Innehåll


SMEDS-bladet nr 10

December 1986
 

 

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Fiskerinäringen i Socklot av Birgitta Östdahl

Soldattorpen i Nykarleby av Ulf Smedberg

Sofia och Henrik Sundqvists ättlingar av Lea Dubb

Resor i tid och rum av Kristina Ahlnäs

Släktens brudpar av Carita Häger

Ättlingar till Johan Jakob Jakobsson Smeds. Släktutredning sammanställd av Tor Fors

 

Bästa Smeds-ättling

Tor Fors


Det är mörk decembermorgon. I dag förs ett bud från hus till hus, från gård till gård. Det är vackra välkända sånger som minner om att julens högtid är nära. Det är ljusets drottning som gör entré. Och då vi har kommit så långt på året är också slutspurten med Smeds-bladet intensiv.

Det är det 10:e bladet som är under arbete – en milstolpe passeras – och visst är det naturligt att tankarna går tillbaka i tiden, till nr l, 2, 3 o.s.v., till den första släktsammankomsten då det rullade i gång . . .

Jag skall inte närmare gå in på några detaljer. Låt mig bara med glädje konstatera att intresset för bladet har ökat och att även upplagan ökat med över 50 procent sen starten, från knappa 400 exemplar till drygt 600 ex. i år.

Om man ser till innehållet i bladet under de här åren så har det varit mångskiftande, rent av brokigt om uttrycket tillåter. I årets blad följs samma mönster, 1700-tal möter dagens moderna teknik.

Men trots det brokiga så finns det ändock en gemensam nämnare. Intresset för släkten och landskapet och hemmamiljön lever starkt. Det är något jag upplevt i samtal med andra inom släkten. Och inte minst tycker jag kan man skönja det i årets släktutredning.

Att samla och dokumentera släktens minnen och upplevelser, livsskildringar och vardagshändelser i går och i dag, oavsett var man bor, i Nykarleby, Amerika eller Alaska eller någon annanstans, har varit och är vår strävan, kanske just det brokiga är då intressant.

Årets ”blad” är till sidantalet dubbelt så stort som tidigare år. Inte för att vi hade tänkt oss nr 10 som ett jubileumsnummer, utan för att släktutredningen fyller ett helt normalt ”blad”. En imponerande samling ättlingar till denna Johan Jakob Jakobsson Smeds, f. 1835. I nästa nummer av Smedsbladet återkommer vi med utredning av en annan gren av Smedssläkten. Vi hörs och ett

GOTT NYTT ÅR!

Vi tar tacksamt emot bidrag till Smeds-bladet. Sänd ditt bidrag till någon av nedanstående i redaktionen för Smedsbladet.

     

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

 

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

 

68 500 Kronoby


Tor Fors, sid 1.
(Inf. 2022-12-04.)

Fiskerinäringen i Socklot

Birgitta Östdahl


Socklot har av tradition varit en bygd där fiskerinäringen haft en framstående position. Förr i tiden vid sekelskiftet och under den så kallade efterkrigstiden var fiskelyckan av avgörande betydelse för folket. På femtiotalet började andra näringar ta vid och fiskandet minskade stegvis i betydelse. Numera finns det inga egentliga yrkesfiskare i Socklot. Pälsdjursnäringen och andra yrkesinriktningar har tagit över. Fiskelyckan finns men har blivit sämre och fisket som yrke är inte mera attraktivt.


Fiskerinäringen var betydande i Socklot förr. För de flesta familjer betydde fiskelyckan ökade möjligheter att klara levebrödet. Det fanns många yrkesfiskare men numera fiskar man till husbehov och yrkesfiskarna har blivit pensionärer och den yngre generationen har övergått till något annat levebröd.



John Wikström till höger och Ragnar Eriksson till vänster på bilden är socklotbor som verkat som yrkesfiskare men som lagt näten på hyllan.


– Det var ett tungt, slitsamt och tidvis riskfyllt arbete, summerar två före detta yrkesfiskare och socklotbor, John Wikström och Ragnar Eriksson. Men som hobby finns fisket kvar och den yngre generationen vill gärna fortsätta med fisket som hobby. På något sätt kan man ändå konstatera att ränderna aldrig riktigt går ur.


Levebr
ödet

Förr i tiden, vid sekelskiftet och ända fram till efterkrigstiden hade fisket en framträdande roll i Socklot. Det fanns fiskare i så gott som varje gård. Socklot indelades då i Lillsocklot och Storsocklot. I Storsocklot var fiskerinäringen mera utbredd. Men då kunde man försörja sig på fisket. Fisken fanns ofta på matbordet och hade en framstående position som maträtt.

Två dagar i veckan for vi in till Jakobstad och sålde fisk på torget, minns Eriksson och Wikström. Fisken distribuerades också via fiskandelslaget. Strömmingen var den populäraste fisken. På den tiden fick den absolut inte användas som foderfisk. Fisken skulle användas som människoföda. Det hände till och med att folk som missbrukade detta och använde fisken som foder bötfälldes. Ragnar Eriksson minns att han bötfälldes en gång när det uppdagades att han tillrett minkfoder av strömmingen. Många av yrkesfiskarna hade bisysslor i form av ett litet jordbruk eller en anspråkslös minkfarm. Det var i regel hemfolket, i många fall fruarna som skötte ruljangsen på hemmafronten när gubbarna for till sjöss. Förutom strömming fiskades sik och ”kutul”. Sikfisket förekom för det mesta på höstarna. Medelfångsten utgjorde cirka etthundra kilogram sik per båtlag. Strömmingens medelfångst rörde sig om ettusen kilogram per båtlag och fångstgång.

Jag minns en gång i slutet av 1960-talet när vi verkligen fick den så kallade storfångsten. Vi vittjade näten tre dagar i följd och lyckades dra upp omkring trettiotusen kilogram strömming, säger Ragnar Eriksson. Någon gång kunde laxarna söka sig till socklotfiskarnas bragder.

En gång fick vi tre laxar, som tillsammans vägde fyrtiofem kilogram. Då var vi storfiskare, berättar John Wikström.



Fiskarna
kommer iland och kunderna väntar på bryggan vid Grisselön. Sven Eriksson andra fr.v. vänster på väg ur båten. Förstoring.


B
åtlag

Det går egentligen inte att fiska ensam. Man bör åtminstone vara två man per båt, helst flera. Därför bildades båtlag. John Wikström med två bröder bildade ett båtlag och Erikssons som var fem bröder räckte till två båtlag. Varje båtlag fiskade med cirka etthundra nät. Man använde vanligen öppna träbåtar i storleksklassen 20–26 fot. Den vanligaste fiskebåten var på 23 fot. Wikströmsbröderna gjorde egna båtar.

Det var rätt vanligt att man kombinerade fisket med något annat. En lösning var att bygga båtar när man inte fiskade. Men egentligen fiskade man året om. Både Ragnar Eriksson och John Wikström hör till den motoriserade båtåldern. Segel fanns i båtarna och användes vid förlig vind. Numera är träbåten sällsynt. Glasfibern har vunnit insteg hos husbehovsfiskaren i Socklot.



N
äten vittjas.
[Det är noten som vittjas.]


”R
öuas”

Ryssjor och sköten var de mest använda fiskebragderna i Socklot. Varken Eriksson eller Wikström knöt sina fiskebragder själva. Men däremot monterade man ihop sina bragder. På 1950-talet övergick man till att köpa färdigt monterade fiskebragder.

Vi hade helt enkelt inte tid att syssla med sådan verksamhet själva, säger Eriksson och Wikström. Och det var inte heller lönsamt att göra sådant för en yrkesfiskare som skulle vara ute till sjöss för det mesta. På 1950-talet övergick man till nutidens moderna och relativt hållbara nylonnät. När John Wikström var inkallad i kriget fick han höra att fiskarna i Amerika hade börjat använda nät som kallades nylon. Och då försökte han via emigranter få tag på dessa intressanta bragder. Men före krigstiden var alla fiskebragder tillverkade av bomullsgarn. För att garnet skulle vara hållbart och fiskebragderna skulle få någon livslängd impregnerades bragderna på ett miljövänligt sätt. I Socklot talade man om att näten skulle ”röuas”.

Proceduren var arbetsdryg och gick till så här: Man kokade en soppa eller ett spad av bark eller grankottar och tillsatte kristallsoda. Soppan kokades utomhus i en tusenliters kittel. Man använde tio kilogram kristallsoda på 400–500 liter vatten. Till denna blandning åtgick tre till fyra säckar kottar. Soppan skulle koka i fyra timmar.

Mycket ved åtgick när man skulle hålla soppan kokande i fyra timmar, minns Wikström. Men samma soppa eller lag kunde användas flera gånger när den upphettades. Näten doppades i lagen och fick sedan torka. Ett par gånger per sommar impregnerades näten på detta sätt. Det var vanligen barnens uppgift att samla grankottar. På senare tid använde man även granbark men den skulle helst vara halvbarkad för att inte innehålla trävirke. [Scandi Net är en nutida impregnerare.]


”Jultrididas” auktion

Varje båtlag hade sitt fiskeområde. Områden såldes på auktion på jultredjedagen. Då sammankom byarådet som även ventilerade andra för byn aktuella frågor. Byaåldermannen ledde fiskeområdesauktionen som försiggick vid samlingshuset. Eriksson och Wikström minns att Vilhelm Kronqvist fungerade som byaålderman. Johan Granvik förde protokollet. Fiskeområden växlades sällan.

– Vi hade vårt givna område och vid auktionen bjöd vi arrende för området, minns Wikström. Kutymen var den att ingen annan försökte ta den andras område. Båtlagen startade från Grisselön. Den Wikströmska släkten har traditioner från Hällgrund. På 1900-talet var Johns far Johannes lots och familjen bodde på Hällgrund som då kallades Socklot Hällan. Wikströms hade sina fiskeområden öster om Hällgrund. Varken Wikström eller Eriksson kan minnas att något område skulle ha varit mera attraktivt än någon annans. Det fanns ett tiotal områden som betraktades som likvärdiga ifråga om fiskelycka. Erikssons hade arrenderat ”Tuvon” som ligger norr om Hällgrund. Andra ställen som utarrenderades var ”Skraveln”, ”Riston”, ”Rääton”, Grisselön och Torsön. Fiskarna betalar fortsättningsvis arrende för sina områden till samfälligheten. Nu rör sig priset omkring 100 mark per område och år.


”Nordan-gubbin”

”Nordan-gubbin kom taan no annos vaar vi fatin, (Kom nu Nordan-gubbe annars blir vi fattiga) var ett önskemål socklotfiskarna hade. Blåste nordanvinden hade man bättre fiskelycka. Detta gällde speciellt strömmingsfisket. I fråga om sikfisket var det lika bra med sydlig vind. Fiskelyckan var bra att ha. Yrket var slitsamt och tidvis även riskfyllt. Bragderna skulle vittjas och då var det en välsignelse ifall lyckan stått en bi. Att fiskenäringen är på utdöende har många orsaker. Men de som arbetat som yrkesfiskare och haft en bisyssla som så småningom blivit huvudsyssla rekommenderar inte fiskaryrket.

– Lönsamheten är så dålig och arbetet så tungt och slitsamt, säger både Ragnar Eriksson och John Wikström. När det stormar och är kallt är det inget nöje att vara ute på sjön. Ibland är den som sitter till rors tvungen att ro upp till 5–6 timmar. Ankarstenen som förankrar ryssjorna väger 100–150 kilogram.


Fritidsfiske

Har man varit yrkesfiskare så går det knappast att dra upp båten på land för alltid. Uttrycket sjön suger gäller även för fiskarna. Även den yngre generationen har i fisket fått en vettig fritidssysselsättning. Ragnar Erikssons har en fiskestuga ute på Gubbasgrundet [strax norr om Torsön]. Stugan har man haft sedan 1946. Förr bodde man i fiskestugan i flera veckor i sträck. Nu åker man ut till stugan för några dagar i taget. Wikströms har en stuga ute på Hällgrund. Förr var stugorna något av varmansegendom. Stugorna låstes aldrig utan fiskare och andra som kom ut till holmarna var välkomna att ta in i stugorna. Där fick man koka sitt kaffe eller laga sin mat och även övernatta om så behövdes. Under senare tid blev tendensen den att kärl och annat försvann ur stugorna. Folk som lånade något glömde att återlämna vad de lånat, menar Ragnar Eriksson. Numera är stugorna låsta, men nycklarna finns på platser som är kända för dem som behöver ta sig in i stugorna.



Ryssjan har tagits upp och båtlaget är på väg i land vid Grisselön. Sven och Hugo Eriksson står i båten tillsammans med en fritidsfiskare från Sverige. John Storsved står på bryggan.


Olyckor är sällsynta bland fiskare. Varken John Wikström eller Ragnar Eriksson har lidit skeppsbrott trots att de varit ute på oroliga vatten. Som fiskare har man respekt för sjön. Men Johns bröder Evert och Erik havererade den 23 oktober 1943. Brödernas båt slogs mot en sten och bröts sönder. Olyckan inträffade omkring trehundra meter från en holme och bröderna Wikström lyckades ta sig simmande iland vid holmen. Eftersom detta hände i slutet av oktober var vattnet iskallt och bröderna berättade att de var färdiga att ge upp innan de nådde stranden. På holmen fanns ingen stuga. Andra fiskare som var ute på sjön råkade få syn på den havererade båten och kände genast igen den. De åkte iväg till den aktuella holmen och kunde föra Evert och Erik Wikström till en annan holme, Tjuvhällon på Torsön där det fanns en fiskestuga som kunde eldas och uppvärmas. Och bröderna Wikström klarade sig helskinnade ur haveriet.



H
ällgrund vid sekelskiftet.


När John Wikström och Ragnar Eriksson vill äta sin godaste fisk, ja då far de ut till sina fiskestugor, fiskar sik och röker den. Den skall ätas färsk och nyrökt. Fisk som varit djupfryst hör inte hemma på deras bord.


Birgitta Östdahl, sid 2–7.


Läs mer:
Notis om tillbudet i Österbottniska Posten.
Fisktransporter.
(Inf. 2022-12-04.)

Soldattorpen i Nykarleby

Ulf Smedberg


Under 1700- och början av 1800-talet byggdes i Österbotten 100-tals soldattorp. Av dem återstår i dag mest gamla stengrunder och fragment av muntlig tradition.

Ulf Smedberg har forskat kring soldattorpen i Nykarleby, identifierat och namngivit många av dem. Hans forskningsresultat presenteras nu för första gången.

Ulf Smedberg är född 1945 och undervisar i historia och samhällskunskap i Nykarleby högstadieskola



Soldat Janhoins bastu – eller någon annans? Gammal är den i alla fall den gamla bastun med torvtak som står på samma backe i Forsby där torp nr 129 en gång fanns. Ulf Smedberg infälld i bilden. Förstoring.


Det är i detta nu drygt 250 år sedan de första indelta soldattorpen anlades i Österbotten. År 1733 hade Österbottens bönder, efter 50 års framgångsrikt förhalande till slut låtit övertala sig att införa det yngre indelningsverket. Landskapet var då det sista i riket som träffade avtal med kronan om ständigt knekthåll, men enigheten i frågan var långtifrån fullständig.


Minnen från soldattorpsepoken

I dag, nästan 180 år efter systemets avveckling, är såväl torpen som den muntliga traditionen kring dem i de flesta fall utplånade. I lyckligare fall kan man hitta stengrunder efter stugor, fähus och bodar m.m., som kan hjälpa den intresserade att skapa sig en bild av både det enskilda torpet och typiska drag för soldattorp i allmänhet. Ett enda av de gamla Nykarleby-torpen har – och det i sin helhet – genom ett lyckligt öde undgått förgängelsen. En komplett, välbevarad miljö av detta slag erbjuder ett unikt studiefält och svar på många av de frågor man ställer sig vid de övriga torpens ruiner.

Fragment av en muntlig tradition kan ytterligare komplettera bilden av torpen och deras jordbrukarsoldater som, enligt kronans intentioner, upprätthöll bondesamhällets utmarker när de inte utkämpade det krympande svenska rikets krig.

En typ av minnen lever överraskande envist kvar. Det är de namn på platser och ställen som soldattorpsepoken bidragit med runtom i våra byar.

”Trast'as tåge” och ”Tupp'as backan” i Socklot, ”And'as krotjin” och ”Klift'as lindona” i Jeppo, ”Rahm'as” i Pensala, ”Stolt'as” på ”Soldatbacken” i Kantlax, ”Hagmans torpi” i Hirvlax, ”Dart'as bjärji” och Pantsar's tåge” i Monå samt ”Grå's åker” och ”Frimans torpi” i Ytterjeppo är några exempel.

I Vexala kommer man ihåg både Blixt och Dunder såväl som From i namnen på torpställen och lindor.

Härmed är inte sagt att dessa namn är allmänt kända i byarna – och än mindre deras ursprung – men de lever kvar och används. Klarare associationer ger de överallt förekommande namnen av typen ”soldatåkern, soldatängen, soldatgälon, soldatripona” o.s.v. Många av soldaterna stannade kvar efter avskedet och kom därigenom att vistas länge i trakten. I många fall har soldatens namn ändå befästs efter en överraskande kort vistelse. Att många ortsbor också kan härleda sina rötter till rotesoldaterna skall inte heller glömmas i detta sammanhang.


”Gamla”, ”nya” och ”skarpskyttetorp”

De egentliga soldattorpen kan indelas i tre typer: De gamla från 1730-talet, de nya från 1806–07 samt de indelta skarpskyttarnas torp från ryska tiden. Därtill kommer ännu ”vanliga” torp som innehades av f.d. soldater och därför något oegentligt kallas för ”soldattorp”. Personer som försökt kartlägga indelningsverkets soldattorp har mer än en gång förts på villovägar av dylika.

Eftersom Nykarleby socken berördes av indelningsverket redan från dess införande i landskapet kom soldattorpsepoken att här bli lång i jämförelse med t.ex. grannsocknen Pedersöre som fick soldatrotar först 1806–07. Bägge socknarna hade, enligt det äldre indelningsverket, haft s.k. båtmansrotar. Under nämnda år fick också Nykarleby en mängd nya torp genom den s.k. rotejämkningen och nyroteringen. De nya torpens tid blev mycket kort eftersom de, tillsammans med de äldre, avvecklades efter 1808-09 års krig. Det betyder också att de, i jämförelse med de äldre, är mycket anonyma. Några av den svenska tidens torp kom ett halvsekel senare att åter härbärgera soldater. Den ryska tidens indelta skarpskyttar torde i Nykarleby så gott som uteslutande ha bott på dessa under denna kortvariga, rotesoldaternas återkomst 1854–68.


De gamla torpen och deras lägen

De 50 gamla torp Nykarleby socken (Nykarleby lk, Jeppo, Munsala och Härmä) svarade för numren 101–150 i Kgl Österbottens regementes livkompani. Regementet mönstrade inalles 1.200 man, fördelade på 8 kompanier varav livkompaniet var det första och Närpes kompani det åttonde. Livkompaniets rotar sträckte sig från Korsholm i söder till Karby (som då tillhörde Nykarleby) i norr.



Soldattorp i Nykarleby tillhörande Kungliga Österbottens regemente. Torpens läge under senare delen av 1700-talet och slutet av den svenska tiden.Förstoring. [Länkar till torpen i Nykarleby finns i kartan här nedanför.111 och 112 i Munsala  samt 128 vid Pelkos i Forsby saknas.]



[Utsnitt ur ovanstående karta med torpen i Nykarleby landskommun och Karby (123 och 126). Torpet 116 hörde till Nykarleby kyrkoby men låg i Björkbacka i Jussila och är ej med på kartan.]


Torpen 101–115 fanns i Munsala. 101 och 102 hörde till Monå men korpralstorpet 101 låg i Harjux som på den tiden var en del av Monå.

Av torpstugan återstår några stenar från stenfoten intill diket mot bygatan. Här bodde först två korpraler Strandberg och i slutskedet tre soldater med namnet Moberg.

Torp 102:s läge i Monå har ännu inte kunnat fastställas med säkerhet när detta skrivs. Soldatnamn som förekom här var Sandberg, Bajonett och Smed.

Torpen 103 och 104 låg i Kantlax, det förra på ”Soldatbackan” och det senare vid Skyttas. Av 103 återstår en del av sockeln. Här hette soldaterna Nyberg, sånär som på den siste som hette Stolt.

Av 104 kan man återfinna husgrunden och fähusets bastanta stendel, numera igenfylld. Vanliga namn var här Strömberg och Söderström.

Nummer 105, ”Hagmans torp”, låg i Hirvlax. Av detta återstår rätt välbevarade ruiner och miljön är en av de som kunde ägnas museal uppmärksamhet.



N
ågot svårfotograferade är de ofta de gamla kvarlämningarna som återstår. Här fähusruinen vid det som en gång var torp nr 105 i Hirvlax.


Monäs-torpen låg vid den s.k. Häggion.

Av 106 återstår fähusets ruin.

Rresterna av 107 utplånades i samband med väguträtning. De vanligaste namnen här var Wijra och Moberg.
Torp nummer 108 tycks, av skrivna källor och förefintliga husgrunder att döma, ha legat vid både Fällbacka och Svartnäs. De vanligaste soldatnamnen här var Frilander och Kempe.

109 och 110 låg på var sin sida om vägen på ”Larsbacken”, ett okänt namn i dagens Vexala. Stället kallas numera Fogels. Soldaterna på 109 hette oftast Rönblad eller Högbom. Wexler var det vanligaste namnet på 110.

Torpen 111 och 112 låg i Munsala, men det exakta läget har ännu i skrivande stund inte kunnat fastställas. På det förra torpet var namnskicket något blandat. Det enda namn som förekom i mer än ett fall var Flinta. Mera konsekvent var man på 112, ”Damskata-torpet”, där de flesta hette Danman.

Nummer 113 låg på Källabacken i Kyrkbyn. Här hittas rester av husgrunden och fähuset. I två fall har namnet Högbom förekommit här. Här bodde också den i Gästrikland födde korpralen Erik Kruthorn.

Pensala-torpet, 114, har ägnats en hel del uppmärksamhet i tidigare artiklar i ämnet. Detta främst p.g.a. att den legendariske soldaten och fältskären Carl Olofsson Rahm innehade detta nummer under 31 år. Torpets placering har varit något problematiskt att klarlägga. År 1752 uppges det ligga på Norrbacka, medan man vid Kärvs säger att ”Kärvs torp” låg i Jussila. Där placerar kyrkböckerna också Rahm under hans aktiva soldattid. Storskifteskartorna från 1700-talets senare del kan troligen ge närmare besked om vilket som är det rätta eller om torpet flyttats. Rahms två föregångare hette Munck.

Av torp 115 i Loilax återstår ingenting, men en granne kan peka ut fähusets läge. Av allt att döma är det torpets potatisland som i dag används för samma ändamål av den familj som bor på platsen. Här hette de flesta soldaterna Wigg eller Wigge.


Nummer 116 hörde till Nykarleby kyrkoby men låg i Björkbacka i Jussila. Vanliga soldatnamn här var Holm och Tengvall.


I skogen i vinkeln mellan Jeppo och Munsala-vägen hittar man i Jutas ruinerna av 117. Både husgrund och fähusets stendel är väl bevarade, men något svåröverskådliga p.g.a. den täta vegetationen. Soldatnamn var bl.a. Juthberg och Munsen (Munsin).


Torpen 118–122 låg i Socklot. 118 låg på ”Tupp'as backan”. De sista resterna avlägsnades vid byggandet av Ralf Sjöbloms nya egnahemshus. Tupp var den sista (eller näst sista?) soldaten på torpet. De tre första hette Krigsman.

119 låg invid en övergiven vägsträcka nordost om Frostdahls. Rester av husgrunden och övriga, svåröverskådliga stengrunder finns kvar.

Torp 120, ”Trasfas”, låg vid Vallen i Storsocklot. ”Grannen” Sven Granvik, kunde ange torpstugans forna läge som också markeras av en svag upphöjning i marken. Soldaterna hette i början Eek och Stadig. Den siste soldaten Petter Trast var född i Monå och bosatte sig också i Munsala efter kriget.



”Trast’as t
åge” i Socklot. Bakom stolpen i mitten låg torp 120 där Petter Trast var soldat från 1801 till och med 1808–1809 års krig.


Vid Vallen, men invid vägen, låg också 121. Här står torpstugan kvar än i dag men är ombyggd till oigenkännlighet. Den ägs av familjen Sven Kall. Fem av de sju soldaterna hette Facht.

Det femte Socklot-torpet, 122, låg intill den gamla stenbron, mellan gamla vägen och Jakobstadsvägen. Av det återstår ingenting. De flesta av torpets soldater hette Storman.

Torpen 123 och 126 låg i Karby, alltså utanför det nuvarande Nykarleby. Det förra låg på ett ställe som lär skall kallas ”Betlehem” och det senare på den plats där sågen står idag. Av 123 återstår husgrunderna medan endast fähuset och brunnen finns kvar av korpralstorpet 126. Husgrunden undanskaffades vid såghusbygget. Fähuset är numera ombyggt till smedja och brunnen, ”Stadigs brunn”, är igenfylld.



H
är låg stugan, berättar Edvin Granroth vid torp 123 i Karby.
Husgrunden döljer sig i det långa gräset.


124 och 125 fanns i Kovjoki
. Det förra stod framför det som i dag är ingången till det nya skolhuset. Soldaterna hette Åman, den siste Å.

Det senare låg, enligt syneinstrument, på Granbacka. Här hittas också fragment av husgrunder och ett potatisland av den rätta typen bidrar till en trolig torpmiljö. De första soldaterna hette här Frimodig, de sista Tulpan och Pan.

På Kjärrbacken vid Sorvistvägen, mellan de Lindvallska gårdarna, hittar vi sedan torp nummer 127. Husgrunden, stendelarna av något som troligen var ett fårhus finns kvar. Vanligaste namnen på soldaterna var Nybom och Bohm.

Nummer 128 vid Pelkos har ännu inte påträffats. Vanliga soldatnamn här var Lustig och Flodin.

129 låg på den backe där Lars Björkman i dag bor. Han avlägsnade vid byggandet av en ny uppfart det som återstod av fähuset. Backens intressantaste objekt är en urgammal bastu med torvtak. Eftersom torpets förste soldat var savolaxaren Carl Janhoin(en) ligger det frestande nära till hands att i honom se bastuns upphovsman. Efterföljaren fick också namnet Janhoin, de därpå följande hette Strömsjö och Sjö.


Så till Ytterjeppo och torp 130 på Lövasbacken. Detta är det torp som vi har kvar, oförändrat och komplett med stuga, fähus, bod och uthus på den ursprungliga platsen. De vanligaste namnen var här Tammelin och Villman.

På Gräggfolksbacken på andra sidan låg nummer 131, ”soldat Grå's torp”. Några stenar från grunden anger var stugan en gång stod. Grå's väldokumenterade åker låg nedanför backen mot älven till. Ovanom den finns torpets brunn som ännu är i bruk. Ryssman, Nysten, Klift och Blank var vanliga soldatnamn här.

På Dalabacken vid ”Höivis” stod 132 ”Frimans torp”. Här fanns stugan kvar ännu på 20-talet när ägarbyte sedan ledde till att den revs. Fyra av de sju kända soldaterna här hette Friman.

Så åter till östra sidan av älven. Där låg ”Blåmans torp”, d.v.s. 133. En rätt välbevarad ruin i skogsbrynet förknippas av den lokala traditionen med Blåman medan storskifteskartan från 1781 placerar torpet mellan vägen och älven, ca 350 m söderut från Prästholmen. Här har skett en förväxling eller har torpet helt enkelt flyttats senare? Det senare förefaller vara det mest sannolika. Om ruinerna i skogsbrynet var 133 är det det mest ”välbevarade” av de äldre Jeppo-torpen.

För att hitta resterna av 134 måste vi återvända en bit norrut och ta hängbron över till Lassila-sidan. Väl över hittar vi, till höger i skogsbrynet, torpets spisgrund. I namnfloran här förekommer i två fall namnet Quist.

De övriga Jeppo-torpen är helt utraderade. 135 vid den tilltänkta nya begravningsplatsen vid ån. På 135 var Hurtig, Dahn och Fri vanliga namn. På 136 var alla lika vanliga namn. Inget förekommer i mer än ett fall.

137 ”And'as torpi” norr om den efter samma man uppkallade vägkröken hade före 1752 haft ett annat läge. Nämnda soldat, Per Nilsson And, var född i Umeå och torpets siste soldat. Det vanligaste namnet bland föregångarna var Kieck (Kiäx).

138, torpet Sparvbacka, låg inte på Sparvbacka utan, enligt storskifteskartan, mitt i Silvast, på högra sidan vägen, ungefär mittemot handelslaget. Här hette soldaterna oftast Wendelin, Malm eller Bastion.

Nummer 139 låg mellan älven och vägen mot Härmä, söder om Jeppo skola. Den korsande, nya vägen till Oravais går rakt över ”Kliffas lindona”. Klift var alltså här namnet på de flesta av soldaterna, ett bruk som dock bröts 1789.

Vi fortsätter söderut och kommer då till det forna läget för torp 140 vid Palobäcken. Här benämndes de första soldaterna Laverbeck, men senare användes namnet Blinck som också bars av samtliga efterföljande soldater på torpet.

Det sista Jeppo-torpet, nummer 141, låg i närheten av Norrbacka och heter följaktligen så i de handlingar där torpen ges speciella namn. Efter ett par inledande soldater Westerdal följer plötsligt tre Österdal. Det är obekant om detta var ett utslag av befälets sinne för humor eller andra, mera praktiska omständigheter.


Torpen 142–150 låg i Härmä men räknades till Nykarleby-torpen.

Förflyttningar av soldater från ett torp till ett annat inom socknen förekom ofta. Mindre vanliga men förekommande var transport över sockengränserna. Under indelningsverkets senare del syns frivilliga byten soldaterna emellan ha blivit allt vanligare.


Rotej
ämkningen och de nya torpen

I slutet av 1700-talet restes kraven på reform av roteringssystemet allt starkare. Kraftigt ökande befolkningssiffror, förändrade mantal och uppkomsten av nya hemman gjorde att den gamla roteringen från 1730-talet nu framstod som högst orättvis. Bördan av det ständiga knekthållet drabbade enbart de gamla hemmanen. På grund av det långsamt framskridande storskiftet kunde nyindelningen påbörjas först efter sekelskiftet.

Rotejämkningen möjliggjorde också en kraftig ökning av antalet rotar för den ökning av landskapets soldatstyrka som militär nyplanering förutsatte. År 1807 hade Nykarleby redan fått över trettiotalet nya soldater och torp och fler var på kommande till nyuppsatta rotar när kriget avbröt uppföljningen. Speciellt kraftigt ökade Munsalas andel i knekthållet. De 15 gamla torpen utökades med 18 nya, synbarligen avsedda att ännu kompletteras med ytterligare ett 15-tal.

Den 13–14 november fylldes nya soldatrotarna i denna socken och utgjorde då 34 man i socknen, skriver bonden Johan Blåman i sin dagbok 1807. Med socknen avses hela Nykarleby socken. När kriget sedan bröt ut hade man i de nya soldaterna ungt och prima – men oövat folk. Av den anledningen samlades det nya manskapet först i Uleåborg för utbildning.

Av detta manskap uppställdes sedan ett nytt, ofullständigt regemente, Kgl Wasas regemente om 750 man. Detta underställdes sedan Sandels i Savolax. I detta förband stred bl.a. Per Till, vars gravsten vi finner på begravningsplatsen i Munsala.

De nya torpen är av naturliga skäl sparsamt dokumenterade. De kan vara svåra att hitta och de som hittas kan i sin tur vara svåra att identifiera. Den muntliga traditionen kring dem varierar mellan vag och obefintlig. Eftersom min forskning ännu inte nämnvärt berört dessa torp saknas tills vidare en klar överblick över både deras placering och eventuella kvarlämningar. Av dem som påträffats finns, i ett par fall välbevarade grunder kvar. Uteslutet är inte att något av torpen rentav skulle stå kvar än i dag.


De indelta skarpskyttarnas torp

Till de mera okända rotesoldaterna hör också de som städslades för Kejserliga 2 Wasa skarpskyttebataljon. Krimkrigets utbrott föranledde nämligen den ryske kejsaren att åter ta indelningsverket till heders för uppsättande av en finländsk armé. Denna gång kom rotarna undan med att de två tillsammans skulle ställa upp en soldat mot en per rote under svenska tiden.

Efter kriget skars kompaniernas styrka ned med hälften och för Nykarleby socken innebar det soldater på bara 20 av de 40 ursprungliga skarpskyttetorpen. Om några nya torp hann byggas är oklart. Troligen bodde soldaterna på torp från svenska tiden under hela denna korta epok. Dylika torde det ha funnits gott om ännu vid 1800-talets mitt.

När de indelta skarpskyttebataljonerna avvecklades 1868 försvann också den indelte soldaten som fenomen i våra bygder för att aldrig mera återkomma.


Ulf Smedberg, sid 8–17.


Läs mer:
Smedbergs forskning resulterade 27 år senare i praktverket Krigsmans tid.
Soldattorp, soldater jämte deras efterkommande i Nykarleby landskommun av Woldemar Backman.
(Inf. 2022-12-04.)

Sofia och Henrik Sundqvists ättlingar

Lea Dubb


Ättlingar till Sofia och Henrik Sundqvist samlades midsommardagen till Syskonträff på Västergård i Socklot. Alla nio barnen till Sofia och Henrik lever och är bosatta på skilda håll, fyra i Sverige och de övriga i Finland.

Tanken att anordna en syskonträff hade länge funnits men spridda som vi är har det inte varit så lätt att hitta lämplig tidpunkt. Därför var det med glädje vi kunde samlas på midsommardagen och att även syskonbarnen och deras barn hade visat intresse för sammankomsten.

Osökt gick tanken till mor och far, om de hade kunnat vara med, de som alltid hade så många omkring sig.



Här är vi syskon stående från vänster
[8 systrar och en bror!]:
Leone g. Forsman, Elin g. Ryding, Ester g. Westerlund, Inga g. Enqvist, Astrid g. Sandvik, Lea g. Dubb.
Sittande från vänster: Anna g. Cederholm, Johannes och Jenny g. Blomqvist.
I bakgrunden syns mors och fars bröllopsfoto från 1909.
Förstoring.



Barnbarnen sittande från vänster:

Ann-Sofie dotter till Leone, Benita dotter till Jenny, Inger dotter till Astrid, Viola dotter till Elin och lngegerd dotter till Inga.
Stående från vänster:
Runar(skymd), Levi och Henry söner till Anna, Karl-Henrik son till Jenny, Bengt son till Inga, Erik son till Astrid, Nils-Göran son till Lea, Anders son till Elin och Nils son till Anna. På bilden saknas 10 barnbarn.


Med hälsningar till Smeds-bladets läsare,


Lea Dubb, sid 17–18.
(Inf. 2022-12-04.)

Resor i tid och rum

Kristina Ahlnäs


F
ör tre år sedan skrev Kristina till Smeds-bladet och berättade om sitt äventyrliga liv. Nu återkommer hon med en kraftfull skildring av de mest dramatiska händelser de senaste åren.


Om jag fortsätter i samma stil som tidigare, gäller det att minnas vad som hänt mej de senaste 3 åren. Sitter för tillfället på ca 10.000 meters höjd någonstans på Nordkalotten i ett flygplan på väg från London till Anchorage. Vilda djur håller ännu mina tankar fångna medan mina näsborrar är fyllda med rök från afrikanska kokeldar och de rökande medresenärerna framför mej. Klassisk radiomusik, flygmotorernas buller och minnet av londontrafiken ringer i öronen. De senaste 3 årens mest minnesvärda händelser tycks röra sej kring kontakten med djur, historia och fjärran länder.


Istidssoppa

Den mest intima upplevelsen handlar om ett djur från istiden, en stäppvisent vars ålder enligt kol-14 datering uppskattas till 36.000 år. Kanske några molekyler av det djuret ännu cirkulerar i min kropp? Jag åt nämligen en soppa kokt på det välbevarade nackköttet på en säregen middag våren 1984. Guldgrävarverksamhet utanför Fairbanks förde djuret i dagen från den eviga tjälen som bevarat det i tusentals år sedan istidens lejon avslutat sin måltid.


Safari i Kenya

För några dagar sedan såg jag nutida lejon i ögonen, men till all lycka hade de också avslutat sin måltid. De lämnade inte ens något kvar som kunde ha frestat mej. Jag var på safari i södra Kenya, där jag bodde i ett lyxtält med elektricitet, rinnande varmvatten och en beväpnad masai-krigare utanför. Djuren såg jag från en terrängväxlad bil med öppet tak. Giraffernas graciösa lopp fängslade mej mest. Elefanter, zebror, lejon, leopard och antiloper fastnade på min film, medan bligande buffalos på vägen oroade min chaufför mest.


Björnfiske

Mina kontakter med grizzlybjörn skedde under mer primitiva förhållanden i Alaska. McNeilfloden söder om den för tillfället aktiva Augustinevulkanen är ett av björnarnas favorittillhåll, där den lekande laxen kommer uppför de många små forsarna. Vi flög till platsen med pontonplan, en timmas resa söderut från Homer. Björnarna, som kan uppgå till 20 eller 30, är helt upptagna av fiske eller sömn och tolererar 10 personer om dagen. Litet extra spänning blev det då en björnhona med två ungar råkade i slagsmål. De små ungarna blev rädda och sprang mot klippväggen där vi stod. Ungarna var förtjusande, men mamman kom efter. Vi stod på en klipphylla i höjd med den förgrymmade björnhonans gnisslande tänder. Jag glömde att fotografera. Efteråt brände handflatorna för att jag applåderat med sådan inlevelse för att inspirera ungarna att vända. På återväg från forsen blockerades stigen av fem björnar. Det gav oss orsak att stanna och fotografera.



Tv
å grizzlybjörnhonor med två ungar var
fiskar lax vid McNeilfloden i Alaska juli 1986.


Kina

Varje höst firar jag lövhyddohögtid på en av de orter Gud utvalt. 1984 blev det Nanking i Kina i sällskap med 500 likasinnade. Det var intressant att se hur Kina förändrats på de fem år sedan jag var där senast 1979. Turister blev inte längre bestirrade som exotiska djur. I stället blev vi mottagna som kungliga, tror jag. Vid varje hotell där vi bodde stod betjäningen utanför och applåderade både då vi kom och for. I Yangzhou, dit vi kom längs Yantzefloden och Stora Kanalen hade vi välkomstskrammelorkester på kajen och fyrverkeri då vi nådde hotellet. Våra buss- och tågresor var som ”Eriksgator” genom vinkande folkmassor. I Wuxi väckte vi extra uppmuntran då ca 100 av oss hyrde cyklar och trampade till Taisjön. Största chocken var Muren som var packad med turister och souvenirförsäljare.


Polen

Hösten 1985 var det högtid i Krakow med utfärder till Warszawa och Zakopane. Polen har en mängd förtjusande gamla slott och historiska minnesmärken. På en del åt vi minnesvärda måltider och mottogs av medeltida riddare i rustning och dansare i folkdräkt. Saltgruvorna i Wieliczka från 1200-talet var fantasieggande. Här hade flera av Polens konstskatter bevarats under kriget. Sightseeingturerna gjordes med buss med en mycket energisk polsk guide. Han inledde varje tur med att referera nyheter och använde varje ledig stund att besvara våra frågor och lära oss en polsk folksång. Jag satt nämligen i ”körbussen”. Sången framförde min buss till desserten vår sista kväll i Polen till hotellbetjäningens uppenbara förtjusning.


Bergsbestigning och R
ökpörten i Kenya

Den här hösten var det som sagt Afrika. Min reskassa var ovanligt knapp, så jag gjorde mitt bästa med det tävlingskort jag fick på Anchorage-London-flyget – och vann priset, 500 pund! Efter lövhyddohögtiden gjorde jag ett försök att bestiga Mt. Kenya, och kom till 4200 meters höjd. Där övernattade vi i ett gråstenshus. På natten sjönk temperaturen under 0° och högre upp var de 5200 m höga topparna snöklädda här vid ekvatorn. Lägre ner i bambuskogen blev en del av vår mat stulen av apor.

Efter 4 dagars bergsvandring bodde jag ett par dagar hos en bondfamilj på ett släkthemman där de odlade potatis och majs. Fadern till min värd Paul var ca 95 år gammal och hade jättehål i öronen. Det tyder på mod. Några av de äldre kvinnorna har dessutom skönhetsärr under ögonen. Vid andra besöket blir Pauls far min farfar. Han pratar piggt där han sitter utanför ett skjul vid potatislandet med sin pipa och tredje fru. Den andra, sitter ensam med sin get vid kokelden. Huset är så rökfyllt att mitt besök blir mycket kortvarigt. Skorstenar används inte. Min värdfamilj har kok- och bostadshus åtskilda av en lerstig. För min skull öppnar de två luckor i köksväggen för att vädra ut den värsta röken medan vi dricker något de kallar te. De flesta hus har jordgolv, men Paul och Lilians bostadshus har cementgolv. Det är mycket fint och jag får breda ut min sovsäck i ett hörn. Alla grannar och släktingar vill hälsa på mej. De är mycket nyfikna på hur en vit människa kan bo hos dem. Öster om Mt. Kenya besöker jag en skola där några av de minsta aldrig sett en vit och fnittrar dämpat. Högsta klassen kommer med frågor. Klassläraren och rektorn, som visar mej runt, lyssnar ivrigast.


T
åg från Köpenhamn till Helsingfors

Någonstans mellan Kina och Afrika tog jag tåget från Köpenhamn till Helsingfors runt Bottniska Viken. På vägen höll jag föredrag om mitt arbete och bekantade mej med andras. På Örneströms gård stannade jag i dagarna 3 för att bevista min gudson Östens bröllop. I Abisko gjorde jag en fjällvandring och på Brostugan i Nykarleby hörde jag Faster Edith berätta gamla minnen.


Arbetsprojekt

Analys av satellitbilder har fortsatt att vara medelpunkten i mitt arbete. För tillfället arbetar jag med tre olika projekt och håller på att slutföra ett fjärde om förhållandet mellan havsis och väderleksförhållanden i Berings Hav. Två av projekten är bekostade av NASA och berör cirkulationen i Alaskabukten och inflytandet av Yukonfloden på cirkulationen i Berings Hav. Det tredje försöker utreda hur isöar bildas norr om Ellesmere. I samband med det ena NASA-projektet fick jag gå till sjöss några dagar i mars. Sista natten ombord hade Augustinevulkanen utbrott i närheten. Samma projekt gav mej också en vecka i huvudstaden Washington, där NASA ville veta vad vi uträttat.

Hösten 1984 hjälpte jag en kollega i Seattle att hitta ett lämpligt isflak i Beauforthavet för en flytande forskningsstation. En isobservatör från Antarktis tog mina sista satellitbilder och flög dem till Norra Ishavet där han kastade ner dem till min kollega på en isbrytare. Leveransen gjorde succé.

Hösten 1985 var det ismöte på Grönland. Jag kunde ordna det som avstickare på vägen till Krakow. I Narsarsuaq träffade jag Olli-Pekka Nordlund som skidat till Nordpolen. Da han kom till Alaska fick jag översätta filmen om skidturen till engelska. På en utfärd till Brattahlid, dit Erik den Röde kom 985, hittade jag en gammal hästsko. Jag hade då klättrat upp på en sluttning ovanför byn och satt och mediterade över tidens gång medan fåren betade omkring mej och isflaken flöt runt min båt, som redan gått ut i fjorden.


Skidt
ävling

Hemma i Alaska blev jag inblandad i organisationen av Chena Hot Springs Hiihto-Loppet, en dubbel skidtävling på 18 och 50 km. 1985 klockade jag skidlöpare vid målet. 1986 blev jag ordförande för reklamkommittén och lyckades själv skida 18 km under 3 timmar.


Alderneck Trail

Civilisationen kryper in i Fairbanks utkanter. Alla vägar skall ha namn. I åratal hade jag kallat min väg ”Cache lane” och t.o.m. låtit trycka det på mina checker, då affärerna fordrade min adress och inte godtog en väg utan namn eller en postbox. Då namnet skulle registreras officiellt gick det inte. Jag var för sent ute. ”Kristinas väg” godkändes inte heller. Ahlnäs är för svårt, så jag översatte det till engelska. Min väg heter nu officiellt Alderneck Trail vilket betyder Ahlnäs stig. I juni 1987 är det 10 år sedan jag lade grunden till min stuga. Till dess skall jag få den färdig så jag kan fira jubileet med officiell husinvigning.


Kristina Ahlnäs, sid 19–22.


Läs mer:
Nästa artikel.
Fler artiklar av Kristina Ahlnäs.
(Inf. 2022-11-16.)



Smeds-bladet nr 10 (1986).


Läs mer:
Föregående nummer, 9.
Följande nummer, 11.
(Inf. 2022-11-16, rev. 2022-12-29 .)

 

137 139 138 135 136 140 141 t101 114 116 tillhörogt Nykarleby socken 134102 105 103 104 107 106 113 115 108 109 110 133