Obs.!
      Ärade  stads-
bor och andra in-
tresserade    per-
soner     inbjudas
vänligen     att     i
morgon fredagen
den   5:te   Augu-
sti    kl.  5   e.  m.
sammanträda   å
Rådhuset   för att
öfverlägga om en
påtänkt,   af nöd-
vändigheten   på-
kallad        förflytt-
ning      af      sta-
dens  hamn  från
„Andra  Sjön“  till
lämpligare  plats.
Nykarleby den 4
Augusti 1892.
   På anmodan:

    OBS! Statsrådet Z. Topelius   har   äfven lofvat, om möjligt, när-vara å mötet. Talrikt besök  nödvändigt  i denna   lifsfråga   för hela staden och om-nejden.

 

Frågan om ny, lämpligare
hamn för Nykarleby stad.

Det bristfälliga skick, i hvilket stadens ångbåtsbrygga för närvarande befinner sig, kräfver dryga reparationskostnader, ja troligen en fullständig ombyggnad af bryggan. Men dess nuvarande läge vid den s.k. »Andra sjön», säkerligen den mest eller åtminstone en af de mest olämpliga hamnplatser i hela Österbotten, såväl till följd af hamnens årliga uppgrundning, som och dess öppenhet för alla världens vindar, och sist och slutligen den långa omväg för ångbåtstrafiken som dess läge inom skärs förorsakar, ha hos många för ortens framåtskridande intresserade personer väckt tanke på att få hamnen förflyttad till annan, lämpligare plats, hvartill ångbåtsbryggans nu förestående ombyggnad gåfve en osökt anledning. Särskilt har man hållit för att nuvarande hamnen, såsom varande aflägsen; cirka 15 kilometer från Kofjoki station och belägen på andra sidan Lappo älf, aldrig kan förutsättas få något järnvägsspår draget till sig, då däremot ett sådant med jämförelsevis ganska ringa kostnad kan dragas till Åminne eller Nålön, ifall att hamnen blefve vid Åminne med Alörn eller Torsön som uthamn.

Med hänsyn till stadens kraf var äfven ett diskussionsmöte af för saken intresserade utlyst sistlidne fredag den 5:te dennes å rådhuset. Mötet, som var ganska talrikt besökt, särskilt af ortens trafikanter och tjänstemän, och hvars förhandlingar leddes af apotekar K. Ekroos, enades till sist efter en liflig diskussion om följande af direktor Z. Schalin föreslagna kläm:

»Mötet besluter ingå till stadsfullmäktige att dessa ville till utredning och ompröfning upptaga frågan om den nuvarande hamnens förflyttning till annan plats, och för sådant ändamål nedsätta en kommission, som undersöker alla de platser, hvilka kunna komma i fråga.»

För uppsättande och motiverande af en skrifvelse i denna fråga utsågos direktor Z. Schalin, lektor K. E. Wichmann och handlande P. Blomqvist.

Såsom de platser åter, hvilka af den blifvande kommissionen borde uppmärksammas, nämndes af skilda talare förslagsvis Åminne, Alörn, Torsön, Bådan och Kråkskärs sund.

Mötets »piece de resistance» (glanspunkt) utgjordes af en synnerligen varmt hållen och sakrik premomoria af den fräjdade skalden och fosterlandsvännen statsrådet Z. Topelius, Nykarlebys största son och varmaste vän, som några veckor vistats på orten. Den upplästes af direktor Z. Schalin, och meddela vi densamma på fleres enständiga begäran i den säkra förhoppningen, att det kraftiga väckelserop, som den innehåller icke måtte till oberäknelig skada för detta samhälle långa tider framåt, förklinga ohördt, utan väcka enhvar till eftertanke, hvad han är skyldig sitt samhälle och de släktled som följa efter oss. Och därför låta möjliga småintressen vika för det allmänna bästa.

Z. T:s var i hufvudsak af följande lydelse:


HAMNFRÅGAN I NYKARLEBY

»Våra flesta sjöstäder, utom Kaskö och Helsingfors, ha nödgats medgiva någon prutning på de fyra vilkoren för en god hamn: 1. tillräckligt djup 2. skyddat läge 3. bekvämt inlopp 4. bekwäm kommunikation ifrån landsidan. Wattendjupet, som minst tål en avprutning, har fyra gånger tvungit Nykarleby att flytta sin hamn längre ut: från skeppsgården vid Norra tullen till Nålön, från Nålön till Djupsten, från Djupsten till Alörn. Och sista steget i samma riktning skulle ha varit till Torsön; men när hamnen femte gången flyttades 1863, togs steget åt sidan till Andra sjön, väl närmast för att få landväg ända till hamnbryggan.

Kommunikationerna från landsidan övervägde då alla olägenheter, hvaribland ett långt och krångligt inlopp var den förnämsta. Men utom att den oländiga körvägen och den långa bryggan blevo kostsamma, visade sig vattendjupet snart vara otillräckligt och hade ej här, som i älven, en ständigt av vårfloden underhållen öppen ränna att räkna på. Bådan, som var på förslag 1863, hade än längre ehuru jämnare landsväg, och Kråkskär, som nu är ifrågasatt, påkallar, utom landsvägen, även en vattentransport.

Om man 1863 haft här någon erfarenhet av nutidens bekväma transport med små bogserbåtar, hade man ej behöft frukta det 16 à 17 kilometer långa avståndet till Torsön.

Björneborg har ej fruktat sina 30 kilometer till Räfsö; Uleåborg och andra städer reda sig gott med lika långa avstånd, som bogserbåtar tillryggalägga på mindre tid än en timme.

Torsö har redan längre tid varit en redd för djuplastade fartyg, och dess vatten behöver, åtminstone för hundra år framåt, ej frukta en kännbar förminskning. Dess långa strand mot SO är öppen för nord och sydvindar, men stranden mot SW är skyddad för alla vindar, utom möjligen NW. Däremot är inloppet det kortaste och bekvämaste någon finsk hamn kan erbjuda, ej ens Kaskö och Helsingfors undantagna, och skulle likasom inbjuda alla där förbi tätt passerande ång- och segelfartyg till besök.
Denna fördel är så betydlig, att den ej kan motsägas av några olägenheter vid kommunikation från landsidan, till och med om vårflodens ränna i älven skulle tidtals förändras och göra muddring behövlig.

En fem fots djupgående bogserbåt om 6 eller 8 hästkrafter skall med sin åtföljande lastpråm, alltid finna väg från Åminne eller Nålön, och en 10 à 12 hästkrafters grundgående båt kan då dagligen underhålla övrig trafik. Svåraste hindret blir troligen isen på Torsö fjärd, men denna fjärd är dock tidigare öppen på våren än fjärden vid Andra sjön.

Två skäl av betydande vikt för stadens framtid tala, utom inloppets fördelar, för Torsö.

Det ena är att subvention för järnväg är möjlig till Åminne eller Nålön, men aldrig till Andra sjön. Och det andra skälet är möjligheten av en vinterhamn vid Torsö för ångbåtstrafik på Sverige. Jag har med Erik von Julin noggrant uppmätt avståndet från Torsö till Ratan enligt de nyaste engelska sjökort och jämfört tullvaktmästare Bollströms journaler över isförhållandena under en följd av år i dessa farvatten med tillgängliga uppgifter från andra tullorter och resultatet blev, att av alla sjöleder mellan Finland och Sverige är sjöleden från Torsö till Ratan icke blott den kortaste, utan även i vintertrafik den isfriaste. Men i den tävlan som nu råder om företrädet om en sådan för västkusten och dess smörexport behövlig vintertrafik, har ingen tänkt på Nykarleby, till följd av dess nuvarande hamn och inlopp. E. von Julin förtjänar ett tacksamt erkännande för det fosterländska intresse, vilket han, en man från sydkusten, egnat denna fråga endast för sakens och Österbottens skull.

Man kan ju icke förutse vilka synpunkter göra sig gällande hos landets styrelse och ständer, men den förhoppningen synes mig icke sväva i luften, att om Nykarleby, efter noggranna undersökningar vid Torsö, besluter sig för att där välja sin nya hamn och därefter ingår med kombinerad ansökan om ett lån på fördelaktiga villkor för därmed förenade kostnader samt en subvention för järnväg till Åminne eller Nålön, skall denna ansökan med särskild hänsyn till vintertrafik för västkusten, hava utsikt till framgång.

Staden talar här, ej blott i sitt eget intresse, utan även i landets, och vad nu försummas skall måhända aldrig återvinnas.

Det är bekant nu hur Sideby, Kaskö och andra agitera för vinterled ifrån dem, medan Vasa hindras av sin skärgårdsis. Och sover denna stad (Nykarleb) ännu några år, skola statsmedel ha slösats på någon vinterhamn, som ej kan jämföras med denna.

Nykarleby stads nedåtgående har berott, ej blott på konjunkturer och kapitalbrist, utan även brist på endräkt och energi. Stadens uppåtgående skall bero på mod, företagsamhet, assosiation och förtröstan på framtiden. Kampen för tillvaron beror i vår tid mycket på förmågan att modigt se framåt.»

Alön 4 augusti 1892
Zacharias Topelius

 




[Sjökort över Kvarken från 1800-talets senare del.
Förstoring (700 kB.)]


Slutligen intaga vi här nedanstående uppgifter av en gammal sjöfarande och Nykarlebybo, över distanserna ifrån öppna sjön till ångbåtsbron vid nuvarande hamn, från öppna sjön till Alön, och från öppna sjön till Torsöns sydvästra udde. Distanserna är uppgjorda efter de nyaste sjömätningskorten över Bottniska viken.

Distansen från öppna sjön till ångbåtsbron 8 ½ minut, alltså en omväg för ångbåtar fram och åter av 17´, eller engelska sjömil. Distansen från sjön till Alöns norra udde 4´, blir ingen krok för ångbåtar, som komma från västra farleden, högst 500 famnar.

Distansen från sjön till ankarplatsen vid Torsö SV udde ¼´.

Generaldistance till Ratan i Sverige från Torsö 44 ¾´ och kan tillryggaläggas av en måttligt stor ångare på 4 à 5 timmar. Upplysningsvis meddelas det att sex minuter eller lika många engelska sjömil utgöra detsamma som 10 ryska verst.


K. E. Wichmann, Österbottniska Posten, augusti 1892.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2006-12-31, rev. 2020-09-13 .)