SMEDS-bladet nr 5

Bästa Smeds-ättling

Ellen Fogels minnesbilder av Bengt Harald

Då uppvaktade eleverna sin lärare av Karl-Erik Wikström

Isak August Vingrens antavla av Ethel Ekmark

Släktens brudpar av Carita Häger

Hälsning från Alaska av Kristina Ahlnäs

Elevbespisning vid Socklot folkskola av Astrid Smeds

Nykarleby av idag av Börje Nygård

Bästa Smeds-ättling!

I sista stund, men ändock i förhoppning att Smeds-bladet nr 5 skall nå alla till jul, vill vi genom det förmedla hälsningar från när och fjärran, från svunnen tid och nutid.

Det här med minnesbilder från svunnen tid så vill jag gärna understryka det som Bengt Harald säger i ingressen till intervjun med Ellen Fogel ”... är numera ovärderligt, sett såväl kulturhistoriskt som i släktperspektiv”. Detsamma gäller givetvis även för det som Astrid Smeds berättar i sin artikel om sina upplevelser i Socklot folkskola år 1919 och Karl-Erik Wikströms kåseri om lärare Froste, grundat på Edit Ahlnäs minnesbilder.

Att söka sina rötter har blivit något av dagens melodi. Antavlan, som Ethel Ekmark presenterar bär just vittne om detta. Det kan tilläggas att antavlan har begärts av de anhöriga.

Men även nutida händelser är värt att ta till vara och sett i släktperspektiv högst intressanta. Ett exempel är hälsningen från Smedsättlingen Kristina Ahlnäs och hennes upplevelser. För henne tycks inget hörn av världen vara främmande. Vi hoppas på en fortsättning i kommande nummer.

Ett annat exempel är årets brudpar, som vi sänder en varm lyckönskan. Eller så kan det också vara något om Nykarleby och vad som sker där. Börje Nygård berättar i årets ”blad” och för oss som inte bor i Nykarleby – det är verkligen de flesta – kan den informationen vara intressant. Vet Du för övrigt att Nykarleby ibland har kallats för Nordens Betlehem. Till detta och Nykarleby återkommer vi i nästa nummer.

I sommar har det gått fem år sedan den första släktträffen. Vi har blivit påminda om detta under året som gått och det uppfattar vi som positivt. Planeringen har påbörjats och på försommaren kommer vi att sända ut särskild inbjudan till var och en. Men redan nu vill vi säga VÄLKOMMEN! Släktträffen kommer att förläggas till Nykarleby (var annars) någon gång i juli. Närmare om datum och program i inbjudan.

För oss som jobbar med Smeds-bladet är det angeläget att nå alla. Vi vet att det fortfarande finns de som vi inte har nått, bl.a. de yngre som flyttat hemifrån och bildat familj. Med Din hjälp kan vi nå dem – och övriga som Du vet inte får bladet. Tacksam om Du meddelar då Du betalar in Din avgift.

På tal om avgiften måste vi – tyvärr – ta ut en liten höjning i förhållande till fjolårets, p.g.a. att porto- och tryckkostnaderna har ökat. Vi hoppas att det inte skall möta något hinder.

Till sist tackar vi alla som ställt upp och bidragit till utgivningen av detta nummer och sänder alla Smeds-bladets läsare en

God Jul och Nytt År 1982!

Arbetsgruppen för Smeds-bladet/gm Tor Fors

Ellen Fogels minnesbilder

Bengt Harald

Ellen Fogel, 88 år, har trots sin höga ålder alltjämt klara minnesbilder från tiden kring sekelskiftet när hon var barn. Berättarförmågan har hon kvar och den som bara vill lyssna kommer snart underfund med att hon har ett outtömligt förråd att ösa ur.

De traditionella julberättelserna om hur det gick till vid ljusstöpningen förr i tiden hade sin fulla motsvarighet i verkligheten i det österbottniska bondesamhället. Ljus har man alltid behövt och eftersom man inte kunnat köpa dem har man varit tvungen att göra dem själv. Även på Smeds hörde ljusstöpningen till de mera påtagliga julförberedelserna vid tiden omkring sekelskiftet.

Egentligen började ljusstöpet förberedas redan på hösten när Ellen Fogels farfar Johan i samband med slakten tog vara på de bästa bitarna av fårens talg. Ett par veckor före julen innan storbaket börjat sökte farfar fram den undangömda talgen som hackades i fina bitar. Därefter sattes fårfettet i en särskild gryta där det fick smälta. Farfar var noga med att endast det bästa av fettet skulle komma till användning. Den smälta massan rördes om länge och väl, skummades omsorgsfullt för att den skulle vara så ren som möjligt.

Till ljusveke brukades för det mesta bomullsgarn även om lingarn också någon gång kom till användning. Vekarna bands fast vid käppar eller stickor varefter stöpningen vidtog. Det hörde liksom till att alla i familjen som bara ville skulle få delta i stöpet. Alla utom Edith för hon var så liten, säger Ellen.

Vart ett av barnen fick göra ett grenljus åt sig. Till ljusstöpet hörde också att göra ett speciellt kransljus, men eftersom det krävde ett visst handalag förbehöll sig farfar rätten att göra det själv. Ellen minns att de ljusen efter det de doppats i grytan sänktes ner i en smörkärna fylld med hett vatten.

Julgran i taket

När julaftonsdagen grydde hämtades julgranen in och hängdes i taket och kläddes med ljus och prydnader gjorda av bl.a. silkespapper. Enligt Ellen var det sed åtminstone i den delen av byn att granen skulle hänga i taket och inte stå på fot på golvet. Orsaken till det var att det var trångt i gårdarna på grund av att familjerna i allmänhet var stora.

In i familjen på Smeds räknades också en faster som hette Lina. Lina tjänade hos fint folk i Jakobstad och hon brukade då och då komma hem till Smeds på besök. Ofta hade hon med sig saker till barnen och familjen när hon kom hem. En jul lät Lina förstå att herrskapet i Jakobstad inte hängde sina granar i taket utan hade dem stående på fot på golvet. Lina berättade också om hur herrskapet prydde granarna. En av nackdelarna med att ha granen i taket sett ur barnaperspektiv var att det var svårt att få den tänd, särskilt för familjens yngsta.

Jakob Smeds, Ellens far, som var lyhörd för allt vad som gällde förbättringar var inte sen att på Smeds tillämpa jakobstadsherrskapets lösningar. Han förfärdigade ett julgranskors av trä och satte granen att stå på golvet. Och det lär inte ha dröjt länge förrän man även i granngårdarna lyfte ner julgranen ur taket.

Juldagen

Förutom storbaket hörde även en del av matlagningen till julförberedelserna. Lutfisk och risgrynsgröt var då som nu stående maträtt på julaftonen. Men på juldagen skulle det vara en speciell rätt som avåts när familjen återvänt från julkyrkan. Det var en sorts potatislåda som gick under namnet putthaj. Och putthaj var en verklig delikatess som alltjämt skulle försvara sin plats på vilket kalasbord som helst, försäkrar Ellen. [Trodde jag skulle få ett nytt Unikt ord, men Putthaj är ett indiskt(?) efternamn.]

Tillredningen av den här rätten inleddes med att man kokade en stor gryta utvalda och välskrubbade potatisar. När potatisen kokat tillräckligt länge skulle den skalas varm varefter den stöttes till mos i en bytta. Det var vanligen något av barnen som fick uppgiften att stampa medan ett annat fick på sig att oavbrutet röra smeten. Det var nämligen viktigt att smeten rördes tills den kallnade. Därefter tillsattes rikligt med kryddor av varierande slag. Sist påspäddes grädde och av vattnet som potatisen kokat i.

Följande skede i tillredningen var att smeten sattes i plåtformar varefter man med en träsked drog upp ett rutmönster i ytan. Rutorna fylldes sedan med tjock grädde eller smör. Ett alternativ var att hälla lökspad över anrättningen. Sist strödde man litet vetemjöl över det hela varefter lådorna sattes in i ugnen. Efter en stund började smeten puttra och ytan anta en brunaktig skiftning. Det att smeten puttrade har gett anrättningen dess namn putthaj. Till efterrätt på juldagen hörde risgrynsgröt som hade kokats på julaftonen.

Julaftonsfröjd

Till julaftonsfröjden hörde julklappsutdelningen. Julklappar skulle det vara även om de givetvis inte var så påkostade som i våra dagar. En händelse förknippad med julklappsutdelningen en jul har Ellen på ett särskilt sätt bevarat i sitt minne. Det var den julen hennes bror Evert fick en mycket naturtroget gjord gunghäst. Med den hästen var det så, att den kommit till Smeds från skolan där lärare Frostes barn vid det laget redan vuxit från leksaken. På Smeds hade man restaurerat gunghästen omsorgsfullt och kring en brödstång med en speciell teknik flätat nya tömmar. Och bror Everts glädje kände inga gränser när han den julen fick sin häst, minns Ellen.

Finnas på julkalas

I jultraditionerna på Smeds ingick också att ha bjudningar och julfrämmande. Eftersom farmor i gården, Greta-Lisa, var från Haralds mitt i byn var kontakterna åt det hållet särskilt goda. Det hörde liksom till mönstret under en följd av år att antingen smedsfolket åkte över till Haralds eller haraldsfolket kom till Smeds på julbjudning. Det hade utvecklats till något av en tradition att julbjudningen skulle hållas på trettondagen även om undantag från den regeln förekom.

Från mycket unga år har Ellen ett minne av hur det gick till vid ett kalas, mest kanske därför att Ellen och hennes syster Tekla den gången fann sig orättvist behandlade. Vid en sådan julbjudning på Smeds dignade långbordet täckt med franslakan av mat. Det var lutfisk också den gången jämte skummande dricka i karaffer. Julbjudningarna brukade anta formen av veritabla gästabud och man dröjde sig i timmar kvar kring bordet. För karlarna gav den gångna sommarens skörd, fisket, prästtiondet och vägarna ämnen mer än nog för ingående meningsutbyten.

Barnen på Smeds hade innan gästerna anlände fått förhållningsregler om hur de skulle bete sig när gästerna från Finnas kom. Ellen säger att dåvarande värdinnan på Finnas, Maria, född Högdahl från Kovjoki, åtnjöt en speciell respekt på Smeds den tiden. Därför var värdinnan på Smeds, som även hon hette Maria, mån om att det skulle vara särskilt väl fejat när gästerna från Finnas bjöds. (Här kan nämnas att Maria Högdahl var gift med Johannes Harald, son till Jakob Harald vars syster just var den tidigare nämnda Brita Lisa som gift sig till Smeds. Johannes och Maria åter var föräldrar till Johan Harald, husbonde på Finnas, som avled för ett antal år sedan.)

Vid ett sådant kalas, där pappa Jakob satt i bordsändan och Finnasfolket på en sida och Smedsfolket på den andra, hade barnen svårt att accepterna att de inte fick äta samtidigt som gästerna. Ellen berättar att hon då och då kastade förstulna blickar på anrättningarna på bordet, men att hon varje gång bragtes till ordningen av pappa Jakobs stränga blickar. Efter måltiden sade han barskt till henne: ”Sade jag inte att ni skulle vänta tills vi var färdiga.”

När gästerna hade ätit blev det barnens tur och det räckte gott och väl åt dem också av bordets håvor. På faderns anmärkning svarade Ellen halvt med gråten i halsen: ”Om jag någon gång får egna barn så skall de inte behöva stå bredvid och se på när de äldre äter utan de skall nog få äta på samma gång.”

Och hon säger att hon senare som värdinna på Fogel i Vexala höll det löftet. Hon bad gamla farfar att göra i ordning ett litet bord enkom för att barnen skulle kunna äta samtidigt med de äldre när man någon gång hade matgäster.

Vinternöjen

En av de större händelserna i byn under vinterhalvåret var kappkörningarna med hästar på viken. I Ellens barndom var viken verkligen en vik som var istäckt vintertid och således ypperlig för travtävlingar. Banan var utmärkt med granruskor. Efter travtävlingar brukade det följa prisutdelning i ungdomslokalen. En gång tog pappa Jakob sin hustru och Ellen med till en sådan prisutdelning. Ellen minns att pappa den gången fick avhämta ett andra pris.

Isen på viken som tidvis låg blank så långt ögat såg utgjorde med Byöursbacken en omtyckt samlingsplats för byns ungdomar. Ellen minns att barnen brukade ”neka” dvs med en käpp slå ett tunnband långa vägar över isen.

Slåttermaskinen

Den dag pappa Jakob, gissningsvis år 1899, kom hem med slåttermaskinen var en av de mera revolutionerande, inte bara på Smeds utan i hela byn. Slåttermaskinen som var grannröd och med ordet Deering målat på gräsbrädan var den första i Socklot. Den väckte berättigad uppmärksamhet och byborna kom för att beskåda underverket. Men farfar Johan var bekymrad och sporde ruin för gården samt undrade hur Jakob hade tänkt sig att få maskinen betald. Pappa berättade att namnet på gräsbrädan var namnet på den fabrik som tillverkat slåttermaskinen. Ellen stavade om och om igen på ordet som för henne öppnade vägen till läsandets svåra konst.

När maskinen väl hade kommit till gården skulle den givetvis också prövas. Det skedde vid Karkon, ett vattensjukt område. Jakob tog matsäck med och förberedde sig så som om han inte hade tänkt komma hem i brådrasket. Därför väckte det en viss förvåning när han efter några timmar åter var hemma.

”He gick inte na”, blev svaret på mors fråga. Slåttermaskinen som var avsedd för en häst hade sjunkit ner med den påföljd att den stackars hästen inte orkat dra den. Men Jakob gav sig inte. Han konstruerade om draganordningen så att två hästar kunde spännas för. Och med två hästar i redet gick slåttermaskinen med fart över de vattensjuka ängarna.

Karlfolket som nu slapp gå och slå tåteln med lie i hettan njöt medan flickorna som hade att räfsa ihop höet i strängar fick det så mycket värre. – De slet nog hårt, säger Ellen om tjänarinnorna som många gånger hade benen fulla av sår rivna av det vassa gräset eller kvistar. Men slåttermaskinsköpet visade att det inte fanns något som Jakob Smeds inte hittade på för att underlätta arbetet. Han var också mycket tidigt ute när det gällde att dra vattenledning till hus och ladugård.

När farfar var ung

En höstdag i lingontiden när Ellen i skriftskolåldern sopade vägen kom två pojkar släntrande. Släng kvasten och kom med oss och plock lingon till Hästbådan, sade pojkarna som var Jakob Harald och Evald Sigfrids. Ellen följde pojkarnas förslag och de tre ungdomarna vandrade i väg norrut till Vattugål'n (tjockt Socklot-L) där farfar Johan som var en ivrig fiskare hade sin båt förtöjd. De lösgjorde båten och rodde över till Hästbådan. Så värst mycket lingon hittade de nu inte varför de småningom återvände. Pojkarna rodde och Ellen njöt i fulla drag där hon satt i båten. Plötsligt skar ett rop genom luften: det var farfar som hade kommit ner till stenen där han brukade ha sin båt förtöjd.

Hur skulle man nu klara ut den här situationen för man visste att han inte var att leka med. Nå ja, det fanns strängt taget inget annat val än att ro i land och ta tjuren vid hornen. Och farfar var inte så litet uppbragt över att i timmar ha varit tvungen att stå på stranden och vänta på båten. Till Ellen skrek han: ”Å tu humblon är å me.” Sist och slutligen visade farfar förståelse för ungdomarnas tilltag och händelsen föll i glömska. Ellen berättar att Evald Sigfrids längre fram i livet vid ett tillfälle knöt an till den här händelsen och frågade om hon mindes den. Vilket hon givetvis gjorde.

Telefon i gården

Vid sidan om sitt jordbruk var Jakob engagerad i en hel del kommunala förtroendeuppdrag. Det gjorde att han ständigt behövde stå i kontakt även med folk utom byn. Telefonen visste han att den var ett hjälpmedel när det gällde att ta kontakt på långa avstånd. Nu ska vi ha telefon i gården. Jag går runt i gårdarna för att höra efter om någon annan är intresserad, sade han en dag. Och Jakob möttes av varierande intresse. En som definitivt visste att hon inte skulle ha någon telefon var Nystu-Brit. Hon skällde ut fader Jakob för att han ställde med allt möjligt. Skall du ha telefon, får du allt laga den själv. Vi kommer inte med, sade hon på ett sätt som inte lämnade någon i undran över vad hon egentligen menade. Men Jakob sade på sitt lugna sätt: ”Vänt du bara Brit, nog kommer telefonen till er också en vacker dag.” Och förmodligen fick han rätt.

Hinder på kunskapens väg

En gång minns jag att jag blev besviken på far, berättar Ellen. Det var när jag slutat skolan och det blev aktuellt att börja fundera över hur livet skulle gestalta sig i fortsättningen. Lärare Frostes två barn skulle följande höst börja i lärdomsskola och eftersom de fick så ville också jag börja och bli doktor eller något annat fint. Jag anförtrodde mamma mina planer och hon verkade förstående, men hon sade att det där måste vi prata med pappa om i kväll, berättar Ellen. Man tog upp saken och Ellen säger att hon ännu minns fars reaktion där han satt på sin stol: Han höjde huvudet, svängde på nacken och såg ut över golvet där småsyskonen kryllade.

Hur sku du kunna lämna mamm vår ensam med så många barn ..., föll faderns replik som klippte av all diskussion om tankarna på att gå den lärda vägen.

Några år senare fick Ellen dock genomgå folkhögskolan i Kronoby och när diskussionen om vad hon skulle ta sig för i livet efter det tog ny fart mötte det inget motstånd när hon lade fram sina planer på att börja i seminariet i Ekenäs därifrån hon dimitterades 1916.

I skola på Nabba

Här är det på sin plats att aningen gå bakåt i tiden. Innan Ellen kommit så långt att hon var färdig lärarinna hade hon först att passera ett antal lägre nivåer på den lärda vägen. Sin första skolgång fick hon uppleva i Karby, men från den tiden har hon inte just några minnen. Efter det blev det att flytta till Nabba där hennes moster Greta Westerlund bodde och för en tid av sex veckor upplåtit sitt hem för en ambulerande barnskola.

När Ellen for till Nabba sände föräldrarna med mat. Hos Westerlunds samlades barnen till skola i storstugan medan man åt i framstugan. Från skoltiden i Nabba har en händelse etsat sig fast i hennes minne. En dag läste man ur Uppenbarelseboken i Bibeln om människor som satt på tronen och hade tecken i sina pannor. Det här med tecken i pannorna gjorde Ellen en hel del fundersam. Bland annat funderade hon över hur de fick märkena att hållas kvar.

Händelsen i Hanna Staras småbarnsskola i Nabba dök upp i Ellens medvetande när hon i slutet av 1950-talet var rest som finlandssvensk delegat till en kvinnokongress i Edinburgh i Skottland. Bland alla tusentals delegater från alla jordens hörn upptäckte hon en dam från Fjärran östern, tydligen någon prinsessa, som förutom att hon hade praktfulla kläder också hade en guldstjärna i pannan. Inför den åsynen glömde hon för en god stund att hon var i Edinburgh och fann sig sittande hos moster Greta Westerlund läsande på berättelsen om människorna som bar märken i sina pannor. Hon berättade episoden för den andra finlandssvenska delegaten som omedelbart replikerade: Du har nu dina idéer du ... Vartill Ellen svarade: Jag har alltid levt på idéer jag.

Vilket ju den som något känner Ellen Fogel onekligen måste hålla med henne om.

Då uppvaktade eleverna sin lärare

Karl-Erik Wikström

”Då öppnade Froste i randig pyjamas”

I den här artikeln skall vi teckna ett litet porträtt av folkskolläraren Matts Villiam Froste, som mellan åren 1884 och 1915 verkade som lärare vid folkskolan i Socklot. Faktauppgifterna är hämtade ur skolans matrikel och för de personliga minnesbilderna står Edit Ahlnäs, som hörde till lärare Frostes sista årskullar.

Matts Villiam Froste, hemma från Lillsocklot, föddes den 21 oktober 1864. Om hans barndom och uppväxttid berättar skolmatrikeln ingenting, men vi vet att han dimitterades från folkskollärarseminariet i Nykarleby år 1884. Samma år tillträdde han också lärartjänsten i Socklot.

Redan under sitt sista år som lärare i Socklot fungerade Froste också som försäkringsinspektör i Jakobstad och hans hälsa var då inte den bästa. Han kvarstod trots det i försäkringsbranschen ända till år 1920. Han flyttade sedan till sin son Åke Froste i Karis och han var faktiskt kommunsekreterare i Karis mellan åren 1920 och 1924.

Sina sista år tillbringade Matts Froste i hemstaden Nykarleby, där han var aktivt engagerad i Missionsförsamlingen. Han dog den 12 februari år 1936.

Men tillbaka till folkskolläraren Froste, en engagerande och vänlig person, som avgudades av sina elever. Vi elever ställde när som helst upp på vår lärares sida, berättar Edit Ahlnäs. Visst hade han också sina sämre sidor, men vi såg bara de goda sidorna.

Edit Ahlnäs har en mängd minnen av sin gamla lärare och när vi nu håller på att teckna hans porträtt kan det kanske vara intressant att få veta hur hon minns hans utseende.

Han var en rätt liten man, minns Edit. Men han var varken fet eller klumpig, tvärtom spänstig, kvick och rörlig. Han hade en liten mustasch och om jag minns rätt någon form av pipskägg. Han gick för det mesta klädd i en mörk kostym och kavajen var rätt kort om man jämför med dagens mode. Och trots att han, som jag nämnde, var en rörlig person, kunde han uppträda mycket värdigt. Vid högtidliga tillfällen skred han nästan på tårna in i rummet. Han kunde verkligen skapa stämning.

Ett av de trevligaste av Edits minnen är säkert lärar Matts Frostes namnsdagar. Då hade hela skolan lov, men eleverna samlades i alla fall till skolan tidigt på morgonen för att sjunga upp sin lärare. Mamma, som var bagare, brukade baka en stor vetebrödskrans och inuti var kransen fylld med pepparkakor, berättar Edit. De större pojkarna, som var starka, bar den stora brickan uppför trappan till lärarbostaden och så sjöng vi.

Matts Froste var kanske också en god skådespelare. De här mornarna lyckades han i alla fall se riktigt sömnig ut när han, iklädd randig pyjamas, kom för att öppna dörren. Men sömnen försvann snabbt och efter en stund bjöd lärarparet Matts och Hilda Froste på kaffe i slöjdsalen.

Men det var inte bara för namnsdagskalasen som Frostes elever höll av sin lärare. Edit berättar att han på ett levande sätt lyckades engagera dem i de olika skoluppgifterna och hon kan inte minnas att han någongång skulle ha haft problem med disciplinen. Han behövde inte vara sträng, det räckte med det sätt på vilket han visade att han höll av oss, säger Edit.

Men hon kommer också ihåg en tråkig händelse. En dag under den vanliga tiominuten, som rasten kallades, hade någon hängt läkarfamiljens katt i spjället. Det var grymt gjort och det blev väl aldrig klarlagt vem som bar skulden för dådet. Men Edit minns i alla fall att skamvrån den gången kom till användning.

Förmodligen var lärar Froste en rätt impulsiv man. Det visar bl.a. hans entusiasm och engagemang när olika väckelserörelser var aktuella. Men han engagerade sig också i nykterhetsrörelsen trots att han själv nog kunde ta sig en tår på tand.

Men framförallt var Froste läraren, en man som av allt att döma älskade sitt yrke. Många trodde kanske att han förtjänade bra som lärare och det kunde vara orsaken till att Froste ofta liksom för sig själv men i barnens närvaro noterade: Ja, ja. Froste han är så fattig han så det skiner igenom honom. Vi visste aldrig riktigt vad han menade med det, berättar Edit.

Så långt Edit Ahlnäs minnen och vårt porträtterande av Matts Villiam Froste. Det ovan skrivna är inte ämnat att vara något historiskt dokument, mera som sagt, en kåserande bild av en av personerna i byns historia. Kanske väcker det skrivna ännu flera minnen till liv?

Isak August Vingrens antavla

Ethel Ekmark

Ättlingar till Isak August Vingren (Tab. 35 i släktboken ”Smeds i Socklot”) har framfört önskemål om att få in hans antavla i Smeds-bladet nr 5. Denna önskan blir nu uppfylld.

I tabell 36 i samma släktbok ingår Isak Augusts bror Jakob Johansson Vik och då blir det också samma antavla för hans efterkommande. Isak August och Jakob hade 8 syskon, varav 4 dog som små och 4 emigrerade till Amerika.

Av antavlans 30 anor är 9 födda i Socklot, en i Ii, 2 i Karby, 12 i Munsala, en i Nykarleby kyrkoby, 2 i Pedersöre, en i Purmo, en i Torneå och en i Vasa.

Om i antavlan förekommande August Vingrens farfar Erik Jakobsson Smeds-Vik och som i Tab. 33 i Smeds-boken har hustru Greta Lisa Johansdotter Vik kan nämnas att hustruns namn skall vara Greta Lisa Jakobsdotter född 19.10.1817, dotter till Jakob Eriksson Vik och dennes brud Margareta Eriksdotter Lille. Paret gifte sig först ett halvt år efter dotterns födelse.

I antavlans sista släktled längst till vänster är Matts Jakobsson Smeds i Tab. 13 i Smeds-boken. Hans hustru Valborg är född på Rank i Socklot och dotter till Anders Thomasson Rank och Anna Mattsdotter, född på Mickilä.

I sista släktledet finns också systrarna Helena och Margareta Thomasdotter Rijf. Vardera är systrar till den kände kyrkobyggmästaren Jacob Rijf. Alla tre är barn till byggmästaren Thomas Carlsson Rijf i Lepplax och hans hustru Magdalena Larsdotter Norrby, Lepplax.

Erik Pehrsson Styrmans, född 30.12.1764 i Karby, är son till mågen på Styrmans Pehr Johansson och Walborg Pehrsdotter Styrmans. Hans hustru Clara Andersdotter Nissfolk-Lille är född 21.8.1769 på Nissfolk i Purmo och dotter till Anders Andersson Nissfolk och dennes hustru Sophia Henriksdotter Frimodig.

Grels Henriksson Pesonen, född 23.5.1770 i Pensala, är son till Henrik Hansson Pesonen och Maria Grelsdotter. Hans hustru Brita Lisa Harjulin, född 2.2.1767 i Pensala, är dotter till förare Anders Harjulin och Elisabet Pettersdotter Turdin.

I denna antavla har vi också ”Sursillar”.

Johan Eriksson Sinius, född 9.3.1753 i Vasa, återfinnes i Bilaga A till i Smeds-bladet nr 4 förekommande antavla. Han har släktledet IX och personnumret 2518 och där kan vi läsa om honom och hans hustru och följa hans anor bakåt till Erik Ångerman Sursill, släktled I.

Isak August Vingren och hans bror Jakob är ”Sursillar” i släktled 13 och deras barn ”Sursillar” i släktled 14.

Karl Fredrik Karlsson Ohls, född på Yrjas i Nykarleby Kyrkoby 19.3. 1762, är son till Karl Fredrik Mattsson, född 1727, och Carin Johansdotter Ohls, född 27.12.1737 i Munsala. Hans hustru Maria Henriksdotter Pelat är dotter till Henrik Thomasson Pelat och Elisabet Andersdotter Calbom.

Till sist har vi Jakob Jöransson Gammelgård i Monå, som är född 18.4.1766 och son till Jöran Jöransson Branting och dennes andra hustru Margareta Eriksdotter Flygar, född 10.9.1744 på Flygar i Monäs. Hans hustru Anna Eriksdotter Träsk, född 19.8.1767 på Träsk i Hirvlax, är dotter till Erik Gabrielsson Träsk och Kajsa Mårtensdotter Skrifvars, född 18.12.1740.

[Roterad förstoring.]

Isak August Vingren
f. 28.10.1884 på Vik i Socklot, d där 8.3.1970

Hälsning från Alaska

Kristina Ahlnäs

Sedan jag senast skrev, i december 1978, har tre år förflutit. Då hade jag bott 3 år i min 4,4 m² ”cache” och trodde mej kunna flytta in i min stora stuga, som ännu i december -78 hade en filt för dörren och saknade en del för skorstensröret.

Vad har hänt sedan dess, frågade Tor Fors för ett år sedan. Han var ute i god tid. Inte kunde jag börja berätta då, med hela året och dess oanade förhoppningar framför mej. Nu är det nästan för sent. Sitter på golvet i en automatisk tvättinrättning och funderar, medan byket snurrar runt i maskinen. Tvättar inte varje månad, så det behövs fyra maskiner för uppgiften. Om mindre än en vecka flyger jag söderut för vintern, lik den arktiska tranan, som flyger ända till Antarktis. Kanske vi ses, om vi kan känna igen varandra bland pingvinerna. Men till saken.

Har något hänt sedan december 1978? Skulle tro det. Med hjälp av en fotogenkamin kunde jag hålla stugan tempererad medan jag installerade min norska gjutjärnskamin. Hade problem med skorstensröret och fick råd av en butik som säljer vedkaminer. Trots råden gick det inte. Var färdig att anställa en yrkesman, men då lånade kaminbutiken det rätta verktyget åt mej i stället. På nyårsaftonen blev dörren till stugan färdig, men orkade inte lyfta den på plats. I stället tände jag en brasa i min nyinstallerade Jötul, satte ut en flaska champagne att kallna och dukade bordet för nyårsmiddagen över två plankor på ett par sågbockar. Till min förvåning kom champagnekorken upp utan smäll och bubblor. Trots brasan var champagnen för frusen att våga sej ur flaskan. Efter litet trugande kom den dock i försiktiga droppar.

En strålande start

På nyårsdagen 1979 kände jag mej på strålande humör då jag vaknade i cachen. Allt jag försökte den dagen gick med glans och hela året fortsatte i stort sett i samma stil. Orkade lyfta dörren på plats i stugan – och den passade. Äntligen kunde filten, som blivit tung av iskristaller, dekorerad av utträngande varmare luft tas ner. Avsikten var att få stugan helt klar före flyttningen från cachen. Det är mycket lättare att arbeta och bo på olika ställen. Det är förundransvärt hur mycket saker som tycks vara nödvändiga för boendet. I april höll jag en förberedande stugvärmning för att visa mina sista konstruktionsfilmer. Bjudningen försåg mej med muskelkraft att flytta ett kylskåp från cachen till stugan. Då gästerna gått sprakade brasan ännu varm.

Frestelsen blev för stor och jag flyttade in och bredde ut mej över ca 30 m² för en vecka.

Då jag återkom från ett internationellt möte i Michigan, där jag visat hur man kan använda satellitbilder för att studera havsvattnets temperatur och isens utbredning, kom jag inte in. Hade installerat ett riktigt dörrlås, men nyckeln gick inte att vrida. Huset hade väl satt sej ojämnt på grund av något litet jordbävningsskalv. Genom ett litet farstufönster på 2 meters höjd, knappast större än M/S Arandas köksventil, kunde jag dock ta mej in.

Så här ser cachen ut som Kristina
bodde i under ett antal år.

I slutet av maj 1979 följde jag med en grupp från Alaska universitetet till Kina. Var lycklig att komma dit så snart efter det att Kina åter öppnat gränserna. Nyfikna flockades kineserna omkring oss i sina tråkiga ”pyjamas” för att se hur västerlänningarna såg ut. Situationen påminde om Polen för 20 år sedan, medan deras gränser ännu var stängda. Största upplevelsen i Kina var kineserna själva, deras vänlighet, livsstil och naturligtvis den oändliga muren, som tycktes krypa längs höjderna som en taggig drake.

På återresan från Kina stannade jag i Japan i 10 dagar. Det var verkligen en upplevelse att resa ensam i Japan med tåg och buss och bo i värdshus för japaner. I Tokyo höll jag ett föredrag för Polarinstitutet och blev väl omhändertagen. Tack vare japanska kolleger som ordnade biljetter och rum för mej, och en oändlig hjälp av okända japaner jag kom i kontakt med, blev resan en sann, men overklig dröm. Sedan dess är Japan och dess artiga, försynta, hjälpsamma och arbetsamma folk mig varmt om hjärtat.

Presenning fick bli provisoriskt tak

I augusti 1979 var loftväggarna uppe och tre stora ca 6 meter långa stockar vilade i infarten i väntan på att få bära upp lofttaket. Medan jag samlade råd och idéer om hur jag skulle få upp dem, täckte jag in loftet med en presenning och reste till en konferens i Norge.

På jernbanestationen i Oslo träffade jag en kollega, som gav mej det glada budskapet att min resa blivit betald av ett oljebolag. Jag hade tidigare blivit rädd att skriva mitt föredrag så, att jag framhöll skeppsfartens risker på rutten till Prudhoe-viken. På tågresan till Trondheim avhandlades bl.a. mina stockar. Min ingenjörskollega försäkrade att det inte var något problem att få upp dem.

Efter mötet i Trondheim såg vi solen gå upp i Tromsö. Nästa landning gjordes i Longyearbyen på Spetsbergen. Där visades vi runt av chefsnavigatören, Einar Sverre Pedersen, som invigde SAS polarrutt för 25 år sedan. Sonen i Fairbanks köpte det tält jag bodde i innan cachen blev färdig. Tältet hade jag bara använt en gång, men den gången varade över ett år.

Mellan Trondheim och Sundsvall steg jag av tåget i Åre för att titta på svenska fjällen. På en vandring hittade jag några charmiga ”härbren” som påminde om min cache. De hörde till Tott hotell. Finns det inte någon Tott i släkten?

Fel stad!

Från Sundsvall tog jag färjan till Vasa och fortsatte sedan med bussen för att hälsa på faster Edit. Då vi körde över ån i Nykarleby och såg den gamla träkyrkan hade jag gärna velat stiga av, men trodde att faster väntade mej i Jakobstad. På busstationen fick jag en karta, men kunde inte hitta Esplanadgatan. På järnvägsstationen påstår biljettmannen att Ö. Esplanaden ligger i Nykarleby!

- Det är omöjligt. Jag körde just igenom där.

- Jag bor på Östra Esplanadgatan och det är i Nykarleby! Vad kan man mot ett sådant sakkunnigt argument.

- Men, Helmi och William bor ju i Jakobstad, men vad heter de i efternamn?

- Jag börjar på måfå bläddra i en telefonkatalog tills det tänder.

- Det här är Kristina Ahlnäs från Alaska. Det är pinsamt, men jag har kommit till orätt stad. Utan minsta förvarning över uppringningen försäkrar William att jag kommit rätt. Dessutom hade jag tur att det regnade. Annars hade han varit i älgskogen. På det sättet fick jag se Jakob Rijfs plakett på Pedersöre kyrka innan vi alla körde till Nykarleby och hälsade på faster.

Kristinas stora stuga, färdig att flytta in i.
Kristina själv i förgrunden. Förstoring.

Tåget kom mitt på natten till Tammerfors. För tidigt att gå till Silverlinjen, för sent att ta in på hotell. Järnvägsstationen är relativt fridsam så jag sträcker ut mej på en bänk med ett skönt renskinn, som jag inhandlade på torget i Vasa, under huvudet.

Åter i Alaska, utmattad efter en lång resa och med biologiska uret 11 timmar i otakt, möts jag av ett översvämmat kök. Presenningen har blåst bort och vattnet droppar ännu genom loftgolvet/kökstaket.

I början av september bad jag min kollega från Trondheimtåget komma och visa att det inte var något problem att få upp takstockarna. Assisterad av mina vänner och grannar, förutom rep, vajer och taljor samt sakkunskap var det inte heller något problem. Det tog 8 man att lyfta en stock.

Äntligen tak över huvudet

Sommaren 1980 fick jag stockarna till loftgavlarna diagonalt nersågade och lofttaket på. På hösten tog jag igen mig på en resa till Israel, Jordanien, Grekland och naturligtvis hem till Finland.

Denna sommar, 1981, förstorade jag min trädgård eftersom förvärvsarbetet var osäkert. I slutet av augusti fick jag sängen klar på loftet och kunde äntligen flytta upp. Bostadsytan i min stora stuga är nu ca 45 m². Ännu återstår en massa inredningsdetaljer, men har äntligen ett solitt tak över stugan. I framtidsplanerna ingår en nergrävd 6 000 liters vattentank, bastu, japanskt bad och garage. Än har jag inga fritidsproblem och om ett par dagar reser jag som sagt till Antarktis.

Elevbespisning vid Socklot folkskola år 1919

Astrid Smeds

Vi, Sigurd och Selim Smeds, Valter Nylund och undertecknad, som bodde i den s.k. ”Smess-ändan” hade ca 2 km till skolan. Skolvägen traskade vi i ur och skur förutom då vi kunde använda oss av sparkstötting eller skidor. Ingen av oss hade cykel.

Eleverna svarade själva för uppvärmning och städning. Vi var uppdelade i tre grupper; tre flickor och tre pojkar i varje. I min grupp ingick Helmi Villman (Eriksson) och Anne Knuts (Ekman). Pojkarnas uppgift var att hugga ved och elda fyra kakelugnar; två i klassrummet, en i tamburen och en i slöjdsalen. Flickorna sopade, torkade damm och städade kring trappan.

Vid -20° och därunder var det ganska ruggigt att komma till den kalla skolan. När lektionerna började kl. 9 skulle kakelugnarna vara varma och spjällen stängda. Matrast hade vi kl. 12. Kosten bestod av smörgåsar och mjölk, som var och en hade med sig. Det hände att vi ibland måste tina upp frusen mjölk. Någon enstaka gång hade vi också med oss delikatesser som t.ex. ”kutuln”, som fiskades på hösten. En gång skedde en olycka med en delikatess. Selim hade rom i en egenhändigt tillverkad näverdosa, som olyckligtvis rullade in under kartskåpet. Näverdosan fick vi därifrån, men innehållet blev kvar under skåpet, för hur länge vet jag ej. När vi var s.k. dejourer tänkte vi ibland ut någon varm och trevlig omväxling.

Vi hade tagit med oss muggar och i dem värmde vi mjölk på glöden i kakelugnarna. I den uppvärmda mjölken bröt vi bröd och därmed hade vi gjort det vanliga ”brödkoket”.

En gång beslöt vi att göra det extra trivsamt. Eftersom skolvägen var lång, så hade vi gott om tid för planering. Vi skulle koka potatis! Men till detta behövdes en del tillbehör. Hos oss hade vi en liten gryta. ”Den tar jag”, sa Sigurd. Kvällen innan ställde han grytan på en stol vid dörren färdig att ta med sej när han skulle gå till skolan påföljande morgon. Vi hade även en liten kastrull. ”Den får jag nog ta”, sa Anne.

”Jag tar pärona”, sa jag. På kvällen hämtade jag potatis ur källaren och la dem i väskan. Mamma tyckte att väskan såg underlig ut, så det blev en liten pratstund för oss. Jag fick behålla de värdefulla knölarna! Utöver detta behövde vi även tid, så vi kom överens om att gå till skolan halv sex på morgonen. Selim och jag steg upp kl. fem och tassade genast in i köket, så vi var klara att gå halv sex. När jag kom till ”Nysto” var det fortfarande mörkt. Jag bänkade på och blev insläppt. Helmi var snabb, så det tog inte många minuter innan vi var på väg till ”Jannes”. Anne var redan klar när vi kom. Pojkarna skötte sitt sällskap.

Väl framme vid skolan var dörren låst. Vi gav Emma ingen ro förrän hon öppnade för oss. Det var genast att sätta igång med eldandet. I klassrummet var de båda kakelugnarna intill varandra. På glöden kokade vi potatis i grytan i den ena och i kastrullen i den andra kakelugnen. Till potatisen hörde också ”pickalakan”. Till detta tog vi smör från våra smörgåsar och lade i en kopp med potatisvatten. Så satte vi oss till bords. Vi ställde kokkärlen på golvet framför kakelugnarna och placerade oss själva runtom. Sigurd, Valter och Selim satt vid grytan, Helmi, Anne och jag vid kastrullen. Den måltiden smakade fest!

Det är fest i skolan med ”pärona och pickalakan”.
Johan Wik har tecknat.
Förstoring.

Potatisskalet gav vi åt Emma, för hon skötte om lärarens ko. Den tiden skulle allt komma till nytta. Sigurds mamma blev glad, när hon efter en veckas letande återfick sin gryta.

Det var också en annan grupp, som försökte sej på matlagning. Läraren John Sundkvist upptäckte dock deras förehavanden.

Det blev även slut för vår del med den kokta maten för återstoden av vår skolgång.

Hälsningar till Smedsbladet

Nykarleby av idag

Börje Nygård

När undertecknad för en tid sedan kontaktades av en ”Smedsare” med önskemål om jag vore villig att med några ord berätta om ”mitt” Nykarleby ställde jag mig utan längre betänkligheter redo därtill. Medveten om, att det i Nykarleby finns många av Er släkt för att inte tala om det stora antalet, som emigrerat eller flyttat till andra delar av Finland, är kanske dagsfärskt från Nykarleby av ett visst intresse. Vi har en längre tid haft gynnsamma konjunkturer med relativt goda skatteintäkter och knappast någon arbetslöshet alls att tala om.

I pälsdjursodlingens förlovade stad är det just nu bråda och spännande tider. Den första skinnauktionen har i dagarna avslutats och rätt nöjda med prisutvecklingen kunde Nykarlebyfarmarna räkna in sköna sekiner och följaktligen kommer också detta att ge utslag i stadens kassakista så småningom.

Stadens goda ekonomi kommer till synes på otaliga olika sätt.

Stadens ämbetshus, som togs i bruk i början av detta år och som högtidligen invigdes den 19 november av självaste landshövdingen i Vasa län Mauno Kangasniemi, har förändrat stadsbilden i centrum i hög grad. Huset inrymmer de viktigaste servicefunktionerna för kommunmedlemmarna. Och att vi tar hand om våra äldre är pensionärscentrets tillblivelse ett synligt bevis på. 56 åldringar kommer att beredas bostad däri och inflyttning kommer att ske i februari–mars 1982. Projektet går på ca 14 milj. Fmk och därmed den största investeringen hittills i stadens historia. Men även de yngre ihågkommer vi i vår stad. För tillfället sanerar vi eller har alldeles nyligen renoverat 4 lågstadieskolbyggnader i olika delar av kommunen till en kostnad på ca 4,5 milj. Fmk.

Vägbygget på 67-ans väg Alahärmä-Ytterjeppo pågår för fullt och målsättningen är att år 1985 skall man ha nått fram till stadens centrum med en ny bro över älven invid Juthbacka semestercentrum.

Vår stad är stadd i ständig utveckling och befolkningssiffrorna utgör även belägg därpå. En procentuell ökning om 1–1,5 % eller 60–90 personer årligen har skett och i detta nu är vi ca 7.600.

Av dessa är det säkert många som hör till Eder släkt och jag vill till slut hälsa samtliga Smeds-ättlingar oberoende av var Du än finns en Fridfull och Förhoppningsfull Jul och Ett Gott Nytt År 1982.