Det gamla Socklot – Ett forskningsprojekt
Bengt Harald
Hur såg gamla Socklot ut och hur levde människorna där? En som på äldre dagar kom att intressera sig för byns historia och människor med anknytning till byn var folkskolläraren Nils Sundkvist. Sundkvist avled oväntat senaste sommar drabbad av en hjärtattack. Före sin bortgång hade han utfört ett omfattande forskningsarbete kring bebyggelsen i byn. Hus som numera är bortrivna ritade han av, skicklig tecknare som han var. Nyare gårdar har han fotograferat. Hans efterlämnade samling av efterkonstruerade avbildningar av gårdar uppgår till ett hundratal medan antalet fotograferade gårdar är omkring 150.
Nisse Sundkvists dröm var att på något sätt kunna dokumentera den gamla byn i form av en bok, ett arbete som blev på hälft i och med hans bortgång. Den här artikeln bygger på en intervju som jag gjorde med Nisse Sundkvist strax före julen 1987. Då var han i full gång med sin forskning som blivit något av en passion för honom. Forskningen var ett projekt i Arbetarinstitutets regi som sysselsatte en grupp personer intresserade av byns historia. Nils Sundkvist kom att bli något av en dragare av det arbete gruppen utförde.
Ju längre man håller på desto intressantare blir det, konstaterade han. Till sist blir det något av en passion som helt lägger beslag på ens intresse. Den som såg honom i arbete och det resultat som han fick fram av sin forskning håller säkert gärna med honom.
Efter allt slående i böcker och gamla dokument började bilden av Socklot som en påfallande gammal by träda fram hos forskargruppens medlemmar. Byn måste vara gammal även om den omnämns sparsamt i olika dokument. Det riktiga är kanske att en hel del noteringar om byn alltjämt ligger i olika arkiv och urkunder.
Byn fick tidigt en egen byordning. Denna tyder på att det mycket tidigt måste ha existerat ett ordnat samhällsliv i byn. Innehållet i den gamla bykistan har intresserat dr Ragna Ahlbäck, som också återgett innehållet i en protokollserie från medlet av 1700-talet i bokform.
Så långt bakåt i tiden som 1400-talet finns en notering som kan sättas i samband med byn. Då blev en Olof Nilsson från Pedersöre förvaltare hos prosten i Närpes. Denne Nilsson torde ha varit från Socklot. På den tiden hörde byn till Pedersöre.
By med livlig bondeseglation
Socklot var på sin tid en ansenlig by bestående av två skilda bosättningar: Storsocklot och Lillsocklot. På gamla kartor ses havet som en vik breda ut sig nedanför vägen genom byn.
Viken hade en utlöpare ända till Lillsocklot. För att barnen från Lillsocklot skulle få kortare väg till skolan byggdes i ganska sen tid en väg över sankmarken som skilde byarna åt. Byn har hela 20 hemmansnummer vilket lär vara ett ansenligt antal.
Lägger man samman olika fragmentariska bitar framträder också bilden av en by med en på sin tid omfattande bondeseglation. Bland dem som idkade handel på Stockholm fanns synbarligen ett antal verkligt förmögna handelsmän som hade handelsupplag i Uletrakten och Ijo redan på 1500-talet. På den tiden var det egentligen bara handeln som gav pengar.
Socklotborna finns antecknade i tullängderna i Stockholm; låt vara att en och annan fått sina namn bevarade för eftervärlden i mindre smickrande sammanhang genom att de försökt komma in i Mälaren förbi tullens bevakning. Frågan om var de seglande socklotborna kunde ha sin hamn och varifrån seglatserna gick har intresserat forskargruppen, men hittills har man inga teorier om den saken.
Grisselön som hittills varit ett omfattande fiskeläge är tämligen nytt och får helt uteslutas i det sammanhanget. Före det var Gråsön byns fiskeläge fram till medlet av 1800-talet.
Stränderna är överlag långgrunda och därför är det svårt att hitta någon tänkbar angöringsplats med tillräckligt vattendjup för de skutor och mindre fartyg som användes under bondeseglationen.
En tänkbar möjlighet är att seglationen skett från någon plats i Nykarleby älvs mynning. Faktum är att Socklot hade påfallande stor beröring med Frill och Högbacka norr om staden.
Utan att kunna belägga det eller gå i godo för att det verkligen var så, tycker sig hembygdsforskarna kunna se ett mönster där en tidig seglation, utgående från Socklot, utgör en viktig bit i förhistorian till Nykarleby stads blomstring senare. Då anlades pirar och hamnar längs älven.
Sjömansänkor i små torp
Sundkvists forskning i byns förflutna, inte minst i kyrkoarkivet i Nykarleby, har lyft fram ett bysamhälle där det fanns många ensamma sjömansänkor från seglationstiden. Förutom de välmående bondgårdarna fanns ett otal små torp och fattigdomen i dem måste ha varit stor. Överallt i byn fanns dessa torp bestående av i princip ett rum på några kvadratmeter.
Kring de numera försvunna bondgårdarna och torpen utförde Sundkvist något av en kulturgärning. Med ospard möda försökte han lokalisera så många av de gamla och numera rivna husen i byn som det bara på något sätt gått att få uppgifter om.
När han gick bort hade han ett hundratal, numera försvunna både bondgårdar och torp avbildade. En del av husen hade han ritat av på basen av egna minnesbilder från barn- och ungdomstiden.
Om hus som revs tidigare fick han uppgifter av andra med minneskunskap eller andrahandsberättelser som någon någongång hört.
När det gällt att rekonstruera vissa torp hade han inte annat att utgå från än lämningar av en övervuxen husgrund någonstans i en skogsbacke eller en igenvuxen beteshage.
 ”Eljasas” Elias Viks gamla bondgård.
I det här torpet bodde Dala-Johanna.
Gammal husgrund ger fantasin vingar
När Sundkvist fick tips om någon gammal husgrund besökte han platsen, mätte och antecknade. Eftersom hustyperna ändå varit relativt enhetliga och variationerna få, kunde han genom att mäta resterna av stenfoten, med fantasi och erfarenhet bilda sig en uppfattning om hur huset kan ha sett ut.
Att besöka och kartlägga de gamla boplatserna var för honom det mest intressanta i forskningsarbetet.
När Sundkvist fick fram ett hus gällde det att också försöka placera in människor i det. För att få fram dem som bodde i husen anlitade han olika böcker i kyrkoarkivet. Vissa släkter har man kunnat följa ända ner till 1600- och 1500-talet. De riktigt gamla släkterna är ytterst få. Många har dött ut.
Rörliga människor
Ju senare människorna existerat, desto lättare har det varit att få grepp om dem. Men å andra sidan har det varit svårt nog att placera in människor som levt så sent som in på 1900-talet.
Också i en gången tid kunde människorna vara påfallande rörliga trots att det då var betydligt svårare att ta sig fram än i våra dagar. Folk flyttade ut och in i Socklot i en tillsynes aldrig sinande ström. Omsättningen av människor i gårdarna var stor, vilket framgår av anteckningarna i kyrkböckerna.
Från Larsmo var invandringen speciellt stor. Ett tag bestod byns befolkning till hälften av inflyttade larsmobor. Något som man inte kan upphöra att förvånas över är hur mycket folk det har funnits.
Familjerna har varit stora och inte nog med det: ibland hittar man två stora familjer under samma tak. Därtill ett otal pigor och drängar. Att sedan få in alla människorna i gårdarna var nästan en omöjlig uppgift. Intressant i sammanhanget är inflödet av människor som kommit från Amerika.
Det man inte kan undgå att notera är, att många som återvände hade gott om pengar med vilka de kunde köpa sig nya hemman. Många gånger trängde de undan människor som var fattiga och av någon orsak hade hamnat i den situationen att de blev tvungna att sälja sina hemman. Orsaken till att hemmanen bytte ägare var i en del fall att vissa släkter helt enkelt dog ut.
De svåra nödåren 1866 och -67 åstadkom också viss rörelse bland befolkningen i form av ut- och inflyttning. I ett stort fähus i byn hade man den här tiden allmän utspisning. På grund av att omsättningen av folk var snabb i de små torpen var det svårt att få klarhet i vem som riktigt bodde där och när.
Tragiska öden i små kojor
När Nils Sundkvist under mitt besök hos honom bläddrade i högen av anteckningar av de numera rivna husen berättade han samtidigt med stor känsla och aktning om människorna som bodde där och deras många gånger tragiska öden.
Han berättade om Daddas, ett ställe dit larsmobor flyttade år 1844 och ett par år senare byggde gård som till utseende avvek från de genuina socklotgårdarna, bland annat genom den liggande brädfodringen.
Husbonden i gården väntade förgäves på att sonen skulle komma tillbaka från Amerika och överta hemmanet. Småningom tröttnade han och gifte om sig med en kvinna i granngården varefter Daddas började förfalla.
Långa rader av gamla socklotgårdar passerade snabbt förbi medan han berättade: Lillollas (där släktingar till Runeberg bodde), Skatas, Suröuns-Isaks, Lillstu-Jukkas, Stenkull-Mommos och många, många andra.
– Och här ser du en större gård – den hade två rum och kvist. Ett hus med två rum var närapå en lyx.
Ett intressant forskningsprojekt avstannade i och med Nils Sundkvists frånfälle. Det är bara att hoppas att det kan slutföras eftersom det berör många bybor och andra som har sina rötter i Socklot.
|
University of Alaskas havsforskningsfartyg, 40 m långa Alpha Helix. Mitt hyttfönster var första ventilen vid ankaret. Vågorna vräkte mot det så att vattnat sipprade in. 