Detta Julveckoprat är ovanlig såtillvida at det är uppdelat på tre sidor och del två och tre publicerades julen 2004 och första delen julen 2023.

Julveckoprat.

Varje år, då julen hotar med slask eller barmark, får man höra talas om de hederliga gamla jularna, som att döma av sagesmannens beskrivningar alltid kännetecknades av bister köld och höga snödrivor. Det bar redan blivit en trosartikel. Visserligen kan det ju vara, att dessa attribut verkligen hörde julen till i något högre grad än under den väderleksperiod, vi just förnärvarande leva i, och det är inte utan, att ej också i mitt minne jularna i barndomstiden äro förknippade med bilden av en snöhöljd nejd. Men så många barmarksjular kommer jag ändå ihåg från forna tider, att jag inte tillfullo anammar den hävdvunna trossatsen om de gamla jularnas tämligen oföränderliga stränghet.

Julen kom nu i alla fall med en liten köldknäpp, just så mycket som behövdes för att rädda dess ära. De tunna isarna, som redan höllo på att gå upp, lade sig ånyo starkare, så att Vexala-borna kunde komma med sparkstötting över isen till Andrasjön. Men i älven var övre forsen isfri och Ragnörn likaså, och däremellan gapade stora svarta råkar rinnande vatten. På landsvägarna var det visserligen inte vinterföre, men däremot det mest idealiska bil- och cykelföre. En golvjämn, lagom hård bana, alldeles som skapad för rekord.

Julen kom också med litet sol på själva dopparedagen. En kort stund bara, men ändå —. Ty solen hade vi ej sett sedan självständighetsdagen. Ju äldre man blir och ju flere besvikelser åren medföra, desto mera lär man sig älska solen om också endast i glimtar. Den gångna senhöstens varma väder men på samma gång sollösa dagar för tanken tillbaka till skildringarna från det stora peståret 1710. Då fortgick hela hösten utan regn, utan frost, utan snö, utan sol. Endast en blytung himmel låg som ett valv över landet. Och först på själva juldagen, då folket kom från kyrkan, bröt solen äntligen fram för första gången på långa månader.