En knippe hälsningar
från pojkarna i fält.

     
Då man först mottar meddelandet, att allt är klart för starten till vår allra nyaste gräns i öster, så tänker man först endast på resans besvärligheter. Det kännes en aning motbjudande att rycka sig lös ur den bekväma och högst civila hemfrontstillvaron. Men då man äntligen är framme och sammanträffar med pojkarna i korsur och eldlinjer samt åter gjort sig något hemmastadd i allt det, som tillsammans bildar frontlivet, så skattar man sig lycklig över förmånen att ha befunnits värdig att som förtroendeman för hemtrakten föra bud och hälsningar till dess söner i fält. Jag är icke den förste, som besökt dem, och därför ämnar jag icke komma med någon utförlig reseberättelse. I nästa nr skall jag delge några spridda intryck och reflexioner från besöket. Här vill jag blott överbringa ett knippe hälsningar från sönerna, som hålla vakt där långt borta i öster. Jag stöder mig mest på minnet, och därför blir det blott några plock ur minnenas digra bok. Jag räknar med deras överseende, som bli bortglömda. Och så sänder jag pojkarna min varma hälsning och mitt tack för all den gästfrihet jag rönte. Och till pojkarnas anhöriga och vänner här hemma framför jag härmed varma hälsningar. Deras sista ord, när handen räcktes till avsked, var alltid dessa samma: hälsa hem!

Tidigt på morgonen den 21 augusti var jag framme vid den första etappen för mitt besök. Snart var jag omringad av idel bekanta. Ragnar Hagman, som håller många viktiga trådar i sina händer, tog genast hand om mig. Detta skedde icke motvilligt från min sida. Jag visste nämligen, att han kunde garantera, att magen skulle få sitt och att jag icke skulle behöva sakna mina tobaksplantor där hemma. Så länge det finnes oöppnade Työmies-askar på mitt bord, ägnar jag honom varma tankar. Jag minnes hans goda, och hans förekommande ciceronskap, icke minst då ryssinnorna Vera, Vanja, Anastasia, Olga och de andra paraderade för mig i tvättinrättningen. Skada blott att den finska lärarinnan från Brännan, hon med de ärkefinska principerna hade rest. Med stolthet berättade R. Gyllenberg om sina många kraftverksbyggen. Men med ännu större beundran nämndes hans namn av kamraterna och befälet. Innan vintern gör sitt inträde, har han trollat fram elektriskt ljus i de sista av regementets korsur. Bror Lundqvist från Kovjoki stod vid sin skinande ambulansbil, Strand från Markby ordnade om sina virkestransporter, och Ekblad från Jeppo skötte punktligt sin kommendering.

Etapp nr 2 hoppar jag över här och går till etapp nr 3. Här råkar jag i armarna på folkhögskolerektorn — själv kallar han sig anspråkslöst mörkläggningsofficer — Andersson från Esse. En präktig pojke, som äger alla förutsättningar att förstå våra pojkar. Rejäl och utan fjäsk för han mig omkring överallt. Fiskaler av hans typ och med hans intresse betyda mycket och äro en borgen för att österbottningen gör sitt bästa. En annan österbottning, som bekläder en ansvarsfull post och som pojkarna ser upp till, är Oravaisbon Holmström. Torsten Björkvall hugger mig i rocken och inviterar mig bums till husesyn i bataljonens läkar- och förbandskorsu, vilken han uppgjort ritningar till och uppfört med tillhjälp av sina sanitärer, bland vilka sergeant Bonäs bl. a. befinner sig. Den är så överdådigt fin, att jag inte vågar mig på en snabbeskrivning. Torsten Björkvall kan vara stolt över sin skapelse. På söndagkvällen var det invigning, och gästernas beröm var helt och enstämmigt.

På staben residerar Gunnar Carlson och tar mot och avsänder rapporter, och Lindström från Mickelsbacka anrättar med van hand smakliga rätter till stabsfunktienärernas bord. I korsun bredvid anvisas jag mitt stamtillhåll i Leopold Levlins och Stig Sundkvists kansligemak. I deras frånvaro stå två sängar till mitt förfogande. Här känner jag mig snart som hemma. Lars Wik sköter som den vanaste värd om mitt välbefinnande. Ett uppriktigt tack, bästa vapenbroder! Din surra [kaffe kokat på surrogat] var utmärkt, du lotsade mig om kvällarna i kaningångarnas labyrinter, och vårt besök vid de ryska massgravarna från de spännande aprilstriderna glömmer jag icke lätt. »Här vilar 58 bolikar. En droppe i havet», stod det visst på korset på gravkullen.

[Korset på gravkullen, Aukjärvi 27 April 1942.
Förstoring.
Foto: Löjtnant T. Räisänen, SA-kuva (Försvarsmaktens bildarkiv).]

I samma korsu som Wik residera Ernst Smeds, Backlund från Kovjoki, Lundqvist nr 2, Thors från Oravais, unga Granö från Vörå o. s. v. En kväll hamnar jag hos fältväbel Backlund och hans lilla garde av jeppo- och munsalabor. Följande dag beser jag deras bygge. Fem rum och kök var det visst. Band de vana timmermännen lägger jag särskilt märke till Nyholm från Kantlax. Senast såg jag honom på försommaren — i dansens virvlar tänkte jag säga — på vapenbrödrafesten i Monå. En nyter och glad pojke, som inte ser ut att vantrivas.

Jag ramlar också in i telefongubbarnas hytt. Erik Grahn för ordet, Sven Björkman sekunderar försiktigt, och Jarl Eng följer road med det muntra samtalet. Hoppas att Grahns och Björkmans visit hos Erik Boman på söndagen utföll väl. Överstens hovfiskare är ingen trögmåns, och dagen slutade med teaterbesök. Bevistade själv Commondts fina evenemang. Min högra hand var faktiskt en aning öm följande dag, men så var det ju också ett evigt labbskakande. Det går inte av med litet, då man skall hälsa på hela Närpes och minst halva seminariet. Ett angenämt sammanträffande.

[Från vänster: John Wikström, Erik Boman och sen okända.
Gissningsvis 1942 eller 1943.
Förstoring.
Foto: Holger Haglund.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2026-04-26.)]

Det här var etapp nr 2. Hos Boman träffade jag bröderna Johnsson. Vid ett senare besök på tisdagen blev jag av Elis Eng inviterad till visit hos radisterna. Eng bjöd på surra, och Stenbäck från Forsby demonstrerade med överlägsen säkerhet mottagandet av telegram. Nystrand från Markby hörde visst inte till gänget, men då han förnam hemlandstoner, så övergav han sina rödbetor och sin blomkål och vek in.

Måndagen betecknade kulmen på resan. Etapp nr 4 d. v. s. besök i eldlinjen. I kommandoplatsen träffade jag sergeant Wiklund från Munsala samt några jeppobor. Paketen från Munsala måtte ha gjort gott, ty Wiklund föreföll att trivas, men han väntade ju också på loma. Ryssarna voro artiga. Vi fingo ostörda kika på dem hela tiden. Inte ens den nya bataljonspastorns näsvisa provskjutning förmådde rubba deras lugn. Vid Gunnar Vidbergs kanoner voro vi väntade eller rättare sagt i hans korsu. Hans kock hade gjort sitt bästa och lyckats utmärkt. Det blev ett angenämt besök. I Vidbergs köksträdgård i främsta linjen saknades ingenting, och t. o. m. pojkarnas korsukatt trivdes väl i gångarna mellan morötter, bönor och spenat.

På följande stödjepunkt hälsades vi med äkta hjärtlighet av en lärarkandidat av årgång 41, Edvin Franzén från Övermark. Han var ny på platsen och hade fått övertaga högsta ansvaret på denna som farlig ansedda punkt, som ännu bär namn efter en känd jeppolöjtnant. Trots det tyngande ansvaret för denna kulle, där frånvaron av gröna kvistar och löv vittnade om fiendegranaternas framfart, lekte det  vanliga småleendet på Franzéns läppar. Var icke orolig för systersonen, fru Bäcks-Ollandt i Munsala, Edvin klarar sig nog!

Jag tror, att sammanträffandet med Vidberg och Franzén var det hjärtligaste. Glädjen var ömsesidig. Undra på det! De höra båda två till de präktigaste kandidater, som rört sig i normalskolans korridorer och salar.

På onsdagsmorgonen var jag redo för besök i ett annat truppförband och stegade in till Paul Wik — av hänsyn för censuren undviker jag med flit att nämna militär grad. Det blev hälsningar och tack för mammans — fru Lovisa — paket. Det kom honom mycket väl till pass på lördagen, försäkrade han. Van att ordna och arrangera som han är, hade han snart klart för min resa. En häst med ett vid fronten furstligt åkdon och en van hästkarl vid tömmarna stod snart vid trappan. Mitt mål för dagen var ett kompani, där Nisse Österlund för spiran som kompanifältväbel. Då jag klev upp i det bekväma åkdonet, stod Nisse i stram givakt bredvid. Han hade varit hos tandläkaren och övertog nu själv ciceronskapet. En närmare 2 mil lång färd förestod. På de sista kilometrarna körde vi i skydd av torkade skyddshäckar. Han upplyste om att vi nu färdades på ett par hundra meter från ryssarnes linje och att direkt beskjutning inte var utesluten. Då och då såg han granskande på min nuna. Säkerligen ville han se, om ansiktsfärgen skulle skifta. Nå ja, allt avlöpte väl. På återfärden kommo några skurar från »piiskatykki» [direktskjutande kanon] och maskinpistol, men saluten gällde inte mig utan ett par biler. [Så skrev man pluralis av bil på den tiden.]  För resten sköto ryssarna för högt. I kompaniets kanslikorsu bjöds jag på allt, vad huset förmådde. Tiden var knapp. Sigfrid Hietanen kallades upp ur linjen, och vid underhållet träffade jag vexalapojken Eriksson och unga Sarelin från Jeppo. Avsked och via Ragnar Hagman, som i sista minuten stoppade ett par askar cigarretter ytterligare i min ficka, bar det i väg till stationen.

På en station i utkanten av den stora staden vid Onega väntade Göte LöwingFöljande dag stiftade jag bekantskap med den märkliga staden. Löwing för här spiran över ett 50 tal pillertrillare, bland vilka jag strax lade märke till Gunnar Wilkmans glada nuna, Löwing utnämnde en av sina tillfälliga gäster en farm. kapten till min ciceron. [Bingo! Så fick jag ännu en gång anledning att länka till Jag minns min sköna stad.]

Detta besök betecknade slutet på min resa. Klockan 4 på fredagsmorgonen äntrade jag tåget, som strax därpå pustade till några gånger och satte kurs rakt i väster.

     
Några kritiska läsare av min fronthäsning i senaste nr har gått omkring några dagar och undrat, hur det riktigt är beställt med redaktörens kunskap i ärans och hjältarnas språk. Fullt så illa som ni tror är det icke. I am not born in Coccola, och därför har jag inga särskilda svårigheter med genus. Mitt öra säger lika säkert som ert, att det heter ett knippe hälsningar, inte en knippe. Artikeln en går mycket väl an, men då skall det heta en knippa — plur. knippor. Jag föredrar alltid ett knippe både ifråga om hälsningar och lök eller persilja Svenska Akademiens Ordlista och Bergroth är för resten de böcker, som mest nötes av mina händer, men mot tryckfelspotentaten kämpar också jag ibland förgäves. Således: Ett knippe hälsningar från pojkarna i fält.

*

Därav hjärtat är fullt o. s. v. Jag lovade att i detta nr komma med några intryck och reflexioner från mitt frontbesök och ska här infria mitt löfte. För pojkarna där ute är det inga märkvärdiga saker, men för oss här hemma kan ett och annat vara av intresse att höra.

*

Det är inga utnötta fraser, då jag påstår, att andan bland våra svenskösterbottniska gossar vid fronten är god. Det vore oriktigt att påstå, att pojkarna älska krigets hantverk. Ingen av dem önskar stanna där längre än han behöver. En sak, som pojkarna tillfullo uppskattar och som är en grundförutsättning för att andan skall vara god, är att befälet från det högsta till det lägsta förstår sin ställning och är vuxet sin uppgift. Den svenska österbottningen fordrar mycket av sina överordnade, men får dessa en gång det riktiga greppet på pojkarna, så har tilliten och förtroendet inga gränser. Regementskommendören förstår sin ställning. Pojkarna har insett detta och ser i honom en boren ledare, som de formligen avgudar.

*

Våra pojkar vore inte äkta österbottningar, om de av bekvämlighetsskäl försummade att göra allt där ute så trivsamt som möjligt. På ställningarna har de nedlagt ett arbete, som en utomstående har svårt att till fullo värdesätta. Och i bostadsväg är de inte nöjda med vad som helst. Den ena korsun är durablare än den andra. Också på yttre stil lägger man stor vikt. De flesta av bostadsbyggnaderna skulle flyttade till hemtrakten försvara en plats i vilken omgivning som helst. Det är inte sällsynt, att en korsu för 10—15 man ståtar med tambur, 4 rum och kök. Inredningen vittnar om att både smak och utsökt gott handalag finnes. Våra pojkar tilltalas inte av att dåsa bort sin tid eller att göra pengar av sin skicklighet i handslöjd. Trygghet och trevnad går främst.

Till smak och yttre stil bidrager också förtjusande gräsmattor och blomsterrabatter. Bakom odlingsintresset ligger också nyttosynpunkter. Var som helst i djupa ödemarken finner man de mest avundsvärda köksväxtodlingar. Mitt i linjerna, ja, framför dem, ser man täppor med alla möjliga grönsaker. En korsukatt spinner på mången brits, och getter och grisar är allmänna. Kort sagt. Min föreställer sig, att man skall hamna i en obruten ödemark, men man kommer till ett frontsamhälle, där endast de allvarligt spanande vaktposterna och skickligt camouflerade eldnästen skvallrar om att man befinner sig endast några stenkast från en försåtligt lurande fiende.

*

En krigare behöver också underhållning och förströelse. För allt detta är det väl sörjt. Propra kantiner med festsalar med scen, orkesterdike och biografmaskiner uppföres den ena efter den andra. Vårt eget regemente t. ex består sig med en teaterbyggnad jämförbar med de allra bästa på den österbottniska landsbygden. En kväll bevistade jag en föreställning. Salen rymmer 500 personer och är så utsökt smakfullt inredd, att jag lindrigt sagt häpnade. Det var ingen lyx, men utomordentligt värdigt och linjerent. Orkestern i diket spelade upp, ridån drogs åt sidorna, och en sceninteriör, som jag sett endast på stående teatrar, blev synlig. Pjäsen var denna gång: »Hur ska de gå för Pettersson?» Fint spel, kvinnlig fägring mitt i ödemarken och ett strålande operetthumör. Där var Claes-Erik Dahl, Brita Olin, Ghedi Lönnberg, Henake Schubak, Reinhold Weckström och så naturligtvis len ledande själen, Bjarne Commondt. Allt var så flott och överdådigt, att inte ens huvudstadens kräsnaste teaterpublik skulle ha vantrivts. Ja, faktiskt man måste snart fara till fronten för att få bevittna, att konsten och äkta kultur ännu inte dött i vårt land. Det var sedan egendomligt stämningsmättat att i den ljumma östkarelska augustinatten i ett grovt och skramlande ekipage rulla ut till linjerna och tystnaden.

*

Då jag rörde mig omkring och försökte göra mig en föreställning om pojkarnas liv och arbete där ute, var det åter en tanke, som slog mig, en tanke som just i denna spalt berörts minst ett par gånger, en tanke som måhända stött mången på hemfronten för pannan. Pojkarnas frontliv betyder icke tillbakagång eller stillastående. När de någon gång återvänder till fredligt värv, så är de bättre rustade därtill än tidigare. Frontlivet är icke bara död och förstörelse. Det är också för pojkarna utveckling och framåtskridande. Några veckors vakthållning ute i linjerna med ständig beredskap och ansvar gör också de yngsta pojkarna på ett tag till män. Och alla de, som på olika platser sköter viktiga uppdrag av de slag, som livet i fält gör nödvändiga, genomgår en skolning, som det civila livet kommer att draga stor växel på. Jag tänker på alla dem, som kommenderats till förtroendeposter eller hjul i det vidlyftiga maskineri, som ett stort truppförband måste bestå sig med. Då får alla en grundlig skolning. Där fordras utom kunskap i själva facket självständigt handlande, initiativ, uthållighet, pålitlighet. Allt detta skall en gång omsättas i fredligt arbete. Det är naturligt, att våra krigare skall ställas i främsta rummet, när det sedan gäller att besätta platser och uppdrag i samhällslivet. Den förmånsrätt, som de måste tillerkännas, är icke blott tack och belöning för insatsen i värnandet av landet. De har meriterat sig i högre grad än andra. Och dessa meriter skall tala mera än både ålder och en eller annan civil examen utan konkurrens.