Gammal kyrkkonst.

De restaurerade läktarmålningarna i Nykarleby kyrka.



Ett anmärkningsvärt restaureringsarbete av gammal kyrkokonst, som i dessa dagar fullbordats, är framtagningen av de gamla, från omkring 1750 härstammande målningarna å balustraden i Nykarleby kyrka. Arbetet har fullbordats av de på området förfarna intendenten vid Åbo konstmuseum Axel Haartman och sakkunnige Karl Nygrén. De gamla målningarna äro åter friska i färg, sådana de i tiden varit. Före det nu utförda arbetet voro de överstrukna med grå oljefärg, med tjock spackling mellan denna och de ursprungliga färgskikten. Om deras värde giver Axel Haartman i Å. U. en sakkunnig skildring.


Orgelläktaren innan restaureringen av målningarna. Vet tyvärr ej till vilket tillfälle kyrkan var så fint dekorerad, men möjligen till invigningen av Walcker-orgeln 1909. Notera psalmtavlan till vänster om orgeln! Förstoring. Kolorering: Peter Gullback.


[Foto: Johannes Schalin, Åbo museicentral, Finna.fi. Bilden sammanfogad av två och lite restaurerad. Årtal uppges till 1900–1905, men eftersom Schalin dog i början av 1906 och orgeln tillkom 1909, måste någon annan ha fotograferat.
(Inf. 2022-03-24.)]

*

I det avsnitt av ”Finlands konst” som behandlar 1700-talets konst, nämner K. K. Meinander, att den svenska målaren Daniel Hjulström 1740 i Närpes kyrka utfört en serie numera försvunna målningar och att han de följande åren anlitades även i Nykarleby. Han utförde där ”bl. a. en altartavla samt främst i taket, bilder till Johannes Uppenbarelser, sakrala ”tankemålerier” med bastanta änglar hålland språkband för att förklara bildernas betydelse, och med de besynnerliga framställningen av Treenigheten, en av cirklar, trianglar m. m. sammansatt figur, som i sinnrik anordning åskådliggör, att ”Fadern är icke Son, Son är Gud” o. s. v. Bilden synes ha slagit an på samtiden, ty ännu samma år 1749 fick målaren beställning på en kopia av den för Alavo kyrka. Han arbetade för övrigt långsamt och även efter samtidens dom illa, så att både altartavla och takmålningar samt även den av Hjulström påbörjade predikstolen 1759 fullbordades av Johan Alm. —”.

Författaren omnämner icke de nu framtagna läktarmålningarna i Nykarleby kyrka, vilka förövrigt under årtionden varit dolda under ett tjockt lager av grå oljefärg. För den, som icke sett altartavlan och takmålningarna, är det svårt att anställa någon jämförelse eller över huvud taget fatta position till frågan om Hjulströms faderskap, men med all sannolikhet kunna bilderna tillskrivas honom. Det vore onekligen orätt att stämpla dessa framställningar av apostlarna eller de sex allegoriska målningarna som mästerverk, men om Hjulström är upphovsmannen, drager man sig dock för att underskriva samtidens och Meinanders hårda dom, ty bland apostlarna finns fyra, utförda i något större format än de andra, vilka icke sakna hållning och uttrycksfullhet. Tyvärr är det just dessa, som varit värst utsatta, men det välbevarade huvudet i bilden av S. t Iacobus Major och draperibehandlingen i S. t Judas Tadeeus visa att målaren, om det nu är samma man som utfört de övriga apostlarna, dock ägde en viss blick för de konstnärliga kraven.

 

 



Det är emellertid icke i främsta rummet framställningen av Jesu lärjungar, som intresserar, utan de sex allegoriska kompositionernas naiva illustrationer till texterna. Granskar man dessa textillustrationer närmare skall man finna, att den andra i ordningen:

”Jesu, lääk min krancka Siäl
Med Titt Ord så mår jag wäl
”,

märkbart skiljer sig från de andra. Inställningen i landskapet, typiskt för de övriga, har övergivits, skalan på figurerna är en annan, och behandlingen av draperier fullkomligt avvikande från den, som karakteriserar samtliga återstående läktarbilder. Även färggivningen synes vid första ögonkastet tyda på en annan palett, men man återfinner dock här i pelare och valv den cigarrbruna tonen från de tunga molnen, som hotfullt rulla fram över de andra kompositionernas blågröna himlar. En viss likhet med apostlabilderna visar även huvudet hos gestalten i den om en nattvardskalk påminnande predikstolen medan de trygga skepparansiktena hos förgrundsfigurerna äro målade med en vida lättare och sirligare pensel.

Nästan rörande i sin naivitet äro de på golvet utsträckta eller knäböjande ”krancka” själar, vilka undfå det läkande ordet i form av strålar. Man vore nästan frestad antaga, att målningen i sin helhet icke härstammar från samma hand, och att man häri har förklaringen till, att bilden så starkt sticker av från de andra.



 



Invid denna kyrkointeriör står kompositionen som på ett synnerligen handgripligt sätt återger innehållet i raderna

”Then frögd Gud ther wil gifwa
kan pennan ey beskrifwa”.

Det ligger onekligen något löjeväckande över mannen, som iklädd en grannröd dräkt sitter i en sällsamt konstruerad länsstol och kastar en förtvivlad blick mot åskådaren, medan han riktar sitt fjärrglas mot den i en ljus krets svävande himmelska borgen och krampaktigt närmar penseln till den på ett staffli uppställda duken. Kedjan från foten till den tunga kistan symboliserar hans jordbundenhet. Förövrigt är landskapet det typiska, det tunga, bruna molnen och några gröna träd med i skikt ställda bladmassor mot den vid horisonten starkt ljusnande himlen.




 



De båda smala sidofälten äro rena landskapsframställningar. Texten

”När detta Liif förgår
ett nytt iag igän får.”

illustreras av en dekorativt behandlad blomsterkransad gravkulle, bjärt röda liljor, tulpaner med starkt gröna bladverk,



 



och till raderna:

”Frälsarens Apostla-Män
Ledare til Himmelen.

Ha för sina läror skiöna
fått af werlden död til löna.”,

har målaren nöjt sig med en tämligen äventyrligt uppkonstruerad kyrka.



 



Utöver de till denna grupp hörande fyra bilderna finnas ytterligare två, båda i betydligt större format. Den ena förställer en mager man med långt rödbrunt hår, sittande i en mot åskådaren öppen utbyggnad till ett högt hus. Hans ena arm är fastlänkad vid väggen, och kedjan kring foten är fäst vid en i ultramarinblått skiftande väldig kula. Med en bekymrad blick betraktar han den järnbeslagna dörren, mot vilken en ur ett framvältrande moln utsträckt arm för en väldig nyckel. Ovan läses:

”O! milda Hand, läs op min ban.”



 



Den andra målningen:

Trones lius, i Hierta
Lindrar dödsens smärta,

återför i tankarna beskrivningen av Hjulströms cirklar, trianglar m. m. i framställningen av Treenigheten. Ovan en fantastisk dödskalle, vilande på en kub, mot vilket ett kors är lutat, flammar ett lysande rött hjärta, pålagt med en sexuddig stjärna. Hjärtat med sina röda och vita strålar inneslutes i en ljuskrets, som från guldgult övergår i vitt och ytterst blekblått. I övre hörnet återupprepas ljuskretsen, omgiven av moln och inneslutande en lagerkrans med röda band. Landskapet visar samma brungröna mark och starkt gröna träd som i de tidigare nämnda kompositionerna.





Såsom synes opererar målaren med högst en figur, när han icke nöjer sig med någon byggnad, blommor eller sammanställningen av ett par symboliska föremål. Här ha vi åter en omständighet, som ställer kyrkointeriören med dess talrika figurer på en plats för sig. Men det finnes bland Nykarleby-målningarna ännu en, som skiljer sig från mängden, den på en lång och smal pannå målade framställningen av nattvarden. Här har ju formatet, som tillåter endast halvfigurer, erbjudit vissa svårigheter, men de försvara icke den ganska planlösa sammangyttringen av lärjungarnas gestalter kring Frälsaren. Här finnes knappast något av det, som ger de fyra stora apostlafigurerna en viss värdighet och kraft, men väl en god portion av svagheterna i de andra målningarna. Bilden får dock ett speciellt intresse genom att den är utförd på en tidigare målad komposition, av vilken man kan erinra centralpunkten, strålomgiven gyllene kalk. Knappt skönjbara konturer visa kring denna ett system av böjda linjer och strålar. Från vilken tid härstammar denna övermålade bild? Går den tillbaka till Nykarleby gamla träkyrka från sextonhundratalet varav, såsom Meinander i ovanciterade arbete meddelar, några rester bevarats i den nuvarande kyrkan i blomstermålningarna samt i De vise männens tillbedjan, och är de i så fall en detalj av någon större bild?

De nu återställda målningarna äro ju, såsom redan framhållits, icke några mästerverk, men de förtjäna väl att bevaras, och de skola utan tvivel med sina av tiden dämpade och mörknade färger och sina silverrosetter burna gyllene medaljonger skänka interiören ett välgörande tillskott av dekorativ kraft.


Österbottniska Posten, nr 36/1928.
Lars Pensar tillhandahöll.
Foto: F. L., juli 2005. Målningarna är fotograferade nerifrån och vissa dessutom från sidan. När jag korrigerat förvrängningarna kan proportionerna ha ändrats.



Nästan hela läktarskranket.


Läs mer:

Enligt uppgift i Turistliv i Finland bekostades framtagningen av målningarna av John Nylund.
Daniel Hjulström och takmålningarna i Nykarleby kyrka samt Johan Alm av Kari Appelgren.
Apostlarna.
Kyrkan i kapitlet Fakta.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-09-13/HK, rev. 2022-03-27 .)