Veckans intervju:

— Energiska norrbaggar garvar skinn i gammalt bryggeri i Nykarleby.

Lillvik & Sundqvist köper råvara från huvudstaden, levererar färdiggarvad produkt, ca 300 skinn i veckan, till läder och beklädnadsfirmor.
     Bryggeri Ab Bock i Vasa köpte för många år sedan det gamla bryggeriet nere vid älvstranden i Nykarleby. Sedan nio år är här inrymt ett garveri som två fackmän driver. Det är kronobybon Gunnar Lillvik och pedersörebon Allan Sundqvist som här bereder skinn.

Vi går över den höga vindbryggan och kommer in i den halvmörka byggnaden, där el-lampor sprider ljus även mitt på dagen. Inom några minuter är vi nere i källarvåningen, där själva proceduren med garvningen tycks ta sin början.
Här roterarväldiga fat, som liknar kärnor, och det är de s.k. valkfaten, i vilka de redan tidigare behandlade skinnen nu körs tills de är mjuka. Proceduren kan räcka från en timme till ett par dygn beroende på skinnet – kvalitet och sort. Skinnen ligger här i ett bad av s.k. mjukningsolja. Sedan skinnen är mjuka, kör man dem ett par timmar i ett svavelnatriumbad och det är detta som tar bort ullen och håret.
     Vilka sorters skinn bereder ni, frågar vi.
     Vi har börjat specialisera oss på fårskinn. Förutom inhemska har vi bl.a. grekiska, indiska, turkiska, argentinska, kinesiska och andra fårskinn. Vidare har vi inriktat oss på handsläder, säger de båda driftiga företagarna.
     Men vi går vidare igenom garveriet. Vi får höra hur hela den invecklade proceduren går till då råvara blir färdig produkt: här är det blötläggning, valkning, kalkning och avkalkning osv. Här står på flera platser ansenliga högar halv- eller helfärdig garvade skinn, gula, och blåa.

[Bryggeriet i högerkant och Heikelska gården till vänster. Förstoring.]

Modefärger.

Modefärgerna är just nu för handskar o. dyl. sk. ”mjölkkaffe”, ”Saharas sand”, nötbrunt och ljusgrått. För beklädnadslädret går blått och svart bäst nu, brunt tycks falla ur modet till läderrockar och blusar.
     Men vi vandrar vidare och får höra beskrivningen av själva garvningen som räcker ungefär åtta timmar, om garvningens uppgift som är att bereda skinn till läder så att det tål köld och värme, att avbryta cellverksamheten m.m. Efter följer färgning, sköljningar och torkningen. Färgen går genom hela skinnet får vi veta.
Vi tar med ett par hundra skinn till varje sats som garvas och färgas, berättar hrr Lillvik och Sundqvist. För små satser blir oekonomiskt och för stora satser går inte här. Vi bereder ungefär trehundra skinn i veckan. Var får ni råvaran och vart går den färdiga produkten?
     Råvaran köper vi vanligen från Mercantile Ab i Helsingfors och de färdiga skinnen avyttras till olika handsk- och läderfabriker i vår nejd.
     Går varan åt?
     Den går, men vi förnekar inte att konkurrensen f.n. är rätt pressande. Mycket beror på varans kvalitet. Och det vill vi gärna få sagt, att med några åttatimmarsdagar reder man sig inte. Tolv–fjorton timmar är vår vanliga arbetsdag.      Vi har nu hållit på i nio år här i Nykarleby och inte tänker vi lägga upp utan har nog planer på att ytterligare intensifiera jobbet.
     Var har ni lärt er garvkonsten?
     Vi har gått i lära, för någon skola finns inte i den här branschen i vårt land. Den bästa lärlingstiden fås i Tyskland.
     Vad anser ni slutligen är det viktigaste sen man kan yrket, för att kunna bereda prima läder som allmänheten tycker om?
     Sen man kan garvningens alla konster och knep och om man har fullgoda kemikalier och inte staten och kommunen med huvudlös beskattning förgör ett hantverk, är råvaran absolut det viktigaste. En prima råvara skall ha felfri narv, den får inte ha skabbskador eller saxärr och dylikt säger garvarna idet förra bryggeriet på älvstranden i Nykarleby.
     Bryggeriet har också sin historia förresten, om vi tänker oss bakåt i tiden så långt som till 1864, då det grundlades av bl.a. konsul Alfred Häggblom. 1880 inköptes bryggeriet av bayraren Josef Herler d.ä.