SMEDS-bladet nr 7

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Ellen Fogel ur tiden av Bengt Harald

En emigrantsläkt – fyra syskons öden av William Wiik

Nya vyer och gamla bekanta av Kristina Ahlnäs

Hello Smedsare! av John Ahlström

Från bondson till egen företagare av Bertil Nyman

Längtan – emigrantdikt av Anders Gustafsson

Brudpar i släkten av Carita Häger

Tröskverk som blev el-verk av Birgitta Östdahl

Med björkkappsäck till Australien av Elis Ekström

Socklot skola 100 år av Mats Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Man brukar säga att det inte finns någon i Österbotten som inte har släktingar i Amerika, detta givetvis med en viss reservation. Men detta talesätt vill uttrycka att emigrationen varit omfattande.

Enligt vissa uppgifter skulle emigrationen från hela Svenskfinland i slutet och början av sekelskiftet ha uppgått till omkring 80.000 mänskor. Lägger man härtill de 60–70.000 som flyttat till Sverige efter andra världskriget innebär det en kraftig åderlåtning av den finlandssvenska folkgruppen i Finland, som i dag uppgår till drygt 300.000 personer. Men om man bortser från boningsort och medborgarskap så uppgår finlandssvenskarna totalt till minst en halv miljon.

Tema för årets Smeds-blad är emigration, men dessutom innehåller det givetvis också det som hänt och händer på hemmaplan. William Wik har bidragit med värdefulla anteckningar som hans farbror berättade för honom i slutet av 60-talet och från emigranterna har Smeds-bladet fått brev, som på ett mycket färgstarkt sätt skildrar emigrationsöden och resor jorden runt men som Också skildrar minnena från hembygden.

I sitt brev redogör John Ahlström Också för Worcesters historia, där bl.a. Nya Sverige nämns. Det här får mig att tänka på att en av de allra första emigranterna från Skandinavien till det stora landet i väster kom från Österbotten, från Tölby i Korsholm. Det var så tidigt som 1641 och hur det egentligen gick till är det ingen som vet, men skeppsrullan på ett av fartygen, Charitas, som förde över kolonisatörer till Amerika upptar faktiskt en bondson från Ruths hemman i Tölby.

l källskrifterna om ”Nya Sverge” omtalas, att Mårten Knutsson från Vasa redan 1641 som sjöman på skeppet Charitas ankommit dit och i en personlängd från Nya Sverige av år 1692 nämnes även Morten Knutsson med en familj på sex personer. (K.V. Åkerbloms Korsholms historia). Mårten Knutssons liv var ett emigrantöde i ordets verkliga betydelse.

Smeds-bladets alla läsare tillönskas slutligen en

God Jul och ett Gott Nytt År av också en ”emigrant”

Ellen Fogel ur tiden

Bengt Harald

En av Smeds-släktens äldsta medlemmar, pensionerade lärarinnan Ellen Fogel, f. Smeds i Socklot, har gått ur tiden. Hon fyllde 90 år den 4 oktober i år och avled ett par veckor senare, den 16 okt.

Ellen Fogel förunnades ett långt liv som därtill kom att fyllas med ett rikt innehåll, till stor del tack vare hennes egen aktivitet och till synes omättliga aptit på vetande på områden som lag henne nära inom samhälle och kultur. Hennes vetgirighet och intresse för händelser i tiden väckte frågor som hon inte kunde lämna innan hon fick ett tillfredsställande svar.

Det var denna hennes närapå rastlösa intresse för det som rörde sig i tiden som gjorde att hon genom åren hade förmåga att inte bara samla på utan även bevara det rika förråd av minneskunskaper hon en gång inhämtat. Sitt vetande, som dels byggde på vad hon själv upplevt och dels på händelser hon fått sig berättade, delade hon gärna med sig åt vemhelst som bara ville lyssna.

Till följd av det långa perspektiv på livet hon ägde, där inte heller de dramatiska inslagen saknades, kom hon vid släktsamlingarna genom sin oefterhärmliga berättarkonst att stå för tungt vägande programinslag.

Osökt kom hennes hågkomster ur det levande vardagslivet, där hennes far Jakob inte så sällan var huvudperson, hos släktens medlemmar att väcka ett medvetande om det stora och rika i att tillhöra ett kollektiv sammanhållet av osynliga blodsband. Helt säkert kom hennes berättelser som knöt an till släktled som försvunnit han att stärka samhörigheten inom Smeds-släkten.

Ellens väg fram till den position hon innehade i sin krafts dagar, bl.a. en framskjuten plats inom martharörelsen, kom ingalunda att gå snörrät. Skolundervisningen var i hennes barndom provisoriskt ordnad och det var korta gästspel i hemskolor både i Karby och Nabba innan hon kunde lämna ”storskolan” i Socklot för att pröva vingarna i större sammanhang; lärarinneseminariet i Ekenäs därifrån hon dimitterades 1916.

År 1919 blev hon lärarinna i Vexala vilket hade till följd att hon ingick äktenskap och utöver lärargärningen, som hon utförde till pensioneringen, fick ikläda sig värdinneskapet på Fogel hemman. Sin ålders höst levde hon fram till sitt frånfälle i Nykarleby.

En emigrantsläkt

– fyra syskons öden, berättade av Gustaf Wik.

Gustaf Wik föddes och dog i Socklot. Under sin livstid hann han dock med flera resor till Amerika. Socklot är en typisk emigrantbygd – enligt Gustaf Wik har alla bondgårdar utom en i Stor-Socklot bidragit till emigrantströmmen. Gustaf Wiks och hans syskons öden är skolexempel på den omfattande emigrationen från bygden. Gustaf Wiks berättelse nedtecknades då han var 88 år av hans brorson William Wik. Gustaf Wik föddes som fjärde son till Johan Erik Larsson Wik, f. 1844 och hans hustru Maria Johansdotter Harald, f. 1848, båda från Socklot. Bilden är tagen i Seattle 1928.

Familjen bestod av fyra söner och två döttrar. Ehuru familjen levde under jämförelsevis goda ekonomiska förhållanden, fann barnen emigrationen som en bjudande plikt. Ett undantag var äldste sonen Henrik f. 1872 som utbildade sig till folkskollärare och blev lärare i Munsala kyrkby.

Johannes, f. 1874, vistades i USA första gången 1898–902. Efter ingånget äktenskap med Hulda Maria Eriksdotter Mickilä 1902 och sedan sönerna William Johannes f. 1903 och Sven Valdemar f. 1904 fötts, företogs den andra resan till Amerika. Där arbetade han så gott som hela tiden i skogsarbete som körkarl vid släpning av stock med parhästar. Under första resan arbetade han även i en ”mina” i Silverton.

Johannes Wik med parhästarna i skogskampen i Colorado år 1899.
Förstoring.

Sofia f. 1877, gifte sig 1898 med Matts Vilhelm Sundsten från Munsala kyrkby. Första barnet, Johannes, föddes 1899. Familjen reste första gången till Amerika, Tacoma, 1904. Sonen Walter föddes där 1905. Hustrun med de två barnen återvände 1907 till hemlandet. Hon ångrade sig genast efter avfärden. Mannen återvände också på våren samma år, men reste ånyo ensam till Staterna 1910. Det ansågs nämligen lämpligt att hustrun blev hemma ännu, ty ytterligare två barn hade fötts, nämligen dottern Agnes Linnea, f. 1907 och tredje sonen Erik Alfons, f. 1909.

Hustrun med de fyra barnen reste sålunda andra gången till Tacoma den 2 oktober 1912. Avfärden skedde från Nykarleby station och vidare över Hangö där systern Anna tog avsked.

Färden var denna gång planerad att bli den sista till Amerika. Hemmanet på Trött i Munsala kyrkby såldes till Vilhelm Sundstens syster och hennes man. Allt lösöre auktionerades bort.

Alla barnen lever i Amerika med barn i tredje och fjärde generation. Fadern Vilhelm dog redan 1937 och modern Sofia den 25 augusti 1965, 88 år gammal.

Jakob, f. 1879 reste till Amerika 1899. Han arbetade i skogsavverkning i Colorado, på samma plats som brodern Johannes.

Jakob fick hemlängtan och reste hem. Under hemfärden över oceanen insjuknade han i lunginflammation och dog den 5 januari 1901. Han blev värdigt begravd i Atlanten.

Jakob och Johannes Wik var inte de enda Socklot-borna som arbetade i skogsavverkning i Colorado, de hade sällskap av fem andra hemifrån.

På bilden från vänster: Jakob Jakobsson Wik, Otto Mattsson Ahlström, bröderna Johannes och Jakob, Vilhelm Eriksson Smeds, August Simonsson Sigfrids (Sandvik) och Janne Simonsson Sigfrids (Segerstam). Bilden är tagen 1899.

Gustaf, f. 1881. Jag hade tidigt ett stort intresse att få resa till Amerika. Vid 23 års ålder reste jag första gången direkt till Californien och vistades hela tiden i San Pedro. Jag fick genast stadigvarande arbete med lastning av Red Wood-timmer. Arbetet var för det mesta ganska tungt och krävande. Dessutom smutsigt, eftersom Read Wood-timret färgade av sig. Arbetskamraterna utgjordes här av många finländare. Endast ett fåtal kamrater var finskspråkiga.

Jag bodde som helinackordent hos en åländsk familj. Det fanns tillgång till både kallt och varmt vatten. Avgiften var 30 dollar per månad. Min förtjänst var i genomsnitt 70 dollar i månaden. Tyvärr började depressionen inträda våren 1908, varför jag reste hem till Finland i april samma år.

Efter ett års vistelse hemma i Socklot, gifte jag mig med Alina Sofia Renlund, f. 1909. En son, Alarik Gottfrid Gustav föddes samma år.

Andra resan företogs 1910. Denna gång köpte jag biljett direkt till Eedith i Colorado. Som ressällskap hade jag en granne, August Jakobsson Snåre.

Vi reste nästan genast till Park City i Utah. Där tog vi in på ett litet hotell som ägdes av August Pettersson Rose från Pedersöre. Hustrun hette Anna och var född Hissal i Vörå. (Rose och Snåre var kusiner. August Rose blev vid hemkomsten kompanjon i bussfirman, som ännu i dag bär samma namn, nämligen Haldin & Rose).

Vi stannade en vecka i Park City, varefter vi beslöt att köpa biljett till Tacoma. Vi lyckades få arbete i byggnadsbranschen och stannade i Tacoma till slutet av september 1910.

I oktober flyttade vi till Col Crick (New Castle) där flera personer från min hemtrakt arbetade, varför vi kände oss som hemma från första dagen.

Även i Col Crick fick vi arbete inom byggnadsbranschen och det passade oss utomordentligt väl. För min del dominerade inredningsarbeten och golvläggning i bostadshus. Även målning och tapetsering utförde jag i stor utsträckning.

I Col Crick fanns flera pensionat (Boardinghouse) som drevs av emigranter från min hemtrakt och mitt hemland. Bl.a. Hilma och Wilhelm Kronkvist från Socklot drev ett sådant pensionat. Jag inackorderade mig där för 28 dollar i månaden och trivdes så bra att jag bodde där tills jag reste hem 1917. Resan hem skedde under första världskriget och blev en äventyrlig upplevelse. Då Gustaf Wik kom hem anslöt han sig till skyddskåren. Han blev sergeant i Vasa I Grenadjärbataljon och deltog i alla sitt kompanis strider. Vid krigets slut 1919 blev han lokalchef i Nykarleby landskommuns skyddskår.

Sin tredje resa till Amerika gjorde Gustaf Wik 1923.

Den tredje resan företogs till Canada, med biljett direkt till Vancouver B.C. Nu hade jag som ressällskap tre Socklot-pojkar, alla tre frontkamrater i frihetskriget. De var Verner Vesterlund, Verner Viklund och Emil Harald.

Då folk stod i beråd att emigrera, förekom ofta avskedsfester, åtminstone i min hemby, vanligtvis avsedda endast för de närmaste. Då vi fyra ovannämnda skulle resa hade jag en stor bjudning i mitt hem på Nikonen. Stugan var ordinär bondstuga, ca 7x16 meter och på fyra rum. Den var fylld av inbjudna bybor. Dessutom hade ungdomsföreningen och skyddskåren en stor familjär avskedsfest för oss på Socklot samlingshus.

Avresan skedde med ”Arcturus” från Hangö till Hull i England. Därifrån gick resan vidare med tåg till Liverpool där vi måste ligga över i 11 dygn. ”White Star Line” – båten ”Baltic” förde oss över Atlanten till Halifax. Efter åtta timmar med tåg anlände vi till Montreal. Restiden Halifax–Vancouver tog hela sju dygn.

Jag lyckades genast ordna arbete åt mina reskamrater. Jag fick stadigvarande anställning hos företaget B.C. Haard Wood Floor Co. Tack vare engelska språkkunskaper fick jag en mycket förmånlig ställning inom företaget, nämligen att utföra de mest krävande parkettgolvsarbeten hos familjer med god ekonomi och kräsen smak.

Jag har alltid varit intresserad av föreningsliv, både hemma och borta. Vid min andra resa tillhörde jag sjukhjälpsföreningen Aftonstjärnan nr 27 i Col Crick. Rätten att tillhöra föreningen förutsatte nykterhet och ett redligt liv. Antal föreningsmedlemmar var ca 70. Här var jag ordförande under tre perioder. Ordförande, då jag kom med i föreningen, var från Vasa-trakten och hette Jacob Jansson, gift med en rikssvenska.

Då Order of Runeberg grundades i Vancouver den 5 augusti 1925, var jag en av grundarna. Order of Runeberg nr 124 var mycket aktiv under de sju år jag hade förmånen att verka där. Mötena hölls i Svenska Hallen i regel varannan vecka. Aktiviteterna var av mångahanda slag, beroende på programkommittéernas sammansättning som växlade inför varje möte. Själv spelade jag helst teater, ett intresse som jag sysslade med redan i mina yngsta år hemma i Socklot tillsammans med Josef Herler. Jag sjöng också solo eller läste dikter. Mycken allsång förekom vid våra sammankomster och självfallet sjöngs fosterländska sånger och hembygdssånger mest.

Nya vyer och gamla bekanta

Kristina Ahlnäs

Två år har förflutit sedan jag skrev till Smeds-bladet. Under tiden har jag rest litet och träffat gamla bekanta. Mina resor har fört mig till fyra kontinenter, från Sydpolen till Nordpolen och från andra sidan järnridån till morgondagen. Mina möten med bekanta har varit jubileer i det förflutnas tecken.

ANTARKTIS

Sedan jag fick byket tvättat senast jag skrev, flög jag till Antarktis. Alla mellanlandningar oräknade tog flygturen 29 timmar från Alaska till McMurdo. Då jag anlände i december 1981 var isen i McMurdosundet tillräckligt tjock, så att flottans transportplan kunde landa på den. Solen sken dygnet runt medan den 3.800 meter höga vulkanen Erebus puffade upp sin ånga och de lavaklädda kullarna runt McMurdo var snötäckta. På andra sidan sundet höjde sig de Transantarktiska bergen med toppar över 3.000 meter som stack upp över den eviga isen.

Äntligen fick jag trampa Antarktis isar. Det hade varit en dröm sedan jag först började läsa äventyrsberättelser. Då trodde jag det var ett overkligt sagoland vanliga människor inte kunde komma till. Senare, när det blev mera verkligt, skrev jag och erbjöd mina tjänster. På den tiden fanns det inte ”anordningar” för kvinnor. Nu hade de satt en vändbar skylt på dörren till badrummet, på de ställen som har en dörr,

McMurdo är den största forskningsstationen i Antarktis med en sommarbefolkning på ca 1.000 personer, varav de flesta tillhör US Navy, som är där för att understöda de ca 200 forskare som årligen passerar McMurdo. Orten är ett säreget samhälle med centralbespisning. Avsaknaden av växtlighet, personbilar, barn och husdjur är märkbar. De få kvinnor som finns är iögonfallande.

Ändamålet med min forskningsresa var att studera de satellitbilder flottan mottog för sin väderleksprognos. Kunde de användas för vetenskapligt ändamål? För att bättre kunna tyda vad jag såg på bilderna fick jag flyga med flottans transportplan och helikoptrar då det fanns rum. Stationen mottog 28 bilder i dygnet i en skala på 1:12 miljoner. Det tog litet tid i början att orientera mig. Avstånden var stora. Det tog t.ex. 3 timmar att flyga från McMurdo till Sydpolen. Jag kom dit 70 år och 10 dagar efter Amundsen och firade händelsen med att springa tre varv runt världen. Ceremonin gjorde mig lite andfådd i min tjocka polarekipering, men så ligger Sydpolen på en höjd av 3.000 meter och det var -30° C.

För att lära mig klara livhanken om det skulle bli nödvändigt, fick jag delta i en 2-dagars specialkurs på havsisen. Där mötte vi 10 pingviner, som ändrade kurs för att komma och hälsa på oss. De promenerade och kanade på magen och stannade nu och då för att vänta på den som blivit efter och diskutera situationen. När ledaren tog mod till sig och kom närmare följde de andra med tills de kunde titta in i våra kameror. De stora Weddelsälarna var mindre sällskapliga. Till natten stannade vi mellan några bottenfrusna isberg och Erebusvulkanen. Av snön som fanns på isen gjorde vi en hög som småningom blev hård då vi klappade den med våra spadar.

Kristina bekantar sig med en Weddelsäl
i McMurdosundet december 1981.

Vi hade också kunnat bo i snökungens ispalats, några fantastiska sagogrottor i kanten av en glaciär som flutit ut över havsisen, men det var meningen att vi skulle lära oss bygga vårt eget hotellrum.

Kristina framför snökojan som de övernattade i på havsisen.
Den ångande 3.800 meter höga Erebusvulkanen i bakgrunden.

AUSTRALIEN

Efter två månader i Antarktis värmde jag upp mig en månad i Australiens hetta. Där lyckades jag hitta en brevvän jag aldrig sett. I Centralaustraliens ökenhetta fick jag uppleva årtiondets regn. Alice Springs blev avskuren från omvärlden sedan broarna dränkts och vattnet forsade i de torra floderna där stora eucalyptusträd växte. Tälten läckte, men i utbyte fick vi uppleva öknen väckas till blomstrande grönska.

KALIFORNIEN

I maj 1982 reste jag till University of California i San Diego för att bearbeta data från Antarktis. Jag hade inte varit där sedan jag var ASLA-stipendiat för ca 20 år sedan. Jag åt lunch med en studiekamrat som blivit professor och träffade en annan som också var på tillfälligt besök på den övergivna badstranden. Två forna grannar från Finland, som vaktat mig som liten, bodde ännu där. En kollega, som blivit lärarinna i naturvetenskap bad mig berätta om Antarktis för sina fem klasser.

ALASKA

I juli fotvandrade jag i Brookskedjan för att se vildrenarnas årliga vandring. Förutom renar såg vi också grizzlybjörnar och fjällblommor norr om trädgränsen. Skådespelet var dramatiskt där vi njöt av den sprakande blomsterprakten i solvärmen med det frusna Beauforthavet vid horisonten.

TJECKOSLOVAKIEN – TYSKLAND – SCHWEIZ – SVERIGE

På hösten 1982 var jag i Europa för att fira lövhyddohögtid i Tjeckoslovakien, 25-årsjubileum med min tyska brevvän och åka på Rhenfloden. I Zürich hälsade jag på ett svenskt-schweiziskt par jag träffat på en glaciär i Nya Zeeland för 10 år sedan. Sedan tog jag tåget norrut och hälsade på en veterinär i Sverige som jag blivit bekant med för ca 10 år sedan då jag gav henne skjuts till myskoxfarmen i Fairbanks.

NORDPOLEN

På hemresan till Alaska med SAS polarflyg meddelade kaptenen att vi flög över Nordpolen. Tio månader tidigare hade jag flugit över Sydpolen.

FINLAND

I april 1983 var jag åter i Finland för att delta i en vetenskaplig kongress och hålla föredrag om resultatet av min forskning i Antarktis. Då jag visade mina Antarktis-bilder på Arbis i Helsingfors fick jag träffa många gamla skol- och studiekamrater jag inte sett sedan skoltiden. Bottniska viken var ännu frusen så jag kunde åka isbrytare från Kemi, stiga över bord och promenera till Kemi kasunfyr.

POLEN

Universitetet i Gdansk hade sänt mig en officiell inbjudan, så jag höll föredrag i Polen också. Där hade jag inte varit på 20 år. Den polska gästfriheten är legendarisk, men ändå blev jag helt överrumplad av den mottagning jag fick med gåvor och festmåltider fastän allt var ransonerat. Spåren av den förbjudna Solidaritet-organisationen syntes över allt, bl.a. med blommor utanför skeppsvarvet och beslagtagna kopieringsmaskiner på universitet.

ALASKA

I augusti 1983 var jag åter i Brookskedjan, den här gången för att flyta utför Johnfloden med gummiflottar och kajak. Jag fick förtroendet att manövrera kajaken första dagen. Det kändes som att åka slalom. Har aldrig tidigare märkt att floder sluttar. Floden var stridast längs den eroderande stranden där furorna ibland lutade vågrätt över vattnet. Andra hinder utgjordes av träd som fastnat i flodfåran, stenar och grund. Flodens övre lopp rann genom den mäktiga Brooksbergskedjan med majestätiska bergstoppar på alla sidor. Ibland gjorde vi vandringar upp i bergen. Till natten tog vi i land på en sandbank där vi slog upp våra tält. Trots otaliga spår av älg, björn och varg såg vi bara två svartbjörnar. Efter färdens slut tältade vi vid flygfältet i Bettles för att vara färdiga då flyget kom. För att fördriva väntetiden gick jag till kontoret för naturparken. Där träffade jag den man som lärt mig överlevnadsteknik i Antarktis.

Worcester, Mass. 1983

Hello Smedsare!

John Ahlström

Det är nu snart ett halvsekel sedan jag stävade ut från det gamla fäderneslandet mot det stora landet i väster. Även om mina tankar sysselsätter sig kring nära och kära ting här i Worcester så går mina tankar också till det som fordom varit. När man börjar närma sig de åttio så märker man att det är lätt att minnas uppväxtåren.

I trånga och små omständigheter såg jag dagens ljus. Det var torftiga tider då i hemlandet, emigrationsströmningarnas tidevarv. Min far och många andra Socklotbor sökte sig över till staterna för att få medel att utveckla sina hemgårdar eller för inköp av hemman. Många välbehövliga strån insamlades säkert till hemortens fromma. Men det fanns negativa sidor.

Livet i skogskamperna var ogästvänligt och arbetstempot i skogsdistrikten på höglanden i Mexico var hårt. En del stod inte ut utan reste hem. För någon var oturen framme vid hemkomsten – det gällde besparingarna som insattes på bank. Vad var naturligare än att medlen skulle få växa till sig en aning. Men så ville inte ödet och banken i Nykarleby gick i konkurs. Detta inträffade i början av seklet. Min far var en av dem som drabbades av missödet. Hemma i vårt kök på Mickilä, hade vi ett bord, som vi benämnde ”konkursbordet”. Detta bord fick far som plåster på såren från banken. Bordet som hörde till bankdirektör Lönneströms kvarlåtenskap ropades in på auktion. Det hade tre lådor med förnicklade nyckelskyltar, svarvade ben och en skiva med pegamoidinfällning. Ursprungligen hade det sett ut som en sorts pulpet men omgjordes till matbord för oss. Sittordningen föll sig naturligtvis efter ålder. Ni Smedsare som var in någon gång i vårt kök på Mickilä kommer säkert ihåg det.

Havsminnen

Havet har varit en stor tillgång för Socklotbyn. Barndoms- och ungdomsåren är välförankrade i sjön. Som barfotabarn metade vi vid Rivibron, simmade och seglade på Hästbådafjärden. På Hällgrund, där vi hade en liten fiskestuga i närheten av fyrbåken, vistades vi ibland. Det hände sig att vi följde med far när han lade ut sköten. Efteråt fick vi kornmjölsgröt som vi kokade på sjövatten. Hoppas man kan göra det an i dag – att vattnet har samma sälta och är lika rent.

För övrigt var det ju idel, ädel Smedsare som vi fiskade ihop med på Grisselön. Under många år hade vi åtskilligt gemensamt med Ekströms Verner och Runar. Verner höll alltid ett vakande öga på ”Slotte” så att den ville gå när vi var på sjön. (”Slotte” var båtmotorn, tillverkad i Jakobstad av Slotte, därav namnet). Många fiskefångstminnen har jag från den perioden, liksom från sikfisket tillsammans med Erikssons. Det klassiska notfisket i byn skall vi ej förglömma som var ett kulturellt inslag i vintervardagen. Där skall vi kanske sätta på pränt den gången då vi håvade in 20 tunnor strömming, löja och nors en vinterdag i medlet av 30-talet. Det dröjde närmare midnatt innan fisken var hemdragen till Granviks för sortering. Vara hästar drog för pinkära livet. Jakob Wik hade en hingst som han försåg med ”korsett” när det var kallt.

Till Worcester

Elin Nykvist blev min lagvigda hustru några är före kriget. Därmed var det tid att planera för egen bostad och detta krävde startkapital. Modernäringen och fisket gav för litet. Utflyttningen p.g.a. laga skiftet förändrade inställningen till bondlivet. Vi var inte helt tillfreds med stället. Jag började mer och mer fundera på en amerikaresa. För mig föll det ganska naturligt att jag kontaktade min farbror Albert som sysslade med byggnadsentreprenader i Worcester. På förfrågan hos honom fick jag positivt svar så jag ville försöka mig på en c:a 3-års vistelse. Så snart pappren var klara reste jag iväg men det var svårt att ta farväl av hustru och barnen.

Så snart jag kom in till Amerika och började vänja mig vid amerikanska förhållanden var det nödvändigt att läsa engelska i kvällsskolan. Tiden gick och jag började trivas, allt medan krigsmolnen skockades vid horisonten. Hitler tågade in i Österrike och snart var kriget ett faktum. Sedan var det bara att anpassa sig till de rådande förhållanden som betydde att jag inte skulle få se min familj förrän kriget tog slut.

Visst var jag lyckligt lottad i det avseendet att jag undkom kriget och fick arbeta hela tiden. Detta trots att jag för en period förordnades arbeta i krigsindustrin där olycksfrekvensen var större än i byggnadsindustrin.

Familjen följde efter

Jag fann ganska snart att framtiden var mer lovande för mig och min familj i Amerika varför jag började konsolidera mina ställningar och köpte ett större hus vid Duxbury Road i Worcester. Jag kunde hyra ut åt några familjer samtidigt som jag själv hade bostad. På fritiden kunde jag renovera och laga det som behövdes. Samtidigt var detta en förberedelse för familjens ankomst.

Hustru Elin och barnen kom över efter kriget – äntligen får man säga – efter många trakasserier med myndigheter och dylikt.

Det gick fort att acklimatisera sig för familjen. Det var ovanligt för barnen i skolan med engelska språket, men det gick framåt hela tiden. Som jag ser det hela i dag tror jag ändå att det var rätt så god strategi att bli kvar i Amerika. Vi hoppas att ödet i förlängningen skall bli positivt även för våra efterkommande. Lyckans tomtar har varit med oss även om det varit en kamp och en strid, men strid är liv och ingen seger utan strid!

Från vänster: Anna (syster till Elin), Elin och John Ahlström.
Alice och Kenneth Christenson (Alice är dotter till Elin och John).

Edvin, Jean och Kenenth Ahlström.

Massachusetts är en stat i staten s.a.s. I början av 1600-talet utvandrade förföljda puritaner från England som sökte sig hit och grundade ”New England” ett nybygge som utvecklades till kolonin Massachusetts inom vilken kolonierna New Hampshire (1623), Connecticut (1033) och Rhode Island (1636) bildades. Även svenskarna grundade en koloni denna tid men mycket längre söderut som benämndes New Sweden (1633) men som erövrades av holländarna 1655. Längre västerut utanför dessa landamären låg ett indianfolk som brukade jord på den tiden, men numera helt har utdött. Worcester var vid denna tid endast en vit fläck på kartan. Den svenska kolonin låg sydost om Philadelphia i det som i dag går under namnet New Jersey.

De engelska kolonierna på ostkusten på senare hälften av 1600-talet uppgick till 13 st. England hade monopol på all handel med kolonierna. Befolkningen i kolonierna var starkt uppblandad med européer av många olika nationaliteter.

Kolonierna utvecklades snabbt men småningom växte frihetsrörelserna sig allt starkare mot kolonisterna. Hotet tvang kolonisterna att bilda gemensam armé. Dess överbefälhavare blev plantageägaren Georg Washington. Trots hårdnackat motstånd från kolonialarmén ledde striderna till att kolonierna föll. Amerikanska trupper intog Boston, huvudstad i Massachusetts, sommaren 1776. Full statlig självständighet krävdes på en kongress i Philadelphia den 4 juli 1776 som ledde till oavhängighetsförklaringen. Kolonierna blev inlemmade i Nordamerikas förenta stater.

Allt medan expansionen mot väster växte så växte också slavfrågan. Södra delen av Nordamerika var mer aristokratiskt och levde på huvudnäringen bomulIsodlingen och på negerslavarnas billiga arbetskraft. I nordstaterna där handel, industri och sjöfart förhärskade gillades inte negerslaveriet. Breddgraden 36° 30' fastställdes som slaveriets gräns mot norr. Motsättningarna mellan syd- och nordstaterna ökade mer och mer vilket slutligen resulterade i det amerikanska inbördeskriget. Utgången medförde seger för nordstaterna och negerslaveriet avskaffades 1863.

I Worcester grundlades första kolonin 1713. Protestanter invandrade från Ulster och Skottland. Ättlingar till de första kolonisterna blev Worcesters styresmän och affärsledare. Konstruktionsarbetet på ”Blackstone Canal” påbörjades 1826. Kontrakten som följde på detta omfattade byggandet av en 7 mil lång kanal med portar och slussar som utfördes av irländaren Tobias Roland. Roland blev känd som en av nationens stora contractors som i sin tur fick sådan ställning att han kunde fördela stora byggprojekt till invandrarcontractors.

Blackstone Canal gjorde Worcester snabbt till ett handelscentrum. Ett omedelbart resultat av vattenvägarna var att byggnadsarbetena tog en väldig fart.

Genast efter frihetskriget på 1780-talet fick Worcester sin första svenska koloni. Många av de första svenska invandrarna följde med grundläggarna av de första hantverksindustrierna. Worcester kom sålunda att bli ett centrum för svensk invandring.

Worcester har idag ca 165.000 invånare.

Till alla Smedsare! En God jul och Gott Nytt År!

Elin o
(Worcester)

Jean o Ed Ahlström m. fam.
(New Jersey)

Alice o K Christenson med familj
(Connecticut)

Från bondson till egen företagare

Bertil Nyman
 

”Under denna tid fick vi bekantskap med en hel del österbottningar i grannstaden Hamilton, som är en stor industristad. De uppmanade mig att komma dit, de sade att Brantford är endast en liten sömnig stad med endast en industri. Det förstod jag redan, men jag hade ju ett arbete i Brantford och inget i Hamilton. Det skulle nog ordna sig menade alla.

Ett hus stod tomt utanför Hamilton, de hyrde det, ringde och sade att nu flyttar ni. Men snälla ni, vi har ju inga möbler men det skulle de samla ihop. Så en kväll kom svågern med sin paketbil och körde oss dit. Ett gammalt köksbord fick jag av honom och med sex taburetter, som jag hade gjort hos min förra arbetsgivare var köket möblerat. En gammal stor järnsäng, en byrå, en liten säng samt en barnsäng för det kommande barnet var redan på plats i huset. Ingen madrass för vår säng, men den natten gick bra i alla fall.

Nu hade jag ett åtta rums gammalt hus, få möbler och inget arbete.

Samma dag blev jag kallad till snickeriet och blev erbjuden arbete följande vecka. Vad gör jag då? Snickeriet bjöd mig stadigvarande arbete, men lönen var det inte mycket att hurra för. På byggnadsfirman i Brantford hade jag god lön, men vintern var i antågande och det var ju lite vanskligt. Då tog jag ur fickan en 50 cent slant, beslöt huvud för byggnadsfirman. Huvud blev det och då var saken klar.

Den första sommaren var arbetsam, även övertidsarbete gladdes jag över. Språket gick då redan galant, för tre–fyra månader med engelskan som enda språk dagarna igenom så var jag tvungen att lära mig det. Jenny däremot behövde flera år, det var nog våra små pojkar som lärde henne.

Någon tid senare flyttade vi in till Hamilton, vi delade ett hus med Lagerströms från Korsnäs. Lagerström började arbeta på samma firma som jag. Tillsammans med honom började vi åta oss mindre arbeten på kvällarna och så gott som varje lördag var något på gång. Vi åtog oss att uppföra även egnahemshus. Det drygade ut inkomsterna, för vår högsta önskan och mål var att få ett eget hus. Vårvintern 1957 kunde vi köpa en tomt, som betalades kontant. Nu gällde det att starta husbygget så snart som möjligt, men för att förverkliga detta måste det ordnas med byggnadslån först. Efter mycket om och men lyckades det till slut. Då var det allt en glad Bertil som kom hem till Jenny den kvällen.

Allt löpte väl undan, ty lördagar kom alltid bekanta för att hjälpa mig och sällan förlorade jag en dag i mitt ordinarie arbete. Med en extra ”lunchbox” med for jag direkt från mitt arbete till bygget och arbetade där till sena kvällar. Första veckan i september kunde vi så flytta in. Vi tyckte det var en milstolpe vi nått i vårt liv.

Våren 1959 fick jag besök av ett par affärsmän från en grannstad ca 40 km härifrån. De ville starta en byggnadsfirma och hoppades att jag skulle komma med och ta hand om den. Mitt svar var att jag inte hade pengar eftersom jag nyss byggt, men lovade att jag skulle sköta om byggen åt dem för ett år eller så. Därefter skulle vi ta ställning till om vi skulle fortsätta. Detta var de mer än nöjda med. Året gick, vi byggde hus och sålde och det var ingen talan om att vi skulle lägga ner rörelsen. Jag blev delägare i företaget och skötte min uppgift som byggare till för ett år sedan då firman lades ner.

Kanhända det var två orsaker till detta. Chefen var till åren kommen och hade dessutom vacklande hälsa. Därtill var landets och även världsekonomin sådan att det inte inspirerade till spekulationer. Beslutet var ömsesidigt.

När jag nu ser tillbaka på åren som gått – tekniska skolan i Vasa blev om intet – blev jag ändock byggare och kanhända byggt mer än mången byggmästare med skolgång.

Längtan – emigrantdikt

Dikten Längtan, skriven av Anders Gustafsson, Gästgifvars ”Daddas Ant” f. 1853, d. 1929 i Socklot är ett uttryck för vad han kände för hembygden. Anders Gustafsson var morfar till Saga Björkman, f. Kronqvist. Det är Saga som sänt dikten till Smeds-bladet.

[Apropå Saga Björkman och emigration, så hade hon en fonograf som någon släkting hämtat hem från USA.]

LÄNGTAN

Jag längtar till skären på hembygdens strand
Där tärnorna skriande svingar.
Dit flyger min tanke så gärna ibland
På snabba osynliga vingar.

Jag längtar till Hällon, där båken står röd
Med fyren av flammande bränder.
Där smakar mig bättre min strömming och bröd
Än lax uti främmande länder.

Jag längtar till ”Grisslöun” med ”åkerbärsglöd”
Och sundet med rörvass på stränder
Där smakar mig bättre fast vatten och bröd
Än paj uti främmande länder.

Jag längtar till skären att svinhåret slå
Med valkar och blemmor i händer,
Det gör jag då hellre än minar i kol
I gruvor i främmande länder.

Jag längtar till Viken där tegen står rak
Med granskogsomringade stränder
Där bryter jag hellre upp stubbar med spak
Än ”skrinar” i främmande länder.

Jag längtar till gården i dalen så låg
Med rönnar i trädgårdens täppa.
Dit styres nu kursen, dit ställes min håg
Snart vill jag mig dit överskeppa.

Jag längtar till staden på älvens strand
Med sandade gångesplanader
Där är ju så trevligt att vandra ibland
Och björkar planterade i rader.

Jag längtar till kyrkan på älvens strand
Där orgeln som härligast ljuder.
Dit ilar min tanke så gärna ibland
Där sängen hugsvalelse bjuder.

Jag längtar till gravar på Nålöns strand
Där vänner och fäderna vilar
Där stannar min tanke så ofta – likt sand
Då tiden så hastigt bort ilar.

Om icke min livstid blir särdeles kort
Till hemlandet jag återvänder,
ty där vill jag hellre
min tid nöta bort än dö uti främmande länder.

Ordet ”skrinar” i femte versen syftar förmodligen på det engelska ordet screen i betydelsen sortera, stapla bräder.

Tröskverket som blev el-verk

Lars Smeds och Birgitta Östdahl

Elektricitet hade Socklot-borna redan i början av nittonhundratalet. Jakob Smeds hade naturligtvis sitt finger med i spelet. Han var initiativtagare till el-bolaget, vilket medförde att:

• Stor-Socklot hade egen belysning när grannbyarna låg i mörker.
• Stor-Socklot omfattade gårdarna från Tågs till Smeds.
• Julottan firades i Socklot samlingshus år 1919 eftersom man där hade tillgång till elektricitet.
• Fyra ljuspunkter hade varje hushåll i medeltal och avgiften debiterades utgående från antalet ljuspunkter.
• Jakob Smeds var en föregångare på de flesta områden. Naturligtvis tog han också initiativ till det tröskverksbolag som bildades år 1906 i Socklot. Det bolag som senare skulle omfatta även elektricitetsverket.

Bolaget skaffade ett tröskverk och en ångmaskin. Ångmaskinen gick på hjul och benämndes lokomobil. Trots namnet lokomobil var inte ångmaskinen självgående utan den drogs av två hästar mellan tröskningsställena. Lokomobilen var av Munktells fabrikat och hade 8–10 hästkrafter.

Ångmaskinen var egentligen upphov till att man senare gick in för att göra byn självförsörjande på elektricitet. Något som var synnerligen ovanligt på den tiden.

Lyspetroleumbrist

Under 1918 då frihetskriget pågick blev bristen på lyspetroleum snart sagt katastrofal. Lyspetroleum användes i lamporna för att få belysning i stugor och uthus. På grund av denna brist dök tanken om ett el-verk upp. Enligt en del källor var det just Jakob Smeds som tog initiativ till el-verksbildandet.

Gubbarna for åstad till Jakobstad för att köpa en likströmsgenerator på 110 volt. För att klara av den planering som behövdes fick bolaget hjälp av en montör vid namn John Piira från Jakobstad. En montör Österlund från Nykarleby stod också till tjänst vid starten.

Generatorn placerades på ”Valln” där pärthyveln står idag. Där stod den ungefär i ett års tid och år 1919 flyttades el-verket till ”Kulltåe” nära Haralds.

Ryska ledningar

Det visade sig svårt att få tag på el-ledningar. Men Socklot-borna var ett handlingskraftigt folk. Mellan Kovjoki och Nykarleby hade den ryska armen en telegrafledning som inte längre var i användning. Den kom väl till pass när el-ledningarna skulle dras i Socklot. På vilket sätt bolaget blev ägare till de ryska ledningarna förtäljer inte historien. Antingen köptes de eller så lade man helt enkelt beslag på ledningarna eftersom de inte var i användning.

Men ledningarna var inte de bästa tänkbara för el-strömmen. De var av ca 5 mm grov järntråd vilket medförde ett kraftigt spänningsfall. De gårdar som befann sig längst bort inom distributionsområdet var tvungna att använda lampor med högre Watt-tal för att alls få ljus i sina hus.

Fyra lampor

Det gällde att samlas kring lampan. Varje hushåll hade vanligtvis fyra ljuspunkter och det var önskvärt att de inte var tända samtidigt. Vanligen hade man en lampa i storstugan och en i köket. Den tredje lampan fanns i stallet och den fjärde i fähuset. Avgift erlades per ljuspunkt. Kassör i bolaget var Wilhelm Eriksson-Ekström. Nattsudd i lampans sken var uteslutet eftersom el-distributionen bröts klockan tjugotvå på kvällen. Tio minuter innan el-verket stannades, förvarnades allmänheten genom en blinkning. Dessutom skulle ångmaskinen ha rundsmörjning några gånger om dagen. Innan den stannades för smörjning, förvarnades befolkningen genom att lamporna blinkade. När dagsljuset var tillräckligt starkt stannades maskinen eftersom man endast producerade elektricitet för belysning.

En upplysande bild. Johan Wik har illustrerat.
Förstoring.

El-verkmästare

El-verket fordrade ständig tillsyn och underhåll. Den första verkmästare hette Johannes Smeds och var broder till Jakob Smeds. Han stod för skötseln av el-verket åren 1918–1920. Den andra maskinisten hette August Mattson-Nordqvist. Eftersom båda hade vistats i Amerika och arbetat med ångmaskiner ansågs de kompetenta för jobbet.

”Under 2:75 om dagen går jag inte, förr får maskinen stå där den står”, lär August Nordqvist ha svarat när man 1918 erbjöd honom jobbet. Tydligen fick han inte det han begärde. Efter Johannes Smeds bortgång åtog han sig dock skötseln av el-verket fram till 1923.

År 1923 upphörde tröskverkslokomobilens el-distribution. Men först 1926 fick man på nytt el-ström till byn. Åren däremellan fanns lyspetroleum att tillgå som då användes för att lysa upp stugor och stall.

Johannes Smeds svarade för skötseln av el-verket 1918–1920.

Julkyrka

Att el-distributionen med eget el-verk var en unik företeelse på den tiden är inte att ta miste på. Julen 1919 firades julottan i Socklot samlingshus. Att man valde samlingshuset i stället för kyrkan i Nykarleby berodde på att man hade tillgång till elektricitet i Socklot. Pastor Hellsten lär ha predikat i julottan.

Anläggningens öde

Lokomobilen såldes till Smedsby. Till vilken användning den kom, känner man inte till. El-generatorn bevarades på Smeds men antas ha slutat sin gärning som el-verk i Karelen.

Det hus där el-verket var inhyrt används numera som båthus. Båthuset ägs av Erikssons och finns på Grisselön.

Tröskverksbolaget som blev ett el-verksbolag återgick till sin ursprungliga form.

Med björkkappsäck till Australien

Elis Ekström

Elis Ekström som han tog sig ut 1937, när han reste till Amerika.

Elis Ekström f 1905 i Socklot, sedan närmare femtio år bosatt i Kalifornien och med äventyrliga vandringsår bakom sig, bl.a. i Australien, ger här en personlig och färgstark skildring av sin emigration från 1926.

”När jag växte up så fiskade jag tillsammans med Otto Ahlström på Grislön. Så en vaker sommardag beslöte vi att gå till Grislön för att segla men när vi kom dit var det alldeles lungt. Så vi började att diskotera vad vi skulle göra med våra unga lifv. Selim Smeds han sade att han skall studera vidare, Sven Wik och Valter Nylund (mina kusiner) sade att de skall söka sig in på Seminarijet. Arne Ekman han sade att han skall bli Bonde. Ragnar Frostdahl sade att han måste Emmigrera för de är så många barn. Och för mig var det samma orsak. Men att resa till utlandet, så var det lätt att resa till Australien. Men det tog en massa penningar. Jag nämnade det för min Mor. Hon sade att nog får du arbeta huru mycket som helst här, men inga respengar får du härifrån. Och du är ju inte myndig så du kan inte få ut Pass. Men om du får respengar så skall jag nog gå med till Länsmannen.

Jag beklagade mig för Nysto-Jock. Han sade nog skall du få låna pengar av mig för 6%. Så nu var Mor tvungen att gå med mig till Länsman så jag fick mitt Pass. Ragnar och jag gick till Nykarleby och köpte biljett till Australien. Och jag köpte den vakraste kappsäken gjord av björkfanér att sätta mina kläder i. Jag mötte Ragnar vid Kovjoki station, tog tåg till Hangö, båt till Hull England. Men vi hade storm på Nordsjön så vi var två dagar försenad. Och min vakra kappsäk blev våt. Hade att stanna en veka i London för nästa båt. Märkte att kappsäken började att sprika så jag satt remmar och band runt den. Men 7 vekor senare var vi in Fremantle, West Australien och min kappsäk var en pärtkorg. På de 7 vekor lärde vi oss så vi kunde beställa mat, annat än Ham and Eggs.

Vi började med att hugga sleepers för järnwägen. Men då kom Depression och det var svårt att få arbete. Reste och sökte arbete över allt. Till slut kom jag tillbaka till Western in the guld fild. Arbetade i guld-minan in Kalgorlie några år. Tog ett års semester och reste hem 1936. Köpte ut Ahlström. Menade att börja fiska på Grislön och stanna. Men inkomsten stämde inte med utgiften så jag beslöt att resa tillbaka via Amerika. Men så kom mina systrar hem, Edith Tisell med tre gossar och Ellen Carlson. Så jag begärde tillstånd från U.S.A. Consulat i Helsingfors att stanna. Men så 1937 Emigrerade jag till USA och började arbeta med byggnadsarbete en tid in Californien.

Från vänster: Elis Ekström, Pernilla Ekström, dotter till Ingmar Ekström, Elis brorson och Elis syster Ellen Carlsson och Edith Tisell. Fotot taget i Stockholm 1983. [Ellen eller Edith av personerna saknas på bilden.]

Var i guldminan in Nevada och sedan tillbaka till San Francisco. Mötte Maja så det bleve ingen resa till Australien. Var med in Navy (flottan) 5 år. När det blev fred i världen började jag med byggning och hade egen firma. Är nu pensionerad. Wi har en stor släkt med Smedslingar, wi har stark tro på vår ungdom här. De vet vad de vill och arbetar att nå sitt mål.”

Socklot skola 100 år

Mats Fors

Socklot by har haft skola i hundra år. Under hundra år hinner mycket hända. Många är de mänskor som passerar över scenen. Samhället och byn förändras. Attityder och undervisningsmetoder förändras. Om det här skriver f.d. skolföreståndaren Nils Sundkvist i sin bok Socklot skola 100 år, 1883–1983. Boken har 52 sidor.

Visst finns det någonting nostalgiskt i blicken när jag öppnar historiken över den skola där jag fick mina första kunskaper. Jag finns ju ändå med bland de 1.233 elever som varit inskrivna vid skolan.

Boken ger en fin översikt över Socklot skolas tillblivelse och utveckling. Men boken går mycket längre tillbaka i tiden än hundra år. Sundkvist har placerat in Socklot skola i ett historiskt perspektiv, som ett led i den finländska bildningstraditionen. Dessutom redogör Sundkvist för de sociala och politiska omständigheter som påverkat skolans utveckling.

Många personskildringar

Men boken är nog ändå en personernas bok. Många är de bildningsivrare, idealister och original som skymtar fram på sidorna. Det är svårt att plocka ut någon utan att göra en annan person orätt. Men några vill jag ändå nämna. T.ex. byskolläraren Erik Olin som under senare delen av 1800-talet höll ambulerande skola i bl.a. Socklot. Under sin tid som lärare hann han undervisa ungefär 3.000 elever. Dessutom var han starkt engagerad i samhällslivet i övrigt. Ännu efter det att Socklot fått en permanent skola 1883 fortsatte han sin verksamhet.

En annan är läraren Matts Villiam Froste som de flesta säkert hört talas om. Hans lärargärning är alldeles för omfattande för att jag här skall våga mig på ett utdrag. Men Sundkvist ger i sin bok en belysande beskrivning av honom.

Tvister och problem

Hundra år av öden och äventyr gömmer också många problem och konflikter. Ett faktum som också gäller Socklot skola. Det var först efter en segsliten dragkamp med Kovjoki och Markby som Socklot fick sin första skola är 1883. Det blev också en tvist mellan Stor- och Lillsocklot om var småskolan skulle ligga. Tvisten ledde till att byn under en period hade två småskolor.

En annan sak som tas upp i boken är det misslyckade försöket att bygga till den gamla skolan. Misslyckandet ledde till att den nuvarande skolan började byggas år 1956. Ett mera tidsaktuellt problem som behandlas i boken är det sjunkande elevantalet i skolan. Det här är bara utdrag ur bokens omfattande och beskrivande innehåll.

Roliga detaljer

Bland de stora skeendena finns också små roliga detaljer gömda. Vem visste t.ex. att det första skolbygget finansierades med brännvinsskattemedel?

En sak som jag slås av när jag läser boken är den centrala roll skolan och dess lärare haft i Socklot by. Skolan har varit och är en kärna som ger den övriga byn kulturella, religiösa och politiska impulser.

Boken är skriven i kronologisk ordning. Varje läsare som verkat vid skolan presenteras i ett längre eller kortare avsnitt. Dessutom innehåller boken fotografier från olika tidsepoker och statistik som rör Socklot skola.