Innehåll


SMEDS-bladet nr 19

December 1995
 

 

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Hyvä Smeds-jälkeläinen av Tor Fors

Smedsgården i Socklot – Datoriserad svinuppfödning och museum med anor av Bengt Harald

Mitt livs resa – En resa man gör en gång i livet av David Balton

Släktens brudpar av Carita Häger

Brev från Kristina Ahlnäs i Alaska

Familjenytt

Ättlingar till Erik Johansson Nykonen. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling

Tor Fors

För en tid sedan läste jag i lokaltidningen här i Västerås, Västmanlands Läns Tidning, en intervju med en nybliven pensionär. Han berättade att det kändes tomt och att han framdeles måste hitta på någon hobby. Med all säkerhet finns det många andra i samma situation.

Sedan 1 april i år är jag, efter 32 år i samma företag inom byggbranschen, pensionär. Någon tomhet har jag aldrig känt. Tvärtom. Nu har jag möjlighet att göra det som jag tidigare har skjutit på framtiden. Bland annat ägnar jag släktforskningen, och allt som följer med det, mera tid. Min förhoppning är att kartläggningen av Smedssläkten skall vara klar om några år.

Det har kommit ovanligt många och intressanta brev i år, främst från släktingar i Amerika, men även från Danmark och Finland. Brev där de har berättat om sina liv, men även om sina föräldrar, mor- och farföräldrar. Intresset för rötterna finns.

Ett sådant brev är från David Balton i Manahawkin, New Jersey. I brevet till Smeds-bladet berättar han om sin resa, som han gjorde med sin fru Marlyce, senaste sommar för att hälsa på släktingar i Nykarleby, hans mormor Emilias, f. Liljeström, födelsebygd och Nagu, morfar John Lindbloms. ”Mitt livs resa” säger David i sitt brev.

Brev har också kommit från Kristina Ahlnäs, bosatt i Fairbanks, Alaska, där hon varit anställd i 26 år vid University of Alaska. Numera är hon pensionerad och får tid att skriva den Alaskabok, som hon länge har planerat. Kristina har haft ett spännande och intressant liv och vi väntar med intresse på hennes bok. I sitt brev till Smeds-bladet berättar hon om sitt arbete, men också om sina resor bl.a. till Kenya och besök hos sitt fosterbarn och hans familj där.

På sedvanligt sätt inleds även årets blad med en intervju. Bengt Harald har besökt Smedsgården och dess nuvarande ägare Lars och Gun-Lis Smeds. I Bengts artikel får vi ta del av gårdens historia och den verksamhet som bedrivs där i dag – datoriserad svinuppfödning och uppbyggnad av ett bymuseum med gamla föremål, till viss del från den egna gården som tillhört släkten i många generationer.

Nytt för i år är rubriken ”Familjenytt” – under året avlidna och födda Smeds-ättlingar. Vi hoppas kunna fortsätta med det inslaget och tar tacksamt emot uppgifter för nästa Smeds-blad.

Carita Häger har, liksom tidigare år, presenterat släktens bröllopspar 1995. Vi önskar de nygifta all lycka.

Årets Smeds-blad avslutas med släktutredning, ättlingar till Erik Johansson Nykonen född 1772. En del av hans ättlingar är publicerade i tidigare Smeds-blad, varför de av utrymmesskäl ej har tagits med nu. I släktboken Smeds i Socklot, som utgavs av Woldemar Backman 1932, finns Erik Johansson Nykonen inte med. Däremot finns hans farmor Margareta i tabell 2, där angett ”första gången till skrift 1734, sedan försvunnen”. Detta har dock visat sig vara fel. Margareta är inte försvunnen.

God Jul och Gott Nytt År!

Vi tar tacksamt emot bidrag till Smeds-bladet. Sänd in till någon av nedanstående:

       

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Sverige

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

     ”

Carita Häger

Källmossvägen 109

66 930 Kovjoki

Finland

Birgitta Östdahl

 

68 600 Kronoby

     ”


Tor Fors, sid 1.
(Inf. 2023-01-04.)

Hyvä Smeds-jälkeläinen

Tor Fors

Jonkin aikaa sitten luin Västeråsin paikallislehdestä Västmanlands Läns Tidningistä erään vastikään eläkkeelle jääneen henkilön haastattelun. Hän kertoi elämän tätä nykyä tuntuvan kovin tyhjältä, joten hänen täytyisi löytää jokin sopiva harrastus. Monet ovat varmaan samassa tilanteessa.

1. huhtikuuta jäin itse eläkkeelle toimittuani 32 vuotta saman rakennusalan yrityksen palveluksessa. Tyhjältä ei elämä ole tuntunut lainkaan. Päinvastoin. Nyt minulla on lopultakin mahdollisuus toteuttaa aikaisemmin tulevaisuuteen siirtämän! suunnitelmat. Muun muassa käytän enemmän aikaa sukututkimukseen ja muihin siihen liittyviin asioihin. Toivoakseni tulee Smedsin suvun kartoitus olemaan valmis muutaman vuoden päästä.

Kuluneen vuoden aikana on tullut harvinaisen paljon mielenkiintoisia kirjeitä ennen kaikkea Amerikan sukulaisilta, mutta myös Tanskasta ja Suomesta. Kirjeissään he ovat kertoneet omasta elämästään sekä vanhemmistaan ja isovanhemmistaan. Sukujuurista ollaan siis kiinnostuneita.

Yksi näistä kirjeistä tuli David Baltonilta Manahawkinistä New Jerseyn osavaltiosta. Smeds-bladetiin kirjoittamassaan kirjeessä hän kertoo matkastaan jonka hän teki viime kesänä vaimonsa Marlycin kanssa Suomeen vieraillakseen sukulaistensa luona Uudessakaarlepyyssä äidinäitinsä Emilian s. Liljeström, syntymäseuduilla, sekä Nauvossa josta hänen äitinsä isä John Lindblom oli kotoisin. ”Elämäni matka” kirjoittaa David kirjeessään.

Kirje on tullut myös Fairbanksissa Alaskassa asuvalta Kristina Ahlnäsiltä. Kristina on ollut 26 vuoden ajan University of Alaskan palveluksessa, mutta jäänyt nyt eläkkeelle. Siksi hänellä on nyt aikaa kirjoittaa kirja Alaskasta, kuten hän on jo pitkään suunnitellut.

Kristina on viettänyt mielenkiintoista ja jännittävää elämää, joten odotamme kiinnostuksella hänen kirjaansa. Smeds-bladetiin kirjoittamassaan kirjeessä hän kertoo työstään, sekä myös matkoistaan m.m. Keniaan jossa hän vieraili kasvatuslapsensa ja tämän perheen luona.

Kuten tavallista on vuoden lehdessä ensimmäisenä haastattelu. Bengt Harald on vieraillut Smedsien sukutilalla ja tavannut sen nykyiset omistajat Lars ja Gun-Lis Smedsin. Bengtin artikkelin välityksellä saamme tutustua tilan historiaan ja sen nykytoimintaan, tietokoneistettuun siankasvatukseen ja tekeillä olevaan kylämuseoon johon tulee näytteille vanhoja esineitä jotka osittain ovat peräisin heidän omalta maatilaltaan, joka jo useamman sukupolven ajan on ollut saman suvun hallinnassa.

Uutta tänä vuonna on otsikko ”Familjenytt”, ”Perheuutisia” – vuoden aikana syntyneet ja kuolleet Smedsin suvun jälkeläiset. Toivomme voivamme jatkaa tällaisen aineiston julkaisemista, ja otamme kiitollisuudella vastaan tietoja seuraavaa Smeds-bladetia varten.

Carita Häger on kuten aikaisempinakin vuosina esitellyt suvun hääparit vuodelta 1995. Parhaimmat onnentoivotuksemme vastanaineille.

Vuoden Smeds-bladissa on viimeisenä sukuselvitys Erik Johansson Nykosen, s. 1772, jälkeläisistä. Osa hänen jälkeläisistään on esitelty aikaisemmin Smeds-bladetissa, siksi nämä eivät tilan säästön vuoksi ole mukana tässä selvityksessä. Woldemar Backmanin vuonna 1932 julkaisemassa sukukirjassa Sokaluodon Smedsit Erik Johansson Nykosta ei mainita lainkaan. Sen sijaan hänen isänsä äiti Margareta on mainittu taulukossa 2, tekstillä ”ensi kerran kinkereillä 1734, sen jälkeen kadonnut”. Tämä tieto on osoittautunut vääräksi. Margareta ei ole kadonnut.

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta!

Otamme kiitollisuudella vastaan avustuksia Smeds-bladetiin. Nimet ja osoitteet joihin voitte lähettää kirjeenne löytyvät sivulta 1.


Tor Fors, sid 2.
(Inf. 2023-01-04.)

Smedsgården i Socklot
– Datoriserad svinuppfödning
och museum med anor

Bengt Harald


På bilden här ser du, bästa Smedsättling, Smedsgården i Socklot med dess nuvarande förvaltare och ägare Lars Smeds i förgrunden. Gården är ett hårt knutet paket historia med ett innehåll som på olika sätt berör oss alla i släkten.



Förstoring. Kolorering: Peter Gullback.


En gård lever med och påverkas av dess beboare. Så har också de olika generationerna av människor som bott i gården präglat den utgående från de behov de haft.

Lars påpekar att också Smedsgården, vars äldsta del är uppförd i medlet av 1830-talet, genom åren ändrats och byggts om så att inte mycket återstår av det ursprungliga. Också en gammal gård skall vara en funktionell miljö för dem som lever och bor där och inte ett museum.

De nuvarande boarna på Smeds, Lars och Gun-Lis, har också, med iakttagande av den pietet som den gamla gården kräver, anpassat den till sin livsstil.

Om man tittar på exteriören på bilden är den del av huset som finns till vänster om det mörka foderbrädet tillbyggd så sent som 1989. Den tillbyggda delen rymmer bland annat gårdens kök. Orsaken till att man byggde i gården var att det var omöjligt att åstadkomma en funktionell lösning med den rumsindelning som fanns från tidigare. Delen till höger om det högra foderbrädet är tillbyggd så tidigt som 1904. Den delen innehåller sovrum. Mellan de båda foderbräderna finns den ursprungliga delen av gården från 1830-talet. Den delen rymmer bland annat gårdens storstuga.

 – Var den gård fanns, där man bodde före 1830, kan man med säkerhet inte säga. En uppgift är, enligt min far Evert, att den skulle ha funnits endast ett femtiotal meter från den nuvarande platsen, säger Lars.


Automatiserad datautfodring

Inte bara hus som människor bor i förändras med tiden utan också de näringar som människor lever av. På Smeds är produktionsinriktningen i dag en helt annan än under fader Everts tid då korna utgjorde basen för jordbruket.

Under Lars' tid som husbonde är det slaktsvin som gällt. Han har hållit på med svin under mest hela sin tid som aktiv jordbrukare [öääääääääää´ 77777777777777777 yu666666666 – nu trampade katten Luna i klaveret] eller från 1966, för att vara exakt. När han berättar om sin svinuppfödning där vi sitter vid köksbordet upplever jag att det han inte vet om svin och just svinuppfödning är inte värt att veta.

Stora fodersilos och byggnader som krävs för svinproduktionen fyller en hel del utrymme på gårdstunet. Men så är det också en hel del svin som passerar det stora svinhuset, 700 per omgång.

I stort sett hela det smedska hemmanet jämte en del arrenderad jord producerar spannmål till föda åt slaktsvinen. Det utgör endast en åttondedel av det totala foderbehovet. En hel del spannmål köps också förutom avfall från olika industriprocesser i form av vassla och kornprotein.

Lars berättar att utfodringen sker helt automatiskt i form av så kallad datautfodring. Fyra gånger per dag portionerar utfodringsanläggningen uträknade mängder foder i form av en vällinglik blandning till varje box. Den nuvarande utfodringsanläggningen är sju år. Före det fanns en halvautomatisk anläggning och före det utfodrade man djuren manuellt från skottkärra.

Även om utfodringen sker helt automatiskt betyder inte det att djuren skulle behöva tillsyn. En gång om dagen kontrollerar han djuren för att förvissa sig om att allt står rätt till.

 – Det här låter väldigt enkelt, men slaktsvinsuppfödning är nog mer problematisk än så, säger Lars. Djur och fodervolymer av den storlek som passerar svinhuset efterlämnar också ansenliga mängder gödsel. Miljökraven har blivit stränga och bland annat krävs lagringskapacitet för ett år för den flytande gödseln. Trots att det är fråga om ansenliga mängder blir man av med gödseln, som utgör god växtnäring på egna åkrar och på andras.

Smeds säger att det är svinhusets volym som bestämmer antalet smågrisar som kommer in och antalet slaktsvin som lämnar gården. Det har varit konstant under en relativt lång tid.

Smågrisarna köps utifrån – någon egen smågrisuppfödning har man inte på gården. I praktiken går det till så att ett företag samlar in smågrisarna från olika uppfödare i Österbotten, eftersom ingen uppfödare kan leverera de 700 smågrisar som behövs per gång. Problemet med den här formen av ”smågrisförsörjning” är att närapå samtliga sjukdomar, som för tillfället råkar finnas i uppfödarbesättningarna, också samlas i den omgång av djur som tas in.

 – Lars säger att man hittills inte drabbats av någon katastrof, men faran ligger alltid på lur. Ett säkrare sätt skulle då vara att själv föda upp smågrisar.


Risker med EU

Under vårt samtal tangeras också frågan om EU och konsekvenserna av de öppna gränserna för slaktsvinsuppfödningen.

 – Jag ser stora risker med EU, säger Lars. Alldeles i grannskapet härjar sjukdomar som är farliga för svinbesättningarna. Kommer de här sjukdomarna till landet sprids de ohjälpligt. Mest fruktad är svinpesten. Vi har ingen beredskap om den skulle slå till. Om något skulle inträffa får man ta ställning till det problemet när det drabbar, säger Lars.

Lars berättar att det efter anslutningen till EU varit ganska rörigt inom slaktsvinsuppfödningen. Som alla kunnat konstatera har priset på svinkött rasat kraftigt. För uppfödarna har raset varit större än för konsumenten, som köper sin köttbit över disk.

Svinuppfödarna får ett övergångsstöd som dock minskar efterhand. Ett nytt stöd är på kommande, men det hela är mycket flytande. Lars säger att det tack vare det här stödet är det möjligt att syssla med slaktsvinsuppfödning. Utan det här stödet skulle det med nuvarande priser inte finnas möjligheter att få uppfödningen att gå igenom ekonomiskt.

Trots att det just nu ser lite kaotiskt ut för näringen tror han att slaktsvinsuppfödningen har en framtid i Finland. Redan som förädlare av vasslan och kornproteinet är svinen en tillgång. Den här formen av industriavfall, som uppstår i stora mängder, skulle vara ett enormt miljöproblem om svinuppfödarna inte tog hand om det. En uppfattning om vilka mängder det är fråga om får man när Lars berättar att enbart gårdens svin sätter i sig 10 000 liter vassla och lika mycket protein per vecka.

Lars och sonen Sture, född 1970 och agrolog, delar arbetet på gården. Lars börjar närma sig den ålder då det blir aktuellt att lämna över i yngre händer. Även om man har ett scenario för framtiden för gården är inga strukturer än så länge klara, utan man fortsätter tillsvidare med den ansvarsfördelning som gällt.

Lars och Gun-Lis har också två döttrar, Kerstin som är född 1963 och är agronom samt Helena född 1966 och är sjukvårdare. De har familjer, Kerstin har ett barn och Helena har två barn.


G
årdsmuseum visar byhistoria

Vid sidan om det egentliga näringsfånget, svinuppfödningen, har familjen Smeds också ett stort intresse för gamla saker. Intresset har tagit synlig form i ett gårds- eller bymuseum, vad man nu vill kalla det.

En stor del av de gamla föremålen härstammar från den gamla släktgården där man varit känd för att inte i första hand kasta saker som blivit utslitna eller annars obehövliga.

 – Av bybor har vi också fått en del saker berättar Lars vidare när han tillsammans med makan Gun-Lis förevisar gårdsmuseet. Byborna har gärna avstått från de gamla sakerna när de fått reda på att de kommer att tjäna ett gott syfte.



Lars och Gun-Lis vid en kastmaskin som härstammar fr
ån hennes hem. Kastmaskinen användes ännu i rätt sen tid för att rensa den tröskade säden.


Därtill har han kompletterat samlingen med föremål som han köpt eller fått som gåva utifrån. Ett gammalt tröskverk, exempelvis, införlivades med samlingen på så sätt att han fick syn på en tidningsannons om att ett tröskverk ges gratis till den som bara tar hand om det.

En idé med museet är att visa en bit av gårdens och byns historia samt under vilka förutsättningar människorna levde i en gången tid när jordbruk och fiske var viktiga näringsfång.

Tack vare att tidigare generationer som levt på gården inte i första hand kastat föremål och redskap som tjänat ut eller blivit överflödiga när de ersatts med nya, fanns det en hel del att ta fram i dagsljuset när Lars för några år sedan började bygga upp samlingarna i museet.

Lars säger anspråkslöst att det egentligen inte finns något märkvärdigt bland föremålen utan det är mest sådant som fanns på gården för användning i dagligt bruk. Det intressanta tycker han själv ligger i att föremålen är framtagna, utställda och på det sättet kan upplevas på ett fantasistimulerande sätt av alla som tar del av dem. Lars har varit mån om att ordna föremålen på ett luftigt och tilltalande sätt i olika avdelningar som bildar naturliga helheter.

För museet har han avdelat två våningar på sammanlagt 300 kvadratmeter i en gårdsbyggnad. I den nedre våningen har i huvudsak jordbruksredskap och andra tyngre saker fått plats. Träplogar för olika ändamål, harvar och körredskap. Den övre våningen har reserverats för möbler och husgeråd som ger en god uppfattning om vad som omgav människorna i det gamla bondesamhället och de villkor de levde under.



I samlingen finns också gamla plogredskap. Nere en rist som användes för att skära till plogtiltor med och upptill en enkel plog med vilken man därefter vände marken till tiltor.


Ett antal kvadratmeter i den övre våningen har reserverats för en rekonstruktion av nykarlebybon Josef Herlers villa Pelikanen som fanns på Nätön. Herler var på sin tid bokhandlare i staden och därutöver var han känd som skådespelare. Målningar på bräder som fanns som tak i Herlers villa är på ett autentiskt sätt placerade som tak också i den herlerska hörnan. Här finns vidare en del väggmålningar och möbler, bland annat en kommod med därtill hörande kärl av olika slag.


Gun-Lis Smeds visar ett gammalt sk
åp med husgeråd från bokhandlare Josef Herlers villa.


Traktor med järnhjul

Till samlingen får också räknas en gammal Fordson traktor från 1924. Lars berättar att en liknande traktor i tiden också fanns på gården, men att den avyttrades i slutet av 1950-talet, något som harmat honom en hel del.

Traktorn som på den tiden rattades av fadern Evert var höst och vår i flitig användning både på egna och andras åkrar. Traktorn är försedd med järnhjul och något nöje att köra den på landsväg var det knappast. När Lars fick nys om traktorn tvekade han inte att köpa den.

 – Så pass mycket nostalgi innebär det nog för mig, säger han.



En Fordson traktor från 1920-talets mitt ingår också i den smedska samlingen av gamla jordbruksredskap. För Lars representerar traktorn en hel del nostalgi eftersom hans far Evert i tiden ägde en liknande.


Bland jordbruksredskapen finns också en Wickströms petroleumdriven motor för tröskverk och andra maskiner som fanns vid seklets första decennier. Om motorn säger Lars att den representerar ett skede i den agrikulturella utvecklingen som man i Socklot hoppade över eftersom man från den ångdrivna lokomobilen direkt övergick till elmotorn som drivkälla.

Något museum av mer officiell karaktär med ordnade öppettider och sådant har Lars inte för avsikt att skapa. Men han säger att han gärna förevisar föremålen för intresserade.

En del människor, även grupper utifrån, har också varit och tittat på det han har att visa.

En vision Lars har för framtiden är att komplettera utställningen med gamla fotografier från Socklot.


Bengt Harald, sid 3–7.


Läs mer:
Fädernegården – En presentation av Erik Smeds
(Inf. 2023-01-04.)

Mitt livs resa
– En resa man gör en gång i livet

David Balton


Smedsättlingen David Balton, Manahawkin, USA, besökte senaste sommar med fru Marlyce Nykarleby och Nagu, Davids mormors och morfars födelsebygder. I ett brev till Smeds-bladet berättar han om sina upplevelser från resan. Brevet är återgett i en något förkortad version.

De varma sommardagarna övergår snabbt till kyliga dagar och nätter och mörkret närmar sig i södra New Jersey. Det är svårt att tro att sommaren nu har flytt, då den bjöd på en mycket kort men fantastisk resa. Att återberätta denna resa är att beskriva något som faktiskt var en resa genom många generationer.

Det var till mitt föräldrahem i Bloomfield, NJ, 24 miles väster om New York city som min mormor kom på besök. Ibland känns det som i går. Vanligtvis talade mor och mormor engelska, men när de tog sig en kopp kaffe – speciellt när moster Linnéa också var där – talade de ibland svenska. Jag minns att då mormor var på besök fanns det ofta sockerbitar till kaffet och att hon drack sitt kaffe på ett speciellt sätt, ibland från fatet genom sockerbiten. Detta fascinerade mig alltid.

Ibland berättade hon historier ur sin barndom för mig; om när hon växte upp på en liten bondgård nära Nykarleby. Som äldsta barn till Johan och Sanna Liljeström fick hon hjälpa till med de mindre barnen och hushållsgöromålen, ibland även gå ner till älven [eg. stranden] för att hämta vatten (förmodligen till klädtvätt).

Jag tror också att hon berättade för oss om den statliga kyrkan (lutherska) hade sänt lärare till landsbygden och dessa lärde invånarna att skriva och läsa rätt ur bibeln. Jag tror att detta var en betydande faktor som formade mormors föresatser, karaktär och moral, samtidigt också tron till Israels Gud och hans ord. Detta gjorde det möjligt för henne och andra att flytta till Amerika under de svåra tider som rådde då. Religiositeten gick i arv till min mor och till mig.



Davids mormor Emilia Sofia Lindblom, f. Liljeström.
Fotot är taget i Amerika omkring 1893.


Vid speciella tillfällen under dessa år kom det brev från släktingar i det lilla landet i norra Europa. Det var spännande. En gång då vi såg frimärket frågade vi vad ”Suomi” betydde. Naturligtvis blev svaret att det betydde Finland på finska.

Jag gick i college, gifte mig, levde 25 år i Minnesota, där stora delar av befolkningen verkar ha sitt ursprung i Skandinavien och Finland.

Vi, min hustru Marlyce och jag, arbetade med indianer under 18 år (på Marlyces födelse- och uppväxtort) innan hela familjen flyttade tillbaka till New Jersey.

Under de här åren började vi skriva till släktingarna i Finland och så småningom framväxte beslutet, att se detta land som jag hört så mycket om som barn.

Så, under de senaste fem åren, har jag sagt till Marlyce att det finns två resor jag vill göra i mitt liv, en till mina släktingar i Finland, den andra till Israel. Båda resorna var dock omöjliga att genomföra under den period vi arbetade med indianerna. Det fanns tider då vi inte visste var vi skulle få vårt nästa mål mat ifrån, men det löste sig alltid.

Strax innan julen 1994 sa jag till Marlyce att vi kanske aldrig kommer iväg om vi inte börjar planera resan, så på julkorten till släktingarna i Finland nämnde vi att vi kanske skulle komma på besök nästa sommar.

Under de fem följande månaderna hörde vi från släktingar i olika delar av Finland som bjöd oss att besöka och bo hos dem.

Lördagen den 22 juli 1995 befann vi oss på Finnairs flygplan passerande bland annat Halifax, Grönland och Island. Nästa morgon kunde vi se de högsta bergstopparna i Norge genom molnen. När planet gick ner för landning i Helsingfors förvånades vi över hur lika utsikten var norra Minnesota, och vi fick en känsla av att komma hem.

Helsingfors flygplats var liten i jämförelse med andra stora städers flygplatser och vi tog oss snabbt runt, fick våra pengar inväxlade, tog oss igenom tullen och fick vårt bagage, men skulle någon verkligen möta oss?

Till vår överraskning var både släktingar från Helsingfors och Åbo bakom glasdörrarna och vinkade åt oss. Vilket välkomnande!

Vi hade tänkt oss att gå någonstans på kaffe med några av kusinerna från Helsingfors, men vi begav oss alla till deras hem på brunch i stället. Denna brunch bestod inte bara av kaffe och kaka som vi hade trott. Det var en riktig fest och bara början på all delikat mat och gästfrihet på varje plats vi besökte i Finland. (Brunch är en kombinerad frukost-lunch, som är mycket populär i Amerika, red. anm.)

När vi anlände till Åbo hälsade vi på kusinen vi skrivit till i åratal och nu hade nöjet att träffa. Vi välkomnades med en bukett rosor och sedan visade man oss rummet där vi skulle bo.

Nästa morgon, måndag, gav vi oss iväg norrut till Nykarleby. Efter flera timmars tågresa med byte i Tammerfors anlände vi till Bennäs. Här mötte Fredrik Liljeström oss vid tåget, körde oss till Nykarleby för att besöka hans familj, mamma Doris, syskon med familjer och Hannes.

Samma kväll tog Fredrik och hans mor Doris oss med för att besöka Tor Fors, hans fru, son och dennes fästmö vid deras sommarhus utanför Vasa. Tor håller på och släktforskar om Smeds-släkten och har kommit ungefär tio generationer bakåt i tiden.

Efter lunch nästa dag promenerade vi till Nykarleby kyrka som vi sett på bild. Nu fick vi se hur ståtlig och imponerande denna kyrkobyggnad faktiskt är. Efter en paus på ett närliggande kafé började vi rundvandringen med Fredrik genom staden samt flera butiker. Vi var till Tornrestaurangen från vilken vi såg ut över staden och en stor del av Socklot och Forsbacka.

Den kvällen fick vi också uppleva bastun, ingen resa till Finland är fullständig utan att besöka den.

På onsdagsmorgonen begav vi oss till kyrkogården för att se våra släktingars gravar, där såg vi familjenamn jag hört om i min barndom [bland andra Aline Skog.]. Vi besökte också Socklot där Smeds' familjehistoria börjar i Finland.

Vi besökte också Hannes Liljeström. Han följde med oss och Fredrik för att visa oss det lilla huset på landet där mormor växte upp.

Tiden i Nykarleby var trevlig, men gick alldeles för fort bara. Eftersom vi hade kortat av vår vistelse från vår ursprungliga planering på grund av flygtiden, blev vi besvikna över att inte kunna resa över Bottenviken och besöka Elisabeth Berglund, en kusin i Holmsund, Sverige. Vi hann inte heller träffa Karin, Fredriks fästmö (de gifte sig i september) som varit i Nykarleby tidigare i juli.

Vi tog tåget till Åbo och på torsdagsmorgonen fick vi skjuts till Kirjas i Nagu på vägen till Hangslax, nära Nagu, där min morfar John Lindblom växte upp. En av kusinerna hade arrangerat en fin båttur från Nagu ut i skärgården. Efter en måltid med rökt flundra fick vi på nytt pröva bastubad och sedan blev det grillkväll ute vid ett sommarhus i skärgården.


 
Davids morfar John Gustaf Lindblom.   Mormor Emilia vid 75 års ålder.


I Amerika har vi enstaka skyltar med rådjursvarningar, men i Finland dröjer det inte länge förrän man ser en älgskylt. Den kvällen, på väg tillbaka till Nagu, såg vi en älg på andra sidan vägen ute på ett fält.

Vi övernattade hos släktingar i Nagu. Nästa morgon for vi på en tur till Nagu kyrka som dateras till 1400-talet, innan reformationen. Vi besökte också en skola i Nagu, där våra kusiner är lärare.

På eftermiddagen blev vi körda tillbaka till Åbo, och på lördagsmorgon blev vi tagna på en intressant rundtur i Åbo slott, inom- och utomhusmarknaden, och efter lunch besökte vi Åbo domkyrka. Det var en trivsam tid med släktingar där.

Men fortfarande hade vi en del frågor, och det var om vi skulle finna samma tro som mormor haft? Intressant att notera är att endast några talade av egen övertygelse, men vi fick höra att barnen läste bibeln och religionskunskap i skolorna. Om det resulterar i en egen personlig tro eller inte, tycks det ändå som om läran om Guds ord har en positiv effekt på större delen av samhället.

Släktingar i Nagu talade om sin tro och friheten att lära sig bibeln i skolorna, en frihet vi ej längre har i Amerika. I alla hem vi var i såg vi en använd bibel och en andaktsbok. I andra hem såg vi inte bara familjeporträtt, utan också den kända texten ur Skriften inramad och hängande på väggen; Johannes 3:16: ”För så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son på det att var och en som tror på Honom inte skall förgås utan hava evigt liv”.


David Balton, sid 8–10. David är min småkusin och jag besökte familjen Balton 1987.
(Inf. 2023-01-04.)


Brev från Kristina Ahlnäs i Alaska

Jag är glad att Kristinas brev kom fram i tid så att jag hann publicera det i detta nummer. Kristina Ahlnäs har haft ett spännande och äventyrligt yrkesliv. Hon har i tidigare Smeds-blad berättat om sig själv och om sitt arbete. Nu får vi ännu en gång ta del av hennes intressanta liv.


Hej Tor!

Hade tänkt skriva till Smedsbladet på återresan från Afrika. Resan från Sydafrika, där jag sist intog horisontalläge, till Fairbanks tog 38 timmar. Fastän jag hade så mycket tid orkade jag inte skriva, bl.a. för att jag var sjuk. Nu mår jag bra igen och kom plötsligt ihåg att du frågat om jag hade något intressant att berätta för Smedsbladet nr 19. Hoppas det här kommer fram i tid.

Har inte blivit personligen ombedd att höra av mig på sju år, om vi undantar släktmötet i Nykarleby 1992, där Tor Fors helt oförberett bad mig komma upp på scen och bl.a. frågade mig varför jag behövde klättra upp längs ett rep till taket av en ishall! I Helsingfors ville också den finska tidningen Eeva veta vad jag haft för mig och fotograferade mig på en hög gatstenar i Södra Hamnen.

Yrkesmässigt har de senaste sju åren gått i överlevnadens tecken. Det är ett underverk att jag lyckats hålla mig anställd vid University of Alaska i 26 år, utan att anslagen någonsin sjönk under halvtid, vilket hade betytt avbrott i anställningen. Ofta var det nära gränsen, då något drastiskt hände, som räddade mitt arbete med oväntade anslag att analysera satellitbilder. Som exempel kan nämnas det stora oljeutsläppet, då tankern Exxon Valdez gick på grund i mars 1989 och vulkanen Redoubts utbrott i december 1989. Askmoln över Anchorage fick ett KLM jetplan att tillfälligt förlora alla fyra motorerna. Det blev viktigt att förutspå hur askmolnen bredde ut sig.

1991 insåg jag plötsligt att jag måste få fulltidsanställning för minst tre år i sträck för att få en anständig pension, vilket folk som anställts före 1986 kan få vid 55 år. Flere kolleger var hjälpsamma. NASA höll på att bygga en satellitstation på Universitetets Geofysiska Institut, där jag arbetade, för att ta ner bilder från ERS-1, den radarsatellit Europa snart tänkte skjuta upp. En specialdator byggdes för att göra automatiska isanalyser från radarbilderna. Det blev mitt jobb, som snart växte till halvtid, att sköta den datorn och betygsätta dess analyser.

Ett glaciärprojekt, ett av de första som använde de nya radarsatellitbilderna 1992, bidrog med 20 % till min anställning för tre år. Det var spännande att kunna se nya detaljer genom moln och torr nysnö, faktorer liksom mörker, som tidigare begränsat vår analys av satellitbilder. Min specialitet blev att skapa färgtabeller, som fick de detaljer vi önskade, att framstå tydligt på datorskärmen och dessutom gjorde satellitbilderna till konstverk. Institutets direktor visade sin uppskattning när han bad att få mina färganalyserade glaciärbilder på pärmen av institutets årsberättelse 1994.

För att utöka mina kunskaper i isanalys, fick jag resa till en internationell kurs i polar oceanografi i Nyslott i juni 1944. Det var underbart att återuppleva en sommar i Finland med morgonlöpningar genom liljekonvaljedoftande skogar längs insjöstranden.

Från Nyslott gjorde vi en busstur till S:t Petersburg genom Viborg. Då vi närmade oss Saima kanal satte jag mig på guidestolen för att se bättre. Jag har inte tidigare haft möjlighet att resa i dessa trakter.

Förutom den finska chauffören förstod ingen annan landskapets dramatiska historia. Karelska Näset! Ännu synliga tanksspärrar i tallskogen. Det var här två av mina morbröder stupade. Mina känslor är dramatiskt laddade, skakade, vemodiga, trots tidens gång.

I början av 1995 avkopplades isanalysdatorn av politiska orsaker och jag förlorade hälften av mitt underhåll, i hemlighet hoppades jag kunna hålla mig anställd till den 1 juli, vilket vore den ekonomiskt gynnsammaste tiden att gå i pension. Mina närmaste kolleger och några forna chefer stödde mig. Det gällde att vara uppfinningsrik att få ihop underhåll för 40 timmar per vecka, i februari fick jag delta i en tre dagars kurs i arktisk överlevnad. Det var ingen kampingtur. Vi lärde oss att improvisera medan vi frös och var hungriga. Jobbet höll till den sista juni och jag fick min pension efter 26 års oavbruten anställning.

1991 måste ha varit ett tänkvärt år. Det hade tagit mig 10 år att få min stuga färdig för invigning 1987. Det fanns inte mera rum i stugan att dra in vatten. Jag ville inte vänta 10 år till och betvivlade att det ens var möjligt att själv bygga till med frivillig hjälp. Lösningen var ett banklån och betald yrkeshjälp. Själv gjorde jag vad jag kunde. I oktober 1991 var mitt tvåvånings tillbygge på 72 kvm i stock under tak. Tillbygget är större än min ursprungliga stuga. En oljekamin med 1200 liters bränsletank utanför gör det möjligt att fortsätta innearbetet året runt.



Kristinas stuga med tillbygge juni 1995


Hösten 1992 kunde jag glädja mig åt rinnande vatten i kök och WC efter 17 år utan. Glädjen blev dock kortvarig. Både vatten och avlopp frös snart och var fruset största delen av vintern. Rörläggaren hade viktigare kunder och sände sin mindre erfarna hjälp till mig. På vintern körde de fast i snön, på våren i lera. Trots mina påminnelser och klagan blev litet gjort. Sommaren 1993 fick jag elektriska värmeband installerade. Jag klagade över arbetets kvalitet, men det hade jag gjort ofta och det hade ingen omedelbar effekt.

Hösten 1993 var vattnet fruset igen. Jag kopplade på de nya värmebanden och rörisoleringen under huset började brinna. Brandkåren hann fram i tid fastän de tog orätt väg. Rören smalt i innerväggen. Jag hade orsak att anlita en ny rörläggare som slutförde rörarbetet. Den forna rörläggarens försäkringsbolag betalade för reparationen. Efter tre månaders kaos kunde jag njuta av mitt första bad i eget hem på 18 år. Badet har till och med virvelsprutor.

Resor är ett av mina intressen, som jag naturligtvis fortsatt med. Hösten 1994 hade jag möjlighet att resa till ett av mina drömmars mål, Indien. Resan kan beskrivas med varje tänkbart adjektiv. Turistservice är sällsynt. Tyvärr är jag där när pesten bryter ut och har svårt att komma ut ur landet. Jag måste flyga från Bangalore till New Delhi, en sträcka motsvarande Helsingfors till Florens i Italien, för att personligen få min biljett ombokad. Pesten har stoppat all internationell trafik från New Delhi. I sammanhanget blir min taxi kapad. Styrkt av bön får jag hjälp och inspiration att motstå kaparens krav och kommer lyckligt ut ur Indien ett dygn försenad.

Den här hösten återvänder jag till Kenya. För nio år sedan hade jag börjat underhålla ett fosterbarn. John Kariuki blir 18 år i december vilket avslutar mitt ansvar. Kariuki har gått om många klasser för att komma så högt som möjligt på klasslistan, vilket lär vara viktigare än hur lång tid det tar. Kariuki hade lovat mig en höna när jag kommer på besök. Jag tackade att jag med glädje skulle äta den med familjen.

För besöket har Plan International lovat avhämta mig från hotellet i Nairobi. Tyvärr blir chauffören slagen i huvudet av två beväpnade banditer då han parkerar vid mitt hotell. Han blir senare utslängd, levande. Plan förlorar sin nya terrängväxlade bil. Alla är besvikna. De har väntat hela dagen. Sent på kvällen kommer jag till Embu, efter tre timmars bilresa från Nairobi.

Nästa morgon blir jag tagen till Kariukis skola, ca en timmes resa i terrängbil. Av den åttaåriga grundskolans 500 elever är 200 fosterbarn. Alla syskon till ett fosterbarn får också gå i skola. Rektorn bjuder oss till sitt kansli som har en stor dörr och rutig vaxduk över det tomma arbetsbordet. Han tackar för Plans understöd genom alla fosterföräldrar. Skolan har bland annat fått en stor tank för regnvatten och några nya bastanta träpulpeter, som kommer att hålla i 10 år före de blir uppätna.

Alla är klädda i skoluniformen, blå blus och vita byxor eller kjol. Eleverna sitter parvis i träpulpeter på jordgolv. Kariuki är i sjunde klassen, hans yngre syster Wawira i åttonde. Plans lokalarbetare Agnes bläddrar igenom alla Kariukis skolhäften för flere år så jag kan se hans framsteg.



Kristina p
å besök hos sitt fosterbarn i Kenya 12 oktober 1995. Från vänster syster Wawira, mor Muthoni med 8:de barnet, Kristina och Kariuki. Gräshyddan i bakgrunden, ett f. d. matförråd, är numera äldsta sonen Kariukis hus.


Utanför på en kulle dansar de högsta klasserna för mig i gräskjolar över skoluniformen. Kariuki har en stilig huvudbonad av fjädrar. Andra har grannt målade sköldar. De minsta klasserna står tyst, tittar storögt och fnittrar litet då jag blir ombedd att delta i dansen och får en sköld.

Kariukis lertegelhem med grästak ligger vackert på en för tillfället torr kulle. Då regnet kommer är familjen med åtta barn färdig att odla jorden. Vi sätter oss under ett kvisttak bevuxet med röd bougainvillea och utväxlar gåvor. Mamman har gjort en vacker hampkasse åt mig och demonstrerar hur jag hänger den över huvudet när jag går till marknaden. Kassen blir fylld med mangos och papaya. Onkeln, som är den mest talföra, överräcker örhängen och ett par nyckelringar han snidat i ebenholts. Mamman bjuder på kyckling och ris. Min personliga portion är omtänksamt överväldigande. Jag ber om en tom tallrik så jag kan servera mig själv. Då jag återvänder hem väntar ett gammalt brev från Wawira. Hon lovar mig en get och fyra hönor när jag kommer på besök. Lyckligtvis hade hon kommit på andra tankar.

Vad skall jag göra nu när jag är pensionerad, undrar kanske någon? Fortsätta att arbeta någon dag per vecka, vilket jag kan utan att förlora pensionen, om någon erbjuder ett intressant projekt. Det är underbart att inte behöva bekymra sig över mitt underhåll varannan vecka. Nu har jag äntligen tid att skriva den Alaskabok jag planerat i åratal. Jag skriver den på svenska för publikation i Finland.


Kristina Ahlnäs, sid 16–18.


Läs mer:
Nästa artikel. 1998 utkom Bopålar i Alaska.
Fler artiklar av Kristina Ahlnäs.
(Inf. 2022-11-16.)

Familjenytt

Dödsfall


Hjalmar Wikman
1926–1995

Hjalmar Wikman avled i sitt hem i Gerby i Vasa den 29 jan 1995 efter en lång och svår sjukdomstid. Han föddes 22 maj 1926 i Vörå.

Han studieintresse var stort. Lärarexamen från Nykarleby seminarium tog han 1951, studentexamen 1956 och fil.kand. 1963 med modersmål och historia som huvudämne.

Sin första folkskollärartjänst hade han i Jackarby i Borgå lk, 1951–1953, därefter lärare vid Vörå folkhögskola. Höstterminen 1959 var han t.f. lektor vid Nykarleby seminarium i svenska och litteratur. 1963 blev det folkakademin i Yttermark och slutligen Korsholms grundskolas högstadium fram till pensioneringen 1987, med avbrott för 1970–1971 då han var lektor vid Vasa svenska lyceum och 1973 till 1974 vid Vasa svenska samskola.

Hjalmar Wikman var också mycket musikalisk och vikarierade som kantor i församlingarna både i Korsholm och Vasa.

Hans musikalitet har gått i arv till sönerna Stefan, som är dirigent för Vasa Sångargille och Håkan, kantor i Vanda.

TF



Arne Lövstrand
1908–1995

Arne Lövstrand avled den 30 jan 1995. Han var född i Amerika den 30 juni 1908.

Hans föräldrar var Johannes Rundt, senare Lövstrand och Amanda f. Polviander.

Familjen återvände till hemlandet då Arne var endast tre månader gammal. De övertog Rundt hemman i Jeppo efter Johannes bror, som hade blivit sjuk.

På Rundt hemman levde de hela sitt liv. De sista levnadsåren var han på åldringshemmet i Nykarleby.

Till Arnes intressen i yngre år var arbete i smedjan, då stålsatte han yxor och reparerade gamla vapen.

Arne var en anspråkslös människa med fin humor.

Gustaf Strandberg



Brita Smeds
1964–1995

Brita Smeds omkom den 15 februari i en tragisk bilolycka i Jakobstad. Hon var född 24 mars 1964 i Kronoby där familjen då var bosatt.

Brita blev student 1984 och därefter utbildade hon sig till musiklärare vid Sibelius-Akademin. Sin tjänst som musiklärare vid Jakobstads svenska högstadier och gymnasium fick hon 1992.

Under studietiden ledde hon Furaha-kören och sjöng med i Psallite- och Jubilatekören.

I Jakobstad var hon dirigent för Missionskören och i Vasa studentkören Pedavoces.

Brita var en mycket positiv människa och en inspirerande musikledare.

TF



Sylvia Elise Holster
1937–1995

Sylvia Elise Holster, avled den 3 april i Västerås. Hon var född i Vörå 8 aug 1937 och dotter till Irene och Rafael Lax.

Efter avslutad skolgång, folk- och centralskola, började hon arbeta, först en kort tid på Nygårds Café, och därefter bl.a. med skördearbete på olika bondgårdar. År 1953 flyttade hon till Ekenäs där hon arbetade på ett väveri.

Sylvia gifte sig i Oravais kyrka den 25 aug 1957 med Ingvard Holster från Kimo.

De flyttade till Sverige 1958 för att återvända följande år under den tid som Ingvard avtjänade värnplikten varefter de åter flyttade till Sverige.

I Västerås arbetade Sylvia som lokalvårdare till 1986 då hon blev förtidspensionerad.

I november i år avled maken Ingvard.

De efterlämnar dottern Helena med familj, Västerås, samt sonen Mats, också Västerås.

Helena Hågebrand



Gunnel Burman
1930–1995

Gunnel Burman, avled den 15 maj på sjukhemmet i Arjeplog efter en längre tids sjukdom.

Gunnel, dotter till Maria och Edvard Häggblom, föddes 1930 i Pensala och var yngst i en syskonskara på 13.

År 1959 ingick hon äktenskap med Sigurd Burman från Arjeplog, Sverige.

Gunnels främsta intressen var bilturer och föreningsliv.

Hon sörjes av åtta syskon i Finland.

”Svägerska”



Valter Ek
1924–1995

Valter Ek avled i Avesta, den 25 aug 1995.

”Du ville så mycket och mycket Du hann.
Din dag var så verksam med allt som Du fann”.

Så började minnesversen som ingick i dödsannonsen efter min farbror Valter.

Han var en utåtriktad och aktiv person med många järn i elden, men som ändå hade tid både för den egna familjen och barnbarnen och för att hålla kontakt med släkt och vänner i Finland.

Valter föddes 8 februari 1924 i Kovjoki, Nykarleby lk, som den fjärde i en syskonskara på åtta. Han gifte sig 1948 med Inga, f. Konejärvi, från Purmo och flyttade 1950 till Avesta. Valter arbetade först på Avesta Jernverk och sedan 1968 som studieombudsman vid ABF därifrån han pensionerades 1987. Han var även aktiv inom föreningen Norden, föreningen Svenska Österbottningar och som förtroendevald i styrelsen för Sjöviks folkhögskola.

Till Valters familj hör även Helena f. 1949 och Peter 1955 och de finns i tabell 25.

Carita Häger



Bertel Johannes Bengs
1951–1995

Bertel Johannes Bengs, Vörå, avled den 4 aug 1995 knappt 44 år gammal.

Sång och musik var Bertels stora intresse och med tanke på en framtida kantorsexamen sökte han in på musiklinjen vid Ev. folkhögskolan i Vasa. Studierna måste emellertid avbrytas p.g.a sjukdom.

Vid ett par tillfällen var han kantor i Maxmo församling.

Vid sidan av sitt dagliga värv som bonde och pälsdjursfarmare hade Bertel också både kyrkliga och kommunala förtroendeuppdrag. Han var ledamot i kyrkofullmäktige och åren 1976–1988 var han ledamot i kommunalfullmäktige i Vörå. Vid sitt frånfälle var han medlem i socialnämnden.

Gretel Thors

Sid 19–20.
(Inf. 2023-01-04.)



Smeds-bladet nr 19/1995.


Läs mer:
Föregående nummer, 18.
Följande nummer, 20.
(Inf. 2022-11-16, rev. 2023-01-17 .)