[Ett 60-årsminne]

ELDSVÅDA

Natten mot torsdagen vid 24-tiden observerades att brand utbrutit i den fabrikslokal som en läderberedningsfirma har i f.d. bryggeriet vid älvstranden härstädes.

Branden observerades av fabrikens ägare, som tillfälligt hade en bostad där. Han kände brandlukten och fann att eld och rök vällde ut ur ett varmluftrör, som användes för uppvärmning av fabrikslokalen. Varmluftsrören var av trä, visserligen fodrade med asbest, men i varje fall av primitivt slag. Elden spred sig i takfyllningen, där den envist bet sig fast och brandmännen fick ett intensivt arbete i den kvävande röken. Först efter ett par timmar var branden släckt.
     Skadorna blev rätt omfattande inomhus ehuru de yttre väggarna kunde räddas. På en del av byggnaden förstördes även taket. En invid liggande bostadslokal led endast obetydliga skador.
     I den intensiva röken från den brinnande takfyllningen blev tre brandmän lätt rökförgiftade, men kunde fortsätta släckningsarbetet efter en stund.
     Som väl var undgicks en större eldsvåda. Brandkåren fann nämligen stora mängder synnerligen farliga färgämnen och lösningsmedel uppbevarades i fabrikslokalen och i källaren fanns ett fat bensin. Lyckligtvis nådde elden ej dessa ämnen, i vilket fall en explosionsartad katastrof säkert hade uppstått.
     Skadornas omfattning har ej ännu värderats.

 

Tankar kring en eldsvåda.

Natten mellan onsdag och torsdag var det som känt eldsvåda i närheten av älven. Det blev en verklig upplevelse, åtminstone för den skrivande.  Aldrig har jag skådat ett större fiasko.

Det var ett under att se hur mänskor beter sig i en krävande situation. Jag vill här framhålla några synpunkter om brandväsendet i Nykarleby stad och landskommun.
     Det torde finnas en bestämmelse, som säger att telefoncentralen vid eldsvåda på landsbygden bör alarmera en viss person. Av detta meddelande blev det denna gång ingenting. Vid förfrågan på centralen blev svaret: ”Vi har ringt till nummer a” (numret ej av vikt). Landskommunens brandspruta kom igång på isen. Där fanns 5–6 män som skötte iordningställandet. Den, som någon gång deltagit i pumpning med handspruta, vet att några män inte orkar pumpa alltför länge. Det ropades till åskådarskaran att det behövdes flere män till pumpen.  Hör och häpna! 2–3 män kom sent omsider ner på isen, men vad som kom också, det var några damer!
     ”Nykarlebyherrar”, känn er på pulsen och tänk efter om det är vackert gjort att låta damerna sköta handpumpen. Vid sidan av handpumpen fanns också en motorspruta. Jag är ingen brandspecialist, men jag har för mig att till en motorspruta hör slangar.
     Vid förfrågan om varför motorsprutan inte sattes igång erhölls nämligen svaret: Det finns inga slangar!!
     Nu kom kraftverket som en räddande ängel. – Då det värsta var förbi och endast några gnistor fanns kvar, då kom slangar, då hackades hål i isen och då fick man höra det välkända ljudet av en motorspruta. Kanske man ville pröva om motorn går ännu?

Kan verkligen inte brandväsendet vara bättre organiserat än under denna eldsvåda, då kan jag inget annat än beklaga Nykarleby.
     Och finns det inte fler arbetsvilliga i en åskådarskara, då vill jag ge ett gott råd åt en hel del Nykarleby-män: Låt kvinnorna släcka eldsvådor och sitt hellre själv hemma än att gå ut och vara till förargelse för dem, som för sina svaga krafters skull inte orkar arbeta vid en handspruta alltför länge!

K.


Österbottniska Posten, den10 mars 1950.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Jo det var gliringar den tiden också åt brandkåren när det var eldsvåda. Mest var det problem med de gamla slangarna som alltsom oftast sprack; gamla förkrigstida som de var. Men det berodde också på att ovant och oövat manskap ibland satte på fullt tryck för tidigt. Och skrik och rop, precis som på Bellmans tid, när folk strömmade till.
     Förgäves uppmanades folk att inte blockera tillfartsvägar till brandplatsen men småpojkar har ju alltid sprungit i vägen och folk blev så upphetsade av det som var på gång att de blev som döva för tillsägelser att laga sig undan ur vägen Det var väl så att eldsvådor var underhållnig och folksammankomst mitt i det tragiska när hus och byggnader stod i låga.

I samma nr läser jag också: 


Härmed meddelas att min

MATSERVERING UPPHÖR

från den 15.3. 1950

Betty Koskinen
  

Jag har enbart goda minnen av matserveringen därifrån vi under olika tidsperioder hämtade god, vältillredd mat i en blåvitspräcklig emaljhink.



Läs mer:
Bryggeriet i kapitlet Fakta.
Fler bränder.
Fler artiklar ur ÖP.
(Inf. 2010-03-10, rev. 2012-01-15 .)