Beckbrännaren som alltid kom överst
Efter en folksägen

av

Zacharias Topelius


 

Bredvid den gamla rödmålade kyrkan i min födelsestad fanns en grön gräsplan, som i forna tider hade varit begravningsplats. De dödas bostad hade under tidernas lopp blivit makad åt sidan av de levande, som gärna vill syssla på jordens yta i fred för sorgen, innan de flyttar ned i mullen. Doktorn påstod att man flyttade de döda för hälsans skull, eftersom livet inte mår väl av att bo vägg i vägg med döden. Jag vet inte om det är så, men det är väl möjligt. Visst är, att de vördade förfäderna först hade fått sin viloplats under kyrkans golv, därefter hade blivit flyttade till klockbacken utanför stapeln, sedan vidare till en inhägnad kyrkogård i stadens utkant och slutligen hade funnit sin fristad i en före detta åker ungefär en kilometer utanför tullen. Klockbacken var nu en gräsplan, där väktaren bärgade hö och där stundom en benknota fastnade mellan räfsans tinnar, men ingen gravsten, inte ens ett halvmultnat kors, ingav den nya tiden någon respekt för de gångna släkten som låg begravda under det mjuka gräset.

   Genomskärning av beckskjulet med pannan i Jakobstad. Efter de uppgifter som framkommer i rättegångshandlingarna från 1826.

[Genomskärning av beckskjulet med pannan i Jakobstad. Efter de uppgifter som framkommer i rättegångshandlingarna från 1826.
Teckning: Guy Björklund i Bottnisk kontakt X (2001). Färglagd. Skjulet och pannan i Nykarleby var förmodligen av liknande slag.]

Eftersom skolhuset låg alldeles nära kyrkan, tyckte skolpojkarna att det var lämpligt att använda platsen vid klockstapeln som lekplan. De spelade boll och slog trissa eller lekte turkar och kristna utan att bry sig det minsta om att de befann sig på en gammal kyrkogård. Kyrkväktaren Vik tyckte inte om deras upptåg, men lät det mesta passera. Han hade varit soldat och fann ett visst nöje i pojkarnas krigiska lekar. När någon av dem slogs med verkligt hjältemod, hörde man honom ropa från klockstapelns dörr: Se på den, gossar! Han är en riktig karl, han kommer alltid överst som gamle beckbrännaren!

Pojkar tycker om att prisas för hjältedater, men aldrig hade de hört att just beckbrännare var kända för märkliga bedrifter. Det tycktes dem alltför otroligt att en sådan svart karl, som de ofta hade sett tjärig och sotig vid sin stora beckpanna borta vid älvstranden, skulle framställas som ett monster i mannamod. De antastade gubben med frågor om vad allt detta betydde och fick ständigt det snäsiga svaret att det inte angick dem. De skulle se till att de kunde sin katekes vid nästa sommarförhör; det var allt som de behövde veta i den här världen.

Nu hade väktaren en favorit, Kalle Videstrand, ingen mindre än den som just nu berättar den här historien. 14 år var jag, liten till växten, men kvick i vändningarna och en mästare i konsten att sätta krokben. Därför var det vanligtvis jag som kom överst i ”kriget” och lade dem under mig som var huvudet längre än jag. Fattig som jag var brukade jag om somrarna ro Viken på hans fiskefärder, och jag skötte mina åror så väl, att gäddan sällan kunde motstå hans blänkande krok. Jag fick i mitt huvud att jag äntligen ville veta hur det hängde ihop med det ovanliga berömmet, och en kväll när Vik satt i aktern med sin rev och jag rodde i fören och vi befann oss mitt emot beckbruket, kunde jag inte låta bli:


— Det var väl där han bodde, i stugan på backen?
— Ja, där bodde han, svarade väktaren tankspridd.
— Och han blev överste?
— Vad för något? Vik drog in reven, ty han trodde sig ha napp, men det var bara ett sjögräs.
— Ja, han som kom överst, fortsatte jag oskyldigt.
— Inte var han någon krigare, lydde det sträva svaret.
— Men så var han då rysligt stark.
— Inte heller det, så mycket jag vet.
— Jag har hört det av Anderssonskan, försäkrade jag.
— Han lär ensam ha hissat ner den stora kyrkklockan, när den hade fått en spricka och måste till klockgjutaren. Och när den var omgjuten hissade han igen ensam upp den i tornet.
— Vad är det för prat? Det gjorde magister Freytag. Beckbrännaren var en liten karl. Jag har sett honom, jag, fastän han har legat död i mer än hundra år.

Jag satt där stukad, men fast besluten att hålla i tråden lika ihärdigt som väktaren höll sin rev. Om en stund, när vi var på väg tillbaka uppför älven, kändes ett ordentligt napp, som om kroken hade fastnat i en drivande stock. Väktaren drog försiktigt in reven och jag skötte åter mina åror så skickligt att en stor gädda, trots ett förtvivlat motstånd, halades in i båten. Gäddan slog väldigt omkring sig, men den lycklige fiskaren kastade sig över den och behöll efter en hård strid slutligen övertaget.

— Se, nu kom farbror överst, som gamle beckbrännaren! Utropade jag, gripande tråden som gäddan grep reven.
— Gud bevare, svarade väktaren, — så han pratar.
— Vad kan det vara för ont i att vara allas överman? frågade jag.
— Hör nu, Kalle, sade väktaren, på märkbart bättre humör tack vare sin oväntade fångst, — Det där med att komma överst som gamle beckbrännaren, det var ett talesätt i min ungdom, och det är bra att det snart är glömt. Man skall inte önska kristna medmänniskor något som man inte bör önska sin värsta fiende. Men eftersom vi igen är mittemot beckbruket, kan vi ta i land för några minuter. Jag skall becka min rev. Den börjar bli sliten.

Vi lade till vid stranden och gick opp till det bruna beckhuset. Det rykte som en ria. Huset var eldfarligt. Det hade brunnit ungefär en gång i varje mansålder och är nu uppfört av lätta bräder för att nästa gång brinna så fort och utan skada som möjligt. Det var högt nog, hade en rejäl skorsten och inga fönster, men breda dörrar på alla sidor, för att man allt efter vindens riktning skulle kunna släppa ut röken i lä. Invändigt var ingenting annat att se än de nakna, svartbruna väggarna och den ofantliga kopparkitteln, beckpannan. Vid varje bränning kokade sextio tunnor tjära till beck. Bränningen hade nu pågått i flera dygn under ständig bevakning dag och natt. Den välbekanta svarta karlen gick på muren kring kitteln och rörde med sin stång i den svarta soppan. Vi befann oss ovan jord, men jag hade läst någonstans om Karon och Styx. Hur en människovarelse kunde leva i en luft, som sved i ögonen, var svårt att begripa. Liksom sälen tid efter annan dyker upp till havsytan för att andas, måste också denne andfådde martyr för ett nyttigt yrke då och då treva sig fram till dörren för att få andas litet frisk luft.

— Nå, Kalle, frågade väktaren, — har du lust att bli beckbrännare? Det är ett lönande yrke. Beck kostar pengar och föder sin karl.
— Nej, tack, farbror, svarade jag, — inte ens om jag tusen gånger kom överst. Vad gör jag med pengar utan ögon och lungor?
— Men se på karlen där, han håller nu ut sin femtonde sommar. Var morgon när han går hit, borde han ju vänta sig att korthuset flammar upp i eld över honom och råkar han komma nära eld, är han som torrt ris. Han brinner så det sprakar. Eller vad tror du händer, om han nu råkar somna, när han vakar här ensam om natten, som han ofta gör. Är det inte troligt att man om morgonen finner honom kvävd av röken? Men se, det bekymrar honom inte det allra minsta. När en bra karl gör sin plikt, tänker han inte på liv och lemmar.
— Men om han skulle råka falla i kitteln? frågade jag med en rysning vid tanken på en så grym tilldragelse.
— Jag tror att vi klena varelser fått nog nu, sade Vik och drog mig med sig ut i det fria.
— En skomakare skulle snart kunna lappa stövlar med oss. Sätt dig här på stenen, så vill jag berätta om gamle beckbrännaren, medan jag beckar min rev.

Jag kände mig som sälen, när den om våren kryper upp på ett isstycke, och spände mina öron som sälen gör, när den på avstånd hör tonerna av en flöjt. Vi satte oss på första bästa sten, där luftdraget förde röken åt sidan, och jag fick höra om hur man här i världen kommer överst.

— Det är inte värt, Kalle, att lyssna till enfaldigt folks prat om forna tider. Ge Anderssonskan ett flugben, nog får hon det till en oxe. Men det som är beck, det skall vara beck, och det som är liljekonvalje, det skall vara liljekonvalje. Jag har historien av min farfar, som var 96 år när han gick ur tiden. Han hade i sin ungdom hört den av Petter Smeds, och Petter Smeds var en gröngöling på 16 år, när han langade ved till det första beckbruket. Du kan lita på att historien är sann.

Beckbrännaren var i unga år en fin pojke, sade Petter. Hans hette han, och mäster Hans kallades han av dem som ville stå väl med honom. Den här pojken Hans var en fattig pojke, liten till växten men flink i huvudet, som du, Kalle. Tag dig till vara! Ett gott huvud skämmer ingen karl, men det skall brukas med förstånd och inte till fördärv. Hans, med sitt vita hull och sina röda kinder, såg ut nästan som en fin fröken, så fattig han var. Jag tror att det blev hans olycka, eftersom han trodde sig vara född till någonting förnämt här i världen. Alltid ville han framåt, och det säger jag ingenting om, det må en karl föresätta sig, men Hans ville dessutom uppåt. Alltid bar han blommor i den borstade tröjan och stoltserade med en tuppfjäder i mössan, alldeles som om han varit någotslags hovman. Folk märkte åt vilket håll det lutade och sade: Nog kommer Hans fram, nog kommer han överst.

Hans skulle så gärna ha velat tjäna som soldat bland kungens folk. Det var det bästa sättet att komma upp sig under den oroliga tid som då rådde. Men till det var han för liten. I stället fick han tack vare sina fina manér tjänst som småsven hos landshövdingen, greve Tott, som då bodde i sitt präktiga slott på andra sidan om älven, där nu residenstomten ligger. Av slottet hittar man nu inte något annat än litet tegelgrus här och där i sandvallen. [Den välvda källaren finns kvar under stadsträdgårdsmästarbostadens södra ände.] Herrarna såg då ner på fattigt folk som masten på skeppsråttan, men Hans ville upp, och upp kom han. Från småsven blev han kammartjänare och stod i guldsömmad rock bakpå sin herres vagn till kyrkan och paraderade med grevens kappa på armen vid den förnäma bänken främst invid altaret. Därefter blev han hovmästare, kallades mäster som prästerna och var näst landshövdingen den förnämsta vid alla gästabud. Han undfägnade gästerna på sin husbondes vägnar och ansågs för en så betydande man, att ingen vågade sig fram i något ärende till slottet, utan att först ställa sig väl med den mäktige mäster Hans.

Nu såg det ut att bli som folk hade sagt, att Hans skulle komma överst. Men det fattades ännu en tumsbredd, ty hur hög herre Hans än var, var landshövdingen högre, och räknade man noga, var kungen högre än landshövdingen. När därför greve Tott reste bort och mäster Hans följde honom, hörde man folket säga: — Hans kommer tillbaka som landshövding eller som kung. Nog kommer han överst.

Hans kom tillbaka efter många, många år, men inte som landshövding eller kung, utan som en fattig, herrelös man, mager om livet och blå under ögonen, men lika stormodig och uppåtsträvande som förr. Ingen vet var han hade flackat omkring i världen, men något måtte ha gistnat i lyckans hjul. Tro aldrig lyckan, Kalle! Lyckan är som Brunbergs kärrhjul: håller skenan, så gistnar ekern, och håller ekern, så brister axeln. Somliga trodde att Hans hade spelat bort sin förmögenhet, andra höll det för troligt att han hade förslösat den under sitt jagande efter för höga poster. Petter Smeds visste ingenting om det. Allt var bara gissningar. Det som alla visste var att Hans hade med sig en främmande karl, en tysk som hette kapten Svart. Svart skall också ha varit en fin junker, litet svartmuskig, litet skelögd, så att han inte såg folk i synen, men alltid inställsam, alltid grinande mot var människa, som om han ville vara allas bäste vän. Aldrig satte kaptenen sin fot i kyrkan, men det sades att han var skicklig i många konster, särskilt i att göra guld av koppar, och vad behövdes mer för att vinna gunst hos alla som fikar efter den gula metallen.

Dessa två kloka huvuden, mäster Hans och kapten Svart, gjorde tillsammans upp en plan. Staden var då ännu i sin början och så litet försigkommen, att dess borgare visserligen kunde bränna tjära men inte beck, och beck kostade den tiden mycket pengar. Mäster Hans förde sin kapten med sig till de förnämsta av borgerskapet och förklarade för dem hur staden och de själva hastigt skulle kunna bli mycket förmögna, om de tog sig för att börja sjuda beck. Kapten Svart, sade han, var mycket skicklig i denna konst och ville åta sig att, under mäster Hans tillsyn, bli verkmästare vid det nya beckbruket. Hans ville endast förbehålla sig en daler för tunnan. Brukets ägare skulle få tre, men övriga inkomster skulle också tillfalla Hans. Vad vore detta annat än att förvandla tjära till guld?

Nu hade väl borgerskapet kunnat fråga, varför inte kapten Svart med mindre besvär strax kunde göra guld av den stora kopparkitteln, som behövdes på beckbruket, men ingen tänkte på det. Alla nappade på kroken. Nå, Kalle, sämre krok kan man nappa på än ett nyttigt förvärv som förbättrar en råvara. Man skall endast se till att där inte finns en bockfot bakom. Beckbruket byggdes där det nu står med en stuga i skogsbacken. Dit flyttade mäster Hans med sin kapten och blev den första beckbrännaren. Må tro att folk undrade över att så fina herrar ville ägna sig åt ett så besvärligt yrke. Även den finaste och grannaste måste ju snart se ut som doppad i tjära. Men Hans och hans kapten visste mycket väl varför de för en tid lät förnedra sig på det sättet. De skulle nog tvätta sig rena när tiden var inne, och folket, som redan tyckte sig sviket i sina förhoppningar, när Hans inte kom tillbaka som landshövding, började igen viska och spekulera: — Han får en daler för tunnan. Nog kommer han överst.

Ja, var flyter inte penningen överst? Hans sjöd beck, många hundrade, många tusende tunnor. Den beska röken låg dag och natt som ett moln över älven, den billiga tjäran rann in från de stora skogarna och det dyra becket rullades i sina kärl ut till handelsskeppen. Mäster Hans fick sin daler för tunnan, han fick många flera. Det hade han räknat ut, han kände till priserna. Han stod inte förgäves i röken på ugnsmuren. Han blev rik och murade en källare under sin stuga för alla de fjärdingar [tunnor] silvermynt som han förvarade där. Kunde kapten Svart inte göra guld, så förstod han att mynta silver. Men han var oegennyttig, han behöll ingenting för sig själv. Han förökade beckbrännarens skatter, fortsatte att skela och fortfor att skratta med det underliga, elaka, grinet, som alltid spelade kring hans mungipor.

Vid den tiden tjänade Petter Smeds som vedlangare vid beckbruket och hade som uppgift att elda ugnen. Det var inte flera än tre som bodde i stugan: Hans, kaptenen och Petter, men i skogen bodde en trollpacka, Martikaj, som varje dag kom för att städa och koka mat. Martikaj var av den rätta sorten, som präster och domare på den tiden brukade bränna på bål, men hon var inte riktigt fullärd, utan behövde gå i lära hos kapten Svart. De två svor och domderade dagligen, så att håren reste sig, och då gick mäster Hans emellan: — Tyst, tyst, att pojken inte hör det! Petter hörde emellertid mer än han ville och tänkte för sig själv:

— Jag står inte ut, jag springer min väg.
Medan han tänkte på allt det här, låg han en natt vaken på vinden, där han hade sin sovplats, och hörde dem tala där nere i stugan. Petter var nyfiken, som du, Kalle, och hade märkt att en bräda hade lossnat i mellantaket, som han låg på. Han lyfte sakta upp brädan och kunde då höra vad de där nere sade till varandra i mörka natten.

Kaptenen sade: — I morgon är den trettonde fjärdingen full.
— Det är bra, sade Hans. — Då bränner jag beckbruket, flyttar över till Stockholm, blir herre igen och kommer tillbaka som landshövding.
— Om jag vill, sade kaptenen.
— Det beror inte på dig, sade Hans. — I kontraktet står tretton efter tretton.
Kaptenen sade: — Så står där. Nu har du varit beckbrännare i tretton år, och efter tretton år är trettonde fjärdingen full.
— Nej, sade Hans. — Det betyder att efter trettonde fjärdingen har jag ännu tretton år, innan vårt kontrakt är till ända.

Petter tyckte sig höra kaptenen skratta, men han kunde ingenting se. Han undrade vad de kunde mena med tretton efter tretton, och medan han undrade, hörde han åter Hans säga: — Det var tretton år efteråt; men kaptenen sade: — Det var tretton år förut. Så började de gräla sinsemellan, och nu tyckte Petter att det blev för hemskt där uppe på den mörka vinden. Han smög sig barfota nerför stegen och ville på fullt allvar springa sin väg. Men han hade glömt sina stövlar vid sovplatsen. Vad skulle han göra? Återvända vågade han inte och lämna sina dyrbara stövlar, det ville han inte. Han kröp in under ett vedskjul och inväntade daggryningen.

En stund efter det att det hade dagats, såg han Hans och kaptenen gå från stugan till beckhuset. Till Petters förvåning var Hans nu rentvättad och klädd i så fina kläder, som Petter aldrig hade sett förr. Mäster Hans gick med stolta steg och kaptenen följde honom grinande i sina vanliga tjäriga kläder, alldeles som en dräng. När de hade gått in i beckhuset, funderade Petter på om han nu borde ta stövlarna och springa sin väg, men beslöt att göra det senare. Nu var han nyfiken på att se hur Hans i så fina kläder skulle bete sig vid beckpannan. Jag kan ju fråga, om jag skall lägga på mera ved, tänkte han för sig själv.

Petter öppnade dörren försiktigt och såg den stora kitteln sjuda ända till bräddarna. Där stod kaptenen ensam och rörde ständigt i kitteln. Varje gång han rörde, tycktes becket vilja spruta upp emot stången. Det fräste, det spottade, det virvlade upp i kokande vågor, liksom när idstimmen leker vid älvmynningen; det var som om ett stort djur hade simmat i kitteln och velat upp. Aldrig hade Petter sett kitteln så nära att koka över, och när den kitteln kokar över, då är allt eld. Men kaptenen tycktes inte bry sig om faran, utan han fortfor att röra runt med stången och grinade så styggt som han aldrig gjort förr. — Var är Hans? Petter tog mod till sig och frågade efter mästaren.

— Han är i mitt element, sade kaptenen och slog med stången i kitteln, så att det svarta sjudande becket stänkte högt upp mot taket.

Petter var inte den som hade lust att fråga för andra gången. Han sprang till stugan och mötte Martikaj. — Har det skett nu? Får jag nu flyga, frågade hon. Vad hade skett? Petter svarade inte, rusade uppför stegen, tog stövlarna och sprang till staden, utan att se sig tillbaka. Aldrig i tiden hade han känt en så kall kåre över sin rygg.

Det som hade hänt blev snart känt. Dagen därefter lade en lastbåt till vid beckbruket och manskapet gick i land för att hämta sin last. Var var nu beckbrännaren, mäster Hans, som alltid brukade stå med sin tavla vid magasinet, bokföra var tunna och på var tunna förtjäna sin runda daler? Han sågs inte till, kapten Svart sågs inte till, elden var slocknad under den stora kitteln, stugan stod övergiven och i den höga granen vid bergsskrevan satt en skrattande skata. Det fanns de som trodde att skatan var Martikaj och att hon nu hade fått tillstånd att flyga. Inte behöver man tro allt som enfaldigt folk tasslar om gamla käringar.

När elden igen tändes och det halvstelnade becket började sjuda, flöt något överst i kitteln. En svart klump var det, och det var beckbrännaren. Inte var det nu mycket bevänt med herrekläderna, som han hade tagit på sig, när han ville bränna beckbruket och flytta till Stockholm. Men Hans var det, och ingen annan. Båtkarlarna räfsade upp den stackaren, vände sin tuggbuss och rörde vidare med stången i kitteln för att till äventyrs hitta kaptenen med. Nej, det kan du lita på, Kalle, han fanns inte där. Det var inte svårt att gissa sig till var han fanns. Så kom borgmästaren och fiskalen för att ta hand om silverfjärdingarna, och vad tror du att de fann i källaren? Stickor fann de, stickor och spånor, inte så mycket som en sexstyverslant. Det blev ett behej! Vart i all världen hade silverslantarna tagit vägen? Liksom det inte vore nog att dränka sig i en kittel med sjudande beck, nej, man skall också lämna efter sig något annat än stickor. Några trodde att kaptenen hade rymt över till Sverige med silvret. Förhör blev det, men vad kunde där utredas? Svarten var borta, Martikaj borta och båtkarlarna visste ingenting annat än att beckbrännaren hade flutit överst. Den som visste något var Petter, men Petter var inte skriftskolgången och kunde därför inte vittna under ed. Vid förhöret berättade han just så mycket som han ville. Aldrig vågade han avslöja för någon själ, utom för min farbror, vad han hade hört under golvtiljan. Skräcken satt i honom. Han var så mörkrädd för Svarten, att det riktigt var skam.

Nå, med allt detta var det som det var, men det märkvärdiga kommer efteråt. Alla visste att beckbrännaren velat upp här i världen. Det var ju klart att han skulle flyta överst i kitteln. Han skulle begravas, förstås, men frågan var, om han som andra kristna människor skulle få sin grav under kyrkan. Prästerna sade tvärt nej, och det må ingen klandra dem för. Inte lär det ha varit så hela pärmar i Hans katekes, än mindre i svartingens som han höll till med. På den tiden, skall jag säga dig, var det strängt med kyrkotukten. Inte var det då fritt fram för var tuppkyckling att gala på kyrkbacken. Hur det nu föll sig, gav prästerna så mycket med sig, att beckbrännaren fick begravas under golvet i förstugan vid norra kyrkodörren. Där låg han 40 eller 50 år, jag vet inte så noga. Då revs den gamla kyrkan för att ge rum åt en ny. Somliga döda, som någon brydde sig om, flyttades under den nya kyrkan, andra stoftades ihop och flyttades till ett benhus. Till dem hörde beckbrännaren. Folk skulle väl redan då ha glömt honom, om han inte hade blivit funnen under golvet i förstugan alldeles likadan som han var, då man en gång drog upp honom ur beckkitteln. Inte en tråd var förändrad. Becket hade bara torkat ihop och bitvis fallit bort, så att man nu kunde känna igen honom bättre än tidigare.

Så gick en tid. Folk slutade inte upp med att dö och begravas, benhuset fylldes gång på gång med de gamla döda som måste ge plats åt de nya. Varje gång man öppnade benhuset, låg beckbrännaren överst. Inte var det fråga om något spökeri, fastän det såg så ut. Jag tänker att det gick till så, att allt som hade legat över honom multnade bort och blev till aska. medan han förblev oförändrad. Så gick tider och släkten sin kos, namn glömdes, förfäder glömdes, gott och ont kom ingen mera ihåg, men alltid kom beckbrännaren överst. Jag har sett honom många gånger, fastän han hade kunnat vara min farfars farfarsfar. När jag en gång var en pojkspoling som du, brukade vi titta dit in mellan de glesa stockväggarna, och när solen sken in genom väggen mittemot, kunde vi se honom så tydligt som jag ser dig. Nog hade vi gott kurage på ljusa dagen, men inte för femton silverfjärdingar skulle någon av oss ha velat stå där och kika i mörkret om höstkvällarna.

Så kom det hit en prost, som inte tyckte om, att beckbrännaren efter sin död var ett spektakel för människor, och som därför lät gräva ner honom i ett hörn av klockbacken. Tror du att han hölls där? Om femton eller tjugo år var han åter vid jordytan. Det var tjälen som sköt upp honom som om han varit en sten. Åter grävdes han ner och återigen kom han upp. Då lät förre prosten begrava honom sju alnar under jorden. Där lär han hållas i min tid och din tid, men om han hålls där till domedag, det vet inte jag.

Överst ville han, och överst kom han. Det är så med människan, att där hennes skatt är, där är också hennes hjärta. Vill själen till himmelriket, så nog följer kroppen i sinom tid med. Står själens längtan till det som här på jorden ser ut att vara det översta, dras kroppen åt samma håll. Aldrig trodde beckbrännaren att han alltid skulle komma överst på ett sådant sätt. Gud bevare en syndig människa för en så grym ära och en så förskräcklig odödlighet. Nej, Kalle, låt oss leva vår tid i förnöjsamhet med den ringa lott söm är oss beskärd. Låt jorden få sitt och Gud sitt, så är allt som det skall vara under vår tid på jorden.

Nu är reven klar. Låt oss ro hem. Se hur förunderligt solen skiner där borta vid älvmynningen! Kan du säga mig varför hon aldrig skiner så rosenröd, när hon står högst på himlen? Jag skulle säga dig det. Där står solen där i sitt stora dagsarbete och uträttar sin herres tjänst, men när hon föds om morgonen och dör om kvällen, skiner hon full av tillbedjan. Det är ett tungt arbete att stå högt hör i världen. Förhäv dig inte, stå hellre lågt, tänk på beckbrännaren.”



Zacharias Topelius. Helsingfors Tidningar den 3 sept. 1845.
Ur Ull-Britt Gustafsson-Pensar (1997) I gröna björkens skugga: med Topelius på Kuddnäs och i Nykarleby.
Nykarleby stadsbibliotek tillhandahöll.


Läs mer:
Bakgrundsfakta och kommentarer till novellen av Einar Hedström, Erik Birck och Gustaf Hedström och Woldemar Backman.
Innehållsförteckning till kapitlet Tjära.
(Rev. 2009-06-26.)