Varför lämnade Finland sin starka port utan hjälp i dess yttersta nöd? Folkets håg var icke sådan; det grep till vapen i långt avlägsna bygder; över hela landet ljöd ett rop: »Till Viborg, till Viborg!» Men konungen hade hitsänt en oduglig fältherre vid namn Lybecker. Denne föraktade bönderna, tröttade ut sina krigare och förstod icke att anföra ett folk, som ingenting hellre ville än försvara sitt fädernesland. Allt gick illa. Och dock hade det finska folket nu i hundrade år lärt sig konsten att segra. Var man var krigare, var kvinna berättade hjältesagor för sina barn. Men landets mest stridbara ungdom blödde den tiden i Ingermanland, Estland, Livland, Polen, Tyskland och Ryssland, — överallt, utom där dess arm skulle bäst behövts, uti eget land. Konungen befallde, folket lydde, ofärden kom, och nu fick detta tappra folk ånyo lära sin gamla konst att lida.

Viborgs fall kändes i alla hjärtan, som när en stormil bortrycker stugans dörr. Medan sinnena tyngdes av sorg, kom pesten i landet. På hösten år 1710 fördes den in med fartyg från Estland till Helsingfors och spridde sig ända till Uleåborg. Luften var lugn, töcknig och osund, solen dolde sitt sken, vattnen betäcktes ned grönt slem. Människorna insjuknade hastigt och dogo på tredje dagen. I månget hus blev ingen vid liv. I Åbo dogo bland 6,000 invånare 2,000, i Helsingfors 1,185, i Borgå 652. I Uleåborgs län utdogo hela byar. Många flydde till skärgårdarna och kvarblevo där till sena Vintern. När solen åter sken om julmorgonen, tändes ett nytt hopp i de bedrövades hjärtan. Därefter avtog pesten och upphörde alldeles följande vår.

Då stod åter kriget för dörren. Det hårt prövade folket grep igen till vapen, de skingrade regementena uppsattes ånyo. Lybecker avskedades; i hauns ställe kom den gamla, ärliga Nieroth, som förgäves sökte taga Viborg tillbaka. Han dog snart, och konungen gav åter befälet åt Lybecker. Två år förgingo under fruktlösa marscher, ärelös flykt; och de unga soldaterna gräto av harm, när de ej fingo strida. Högt i norden fördes »vadmalskriget» emellan bönderna på båda sidorna om gränsen; då blev Kajana stad plundrad. Ryssarna kommo tillbaka år 1713. De togo Helsingfors, de togo Borgå, snart även Åbo, och Lybecker ville ej slåss. Men nu vågade rikets råd i Stockholm trotsa konungens vilja och avsatte Lybecker. Den tappre karolinen Karl Armfelt fick befälet i Finland.

Det var då redan för sent. Hela södra Finland låg i fiendehand, skaror av flyktingar seglade över till Sverge, Åbo akademi blev alldeles övergiven. Med 6,000 man stod Armfelt i Pälkäne. Där rodde ryssarna på stockflottor över Mallasvesi och tvungo efter en skarp strid den finska hären att tåga mot norr. På Napu bys åkrar i Storkyro stannade Armfelt för att invänta ryssarna. Han hade då 4,300 soldater och 1,500 beväpnade bönder. Mot honom ryckte Rysslands bäste fältherre, furst Galitzin, med 12,000 man, och den 19 februari 1714 stod slaget vid Storkyro.

Finska hären hade tre dagar stått uppställd i snö och köld på båda sidorna om den frusna Kyro älv. Kl. II på förmiddagen tågade ryssarna fram längs isen och angrepo finnarna på den högra flodstranden, medan yrande snö och rök från den brinnande byn drev dessa mot ansiktet. Två gånger avslogs anfallet, fiendens leder sprängdes, finnarna togo sex kanoner. Segern syntes vunnen, när general De la Barre med sitt finska rytteri oförmodat tog till flykten, så att endast Åbo läns ryttare stannade kvar. Nu ordnades åter ryssarnas leder, det finska fotfolket blev på alla sidor kringränt och överfallet; segern förvandlades till ett blodigt nederlag. Bönderna råkade i oordning och blevo nedhuggna; soldaterna slöto sig tillsamman i fyrkant och försvarade sig in i döden. De flesta officerarna och 2,500 man stupade; en underofficer kommenderade återstoden av tre regementen. Armfelt själv stred bland de sista och slog sig igenom till Laihela skog. Furst Galitzin hade förlorat 3,000 man, och dock var han nog ädel att yttra sig med aktning om finnarnas tapperhet. Äran var räddad, men landet förlorat.

Följande vår var Kyro älv så uppfylld av döda, att i dess vatten länge var odrickbart. Vår tids bördiga åkerfält invid älvens stränder gömma de slagnas multnade ben.