Melins kompani i
striden om Tammerfors

den 3 april 1918.

 

I anledning av det infallande 10-årsminnet [nu 2018 är det 100-årsminne] av Tammerfors intagning har en av deltagarna tillsänt oss följande livfulla skildring av Melins kompanis ryktbara deltagande i striden.

*

Till 2 jäg. reg. 6 bat. 1 komp. eller Melins kompani, som det kallades efter kompanichefen kapten Melin, hörde ynglingar från Sideby, Lappfjärd, Korsnäs, Kvevlax, Nykarleby, Larsmo, Esse och ännu några från andra svenska kommuner. Manskapet hade uttagits genom uppbåd. Som frivillig medföljde studeranden Arne Jernström från Nykarleby.

Kompanichef var den redan nämnda kapten Melin, mannen med det stora lugnet. Kompaniet var delat i tre plutoner med en löjtnant för varje. Till tredje plutonen hörde männen från Nykarleby, Larsmo och Esse, ledare var löjtnant Sten Holm. För de andra plutonerna stodo löjtnanterna Bredenberg och von Essen. Dessutom voro som underbefäl ett tiotal jägare.

Kompaniet räknade vid utryckningen 225 man. Sitt elddop fick det i skärtorsdagsslaget utanför Tammerfors. Då sårades löjtnant Bredenberg, men han dog först på sommaren. Kompaniet hade dessutom flera döda och sårade. Bland de sårade befann sig Verner Viklund från Nykarleby. Han hade fått en kula genom armen. Dagen efter stupade Granrot från Högbacka på fältvakt i ryska kasernområdet.

Efter långfredagens fältvakt förlades kompaniet i vila i gårdarna mittemot Messuby plattform. Så förflöt påsken lugnt, endast avbruten av fältvakt utanför staden. Men den 2 april erhöll kompaniet vetskap om, att det följande dag skulle få vara med om stormningen av staden, ja, att kompaniet skulle vara det första, som skulle rycka in i Tammerfors. Även om det var hedrande för kompaniet att ha den äran, så var det i alla fall med inte alltför stor glädje, man mottog detta meddelande. En stormning kräver vanligen stora offer, och man visste, att månget hjärta skulle upphört att slå nästa kväll. Men vems? Läraren Oskar Nordling från Markby, Nykarleby, annars tyst och sluten, yttrade: „Ja, få se vem av oss som kommer tillbaka”. Kanske hade han en aning.

På kvällen försåg var och en sig med en granriskvist i mössan, 250 patroner i väskan och två tunna smörgåsar, och så var man färdig. Någon mat bestods inte på eftermiddagen. Första gruppen skulle i stället för gevär förse sig med yxor för att kunna bana väg.

På natten bröt kompaniet upp från Messuby och tågade först längs järnvägslinjen och sedan över Kalevaåsen till ryska kasernområdet. Där var redan mycket folk. Kompaniet tågade förbi de andra, så att det blev det närmsta mot staden. Kl. ½ 3 började kanonerna beskjuta staden. Det var en upplevelse! Man såg, när det blixtrade, och man såg också, huru granaterna slogo ned, där staden började. Kl. 3 blev det tyst, och nu gällde det.

I gevär! ljöd ropet. Med påstuckna bajonetter kommenderades: „Marsch, marsch!” Så bar det av. Kompanichefen Melin i spetsen. Framåt! „För helvetes fan, för helvetes fan, kom ihåg pojkar, att ni är svenska österbottningar!” skrek löjtnant Holm. Längs vägen från ryska kasernerna in mot staden. Herre Gud! Kulsprutorna spydde ut kulor, så att kvistarna föllo ned från träden. Ledningstrådar lågo på vägen. Marsch, marsch! Man föll. Upp igen. Så sprang man för att strax igen falla. I det djupa diket lågo de röda och sköto. På vägen hade de lämnat en kulspruta. Framåt! Brinnande hus på båda sidor. Man blev våt som en trasa. Samling av kompaniet i några stora gropar. Löjtnant von Essen borta. Han hade med några man i mörkret skilt sig från kompaniet. Det blev hans bane.

Framåt igen! Melin som vanligt lugn. Holm skrek sitt bekanta fältrop och sedan en mängd tyska ord för att skrämma de röda. „Framåt, hurra!” ropade alla. Så bar det av över bron söder om stationen, förbi ryska kyrkan. En handgranat kom neddansande från en byggning. Ingen skadad. Första gruppen högg sig genom ett plank. Så över gårdar ned mot fabrikerna vid forsen. På en av fabriksgårdarna fanns ett slags vakttorn. Uppe i detta voro två rödingar, som började skjuta på kompaniet nedanför. En salva dit upp, och sedan var allt tyst. Första gruppen högg nu ett hål i planket mot Tavastbron. Då pekade två kanonmynningar emot dem. Ditåt var det inte hälsosamt att gå.



[Fabrikerna vid forsen. Vykort. Förstoring.]


Nu blev det att klättra över ett tak och så en i sänder över fördämningarna mellan fabrikerna i forsen. I fabriken på andra sidan var en ensam gammal gubbe, troligen nattvakt. Samling på fabriksgården och så framåt igen. I första gathörnet stupade två man. Kulorna visslade, de stora skådefönstren klirrade och föllo sönder. Tyst smög kompaniet framåt. Vändning efter gatan mot Näsilinna. Kapten Melin avsköt raketer som tecken på, att kompaniet framträngt dit. I ett och annat fönster syntes något nyfiket ansikte, och i en port, just förrän det bar upp mot Näsilinna, stodo två käringar med allt annat än glad uppsyn.

Så bar det av mot Näsilinna, museet uppe på backen. Vid ena hörnet av byggningen stodo två kanoner med en granathög vid väggen. Ingen var dock kunnig i deras begagnande. Hela kompaniet stod nu utanför byggningen. Med en mauserpislol i handen trängde fänrik Boström in och tvang de innevarande till underkastelse. Även vaktposter utanför blevo avväpnade.



[Näsilinna. Vykort. Förstoring.]


Så långt var allt gott och väl. Kompaniet hade fullgjort sitt uppdrag. Men väntade nu, att andra vita skulle komma efter, men så skedde icke, utan i stället började de röda sticka upp. Snart förstod man också, att kompaniet var instängt. Vi voro de enda som stormat, de andra hade inte kommit efter utan voro fortfarande ungefär vid utgångspunkten. Vi hade således råkat i en allt annat än behaglig situation, instängda i en stad med omkring 11,000 röda försvarare, utan möjlighet för oss att vid dagsljus slå oss igenom, ej heller kunde vi hoppas på hjälp, så långt borta som vi voro och dessutom på andra sidan forsen. Kompaniet hade på morgonen räknat 175 man, och nu voro redan många borta. Men det hjälpte inte att förlora modet utan i stället börja taga emot de rödas anstormningar och sälja sitt liv så dyrt som möjligt.

Näsilinna är på en backe vid stranden av Näsijärvi. Mellan sjön och museet går järnvägen till Björneborg. Nära intill är forsen, som genom staden förbinder Näsijärvi och Pyhäjärvi med varandra. Över forsen är en järnvägsbro. På denna bro kom en gubbe springande: „Skjut inte, skjut inte!" ropade han på finska. Han fick passera.



[Järnvägsbron med Näsilinna i vänsterkant. Vykort. Förstoring.]


På andra sidan järnvägsbron syntes ett tåg. Med handgranater hopbundna försökte löjtnant Holm nu spränga banan, men detta lyckades först icke, utan de rödas pansartåg körde förbi. Snart började de röda rikta sin kulsprutseld mot Näsilinna. Men icke nog med det. Efter en stund började också granaterna komma fräsande och från två håll. På gatan, längs vilken vi kommit, placerade de röda en kanon. Krasch! Den första som träffades, var lärar Nordling. Ena benet avslitet, armen i trasor och ansiktet rivet. Han stönade högt. Ingen hjälp kunde ges. Inga sanitärer hade kommit med. Så fick han ligga över en timme, tills livet flytt. Genom att klättra upp på museets tak försökte man med gevären beskjuta kanoniärerna.



[Pansartågvagn vid pansarmuseet i Parola. Ingen aning om hur pass likt det är den omtalade, men det är i alla fall en pansartågvagn. Vykort. Förstoring. Och när detta var inlagt googlade jag lite mer och hittade det rätta.]


Från Pyynikkesidan började också de rödas granater träffa Näsilinna. Krasch! En svart rök. När röken skingrats, ett stort hål i väggen. Det blev ett helvete. Kulorna slogo överallt. De kommo genom dörrar, de slogo mot väggarna, så att det blev fullt med gropar. Allt flera blevo särade. Dessa kröpo ihop i en vrå i ett rum, så nära varandra som möjligt för att ha varmare. Det var ett elände. Ingen hjälp kunde de få. Där låg den unge handelsmanssonen V. Kisor från Nykarleby med avslitet ben. Han dog någon dag senare. Där lågo många andra. Utanför på ett ställe, där snö ännu fanns, hade en yngling vid sitt försök att komma in i byggningen blivit träffad av elden från de rödas pansartåg. Han låg på sidan. Allt som oftast tog han sig med handen över huvudet. Under var snön färgad röd. Så låg han länge. Till sist lade han sig på rygg, slog ut med armarna från sidorna och blev så liggande. Han var död. Blott kulorna visslade fortfarande över honom.

På eftermiddagen sken solen en stund. Snön smälte. Vatten rann ner efter vägen från byggningen, det strömmade förbi en kulspruta, som fänrik Boström tidigare hade använt, det fortsatte lägre ned, där vaktposterna lågo på vägkanten, det rann in genom ärmar, ner över bröstet, ner i en stor grop en bit från vägen. På andra sidan den smala vägen bakom en liten bergkam lågo de röda. Man hörde, när de lade patroner i geväret, man kunde också höra, när de talade med varandra. Stundom kom en handgranat flygande. Den flög över vakten, ner i gropen bakom och gjorde ingen skada. Vid övre ändan av den stora gropen på en bergknall låg en röd. Kulorna veno över honom, stundom lyfte han litet på huvudet och såg sig omkring, så låg han hela dagen. Långt i fjärran hördes emellanåt kulsprutornas knastrande, någonstädes bortom järnvägsstationen. Krasch, krasch! Nya granater revo hål i museets väggar. Nya offer. Mera lidande. Flera sårade som slöto sig tillsammans i vrån i rummet, som saknade glas i fönstret. Så led dagen. Vaktposterna drogos in. De rödas eld mattades något mot kvällen. Mellan några stenar hade Karl Jutas lagt sig till ro. Han som alltid skulle ha huvudet upp, och vars lurviga skinnmössa var en god prick. Nu var huvudet nedsjunket, och han låg stilla. Av Nykarleby-pojkarna hade även unga Eriksson från Forsby fått frid, och en av de sista granaterna mot kvällen hade bragt John Emilsson från Sorvist om livet.

På eftermiddagen hade trenne ynglingar försökt att över Näsijärvi söka sig bort. De sprungo över järnvägen ut på sjöns is, över vilken ganska mycket vatten låg. Långt hunno de inte, förrän de rödas kulsprutseld nådde dem. De föllo. Efter en stund reste sig två på nytt och började springa. Men åter fingo de kulsprutselden över sig. De föllo igen och lågo sedan stilla med vattnet högt upp. Senare vid mörkrets inbrott påstås två av dem ännu levat och sökt sig bort.

Det såg tröstlöst ut på Näsilinna. Djävlar anamma. Ännu kunde man svära, fastän man hade döden för ögonen. Kriget förråar. Hungern gör en känslolös. En mätt man har inte samma mod som en hungrig. Hellre taga sitt eget liv än giva sig åt de röda odjuren.

Det började skymma. Dimman lade sig över Näsijärvi. Nervspänningen och hungern gjorde, att man blev som en sömngångare. Ammunitionen började tryta. När det blev mörkt, beslöt kapten Melin om ock med tungt hjärta för de svårt sårades skull att försöka bryta sig ut från Näsilinna. Det lyckades också. De lättare sårade följde med, men de svårt sårade måste lämnas kvar. Det måste ha varit en ohygglig stund för de kvarlämnade, när de andra drogo bort. Där fingo de ligga hela natten. I daggryningen kommo de röda dit, men de gjorde ingenting annat än berövade dem deras värdesaker. Redan tidigt på morgonen kommo nya vita trupper till Näsilinna.

De, bortdragande gingo över sjön, och kommo efter en lång omväg upp bakom de vitas front. Trötta, hungriga och smutsiga. De sårade lämnades åt ambulansen. Bland dem var Karlsson från Vexala med två skottsår i ena sidan av magen och Fagerholm från Forsby.

Så hade ändats en svår dag. Ingen som varit med glömmer den. 34 man voro döda och 50 sårade. Hade man haft någon vetskap om ställningen på andra platser, hade kompaniet helt säkert kunnat båda stånd, tills hjälp skulle anlänt. I alla fall hade kompaniet gjort så mycket att en del av de rödas styrkor var sysselsatt kring Näsilinna, ej heller kunde de använda järnvägsbron över forsen och inte heller begagna Näsilinnahöjden som operationsbas för sina kanoner.


A. F. i Österbottniska Posten den 30 mars 1928, nr 13, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.



Läs mer:
Övriga som stupade den 3 april:
- Emil Evert Ahlström.
- Karl Leonard Mattsson Draka.
- Uno Vilhelm Nyman.
Melins kompani av Lars Pensar.
Innehållsförteckning till Inbördes-/Frihetskriget.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.

Vägen till Tammerfors av Heikki Ylikangas.
(Inf. 2018-03-31, rev. 2018-03-31 .)