Om Nykarleby kyrkas bildskrud,
målarena D. Hjulström samt J. och E. Alm.

Af Z. Schalin.

Om bildverket i Nykarleby kyrka och dess olika mästare hafva under årens lopp ingått åtskilliga meddelanden i Finskt Museum (1899, N:o 5, sid. 80: „Väggmålningarna i Nykarleby första träkyrka“ och 1901, N:o I, s. 15 nästan samma notis), i Suomen Museo (1899, N:o 2, s, 30: „Saarna-tuoleja Pohjanmaalla“, af E. N.; i N:o 3, s. 52: „Alm, Emanuel“, af J. R. A.), och i andra arbeten, såsom i „Kalender u. a. Sv. Folkskolans Vänner“ 1902: „Några kyrkor i svenska Österbotten“ ss. 137—139, af K. K. Meinander. Men då de publicerade uppgifterna 1) hittills dels varit ofullständiga, dels i vissa detaljer tarfva rättelse, har jag här något utförligare velat framlägga hvad ur minnets gömmor och ur kyrkoarkiven i Nykarleby och Wasa (resp. Jakobstad) kunnat framletas om nämnda bildverks och deras mästares historia.

1) Tyvärr har jag icke varit i tillfälle att se mag. E. Nervanders till Fornm.-föreningen afgifna berättelse öfver konsthist. expeditionens besök i Nykarleby 1896.

1. Då jag år 1886 såsom ämbetsman hade återflyttat till den stad, där jag som gosse gått i skola, fann jag Herrens tempel invändigt ommåladt och upputsadt på ett sätt, som måste såra hvarje känsla af pietet för gamla minnen. Lifligt framkallades för mitt sinne den visserligen icke estetiskt oklanderliga, men naivt karakteristiska och på sitt sätt nog så harmoniska bildskruden från medlet af 1700-talet kring väggar och tak, på altare, läktare och predikstol. Takets bilder från uppenbarelseboken hade — tack vare den originella gnidaregubben „doktor“ Matts Bäcks ifriga protester på kyrkostämman — lyckligtvis förblifvit orörda, och likaså de små allegoriska figurerna kring predikstolens sidor, men allt öfrigt var förändradt. Det hade skett ej långt förut, under kyrkoherden V. Vallins och kapellanen J. Bäcks tid, — i akt och mening att göra Guds hus snyggt och fint enligt den nya tidens smak, men till obotlig skada för det konsthistoriska intresset. Jag vill försöka återkalla i minnet huru det såg ut inne i kyrkan före ommålningen och hvad denna verkat.

Altarbyggnaden med sina höga kolonner, förut målad i grönspräcklig stenstil, oklanderligt vacker i mitt och mången annans tycke, hade nu blifvit klädd i hvitt och guld, — enformig och kall. Med den allt täckande hvita oljefärgen hade man obarmhertigt öfverstrukit till och med en af altartaflorna, den, som befann sig närmast ofvanför altarbordet. Det var den vanliga framställningen af nattvarden efter L. da Vinci, som man ser i så många kyrkor, målad på trä och hvarken bättre eller sämre än dylika dussinarbeten i allmänhet, men hörande till komplexen och saknad, då den är borta.

Altarets hufvudtafla, som framställer Kristus på korset, stod såsom målad i brunt och blått och mörknad af ålder visserligen icke i harmoni med den hvita marmorstilen, men hade i brist på bättre fått hänga kvar, tills den något decennium senare [1898] ersattes med ett konstverk af den nya tiden: Kristi förklaring, målad af Alexandra Såltin och förärad till kyrkan af numera aflidne assessorn O. L. Lindbohm och hans maka. Den gamla taflans mästare har ej angifvit sitt namn på duken, men det anses hafva varit den svenske målaren D. Hjulström, hvilken såsom den förste dekorerat denna kyrka, — hvarom mera längre fram. Taflan har blott få figurer, Maria Magdalena vid korsets fot, Jesu moder och Johannes på hvar sin sida om korset, och någon person därinvid. Ålderdomlig är framställningen i synnerhet därutinnan, att vid den korsfästes högra sida ses en i luften sväfvande ängel, hvilken i en bägare emottager den ur frälsarens uppstungna sida framvällande tjocka blodströmmen. Taflan, omgifven af en simplare, bronserad ram, är numera upphängd ofvanför dörren till sakristian, — en äfven på andra orter lämplig ansedd reträttplats för aflagda altartaflor.

Altarbyggnadens forna sidoprydnader, som voro mig kära sedan barndomen, Jungfru Maria med hjärtat och aposteln Johannes med kalken, målade i grönt och rödt i nästan full kroppsstorlek på brädskifvor och ur dessa plant utskurna, hade såsom otidsenliga måst nedstiga från sina upphöjda platser och hade till min och andras förvåning blifvit ersatta med tvenne mindre gipsafgjutningar af — Nike eller Victoria, segerns och lyckans bevingade gudinna, hvilka naturligtvis skulle föreställa änglar.

1) Vid en prostevisitation på 1890-talet beslöt församlingen att de skulle ersättas af religiösa prydnader. Gudinnorna nedtogos då och insattes i en skrubb under läktartrappan, där andra antikviteter förvaras, nämligen de här ofvan beskrifna träbilderna jämte tvenne änglar af samma slag, blott sämre utförda (hvar de fordom haft sin plats vet jag icke), en tredubbel timglasställning, utvisande 2/4, 3/4 och 4/4 timmars längd. Före restaurationen uppställd på predikstolen, en svarfvad ljuskrona m. m. Det är dessa föremål en i tidningarna synlig notis om vanvården af fornminnen i Nykarleby kyrka afser. Gipsfigurernas vingar är det icke mycket bevändt med numera.

[”De tvenne änglarna” finns numera under orgelläktaren på ömse sidor om entrédörren. Juli 2007.
     Fotografering av målningar i dåligt ljus är ingen lätt sak. Antingen blir det blänk av blixten som på den vänstra bilden eller skakningsoskärpa som på den högra. Får göra ett nytt försök med stativ.
     Enligt uppmätning av Lars Pensar i oktober 2007 är ängeln på södra sidan om dörren 129 cm hög och 106 cm bred. Den som finns på norra sidan om dörren är 121 cm hög och 76 cm bred.]

Ännu återkommande till de ofvan beskrifna gamla träbilderna, hvilka för tiden fullkomligt väl hade försvarat sin plats på de mellan sidokolonnerna utskjutande halfrunda postamenten, vill jag anmärka, att de sannolikt alls icke skolat föreställa Jesu moder och aposteln Johannes, såsom menige man trodde, utan symboliska väsen, kärleken och tron eller fromheten, att döma af emblem och dräkter. Kärleken håller med högra handen framför sitt bröst ett brinnande hjärta och i den vid sidan utsträckta vänstra en numera afbruten palm eller lilja. Tron höjer med vänstra handen en gyllene kalk och håller ett förgylldt kors i den högra. Begge gestalterna äro inhöljda i veckrika antika mantlar. De sammangingo i harmonisk enhet med öfriga altarprydnader.

[”... de i hög grad prydsamma rika blå fönsterdraperierna med sina gula fransar, snören och tofsar ...” och hustru Karin. Juli 2005.]

Till och med bibelspråken ofvanför ingångsdörrarna, präntade med tydlig frakturskrift, öfvermålades vid remonten och ersattes icke mera. Öfver en af dörrarna stod, som jag minnes, „Bevara tin foot, när tu går in i Herrans huus“ och ofvanför en annan: „Thetta är Himmelens port och här bor visserligen Gud“. Otvifvelaktigt hade dock på sin tid dessa bibelspråk mer än mången predikan bidragit att rikta den kyrkobesökande mängdens tankar på andliga ting.

På orgelläktarens framsida öfvertäcktes med hvit oljefärg lika skoningslöst hela serien af apostlabilder. Deras konstvärde var visserligen icke stort, men de verkade på denna plats ej heller på något sätt störande.

Som ett slutomdöme kan sägas om denna kyrkans inre upputsning, att lika mycket, som kyrkan vunnit i ordinär snygghet, lika mycket, ja vida mera, hade den förlorat i estetisk helhetsverkan. Och alla de bilder, som vid nymålningen blifvit öfvertäckta — målningar i olja med oljefärg och limfärgsdekorationer med limfärg — de hade nu för alltid gått förlorade, utan att det hade fallit någon in att dessförinnan låta afbilda dem.

2. Kyrkoväktarens berättelser. På den tiden lefde ännu i Nykarleby den gamle kyrkväktaren och orgeltramparen Hans Henrik Lingonblad, som var född 1803 och som alltsedan sin ungdom hade vaktat dörrarna till Herrans hus. Denne visste förtälja underliga ting om alla de märkvärdigheter, som skulle finnas bevarade både under kyrkgolfvet och oppe på vinden. Jag kan förbigå det öfriga, och vill här blott nämna, hurusom Lingonblad pekande upp mot bildmålningarna i taket plägade säga: „Det finns bilder där ofvanpå också, på takbrädernas öfra sida, ty de ha blifvit vända.“ Men det trodde naturligtvis ingen. Jag hörde förlöjligande skildringar om, huru en af prästerna likväl engång hade låtit narra sig att klifva upp på den svårtillgängliga kyrkvinden för att söka dessa bilder och därvid varit i fara att falla ned genom det enkla mellantaket samt nödgats öfvergifva hela undersökningen

[Östra delen av kyrkvinden. Elinstallationerna förnyades våren 2007. Juli 2007.]

Till mig sade den gamle väktaren harmset: „De må prata hvad de vilja, men jag har ju själf sett hvad där finns.“ Och om bilderna inne i kyrkan visste han förtälja att „de skola hafva blifvit målade af en svensk, som hette Alm, och han skall ha varit en af de minsta människor på jorden.“ — „Ja“, rättade, sig Lingonblad, efter en något misstrogen invändning från min sida, „nog skall han hafva varit ganska liten till växten“. „Och på väggen bakom orgelskåpet finnes årtalet, när bilderna blifvit målade“. Vid orgeltrampningen brukade nämligen väktaren stå på en pall, och reslig till växten, som han var, hade han väl från denna höjd observerat det föga märkbara årtalet. — På anvisadt ställe fann jag verkligen ett anspråkslöst „Anno 1759“ på banden till en kolossal lagerkrans, inom hvilken målaren, afslutande sitt konstnärliga arbete i detta Herrens hus, hade präntat med stora bokstäfver så att säga templets bön för sina besökare:

Sanct' Birgitta är mitt namn,
Kyrkia uti Carlby Nya.
Jesus fägne i Sin Famn
Siälar utaf Stad och Byar,
Hvilka här sin Gudstjenst giöra.
Värdes nådigt them bönhöra.

Versen kunde jag utantill sedan barndomen, men årtalet hade veterligen ingen utom Lingonblad observerat.

Jag har här anfört den gamla väktarens uppgifter om Nykarleby kyrkas bildmålningar, emedan de utgöra nästan den enda ortstradition jag om dessa lyckats uppspåra. 1)

1) En i Nykarleby barnfödd åldrig konstnärinna [Hilda Olson] har visserligen meddelat mig, det hon om altartaflan (den korsfäste) hört uppgifvas, att den skulle blifvit hämtad från Tyskland under 30-åriga kriget, men med hänsyn till kyrkböckernas uppgifter är detta knappast möjligt hvad beträffar nämnda tafla och föga heller beträffande någon af kyrkans andra gamla „altartaflor“, som här kunde komma i fråga.

Om en nu i sakristian förvarad, närmare ett par meter hög oljetafla, som i min barndom hängde inne i kyrkan, ofvanför dörren till sakristian, visste emellertid en annan gammal person på orten, numera aflidne fiskaren och kyrkorådsmedlemmen M. Boman, berätta att den skall hafva blifvit målad af en Kempe och skänkt till kyrkan i anledning af gifvarens hustrus lyckliga nedkomst. Taflan, som saknar signatur och årtal, framställer, om jag icke misstager mig, de tre vise männens tillbedjan inför Jesusbarnet. Maria med barnet är midtelfigur, Josef står vid sidan. De tre vise äro enkelt kostymerade (inga konungar, snarare herdar!), utan följe. Änglar i skyn fröjda sig öfver gruppen där nere. Särskildt framträdande bland dem är en figur vid midten af taflans öfra del, en frodig barnunge, som strör blommor öfver den nyfödde Judakonungen. Blommor och frukter åter framräckas åt änglabarnet i en rymlig skål af en i rock klädd person uppe i skyn, vid taflans öfra hörn till vänster. Det är något öfverraskande hos dessa båda sistnämnda figurer, hvilket lockar till gissningar. Jag kunde som gosse vid betraktandet af denna tafla aldrig få mina ögon från det stora, blommor ströende, änglabarnet, hvars kroppsställning är så vriden. Månne icke konstnären där har haft till modell sin egen eller gifvarens nyfödda lilla sparkande pilt, och sålunda låtit honom på votivtaflan själf deltaga i hyllningen af den gudaborne? Och den ungdomliga gestalten, som håller blomsterskålen i sina armar, verkar nästan som ett skizzeradt porträtt af en ung person med mörkt hår och mörka ögon, bäst målad på hela taflan. Månne icke en nära anförvandt till den nyfödde?

[”Den ungdomliga gestalten” och ”änglabarnet”. Detalj ur övre vänstra hörnet. Juli 2005.]

Fiskaren Bomans (vanligen trovärdiga) uppgifter gåfvo anledning till sökningar i kyrkoarkivet. En släkt Kempe med talrika medlemmar fanns nog i staden Nykarleby på 1700- och 1800-talen, men veterligen bland dem ingen målare. Votivtaflans mästare var troligen den bekante Thomas Kempe (från Sverige), som åren 1786—88 målade Vörå kyrka. I Nykarleby k.-arkiv fann jag tills vidare om honom endast följande anteckning: „Målaren Thomas Kempe och hans hustru fått betyg till Vörå den 20 Nov. 1787.“ Det kunde ju hända, att han just då hade fullbordat votivtaflan i Nykarleby. Allt hvad K. K. Meinander („Några kyrkor i sv. Österbotten“) säger om Kempes otympliga målaremanér, träffar in på denna tafla, hvars hårda kolorit också ännu bjärt framstår.

3. Upptäckter på kyrkvinden. Konstminnen från stadens första kyrka. Den gamle kyrkväktaren, till hvars öfriga berättelser om kyrkans hemligheter jag i ett annat sammanhang ville återkomma, gick ur tiden år 1888, öfver 84 år gammal, utan att hans ofvananförda påståenden om bilder på kyrkvinden hade blifvit vidare besannade, än att någon person, som i anledning af ett remontarbete varit där uppe, sade sig hafva sett en målning under vattentaket. Slutligen konstaterades dock vid en undersökning, som jag i sällskap med några intresserade personer år 1895 anställde, äfvensom vid ett annat tillfälle, att fragment af gamla målningar verkligen förekommo där uppe, ej blott på de bräder, med hvilka vattentaket var fodradt, utan till och med på det inre kyrktakets eller mellantakets öfra sida. Tyvärr äro bilderna på sistnämnda plats numera gömda under asfaltfiltbeläggningen [och i dagens läge mineralull].

Det var alltså bokstafligen sant hvad väktar Lingonblad hade påstått! Och det behöfdes ej mycken kombinationsförmåga för att finna, att dessa förstörda målningar engång i tiden smyckat inre taket 1) eller möjligen väggarna uti den nuvarande år 1708 byggda kyrkans föregångare, det gamla trätemplet, som enligt Genealogia Sursilliana hade blifvit uppfördt år 1607 uti Karl IX:s tid och med „fina målningar uppstofferadt“ i pastor Jacob Karlmans tid 1636—1653. Då denna kyrka, såsom varande för trång för stad och socken, nedrefs 1708, öfverflyttades de ifrågavarande bräderna till den nya kyrkan samt anbragtes där, hvar hälst de behöfdes, rätt och afvigt, utan åtskilnad.

1) Så har åtminstone jag antagit. I den ofvan citerade notisen i Finskt Museum 1899 N. 5 och 1901 N. 1 talas om „väggmålningar“ i den första träkyrkan, men hvar målningarna verkligt må hafva befunnit sig i densamma kan jag icke bedömma. [Taket verkar sannolikt eftersom den första kyrkan förmodligen var timrad och målningarna finns på brädor — förutsatt att man inte klyvt stockar till brädor.]

Af de ursprungliga bilderna, som engång täckt dessa bräder, är jämnt så mycket kvarlämnadt, att man kan bilda sig en ungefärlig föreställning om deras stilart och konstnärliga värde. Den först upptäckta bilden, som befinner sig uppe under vattentaket och närmast kyrkvindens enda ljusglugg, visar ett krönt hufvud, — förmodligen tillhörande en af de tre vise männen, — legendens konungar —, om hvilka en bevarad inskription på ett annat ställe talar. På vinden ofvan kyrkans södra korsarm fann jag nämligen å ett bräde under taket en i mycket höga bokstäfver utförd inskrift ifrån början af trettondagens gamla evangelium: „Si, tå kommo vise män af Österlanden till Jerusalem och sade: hvar är“ . . . etc. . . ., hvaraf man kan sluta till att de vise männens besök, vare sig i Jerusalem eller hos Josef och Maria i Betlehem, varit framställdt bland den gamla kyrkans bilder. Att dömma, ej blott af kungahufvudet, utan än mer af bevarade frukt-, blad- och blomsterornament, bland hvilka narcisser och rosor äro synliga, står den okände mästaren från 1600-talet föga efter upphofsmannen till den nyare kyrkans takmålningar, är honom kanske snarare öfverlägsen, ehuru en tid af minst hundra år skiljer deras arbeten år. — På ett annat ställe å kyrkvinden, i norra korset, tyckte jag mig vid det osäkra lyktskenet se fragment af en paradisbild, men kunde ej konstatera det för svårigheten att komma fram där uppe öfver takets bjälkverk. Måhända skulle det löna mödan att löstaga en del afvigvända bräder, som kunna undvaras på sin plats, för att upptäcka flera målningar.

[”... ett krönt hufvud, ...”. Två andra bemålade brädor i bildens över- och underkant.]

[... Som kommo aff Österlandet : ...]



[”... fragment af en paradisbild, ...” Fler bilder kommer småningom. Alla tre fotograferade i juli 2007 av F. L. En druvklase m.m.]

Ifrån den gamla kyrkan härstamma utom bilderna på vinden en hel mängd af nu i bruk varande eller undanlagda inventarier. Jag vill i detta sammanhang nämna endast de troligen till dessa hörande klumpiga gamla brudstolarna eller bänkarna med sina höga ryggstöd, å hvilkas baksida äro målade blomsterstycken i brunt på blå botten. Dessa bänkar hade antagligen fordom stått uppställda i koret, där förelysta brudpar hade att öfvervara altargudstjänsten. Brudfolket satt då naturligtvis vändt mot altaret, med ryggen mot församlingen, och därför behöfde stolarnas ryggstöd baktill vara sirade med målningar. — Blomstermönstret är egendomligt: blommor och knoppar, sedda i olika ställningar, samt stiliserade blad, alla på mycket fina, långa stjälkar, uppstigande från en gemensam rot vid bänkens nedra kant. Teckningen påminner om de förut nämnda bilderna å vinden.

Möjligen hör till inventarierna från Nykarleby gamla kyrka en ännu i behåll varande altartafla, som dock icke förvaras här, utan — i Alajärvi. Bland Nykarleby kyrkokassas inkomster för år 1766, bokförd den 10 januari, förekommer nämligen denna post: „Försålt till Aljärf Cappell 1. st. gl. altartafla utan Ramar — 66 daler“, hvarmed påtagligen menas den första kyrkans forna altarprydnad, som ansetts för simpel att uppsättas i det nya templet i staden, men väl ännu kunde användas i en kapellkyrka i en aflägsen landsort. Vid efterfrågan har jag erfarit att i Alajärvi kyrka, hvars altare sedan många år tillbaka ej prydes af någon tafla, en sådan dock ännu förvaras, nämligen på läktaren bakom altaret. Före 1898 skall den hafva haft sin plats ofvan dörren midt emot, vid andra sidan af kyrkan. Taflan, primitivt målad och efter utseendet mycket gammal, framställer 1) Kristus i Getsemane, knäböjande, med sammanknäppta händer. En ängel stöder hans ena arm med sin hand och pekar uppåt mot höjden, där en annan ängel synes bland molnen framräckande tröstekalken. Målningen — numera utan ramar — är gjord på grof duk och ganska stor till omfånget, — trol. för stor att hafva varit en blott votivtafla. När och huru den kommit till kyrkan, lära arkivets böcker icke upplysa om, men efter all sannolikhet är det den ofvan åsyftade från Nykarleby inköpta taflan. — Den skulle väl af församlingen gärna afstås till historiska museet.

1) Enligt benäget meddelande af pastorskan Signe Soini.

[Kristus i Getsemane finns fortfarande i Alajärvi kyrka, men nu på den högra väggen. Ramens mått är 157x265 cm tavlans mått 144x253      Foto: Tiina Paalijärvi, med benägen hjälp av Marja Lakaniemi. Augusti 2007.      Tavlan har mörknat med åren. Så här såg den kanske ut när den var ny och så här är den placerad i dag.]

Om Nykarleby första kyrkas byggande och „uppstoffering“ med målningar tala följande „i ett gammalt manuskript förvarade verser, som anföras uti Alcenii Genealogia Sursilliana, sid. 338 o. f.

När man skref et tusende sex hundrade sju.
Med flit märk detta Läsare du!
Uti Konung Carl den niondes tid,
Utgick mandat och befallning blid,
Att Kyrko skulle uprättas
Och Folket med flit underrättas:
Då blef denna Kyrka ny
Först upbygd i Nykarleby“.

Enligt historiografen Myhrmans beskrifning öfver Nykarleby af år 1750 torde kyrkans byggnad hafva blifvit fullbordad åren 1609—1610, och hade redan detta första tempel det nordiska helgonet Brigittas namn.

Verskrönikan säger vidare om kyrkoarbetet:

Jacob Borgensis med nit
Dref uppå detta arbete med flit.
— — — — — — — — —
Den andra Pastor Fadren succederade,
Kyrkan förlängd(e) och mycket formerade.
Vår Johannes Jacobi Nycarlus försann,
Skicklig, tålig och vällärder man,
Fadrens upprättade verk med makt
Förbättrade och uppehöll, ty gifves honom tack!
— — — — — — — — — — — —
Den tredje Pastor i denna rad,
Jacobus, följde Brodren i nämnde grad,
Fadrens och Brodrens arbete fina
Lät uppstoffera och med målning skina.“

Och krönikan prisar denne Jacobus för att han sålunda velat „Guds hus pryda och stofera“, „efterkommandom till åminnelse, Gudi och sig själf till ära“. Jacob Carlman blef enl. Gen. S. kyrkoherde i Nykarleby 1636 och dog 1653.

4. Den andra kyrkan och dess „illuminering“. Sedan den gamla kyrkan „befunnits alltför trång och förfallen“, berättar Myhrman, „blef med höga vederbörandes samtycke beslutet, att ett nytt rymligare Gudshus skulle uppföras“ och genom dåvarande herr Johan Forsmans allvarliga bedrifvande nådde det ock snart sin önskeliga fullbordan“.

1708 i Februari antecknas i kyrkans år 1693 upprättade protokollsbok, att „den gamla kyrkian nu är nedertagen“, hvarjämte „herr Borgmästaren Falander framvijste en afrijtning, som Assessoren herr Elias Brenner honom meddelt såsom förslagsvis att (den nya) kyrkan skulle byggas med små kors, ett på begge sidor, — om det icke skulle bli fullkomblig kårskyrkia — och en lijten torn mitt på taket.“ Kyrkostämman tyckte emellertid rådligare vara att tornet byggdes på gafveln, med en god och stadig tornfot inunder. Och så blef det tillsvidare en långkyrka med halfkors på södra sidan för större utrymmes skull (sedermera utvidgad). Klockstapeln hade blifvit uppförd redan 1702. Redan den första söndagen i advent 1708 blef den nya kyrkan af kontraktsprosten magister Isak Falander på öfligt sätt invigd. 1709 uppsattes den från Stockholm beställda koppartuppen på tornets spets.

Men så kom stora ofreden. Ryssarne plundrade och röfvade i Nykarleby 1714, hvarför invånarne undan „fiendens tyranni“ nästan mangrant flydde öfver hafvet till Sverige. 1722 i juni voro de hemma igen, och församlingens äldste beslöto begynna att sätta sin illa medfarna kyrka i stånd, hvilket småningom skedde under de följande decennierna. Kyrkan blef utvändigt brädbeslagen och rödmålad, invändigt försedd med utsnidad predikstol, altarbyggnad, läktare m. m. och slutligen 1749—1759 „med målning illuminerad“, så att denna nya Sancta Brigitta enligt Myhrmans mening „i anseende till sina zirater, sin nymålade och förgyllda altartafla och predikstol med skäl kan passera för den propraste i Österbotten“.

5. Sirater och målningar. Eliaeson och Hjulström. Nykarleby kyrkas ekonomi och därmed omsorgen om hela dess nya inredning och „illuminering“ sköttes åren 1743—1755 på ett hedrande sätt af den å orten högt betrodde rådmannen, sedermera t. f. borgmästaren Lars Wessler, en af skalden Z. Topelii moders förfäder, såsom kyrkovärd. Se här några utdrag från kyrkostämmornas protokoller och kyrkans räkenskaper under nämnda år!

1749 den 27 augusti upprättades kontrakt med målaren Daniel Hjulström om kyrkans målning.

1750 d. 7 jan. „Föredrogs om vidare Byggnad uti Kiörkan, såsom predikstol och altaretafla“; „och nu är Kånstsnickaren här ifrån Wasa, hvilken om sådant arbete vill ackordera“.

1750 den 3 april. „Målaren Hjulström begärte att få blifva i sitt tillförene hafda qvarter hos Rådman Wessler efter thet Contract som blifvit uprättadt förlidet år.

1750 d. 19 aug. „Förenades om altartaflans målning, så blef slutit, att målaren Hjulström åtagit sig att måla altartaflan med bilder och alt tillbehör vackert och hederligen utom förgyllning mot en summa 600 daler Kopmt på egen Kåst och qvarter.“

Samma dag „beslöts att en predikstol skall förfärdigas och därom närmare afslutas, förrän altarsnickaren afreser“. — „Såsom det för målaren går mycket sent med des Målning, så tillfrågades han nu, till hvilken tid kyrkan kan blifva färdig, svarade målaren till d. 2 september.“ — I detta fall lofvade församlingen bestå kosthållning åt målaren och hans betjänter, — men droge arbetet ut öfver sagda tid, finge han „hålla sig själf kost och qvarter bäst han kan och gitter“. Actum ut supra [den tid, som förut nämnts]. — Man märker af protokollets skarpa ton att missnöjet med målarens söl redan nått en viss höjd — —.

1751 d. 24 febr. „Förehades om målaren, huru han fullgjort sitt arbete på kyrkio och altartaflans målning; så begärer målaren nu ställning (?) till altartavlans rams grundning, men så svarar samteliga att ramen får vara ogrundad, tills bemälte ram skall förgyllas, men alla bilder på bemälte tafla jämte själfva taflorna skall af honom förbättras och förfärdigas i bättre måtto efter dess förra låfven“.

„Snickaren Abraham Eliaeson begär få veta, om någon har at påminna om dess arbete på altartaflan, men som samteliga församblade säger sig ingenting hafva därvid att påminna, utan han gjort berömligt och försvarligt (sic!) sitt snickarearbete, therå han vederbörligt betyg erhålla skall.“ För altararbetet tyckes snickaren enl. räkenskaperna hafva erhållit 500 daler. Samma dag gjordes ackord med Eliaeson om förfärdigandet af en „predikostol med uppgång och krona ofvanpå, allt så zirlig och vacker gjord efter architectur på thet aldra bästa sättet, emot en summa 1200 daler kpmt i ett för allt, kosthåller han sig själf, men virke och alla materialer håller församlingen“. Arbetet skulle börja strax efter påsk. Härtill gaf församlingen, då allt blifvit väl utfördt, 1753 i febr. åt Eliasson en „discretion“ [gåva] på 60 d:r kpmt för hans arbete och betalte 30 d:r för sängrum, kost och verkstadshyra.

[Predikstolen. Juli 2005.]

Så väl hade konstsnickaren gjort ifrån sig, men annorlunda var det med målaren. År 1750 ser det ut, som om han ämnat resa sin väg från ofullbordadt arbete, och redan hunnit så långt som till Wasa, men därifrån blifvit återkallad, ty „efter kyrckiorådets Beslut är betalt Expréens skjuts till Wasa angående målarens qvarblifvande 15 daler“.— Huru länge Hjulström efter återkomsten från sin tillärnade flykt ännu dröjde i Nykarleby, framgår icke med tydlighet från protokollen, men 1752 d. 22 november var han väl redan borta, då någon på kyrkostämman föreslog, att församlingen såsom en gåfva till målaren skulle betala den skuld af 300 daler kopmt, hvari han stod till handelsman Collin, till hvilken begäran „de nu församblade soknens äldste och sexmän sade alldeles nej“ och „att målaren redan fådt sin fulla betalning efter Contracterne“. Enligt räkenskaperna för åren 1749—1751 hade Hjulström i skilda poster uppburit tillsammans nära 1600 daler, och hade honom således i själfva verket vederfarits full rättvisa, ehuru han ej å sin sida „fullgjort sin lofven“.

Ledsamt nog antydes i protokollen ingenstädes, hvad annat Hjulström målat i kyrkan, utom altartaflan, hvars „alla bilder“ ännu bort af honom förbättras. E. Nervander, som granskat målningarna 1), och efter honom K. K. Meinander 2) taga för afgjordt, att det är Hjulström, som utfört de schablonmässiga illustrationerna till aposteln Johannes uppenbarelsesyner, de basunande änglarna, Guds son, som sitter på molnet, den dogmatiska framställningen af treenigheten, (fig. 2) m. m., allt i taket. Och det är väl så. Hjulström hade 1748, alltså förr än han kom till Nykarleby, i Närpes kyrka målat läktarskranket och till församlingens förnöjelse prydt kyrkans tak med „bibliske historier“, hvilka senare likväl blifvit öfvermålade, så att man ej mera kan anställa någon jämförelse med bilderna i Nykarleby.

1) Sommaren 1896 lät Fornminnesföreningen på anhållan af Fröken E. Lybeck och undertecknad en konsthistorisk expedition under Mag. E. Nervanders ledning vika in till Nykarleby för att taga kännedom om kyrkans fornminnen, men beklagligtvis hade expeditionen en sådan hast att hinna till de af Toppelius illustrerade nordösterbottniska kyrkorna, att den ej gaf sig tid att här anställa någon grundligare undersökning. Om resterna af den första kyrkans målningar blef jag först i sista ögonblicket i tillfälle att gifva några upplysningar.

2) T. ex. i uppsatsen: „Några kyrkor i svenska Österbotten, i Sv. Fsk. V:s kalender 1902.

Jag behöfver ej ingå i någon närmare framställning af dessa takbilder, då Fornm. föreningen redan äger kopior af desamma jämte E. Nervanders beskrifning. För konsthistorikern erbjuda illustrationerna blott ringa intresse, då man ser på det schablonmässiga utförandet, — och i synnerhet, om man ej känner sig anslagen af själfva ämnet, apostelns profetiska visioner. Men ur kyrko- eller församlingshistorisk synpunkt sedt, måste man värdera den höga religiösa stämning, bilderna i all sin naivitet dock onekligen varit egnade att uppbära, i synnerhet genom de talrika uppmaningar till Guds pris och lof, som utgå ur de himmelska basunerna. Och man kan godt förstå, att den mindre kritiska delen af den församling, som i tvåhundra år firat gudstjänst under detta bildrika kyrkohvalf, däraf skall hafva känt sig uppbygd och erhållit goda intryck. — Och de stackars skoldjäknarna sedan! Hvilken rik sysselsättning för vår fantasi under åhörandet af långa och torra predikningar! Äfvenså måste jag taga den illa åtgångna framställningen af treeninghetsläran, öfver hvilken E. Nervander i skriften „Michael Toppelius och hans kyrkomålningar“, sid. 124, gör sig lustig, något i försvar. Helt säkert betraktades denna bild på sin tid såsom en synnerligen sinnrik framställning af hufvudtanken i det för alla bekanta „Athanasii Symbolum“, och jag måste bekänna att just denna bild var en af dem, som skildt väckte mitt intresse, då jag som skolgosse betraktade kyrkans bildskrud. För den, som redan i barndomen inpräntat det nämnda symbolets distinktioner i sitt minne, behöfver denna dogmatik i taket alldeles icke bringa treenighetsbegreppet att „gå omkring“ i hjärnan, såsom Nervander skämtande säger. Figurens anordning är ju ganska enkel. I periferin stå de tre Gudomspersonernas namn: Fadren, Sonen och Den helige Ande, och alla tre äro genom predikatet „är“ förbundna med ordet „Gud“ i figurens midt. Men emedan personerna med hvarandra ej få sammanblandas, äro de sinsemellan förbundna genom predikatet „är icke“. Det är hela intrigen! Den oantastliga logiken i denna framställning har N. i sin själfsvåldiga beskrifning 1) helt och hållet förvanskat. — För öfrigt är det väl ganska opåkalladt att ironisera målaren Hjulström för en framställning, som föga var hans egen uppfinning. — Snarare kan då den trohjärtade konungslighet, som placerat det för våra öron profant ljudande „Vivat Frideric“ midt uppe i takhimmelens änglavärld och vid Treenighetens sida, vara egnad att framkalla en nutida åskådares glada löje.

1) E. N:s finska citat ifrån en liknande treenighetsfigur i Kempele kyrka äro säkert lika oriktiga: „Isä on jumala eli poika“, „pyhä henki on jumala eli poika“. Sådant nonsens hade aldrig myndigheterna låtit rista i kyrkans tak!

Bland takfigurerna i Nykarleby kyrka kan jag icke låta bli att ännu framhålla en, som dock i vida högre grad än de nyssnämnda tilldrog sig skolgossens uppmärksamhet: I västra korsarmen befinner sig vid ett skarf midt i taket en oansenlig, fantasilöst och oredigt tecknad bild, hvarunder står, såsom man från orgelläktarens sida kan läsa: „Fallen, fallen är then stora staden Babylon!“ Det är bilden af en stad med kullfallna oproportionerligt höga kyrktorn, hvilka synas hafva brustit af vid basen. Mina blickar drogos åter och åter till denna underliga bild, som i sig själf säger så litet, men i sin underskrift så mycket. — Kanske är det en af de „taflor“, af hvilka mästaren tänkt göra något, men som han, enligt protokollen, lämnat ofullbordade? Härmed lämna vi målaren Hjulströms verk och öfvergå till hans efterträdare och kompletterare.

6. Målaren Johan Alm. År 1754 d. 23 maj „gjorde herr Probsten Jesenhaus till kyrkiorådets ledamöter den föreställning, att det efterlämnade målningsarbetet på Predikstolen och altartaflan skulle fullbordas“, hvartill äfven k:rådet samtyckte. Så anmodades Borgmästaren Wessler „att ifrån Stockholm beställa en målare, som ville hitresa och thet förfärdiga, såframt en sådan målare kunde ernås för något billigt arfvode, hvartill Borgmästar Wessler begjärte herr Probstens, magistratens och församlingens äldstes fullmagt, som blef honom lofvat“. — Vid detta tillfälle påminte Wessler om att han önskade någon ersättning för den myckna möda och osparda flit han använt på kyrkans prydande under dessa åren, och han sporde tillika, „om något fel är på dess byggmästarearbete inuti kyrkan och alla Zirater, som var af honom ordinerade“. Det begärda förtroendevotum gafs villigt; „och emedan kyrkiorådet fant skiäligt, thet Borgm. Wessler borde therföre åtniuta vedergällning, thy lemnades thet till en annan gång“. — Men „nästa gång är en skälm“, heter det, ty då kyrkans Råd nästa gång hade sammanträde härom, den 13 apr. 1755, hade borgmästaren Wessler redan lämnat detta jordiska lif. Han dog i mars 1755, och man känner icke, huruvida han före sin bortgång hade hunnit vare sig utbekomma den lofvade ersättningen eller vidtala någon svensk konstnär att komma till Nykarleby.

År 1757 d. 20 Martii „proponerade i högw. Herr Probstens frånvaro ährevyrdige Herr vice Pastoren Remahl om mållaren Johan Ahlms antagande at . . . complitera altaretaflans förgyllande samt prädicostolens gyllande och måhlning.“ — Vi anmärka i förbigående att den nyvalde kyrkovärdens, rådm. Jacob Neumans, eller hans skrifbiträdes ortografi är betydligt sämre än föregångarens.

„Sedan prosiccacterades 1) om ett bildhugarelamb af trä med hållande segerfanna ofvanpå predikostolskronnan samt äfven (en) trädufva inuti kronan tillikamed, som dels skulle förgyllas och försilfras, hvartill alla närvarande gaf bifall att det i denna sommar skulle anskaffas och komplitteras“.

1) = projekterades.

Enligt räkenskaperna köptes ock ifrån Stockholm „Ett stycke wit trä Lamb med segger fanna“ för 48 d:r samt “En trä och vit dufva i Prädickstols Cronnan“ för 9 d:r, hvarjämte af Abr. Eliaeson i Wasa beställdes en hvit „trä Sohl“ för 15 d:r — ganska dyra pjäser, som man ser!

[”Ett stycke wit trä Lamb med segger fanna” har blivit ommålat, eller så levererades det inte i den beställda färgen. Juli 2004.]

Med „Måhllaren Herr Johan Ahlm“ gjordes ackord och kontrakt om en summa af 3000 daler kpmt, och han utfick i september i förskott „på des Contracht om målning och förgyllande på Alatare taflan och Prädiko Stollen 2812 daler“. Det vill af räkenskaperna se ut, som om Alm helt och hållet skulle förkastat Hjulströms altartafla och gjort anspråk på att få måla en egen, hvilket väl ingen kunnat förtycka honom, om han hade kapacitet därtill. Ty redan i Maj, kort efter hans ankomst, antecknar kyrkvärden: „Kiöpt af Herr Rådman Kiljan Malm 12 aln duk till nya Altartaflan för 12 daler kopmt.“ — Hjulström hade år 1750 användt „14 aln Buldán à 24 öre = 10 d:r 16 ö. till Spegel“ i sin altartafla. Men jag antager att den „nya“ tafla Alm målat, icke är den som framställer Kristus på korset, utan den i altarbyggnadens öfra del, ganska högt uppe, befintliga framställningen af den genom molnen till himla uppfarande frälsaren, hvilken tafla uppenbarligen haft en annan mästare än den förstnämnda, antagligen Hjulströmska. 2)

2) I fall man ej vill antaga att Hjulströms tafla varit den i det föregående omnämnda, 1766 till Alajärvi sålda „gamla altartaflan“. Jag menar dock att en tafla, målad 1751, ej ännu 1766 kunnat betecknas såsom „gammal“.

År 1758 den 18 juni angaf målaren Johan Alm för kyrkorådet att han enligt kontrakt med församlingen af den 11 mars samma år fulländat målningen uti kyrkan och begärde besiktning af sitt arbete; anhöll om utbekommande af den ännu innestående delen af kontraktsumman och ingaf räkning på öfverarbete i målning à 600 daler. Denna summa nedprutades af kyrkorådet till hälften, eller 300 d:r, men den kontraherade summan 3000 erhöll han oafkortad, hvarjämte alla närvarande förklarade sig nöjda med hans arbete, så att ingen vidare besiktning däraf behöfdes. — Någon del af arbetet måtte det oaktadt ännu återstått, ty först den sista oktober utbetaltes till målaren det sista han hade att fordra. Hvad slutligen årtalet 1759, hvilket läses på läktarväggen, såsom afslutnigsdatum, vidkommer, så afser detta hela kyrkoremontens fullbordan, såsom af räkenskaperna framgår.

Ännu må påpekas, att det enligt samma räkenskaper måste vara Alm, som målat de tio 3) allegoriska figurerna å predikstolen (beskrifna af E. Nervander i Suom. Mus. 1899 N:o 2), ty konstnickarens arbete med därpå följande målning afslutades först 1753, omkring 2 år efter Hjulströms bortresa. Angående orgelläktarens målningar lämnas inga antydningar. De voro väl äfven Alms verk. Nervander nämner l. c. [loci citati; citerat textställe] om att Alm skulle ålegat fullborda äfven „någon del af takmålningarna“, men det fann jag ej i protokollen.

3) Den första och största af dem, en rätt tilltalande bild, är målad på dörren till predikstolsuppgången. Det är bilden af en andans man, som stöder sig på ordets svärd och i den andra handen håller en öppnad bibel, hvari man läser Pauli ord: „Allting förmår jag genom Jesum Kristum.“

Af de partier af Nykarleby kyrkas målningar, hvilka med någon sannolikhet kunna tillskrifvas Johan Alm, främst den öfra altartaflan och predikstolsbilderna, synes att han ju visserligen icke var någon stor mästare, ehuru församlingen tyckes hafva ställt honom öfver Hjulström. — Det hade ju ej heller varit att vänta, att någon målare af rang skulle åtagit sig att resa från Stockholm till lilla Nykarleby för att „komplettera“ bortfuskade målningar af en så medelmåttig kollega som Hjulström, och det till „för billigt arvode“. Men med hänsyn till Alms troligen knapphändiga utbildning för konstnärskallet kan man väl säga, att hans verk „icke äro oäfna“, i synnerhet för att vara gjorda af en — målaregesäll. Ty så kallas Alm, oaktadt sin herrtitel, ännu vid bortflyttningen från Nykarleby.

7. Johan Alms personalia. Konsthistorikernas uppgift att Johan Alm varit svensk till nationaliteten hvilar, såvida jag känner, endast på den gamla väktaren Lingonblads meddelanden, af mig delgifna åt J. R. Aspelin, E. Nervander och andra. Jag begagnar emellertid detta tillfälle att reservera mig, i afs. å en möjlig förväxling af personer, — icke hos mig, men hos den gamle väktaren. Han kunde ju möjligen hafva förväxlat herrarna Hjulström och Alm med hvarandra. I kyrkorådets protokoller säges visserligen att borgmästar Wessler skulle anmodas „att från Stockholm beställa en målare, som ville hitresa“, men det var redan i maj 1754, och först i mars 1757, efter Wesslers död, kom Johan Alm till orten. Han blef därefter i Nykarleby kyrkskrifven utan den i dylika fall brukliga anteckningen „kommen från Sverige“, — men visserligen äfven utan betyg från någon ort inom landet. Jag skulle icke hafva något skäl att betvifla mannens svenska börd, om jag icke i Jakobstads kyrkböcker hade funnit en målaresläkt Alm från denna tid — en med Maria Henriksdotter den 10 nov. 1704 vigd Johan Alm, som kunnat vara Nykarleby målarens fader, och en „målaregesäll Johan Alm“, gift därstädes, som kunnat vara hans (från Wasa ditflyttade) son. Men sannolikt hade Nykarlebymålaren, om ock af inhemsk släkt, i alla händelser fått sin utbildning för yrket i Stockholm, i den nordiska konstens metropol, och där erhållit kallelsen till det för hans kvalifikation lämpliga verket i Nykarleby.

Ej långt efter sin ankomst till Nykarleby knöt den unge målaren — han var då 23 år — hymens band med en af ortens tärnor, Anna Catharina Thilgren, dotter till tull- och accisskrifvaren Henrik Thilgren, och blef med henne sammanvigd den 27 december 1757. Följande år, 1758, den 22 nov. föddes förste sonen Henricus, bland hvars dopvittnen nämnas kyrkovärden rådman J. Neuman, med fru och dotter, räknade till stadens honoratiores, och 1760 den 27 Jan. föddes och döptes andre sonen Johan Magnus.

Efter fullbordandet af kyrkans målningsarbete dröjde Alm ännu en tid på hustruns hemort, och först 1760 d. 22 oktober finnes antecknadt i böckerna: „Flyttat till Wasa: Målaregesällen Johan Alm med thes hustru Anna Cath. Thilgren och sönerna Henricus och Johan Magnus“.

Vid sökning efter herrskapet A. i Wasa stads kyrkböcker fann jag dem boende i 3:e kvarteret, gården N:o 66 för åren 1761—68 och i 6:e kv. N:o 208 för 1769—1770. Mannen kallas „mästare“, inga barn äro antecknade, emedan de ej kommunicerat, och hustrun, ehuru ännu 1769 antecknad, har troligen afgått med döden nämnda år, ty hon får snart en efterträdarinna. — Jag nödgas vara något utförlig angående dessa data 1), emedan hittils publicerade uppgifter om målarena Alm, fader och son (Emanuel), i några stycken befunnits felaktiga. — Redan vid denna tid tyckes Johan Alm hafva blifvit ägare till gården N:o 208, där han blef boende till sin död och efterträddes af sin son, mästaren Emanuel. Gården hade förut ägts af „Mäster Palke“ (alias: Palcke), gift med Regina M. Kneif. Det var sålunda Palkes målareverkstad Alm här hade öfvertagit.

1) För de arkivaliska uppgifterna i det följande står jag i tacksamhetsskuld till fängelsepredikanten A. E. Ingman i Wasa, sam på min anhållan genomsökt kyrkböckerna därstädes från 1751 till 1813.

I kom. boken för 1777—81 förekommer ändtligen Mästaren Johan Alms födelseår 1728, men här heter hans hustru Elisabet Österlund, med hvilken han, af hennes första barns födelsedatum uträknadt, måste hafva blifvit gift redan 1769, samma år första hustrun hade dött. Af barnen hade den i Nykarleby födde sonen Johan Magnus dött, trol. i sitt första lefnadsår, och efterträdts af en annan Johan, f. 3/2 1761, hvilken efter att hafva blifvit fullvuxen och kommunicerat 1784, försvinner ur böckerna. 1) Sonen Henric lefde till 19 eller 20 års ålder och antecknas sedan såsom „död“, Äfven sonen Gabriel f. 8/3 1763 blef ej långvarig, död efter 1785. Dottern Anna Catharina, tydligen så nämnd efter modren, Alms första hustru, föddes 31/10 1764. Vistades som gammal på hemorten och åtnjöt „fattigdel“ samt flyttade vid 79 års ålder, 1843, till Pörtom, trol. till en yngre halfsyster.

1) Kanske är han den „målaregesällen Johan Alm“, som i Jakobstad 1787 blef gift med enkan Catharina Ståhlberg och 1788 fick en son Johan Henric? Namnen peka ditåt.

Första fruns sjätte och sista barn, sonen Immanuel Alm, född 6/2 1767 blef den, som upptog faderns mantel och fortsatte hans värf såsom kyrkomålare. Med andra hustrun Elisab. Österlund hade Johan Alm endast döttrarna Maja Lisa, f. 1/7 1770, som försvinner ur böckerna efter 1789 och Johanna, f. 6/2. 1774, hvilken flyttade till Pörtom 1809.

I kommunionboken för 1802—06 lämnas Johan Alms födelsedatum: den 18 mars, nämligen år 1728, och här är såsom hans hustru antecknad en Lisa Häggroth, f. ?/6 1733, men namnet öfverstruket, med anmärkningen „död“. Den då 74 årige mästaren skulle alltså gift sig och blifvit enkling för tredje gången, — om ej en enkel misskrifning här föreligger. 1807 kallas gubben „förre målaren“ Johan Alm, och hans son Emanuel står redan för gården.

År 1810 2) den 19 juni gick den åldrige mästaren till hvila, 82 år 3 månader gammal, och blef den 21 begrafven. Som dödsorsak är angifven blott „ålderdom“. Så hade han, om hvilken kyrkväktaren i Nykarleby mente, att han varit „bland de minsta människor på jorden“, dock hållit, ut här i jordens jämmerdal längre tid än de fleste.

2) Icke 1801, såsom det uppgivits i åtskilliga publikationer.

Att dömma af den i böckerna antecknade årliga, regelbundna eller uteblifna, nattvardsgången har Alm vistats hemma i Wasa 1761—80, samt efter 1806, men varit borta åren 1791—1802, och då troligen utfört arbete på andra orter. Hustrun Lisa var honom följaktig efter 1793.

Hos Alm konditionerade som gesäller under årens lopp Gustaf Eric Hedman, 1797—1802, Gabriel Collán, Herman Glasberg och Gustaf Björckqvist. — Den förstnämnde är väl identisk med den af J. R. Aspelin i S. Museo 1901 N.o 4, s. 58 omnämnde Gustaf Erik Hedman, som sedermera skall hafva målat altartaflor i Etseri och Lillkyro.

8. Tillägg. Emanuel Alm. Målaremästaren Immanuel Alm. f. 6/2 1767 var, sås. ofvan visats, son till Johan Alms första hustru Anna Cathar. Thilgren, icke till Lisa Österlund. sås. Suom. Mus. 1899 N:o 3 uppgifver. Han hann liksom fadern bli 3 gånger gift; l:a gången med Anna Maria Castelin (icke Cassolin, såsom namnet i Suom. Mus. 1899 skrifves), f. 30/7 1768, död mellan 1804 och 1806; med henne hade han döttrarna Caisa Sofia, Maria Gustafva och Johanna Fredrika; 2:a gången med Ulrika Eleonora Vidmark f. 11/7 1770, som födde honom sonen Petter Johan, död som liten. Denna hustru hade, trol. med ett tidigare gifte, tvenne barn, hvilka också dogo som små. Fru Ulrika själf dog 1/2 1807, hvarefter Em. Alm gifte sig 3:e gången med Gustafva Janson, f. 3/5 1790. Detta äktenskap blef ej långvarigt. Målaren afled den 18 september 1809, endast fyratiotvå och ett halft år gammal, utan att oaktadt sina tre äktenskap efterlämna någon son, som kunnat fortsätta målaretraditionen. — Åren 1794—96 är Em. Alm icke antecknad som kommunikant, — åtföljde kanhända sin fader på dennes målarefärder, eller reste på egen hand. (Kaustby och Perho kyrkor äga ju målningar af honom just från dessa år.)

— Hos Em. Alm bodde i Wasa 1802—06 en Greta Stina Castelin, kommen från Kuopio förstn. år, påtagligen syster till Alms första fru, och om henne är antecknadt: „gift till Christina (= Kristinestad) med målaren Sortell“. Det är visst samma Sortell (icke „Sontell“), i hvars sällskap Alm målat den stora taflan „den yttersta domen“ i Kaustby kyrka 1803. Målarena voro svågrar.