Sommarkåseri 1950

Sommaren är en skön tid, men tyvärr även den tid på året, då den röda hanen firar sina värsta triumfer. I onsdags lät brandsirenen höra sitt skrämmande böl i staden, sedan den varit tyst länge. En lycka i olyckan var att branden inte härjade i vår stad utan i grannstaden. Där var den i stället så svår att hjälp behövdes.

Glädjande nog sändes hjälpen härifrån mycket snabbt. Sirenens första böl hade inte tystnat, innan kvickfotade brandchefen Marklund redan befann sig vid motorsprutans uppbevaringsplats i poliskammaren. Många sekunder räckte det inte heller, förrän manskap och en lastbil fanns där. Och endast någon minut efter det alarmet givits, var lastbilen på väg till Jakobstad.

Utryckningen var en rekommendation för vårt brandmanskap, som inte är bortskämt med beröm. Låt oss hoppas att den förkättrade motorsprutan också klarade sig fint i storbranden, det vore roligt att kunna skriva några vackra ord om den också en gång. För övrigt kan man väl konstatera, att brandkåren i vår stad sköter sig så bra, att det överhuvudtaget inte brinner i staden, peppar, peppar.


Utom brandolyckorna hör drunkningsolyckorna sommaren till. Bland stadens fäder har man gjort beslut, som skulle i görligaste mån avvärja drunkningsfall i älven inom staden och satt ut några livbojar på vissa ställen vid stränderna. Dessutom finns alltid en flatbottnad båt ovanom kraftverket att ta till vid dylika olycksfall.

Allt detta är självfallet gott och väl, bara livräddningsredskapen får vara i fred på sina platser, då de inte behövs för allvarligare ändamål. Tyvärr har så icke skett. Till och med dylika föremål tycks vara utsatta för klåfingrighet. Nyligen har vanartade individer, låt oss hoppas oförståndiga barn, gjort åverkan på en av livbojarna. I det skick den befann sig vid inspektionen, var det fara värt att den inte skulle ha tjänat sitt syfte, om den hade behövts . Ett tu tre hade klåfingrigheten kunnat föra med sig att en mänskas liv hade gått till spillo.

Låt för all del livräddningsredskapen vara i fred för åverkan. De skall finnas på sina bestämda platser och i gott skick om de behövs.


Sedan den nya sportplanen har invigts, kommer den småningom också att tas i bruk för fotbollsentusiasternas träningar, till stor glädje för dem som bor kring torget. Deras fönster har många kvällar i veckan varit utsatta för stor fara och åtskilliga förargelser har de fått.


Torget frigörs således från bollsparkare. Ogräset bli inte mera bortsparkat ens mitt på torget. Tiden kommer följaktligen, då något behöver göras för att snygga upp denna stora, öppna och tillsvidare åtminstone  fula plats. Det kostar troligen vackra slantar att hålla torget fritt från grönska. Någon betydelse som försäljningsplats har det icke mera. Enligt vår åsikt vore det bäst att icke ha något torg, där det nu ligger och av den storleken åtminstone. Det nuvarande torget kunde i stället planeras på annat sätt, bli en gräsbevuxen, väl hållen och med öppna vackra rabatter försedd öppen plats mitt i staden. I framtiden, då staden blir rik, som den naturligtvis blir, kan konstverk, springbrunn och annat fint placeras där.

Utan skämt kan man säkert förmoda att en uppsnyggning av torget inte skulle kosta mer än vad skattebetalarna borde orka med. Gräsmattor och gångar kan inte bli dyrare att hålla i skick än en ansad grusplan. Att hålla torget i oskick som nu blir självfallet det billigaste.


Effe (Johannes Åbonde)


Österbottniska Posten sommaren 1950.


Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Den snabbfotade brandchefen, Alfons Marklund, var tillika innehavare av röstresurs som ett tordön. När han ledde släckningsarbete hördes hans ordergivning över hela staden – utan högtalare!

Motorsprutan hade en tendens att alltid krångla när den behövdes. Den var ett föremål för smälek och förbannelser.

Det med klöver och kamomill bevuxna torget skulle ännu en mansålder få behålla sitt oskick, och det blev billigt, som effe säger, men en vision hade han ju som småningom kom att delvis förverkligas.



Läs mer:
Torget i kapitlet Fakta.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2012-06-11, rev. 2012-06-11 .)