SKOLHISTORISKA DOKUMENT

Zacharias Schalins skolgång i Nykarleby
elementarskola 1863—67

[Gick som följetong augusti–september 2013
Eftersom vissa stycken var så långa,
är en del styckebrytningar införda.]

Zacharias Schalin föddes den 2. 3. 1854 i Kaskö och var en systerson till Zacharias Topelius. Han gick i skola dels i Nykarleby, där han bodde hos sin mormor på Kuddnäs, och dels i Svenska normallyceum i Helsingfors, där han bodde hos sin morbror Zacharias Topelius. Studentexamen avlade han år 1870, alltså vid 16 års ålder, och fil. kand. blev han 1876. Direktor för Nykarleby seminarium var han åren 1886—1904.

I sina självbiografiska anteckningar skildrar Zacharias Schalin på ett levande sätt sin skolgång i Nykarleby elementarskola från år 1863, då han alltså var 9 år gammal. Sina anteckningar nedskrev han på äldre dagar med en klar och vacker handstil. En sida återges i faksimil.

Det som här avtrycks är endast ett utdrag ur hans anteckningar.

G. C. [Gösta Cavonius]

1863—67

Min skolgång i Nykarleby.

Efter förberedelse i hemmet under omkr. ett års tid i skrivning, räkning, geometri, kanske geografi, och särskildt i latin, kom jag till Lägre Elementarskolans i Nykarleby II klass' högre afdelning, även kallad ”3:e klassen”, vid vårterminens början år 1863. Då hade jag ännu icke fyllt 9 år och var, som man kan förstå, ganska barnslig. Min moder, som under fars ledning läst med mig och t. o. m. förhört latinlexorna ibland, kom nu och förde mig till skolan. Vi togo in hos Mormor Topelius på Kuddnäs naturligtvis, och där hade jag mitt skolkvarter hela tiden i Nykarleby, d. v. s. till vårterminens slut 1867, summa 9 terminer. Jag blev intagen utan särskilt förhör, — minns icke ens att min Mor skulle haft mig med till rektor Edvin Karsten, då hon å mina vägnar anhöll om inträde. Rektorn litade förmodligen på, att min fader såsom gammal och van pedagog skulle hava förberett sin son tillräckligt för klassens kurs. Skada blott att jag kom till skolan mitt under läseåret, t. o. m. några dagar efter vårterminens början, då skolarbetet redan var i full gång. Och så var pilten ju efter 2 års frihet i hemmet nu så gott som alldeles ovan vid skoltakt och skolseder. Skolgången i Kaskö där min fader var läraren, hörde redan till det glömda förgångna — : 2 terminer 1860 och 61, vid 6 och 7 års ålder. — Nåväl, här skulle man nu börja i en litet högre läroanstalt, som, ehuru den egentligen hörde till samma pedagogiska kategori, som Kaskö ”Lägre”, likväl på orten kallades ”Storskolan”, emedan här lärdes latin, zoologi, historia och annat, som ansågs höra till det ”högre” vetandets elementer —.

Det första jag nu på min skolgångs första dag i Nykarleby fick till uppgift, var att skaffa mig en lärobok i zoologi. Hela ämnet var mig nytt, och jag antar att sådana skolböcker ej stodo att köpa i stadens bokhandel — om där alls existerade någon sådan affär numera efter änkefru rådmanskan Lindqvists frånfälle. — Jag fick anvisning att uppsöka den äldre eleven Axel Backman, som bodde på Nygård ovanom stadskvarnen och be att få låna den behövliga läroboken av honom tills vidare. — Jag fick den ock och betraktade vid genomblädrandet med förvåning par helsidesplanscher däri, framställande dekorativa blötdjur eller stråldjur i ljus teckning på svart botten. Sådana djurs existens hade jag förut icke haft någon aning om, varför bilderna, som väckte mitt livliga intresse, outplånligt inpräglade sig i mitt minne. Detta var rent av min första erövring på ett ”högre” vetandes område just före inträdet till den nya skolan. Jag kom dit först under eftermiddagstimmarna, vid eldsljus, och vid min entré voro gossarna i fullt arbete. Rektorn, som ledde arbetet, tog vänligt emot mig och gav mig genast en uppgift att utföra.

Min första skoltimme (1863)

Någon ”lektion” kan jag ej kalla det, ty gossarna voro sysselsatta med tysta övningsarbeten, skrivning och räkning. Högtidlig tystnad rådde i rummet. Man hörde blott gåspennornas entoniga sprättande eller raspande emot pappret i gossarnas ”stilböcker”, där de sutto vid låga pulpeter eller småbord, — icke alls sådana långa höga pulpetbänkar, som vi hade i Kaskö, vilka voro typiska för den tidens skolor och i Wasa kallades ”låkor”, [Därav trol. ”luokka”]. Sådana funnos också i Nykarleby skolas II. klass' rum, men icke i III. klassen, där vi [jag och mina klasskamrater] redan hade skild pulpet för varje elev.

Men nu försiggingo eftermiddagsarbetena i I. klassens stora rum, där troligen två klasser sköttes tillsammans av rektorn själv. Då jag icke hade någon stilbok med mig, icke heller skrivdon, fick jag till uppgift att räkna några tal i Zweigbergs räknebok, antagligen i addition. Men det blev icke mycket uträttat för mig denna första timme! Jag minns ej alls om jag fick något tal färdigräknat. Allt var så nytt och främmande. Jag distraherades av att betrakta de nya kamraterna i deras olika attityder, i synnerhet skrivarenas, och jag kunde bl.a. icke få mina ögon ifrån en större gosse, som, med huvudet ombundet med en vit duk, troligen för örvärk, satt djupt nedlutad över sitt häfte och präntade ”stilen” med synnerlig omsorg. Därvid beledsagades alla pennans rörelser på pappret med lustiga ansiktsfaxer, i det gossens mun drogs än åt höger, än åt venster, och ögonbrynen höjdes och sänktes, helt omedvetet förstås, och under största allvar. Denne gosse hette Joel August Heikel, såsom jag sedan erfor, och han blev min sidokamrat och min bästa vän i denna skola. Egendomligt, att jag sålunda till först skulle fästa mig vid honom bland alla gossarna i rummet! Men det orsakades främst av hans vita bandage. Sjuka öron hade han riktigt nog, och led ofta därav samt blev allt dövare med tiden. Heikel dog som kyrkoherde och prost i Wasa stad.

— Nå', nog tittade jag ju i min räknebok också, och då rektorn, som allt efter litet gick omkring och såg efter huru eleverna arbetade, kom till mig, så passade jag på att visa min kritiska iakttagelseförmåga, i det jag steg opp och sade, pekande på ett ställe i min bok: ”Ser rektorn, här är ett tryckfel i boken”. ”Ja ja”, svarade rektorn, räkna nu på bara! Och ännu en gång senare hade jag något annat onödigt att påpeka. Bra barnslig var karlen ännu vid denna första begynnelse, men innan han efter några åt utgick från samma skola, hade han knogat sig fram till platsen som skolans primus. — Något vidare minnes jag ej från de första timmarna i ”Storskolan”. Antagligen arbetades där från 4—6 på eftermiddagarna och arbetet slöts med aftonbön.

Kl. 8 på morgonen börjades det åter och fortgick till 12 på förmiddagen, med 10-minuters ”kvarter” emellan. — Någon av de första dagarna råkade jag illa ut under en geometritimme, då rektorn tog mig fram till svarta tavlan att ”bevisa” något angående där uppritade geometriska figurer. Det var väl en proposition i Euklides, som skulle utredas; Där stod jag gruvligt förlägen och såg hjälplöst på de hemska trianglarna, försökte väl få fram något som ej dugde och måste återvända till min plats, — skamsen, men med beslutet att sätta mig bättre in i saken.

[Detta får mig att tänka på:

Hjärnan ännu i mig vrides.
När jag tänker på Euklides
och på de trianglarna
ABC och CDA.
Svetten ur min panna gnides
Värre än på Golgata.

Carl Michael Bellman]

Och så länge jag hade mors hjälp att tillgå, var det ingen nöd! Om kvällen ritade vi trianglar hemma, och mor pluggade i mig de Euklidiska bevisen tills jag kunde dem. Och nästa geometritimme, då rektorn åter tog mig fram, rablade jag galant upp hela radiramsan, så att rektorn berömde min bevisning, men han gjorde tillika den närgångna frågan: ”Vem har nu hjälpt dig med lexan?” — Oskuldsfullt svarade jag som sanningen var: ”min Mamma”. Hade jag nu helst förstått att säga: ”min mor”, så skulle det möjligen kunnat passera utan åtlöje, men — ”min Mamma!” Man kan förstå, vad pojkarna fingo roligt åt den gula nykomlingens naivitet! Nog aktade jag mig sedan att så där offentligt blamera mig med min älskade mammas omnämnande. Dessvärre var det nu inte, och saken glömdes av pojkarna snart. Men min moder blev ett par veckor hos oss kvar på Kuddnäs och hjälpte mig på traven med mina lexor, tills jag någorlunda kommit in i skoltakten. Sen for hon hem igen, lemnande mig i Mormors och Fannys goda vård. Dock minnes jag ej, att de just skulle hjälpt mig med lexorna, — möjligen Fanny någon gång med förklaring över dunkla ställen.

Överhuvud minnes jag icke att skolgången i Nykarleby skulle vållat mig några synnerliga svårigheter, isynnerhet som jag ock snart vann rektorns ynnest, utan att på något sätt ”gnida fedes” hos honom, såsom pojkarna kallade vissa individers inställsamhet. Tvärtom förgick jag mig mot honom ett par gånger och blev av honom därför straffad. Jag bör ock nämna att icke långt efter mig kom också min 3 år äldre syster Emmi till Kuddnäs för att gå i skola. Först läste hon för vår småkusin Fanny Toppelius, mormors fosterdotter, och sedan kom hon i Fru och Mamsell Westerstråhles flickskola. I Emmy fick jag en god kamrat, som även tog det till en hederssak att ”hålla reda” på sin broder, särskilt hans garderob.

Det passade sig ock så, att vi fingo följas åt från våra resp. skolor, åtminstone om kvällarna, hem till Kuddnäs, belysande vår färd längs landsvägen med egen lykta. Jag avhemtade efter slutade lektioner i min skola syster Emmi från hennes skola, och så följdes vi åt, — vanligen i sällskap med Inge Ekholm, Kapten Wennerholms dotterdotter, som bodde hos morfadern i Kuddnäs ”gula byggning”. —

(Inf. 2013-08-23.)

Några notiser om min skola i Nykarleby.

Med anslutning till vad jag i det föregående berättat om min första timme i skolan vid en s. k. ”tyst” lektion med skrivning och räkning, kan jag här framhålla att man på den tiden ännu för det mesta skrev med gåspennor, som det var rätt kinkigt att få väl ”formerade”, det vill säga spetsade och med jämnt klufven spets. I skolan utförde ofta läraren den viktiga formeringen. Särskilt kommer jag ihåg en biträdande lärare, som stundom anlitades, en herr Wahlberg, som efter sitt utseende: en liten skäggig nuna — allmänt kallades ”Apan” Wahlberg, och som var synnerligen skicklig i att formera skrivpennor. Ja, han ägde och använde t. o. m. för ändamålet ett litet metallverktyg enkom för att klyva pennspetsen med. Jag ser honom ännu för min inre syn stå och sikta mot ljuset så omsorgsfullt, innan han knäppte till med sitt lilla verktyg. Och så var pennan färdig att begagna av pojken, som stått framför honom och väntat. Det om det.

En sida ur Z. Schalins anteckningsbok. Hans självbiografiska anteckningar är nedskrivna först på äldre dagar, mycket väl gjorda och tydliga.

Jag talte i det föregående bara om rektorn, men det fanns ju också andra lärare, ehuru jag på min klass icke hade så mycket att göra med dem. Så verkade på I. och II. klassen tvenne bröder Appelqvist efter varandra. Den förste, som ock hade varit John Lybecks och Arthur Grundfelts privatlärare, kallades gemenligen ”Slarv-Appelqvist”, benägen på dryckjom. Enl. notis i H:fors Tidngr blev den 24. april 1860 stud. C. W. Appelqvist utnämnd till lärare vid lägre Elementarskolan i Nykarleby. [I Collianders ”Paimenmuisto” förekommer nog en ”koulunopettaja” Karl Wilhelm, f. 1834, prästvigd 22/8 1863, † 1868, men jag skulle knappast tro att ”Slarven” hade kommit sig så långt!]. Han efterträddes av sin ordentlige broder Anton Viktor Appelqvist, född 1839 och prästvigd först 1876. Sedermera kapellan i Tavastehus från 1878, där jag engång hörde honom predika. Han var icke lärare på min klass, jag minnes blott att han med rektorn turade om att hålla morgonbön. —

Vidare förekom i skolan såsom lärare på de lägre klasserna (kanske bara på II?) en ung man, studenten Gästrin, orgelnistens son, en vacker mörkhårig yngling, som, om jag minnes rätt, själv ändade sitt liv (sköt sig). En gång var min klass, en förmiddagstimme, då rektorn troligen var förhindrad, i tyst arbete förenad med II. klassen, där Gästrin då lärde. Det var den enda gång vi hade något att göra med honom. Från vår sida föreföll intet, att han skulle behövt ingripa, ehuru vi troligen blott hade att höra på. II. klassens rum var så litet, att vi föga kunnat skriva ”stilar” där. Men jag minnes att Gästrin sade till II. klasspojke, som satt vräkigt: ”hör du, när du nästa gång kommer till skolan, så kan du taga en kudde med dig, att du får vräka dig riktigt bekvämt!” —

Som extra lärare på vår klass antecknar jag studerande (eller magister?) Oskar Heikel, som även någon gång predikade i kyrkan / utan prästkrage, troligen efter sin faders död [kapell. August Heikel † 1866], fast han sedermera blev läkare familjen A. & Z. Schalins trogne husläkare i H:fors 1880—85. Och en tid hade vi även unge ljuslockige Julius Sandström, sedermera provisor eller ”apotekare”, till lärare. Honom kallade pojkarna ”Flugusmätton” för hans tjocka läppars skull. Pojkar kunna ju vara så elaka ibland. —

Om vår läse- eller arbetsordning nämnde jag i korthet — för vardagarna. Om söndagsmorgonen samlade rektorn oss i skolan för en stund och samtalade med oss om dagens texter. Det var inte precis en lektion, utan en förberedelse för oss till att förstå dagens predikan, ty meningen var att vi sedan mangrant skulle infinna oss i kyrkan vid gudstjänsten. Många kommo troligen inte dit, i synnerhet om vintern då det var så kallt i den oeldade kyrkan. Men jag, som tillhölls och själv ville vara samvetsgrann, gick såvitt möjligt varje söndag dit. Och vår givna plats enl. gammalt bruk, var i bänken vid fönstret mot söder, längst framme i koret, vis à vis mot klockarebänken. O, vad där var kallt att sitta tätt framför det enkla höga kyrkfönstret! Brukligt var att en av scholares vid slutet av prästens altartjänst skulle gå fram att öppna den sidans altardörr åt honom. Och en gång blev det min tur att göra det. Ack, vad det var viktigt! Men när Jag stod där till allas begapelse vid den öppnade altardörren, så kunde jag inte vara så högtidligt allvarsam, som jag bordt, utan jag log ett förlägenhetens löje, som jag sedan gruvligt skämdes för. —

En annan gång viskade kamraten Torsten, som satt bredvid mig: ”Ser du huru Guds son tuggar tobak”. Man såg nämligen i det med bilder fulla takvalvet mitt emot oss bilder av en blåklädd man (ängel utan vingar) som satt på en molntapp och hade rostbrun färg omkring munnen. Där råkade gå ett brädskarv i målningens botten just tvärs över mannens ansikte, genom hans mun, och taket hade en läcka precis på det stället! Jag höll på att brista i skratt när Jag märkte det. Vi hade ju dessa takbilder från Uppenbarelseboken till tidsfördriv under långa predikningar, som vi med ens icke orkade följa med. —

Och då man gick hem från kyrkan minns jag huru fötterna ibland voro alldeles domnade av kölden, fast jag åtminstone hade 2 par strumpor i stövlarna. Man gick som på känslolösa styltor. Men sen fick jag ju lädergaloscher, nog så behövliga skilt under höstslasket på den träckiga landsvägen mellan Kuddnäs och staden. — När det led mot advent övade skolarerna Hosianna, som vi sedan sjöngo på orgelläktarn. —

(Inf. 2013-09-01.)

Skolstraffen

Nu kommer jag till det sorgliga kapitlet om skolstraffen. I Nyk.by var ännu på den tiden det gamla sättet i bruk, att ”ge på tassarna”, ”handplaggor”, som i H:fors kallades ”tollor”. De utfördes med en ”karbas” eller ”klobba”, som var flätad av björk- eller videkvistar sammanhållna i grovändan av en vidjelänk, medan den med snöre ombundna finändan artade sig till en veritabel pisksnärt. Riset, karbasen skulle ligga framme på lärarens bord eller i bordslådan för att alltid vid behov vara till hands, och det ålåg varje dags dejour att se till, att riset låg på sin plats samt att det var färskt. — Engång blev det min tur att anskaffa en färsk karbas, och emedan jag aldrig förut behövt förfärdiga en sådan erbjöd sig kamraten Torsten att hjälpa mig med den uppgiften. Vi gingo då till skogs i närheten av Kuddnäs, skuro långa smidiga videkvistar och flätade dem samman, som det skulle ske. Och emedan den färdiga karbasen icke omedelbart kunde föras till skolan, gömde vi den tills vidare under landsvägsbron framför Kuddnäs grind, där det var fuktigt och lämpligt för den att bevaras mjuk.

Rektor Karsten gav klokt nog icke ofta ”på tassarna”, men när han gjorde det för någon svårare förseelse, som väckt hans ovilja, såg man vredens rodnad stiga upp på hans panna och minen blev sträng vid de kraftiga slagen. Jag för min del behövde aldrig lida det straffet. Ty när jag hade felat, tillämpade han på mig en modernare straffart, som han i sin skola den tiden införde: ”kvarsittning”, eller ett slags arrest. — Det värsta straff, som tillämpades i skolan var väl relegation för alltid, men även ”brackstut” förekom under min tid någon gång på första klassen. Delinkventen lades på huk över en kullstjälpt stol, med stjärten i vädret för att ”få sig på brackorna”, och det berättades att någon pojke, som skulle sålunda avstraffas, hade hittat på att placera en bok under byxorna på det hotade stället. —

Men nu skall jag tala om min egen bestraffning: ”kvarsittningen”, som ju kom att utfalla mera lustig. Förseelsen var sådan, att när jag under en latintimme hade översatt en text från Cicero eller Cæsar och vid olika meningar om något svårare uttryck hade fått rätt gent emot rektorn, samt efter det satt mig ner på min plats, så lyfte jag opp pulpetlocket och visade bakom detta en ”lång näsa”. — Detta dumma företag observerades av min sidokamrat Joel Heikel, som i sin tur log ett bredt fånigt löje. Rektorn frågade genast: ”va ä' de', som roar Heikel?” Och Heikel, som hemma lärt sig att tala sanning, svarade utan omsvep: ”Schalin gjorde så här”, (visade långnäsa mot rektorn). Det var ju hemskt! Jag satt som andre man i klassen och måste ju straffas. Rektorn dömde mig till 1 timmes kvarsittning kl. 6 på eftermiddagen. Det råkade vara en lördag, så att ingen eftermiddagslektion förekommit. Hemma måste jag ju för mormor bekänna mitt felsteg. Men hon hade nu andra tankar. Hon och Fanny skulle ”gå till skrift”, och när de gingo i kyrkan gick jag till mitt arrestrum. När jag kom till skolgården gick jag in i rektorns kök i gamla byggningen och anmälde för jungfrun att jag skulle ”sitta”. Nå, rektorn var ej hemma, han hade gått i kyrkan, men jungfrun kom och släppte in mig i skolrummet. Där satt jag då och begrundade mitt öde solo allena. Troligen hade jag tagit någon lektyr med mig, men den mulna dagen började redan skymma, så att ingen läsning blev det av, och någon ljuständning i rummet var ju icke att tänka på. — Men länge hade jag icke suttit där så hörde jag att någon kom i tamburen, och den som kom, var kamraten och vännen Joel Heikel. Han hade fått ondt samvete över att genom sitt obetänkta skvallrande hava åsamkat mig straffet jag hade dock ingalunda önskat att han för min skull skulle gjort sig till ljugare! — och för att nu gottgöra saken, hemtade han åt mig på äkta pojkmanér gotta att förljuva ensamheten med: lakrits och — rovor, som han plockade fram från sina fickor. Länge vågade han inte dröja — tänk om rektorn skulle infinna sig! — utan sen han avbördat sig läckerheterna och pratat litet, gick han, lemnande mig att sitta min tid ut. Mumsande på gottat iakttog jag noga visarens gång på skolrummets sexkantiga väggur. Och just då det slog sju, steg jag opp ”tog min Matts ur skolan”, förde in nyckeln i köket och bad jungfrun anmäla för rektorn att jag varit och ordentligt suttit min timme i skolan. Och det blev inte vidare tal om denna ”kvarsittning”. —

(Inf. 2013-09-06.)

Våra lekar

— Efter straffkapitlet skall jag nu övergå till ett trevligare ämne: om våra lekar. I korthet åtminstone. Bollspel naturligtvis alla pojkars nöje. En sort därav var: ”3 slag och spring”. Tre gånger fick man damma till bollen med sällträdet och så gällde det att kvickt taga till fötters, annars kunde man få bollen i ryggen på sig, bli ”polad”. — Jag lyckades aldrig bli någon skicklig bollmästare, troligen emedan jag så sällan deltog i kamraternas bollslagning (på ”Kampen”, norrom Kuddnäs ibland) och hemma på Kuddnäs icke hade någon jämnårig att tävla med. — En annan lek var ”Abo, Bibo, Caka, Don”, som jag i ett annat häfte har beskrivit enligt Frans Henelius uppgift. Han mindes den bättre än jag. — Men den intressantaste leken var det då vi lekte soldater, efterhärmande indelta militärens övningar i Nykarleby, där Socknestugan var deras högkvarter. Vi skyldrade och sköto med träkäppar i stället för gevär och marscherade stolta av och an längs storbron. Anföraren efterhärmade de ryska kommandoorden: Haplé-tschuhh! Nakrá-röjtz! Na levo (åt vänster!) na pravo (= åt höger!) krogomm! (vänd!), smirna! och Bolstoj. — Vad vinteridrotten vidkom, så var ju backåkning och ”skrinnande” (skridskoåkning) allas nöje. Jag hade den långa krokiga Högbackbacken mitt emot Kuddnäs, känd i Topelii sagor under namnet ”Himmelsbacken” (namnet okänt på min tid) närmast. En av stadsborna gouterad backe, särdeles på fettisdagar, var den vid apoteket ned mot ån. Jag var aldrig skilt road av ”skurrandet”, ty jag kände mig för lat att oupphörligt gå och hala kälken efter varje nedfart opp till backen igen. Man kom ju på det sättet aldrig någonvart, bara ner och opp igen! Nedfartens tjusning skulle ersätta mödan, men för mig gjorde den det inte. — Mera intresserade mig då åkningen på skridsko, när man fick ströva fritt omkring på spegelblanka isfält, såsom hemma i skärgården någon gång. Men i Nykarleby! — Jag hade Morbror Z. T:s ett par gamla skridskor, som jag fann på Kuddnäs vind, att tillgå, men Mormor, ömsint som hon var ville icke att jag om senhösten efter isläggningen skulle öva mig på älvens av farliga strömdrag kanske underminerade isar, utan hon hänvisade mig till bäcken, där hennes egen son i tiden hade plägat skrinna. Men halvt utsinad kunde denna bäck ej mera stå till tjänst som skrinnbana annat än vid den lilla dammen framför tvättstugan. Där skrinnade jag då någon gång med det resultat, att jag hamnade i vaken och blev stående på bäckens botten. Djupt var där ej. Mest övade jag mig på de små regnvattenspåttarna på Kamplötet, — solo allena, men det var föga intressant, och skicklig blev man då inte därigenom. — En gång minns jag att skolan hade skrinnlov, en mulen dag på hösten, med utfärd till Stennäs träsk inne i skogen sydväst om Juthbacka. Rektorn och lärar Fontell (= Funtus) voro med oss där. En lada vid stranden erbjöd tillflykt för den trötte. Jag, som då ännu icke hade börjat skrinna, hade ej heller några skridskor med. Jag sprang efter en pojkes kälke, men det var ju ett klent nöje. — Och magister Fontell bar sig lite lustigt åt, så man måste misstänka att han hade styrkt sig med ”aliquid durius” i kylan. Det är allt vad jag minnes från denna måttligt trevliga skrinnlåvsutfärd. —
— — —

Det kanske märkvärdigaste, som under detta samma år [1863] inträffade och varav vår skola i N. också fick sin beskärda del, var den för våra förhållanden storartade firningen av lantdagens sammankallande på hösten. Staden bestod sig illumination, koncentrerad kring Storbron över forsen, där ett par gamla ”nickhakar”, avlagda skeppskanoner, voro placerade på strandbacken och då och då avfyrades med dunder och brak. Skolan hade lov, skulle jag tro, och var skulle vi pojkar varit, om icke där det smällde!

(Inf. 2013-09-20.)

Mina första skolbetyg i Nykarleby

Men nu är jag i tillfälle att här sent omsider intaga mina första skolbetyg i Nykarleby, anmärkande till en början, att själva rektorn tyckes ha varit tveksam, hur han skulle beteckna den klass, där han placerat mig, i det han turvis kallar den ”Lägre” och ”Högre” elementarskolans 3:e klass och slutligen dess ”privatklass”. — Alltså det första examensbetyget utfärdades den 29:de maj 1863 ”för lärjungen i lägre el.sk:s 3dje klass Sacharias Schalin”, med berömligt 15/15 uppförande, nöjaktigt 11/15 flit och nöjaktigt 11/15 uppmärksamhet, i stilskrifning försvarlig 6/15 och i sång ganska försvarlig 8/15 färdighet. — I läsämnena: religionshistorie och bibelkunskap, katekes: försvarliga 6/15 o. s. v. Bästa vitsordet hade jag i Svensk språklära 11, därnäst i latinet nöjaktiga med 10 röster, därnäst i fäderneslandets och Allmän historie ”ganska försvarliga” med 9 röster. Omflyttades från att ha varit den 7:de till d. 6:te i klassen. I den 17:de decemberbetyget har fliten blivit ”ganska nöjaktig” och även stilskrivningen en smula förbättrats. Svenska språkläran har stadnat två röster bakom latinet med 12 röster, och läsämnenas (rättskrifningen inbegripen) summa har stigit från 75 till 102, en ökning på hela 17 röster. — Vårterminens lektioner skulle begynna den 18:de Januari.

— Kasta vi på förhand en blick på de följande terminernas betyg, så märka vi redan på vårterminens bet. 1864 en betydlig förbättring både i flit, uppm:het och annat, så att läsämnenas summa ytterligare stigit till 117, med allmänna vitsordet 10, = nöjaktiga. Och i decemberbetyget respektive 131 och 11 röster samt uppflyttning från den 6:te till den 4:de. Framryckningen fortfor även de följande åren.

Ett av Z. Schalins betyg. Vitsordsskalan var 7-gradig: svaga, behjelpliga, försvarliga, ganska försvarliga, nöjaktiga, ganska nöjaktiga och berömliga. De motsvarade vitsorden 1—15. Eleverna satt i klassen enligt rangordning. Här var Z. S. den andra i ordningen, men följande år blev han den första, alltså klassens primus.

(Inf. 2013-09-26.)