra? Antingen skulle tuppen få visa endast en bestämd vindriktning, eller också måste ledaren med platinabiten bort. Fackmannen fann på råd. Klev upp till tuppen och vred ledaren "ledaren" i ett läge motsvarande 60 graders vinkel i förhållande till tornet, och nu hade tuppstjärten rum att passera. Men åskledaren kom sig i nedan, där den fortfarande befinner sig. Så långt min sagesman. Få se huru den sakkunnige brandsoldaten från Vasa förhåller sig till denna tämligen antagbara teori.
    Något inbördeskrig blir väl icke följden av huru problemet med åskledaren och kyrktuppen än löses. Ty som känt äro så gott som alla kyrkoåskledare inte funktionerande. Om jag ej missminner mig, uttalade sig sakkunniga vid en undersökning härom i den vägen i fjol. Naturligtvis har vår kyrkas åskledare heller någon betydelse som sådan. Den är endast till, emedan någon slags förordning stadgar, att den måste finnas. Och något åsknedslag blir det väl inte mera i sommar, så tat' det med ro.

*

    Med vårt tornur händer också annars märkliga saker. Detta har inte stått i någon tidning förut, men det är riktigt sant: En av stadens affärsmän beundrade en skön afton, tre dagar innan spelen i L. A. vidtogo, den verkligt bedårande utsikten från Storbron, med vår stolthet kraftverket som bakgrund. Bäst han hade försjunkit i de angenämaste mediteringar över skönheten i naturen och de väntade guldmedaljerna i Los Angeles, begynte tornuret slå: ett, två, tre, fyra, fem, sex . . . . . tretton, vad nu? Klockan visade sju, men fortfor att slå . . . — 176 (etthundrasjuttiosex). Nu stundar visst domens dag, eller också sker märkliga ting i L. A. Affärsmannen som är sportintresserad, skyndade hem för att bereda sig. Han vred om spolarna i sin radioapparat: Giv akt, giv akt! IAAF har beslutat diskvalificera Finlands Hannibal, hela världens Paavo, hördes hallåmannen förkunna. Efter två dagar skedde så. Detta är ej någon rötmånadshistoria. Utan klar sanning. — Så nu vet man vad klockan är slagen.
    Alla turister bör förty skynda sig att bese detta verkligt unika tornur. Samtidigt kan meddelas att tidvisaren vanligen är 10 min. före eller efter sin tid. Annars går uret bra, — bara då det inte står.


Tege (Ture Granqvist) i Österbottniska Posten nr 34/1932.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-05-01/HK.)