4.
Thorsdag. I dag icke alls till staden. Tant Rosenkampff var allt ännu hos
oss och arbetade med perlsöm. — Gamla Fru Lybeck och Fru Brunström.
Läste utantill några stycken ur Axel, det herrliga poemet. — Fannys
vals: kom lilla Herman valsa me mej — o. s. v. —
5.
Fredag. Sunnanvind blåser ännu och håller luften vid medelmåttig
temperatur så att ännu hafve vi ej hösten rigtigt i faggorne.
— Syster Sophie hade brutit af ma tantes perlsynål och skyndade i förtviflan
till staden och fick ändteligen der en annan. — Hr. Blank och underskrifven
hade tecknat i Johanna Calamnii minnesbok och förde densamma tillbaka åt
ägarinnan. Vi suto der en stund. Sedan till morfar och från honom uti
Lithéns stora trädgård, der flickorna voro, vi dröjde en
temmelig stund och gingo kl. 1 middagstiden hem. — S. D. kl. 5 e. m.
åter till staden. Till Hindrik; jag kom, må man tro, i grefvens tid,
just då stora, delicata gåsstrufvor voro i farten, och blef med en
sådan tracterad; en bit som blef öfver, gömdes i min näsduk
och gaf sedan anledning till ett lustigt missförstånd. —Med Hindrik
till fruntimmerna hos morbror G. W. Turdin — Lithéns der; tvist
om företrädet mellan söta canaljen och M:ll Winge. — Captenskan
Petrofski. — Östring hade i går arrest.
6 S e p t e m b e r 1
8 3 4. L ö r d a g. U n d e r s k r i f v e n s
e n d a n a m n s d a g.
Jag v ä c k t e s a f
t v e n n e s k a r p a
s k o t t och skyndade upp. Hindrik och Albert
Dyhr gjorde mig denna honneur, likasom 1833 och 1832 på samma dag. Vi doppade i caffe, och jag spelte Septembermarschen
likasom förr, förr för tu år sedan. Men kamraterne
hade ej tid att länge dröja, utan återvände till
staden kl. ½ 7, hvarvid ännu tvenne skott aflossades.
— Disput med Monsieur Blank i anledning deraf, att jag tyckte det
skulle vara en pröfning för couraget att låta skjuta på
sig med löst skott. — Min dag ledde vid handen en föga
välkommen gäst, hösten; det hjälpte icke att skryta
i går, ty nu är han förvisso här. Mulet och regnigt.
— Tant R. hem på e. m. f Jag gick till staden, först
till Hindrik, sedan till Lithéns med L y c k s a l i g h e t e n s
ö. — Uti nya byggningen, der jag fick undervisning om rummen.
Salen deruppe är mycket rymlig. — Inne. Muntert om den sönderskjutna
kransen och den tappade strufvan. Afton hos Lithéns. — Ännu
länge der, ända till kl. 11. Hem som Don Quixote; i ridderlig
kappa. Stormigt ute, men lugnt inombords.
7. Söndag. Hindrik
Backman hos underskrefven på f. m. — Jag hade ämnat gå
i kyrkan, men blef hindrad af några små omständigheter. I trädgården
med nyssnämnde kamrat. — Middag hos morfar och snart åter hem.
Rosalies Holländare i Newyork, en passabel pjes. Kl. ½ 6 till
Hindrik. Ut att promenera, i Lithéns trädgårdar och på
stora bron. Hos H. med några andra. En pipa och Mazara vin. ytterligare
promenader, ända till kl. 9. [En skymt af henne hugnades mig dock.] —
8. Måndag. Ruskigt regnigt
väder. Holländarne i Newyork utgjorde mitt nöje på förmiddagen.
N:o 13 af Ephemererne. Johanna Calamnius plockade här svarta vinbär.
Cederman hade sökt mig. S. D. kl. 6 till staden till Hindrik. —
Sjömän hade vid tullen ofredat folk. Vår välbekanta Capten
G. hade frågat af någon om de sett till de andra officerarne. Sjöman
svarade i fyllan sturskt, capten blef vred och gaf karlen en orre, men fick den
genast liqviderad. Några af kamraterne togo captens partie; min mening var:
de stridande äro hvarandra ingenting skyldige, alldenstund den ene hade jemt
lika mycket att beställa med sin motpart som den andre. Till Lithéns,
dit kallad genom Albert på en kopp thé. Hr. Blank läste upp
Ephemeren. „Alltid har du brottom, du skall väl till Hindrik igen.“
[Ingen hade velat ha mindre brottom än jag.] — Till Hindrik enligt löfte
åter. Pennknif. Morbror Gustaf berättade något förvånande,
olyckliga efterlåtenhet! — Nu skulle åter toddyglaset fram; Gud
straffe mig om jag icke är helt led den varan. — „En promenad med
Hindrik. Förtroende. — Calle Platen.
9.
Tisdag. Höstens intåg lemnar ännu inga särdeles bedröfliga
spår efter sig; i dag är det mulet och mildt väder. — E. m.
Sophie och Le monsieur i staden hos Lithéns. Mamma och underskrefven hemma
i all stillhet. Vi uttågade klockan vid pass nio och företogo en liten
spatserfärd åt staden till, och se! då mötte oss en hel
skara damer, convojerade af notre monsieur. — Till vår grind tillbaka,
till torget och åter till vår grind (nej till tulln) följda af
les mademoiselles L. — „Inte behöfver du följa, vi äro
icke rädda.“ — „Får jag icke?“ „Nå kom
då, hvarför skulle du inte få, men — —“
10.
Onsdag. Regn, rusk och dimma öfver allt. N:o 14 af Ephemererne. Stämde
Fortepianot litet. Bjudna till morbror G. W. Turdin. Åkte kl. 5 till
hängbron och spatserade till vår bestämmelseort. Der var blott
fromma familjen. Ungdomen dansade, jag spelade Fortepianot en tid. — „Hör
du Z., får jag ock bli medlem af din tidningsredaction ?“ „Gerna
morbror, skada bara att det väsendet snart är slut.“ Hindrik. —
Några sångstycken, somliga Fredmanniana. Hem kl. nära 9, åkande
i chaise. P. S. S. d. stod på Ephemern om Hildas tre favoriter.
„Skärthorsdagsaftonen“ och alla stycken om Hilda och Herman skola
hänga ihop. [Hon var ledsen i afton, och några tårar perlade
i hennes öga. Hvad betyder det? Jag drömde om henne.]
11.
Thorsdag. Var vädret passabelt nog. Förmiddagarna gå förbi,
nästan utan att man vet, huru det går till, och det är egenteligen
på eftermiddagarna man lefver, att jag så må säga. Nu börja
vi räkna dagarne till resan; i nästa Onsdag är den påtänkt.
E. m. var doria hos M:ll Calamnius, och fruntimmerna voro der. Jag gick till
staden, förbi caffecolorum, men tordes ej se upp, hvilket jag sedan smått
ångrade. „Han såg så desperat ut.“ — Till bror
Hindrik, och på ett ryck till Albert. — Musik på torget. Bland
annat speltes ock Svenska folksången. Hvad skulle burlackerna säga,
tänkte vi, om någon med högan röst skulle sjunga sjelfva
orden. Hindrik han sjöng hvarjehanda: „och du vore den första,
som jag skulle hissa uti galgen till stor gamman“. Det var nemligen en af
officerarne som gick förbi. — Annars lät deras musik som om den
varit componerad af någon isvoschik vid brännvinsflaskan. — Åter
till Albert med Hindrik och Schale. Sedan äfven J. F. Blank. —
Ett glas öl. Hindrik och jag valsade ifrigt efter burlackernes musik. —
Promenad.
12. Fredag. Mig tarfvar
en svart ny klädning, för hvilken orsaks skull jag i dag kl. ½ 11
på förmiddagen begaf mig till Collander och tog kläde af denne
nybakade handelsman. Herr Blank proponerade en liten ryck till Lithéns!
— 1.) „Nå, har du varit hos Hindrik i dag?“ „Nej alls
intet.“ „Nå, hvar ska vi då slå kors!“ —
2.) „Försök om du kan se i kors.“ — „Jag kan inte.“
„A jo, du kan, Herr Blank säger, att du en gång sett i kors.“
— Nej, jag kan verkeligen inte och jag tror att Hr. B. sjelf såg i
kors, då han tyckte att jag gjorde det; jag tycker dessutom inte om det.“
— „Nå men försök nu.“ — „Det är
inte värdt att du ber honom sen han en gång sagt nej.“ —
„Ja den Z. hvad han är envis.“ — „Ja, han är grufligt
envis, minns du på Alörn, huru ledsna vi blefvo på honom.“
— Förgäfves bedyrade jag, att jag ej kunde, man trodde mig ej,
och jag var och förblef envis. Herr Blank och jag stannade qvar till middagen.
På eftermiddagen piquet med samma kort och samma medspelerska som på
Alörn. Jag vann russin och mandel. Hr. Blank upläste sagan Cendrillon:
„Vore det icke roligt att ha en sådan der gummor som Cendrillon hade?“
— „Ja visst, t. ex. Moster Schioman.“ — Vi skrattade
så godt. — .„Du blir capotte!“ — „Å nej;
ska vi slå vad?“ — „Nå ja, men hvad sätta vi upp?“
— „Säg du.“ — „Ja, intet vet jag.“ — Det
blef icke af, men vi hade hållit hvarann redan i hand, hvaraf åter
en lustig historia hade upkommit. — Besynnerligt! med fruntimmer har jag
lycka i spel, med karlar deremot en enorm otour. Enligt sägen skall det förra
betyda ingen lycka hos det vackra könet. Frågas: följer häraf,
att jag skulle lyckas bättre hos mitt eget kön? Hände hvad som
hända vill, jag är länge sedan beredd derpå och skall veta
se stormen och fortuna i synen; medgång tror jag vore mycket farligare.
Dessutom känner jag väl, hvem som leder marionettspelet. — Bjuden
till Lybeck på ett glas thé. Dit afhämtad af Blank kl. 7. —
Brorskål med J. Lybeck. — Promenad. Sourander le snoque.
13.
Lördag. Monsieur Blank reste med Sourander till Wasa uti affärer. På
f. m. till staden hos Collander att betala min liqvid. Vi skulle dervid dricka
ett glas öl; korken flög i taket och ölet efter i kapp, det var
lustigt att beskåda. Hos Hindrik. E. m. hela tiden hemma med Mamma
och Sophie, gemenligen Fikjin eller cusinchin kallad. Ingenting af vigt uträttades.
Morbror Calamnius lånte Ephemererna. C h o l e r a n
i S t o c k h o l m!!! Arma
Sverige! intet har du åtminstone mer än Finland förtjent vidkännas
härjarens gissel. Men skall väl ditt broderland undslippa? [Gud vare
lofvad att Mathilda for från Stockholm, medan ännu tid var.] —
14. Söndag. Med Mamma i kyrkan. Fonselius
predikte och gjorde det just skönt och upbyggeligt. Ryssar stodo gången
full. — Det var i dag nattvardsgång; jag tycker det är något
så oändeligen rörande att se en gäst vid Frälsarens
bord, en menniska med Jesus i hjertat och tåren i det fromma ögat,
man kan sätta sig i deras ställe och man känner samma känslor.
Vi
hade i dag ämnat oss till Lithéns, men under det vi åto middag,
fingo vi bud från Tant Kerrman, att hon skulle besöka oss. Det var
litet förtretligt. — Snart anlände herrskapet, Moster K., Sophie
Molander., Lowis Kerrman och Lottchen Backman. Systers pappersdockor mönstrades
af damerne. Fruntimmerna från Lithéns. Vals efter Fortepianot, munter
och liflig. Lottchen och Mathilda talte om våra älsklingsämnen,
händelser och små äfventyr från „förr i verlden“.
Det är något just bra roligt, att så der påminnas om dessa
sköna tider. — Klockan 8 gick sällskapet bort; jag följde
hem flickorna Lithén. — Regn först, sedan klarnade himlen upp.
P
o s t S c r i p t um. Den der nervfebern var en treflig feber, det var
jag sjelf, som då var otreflig. Den underbara Nattmössan och drömmen,
som jag skulle drömma efter, den glömmer jag visst aldrig.
15.
Måndag. Vädret var vackert och klart. Nästan hela förmiddagen
[använde jag till att skrifva chiffer åt Mathilda, nu är mitt
beslut fattadt.] — Bergers och Flickorna Calamnius här på eftermiddagen.
Morbror B. berättade om Upsala, och vi talte om kämpastyrkan i forntiden.
„Då drack man intet caffe och thé, då åt man icke
sylt och slisk.“ Hr. Blank och underskrefven följde sällskapet
hem och tittade på återvägen in hos Lithéns. Lowis Kerrman
och Lotta Backman der. Man var munter i hög grad; der var en förlofning
för sig gången mellan L. K. och bror A. Dyhr — „Hör
du Z., det var inte rätt gjordt af dig att icke bjuda mig på din förlofning
i Fredags“! — Man kall föreställa sig huru rasande stora ögon
jag fick vid en så beskaffad förebråelse. — Då blef
jag påmint om det der tillämnade vadet, och skrattade af hjertans grund.
— Vi promenerade till Kerrmans logis och sedan åter till Lithéns.
Sedan afhemtade jag Syster Sophie och flickorna Calamnius, och nu gick hela sällskapet,
bestående af 7 fruntimmer och 4 gardeskarlar, ut att spatsera söderut.
Vädret var herrligt och förskönades af ett det klaraste månsken.
Vi stannade icke förr än förbi Rajåkers grind. Der satte
sig Haralds damerne och Janne Kerrman på en kärra och reste hemåt.
Vi vände om. Fick veta att Muchanoff är död och att Fröken
Haartman är farligt sjuk. — Slutligen mötte vi Hindrik och Mamma.
16. Tisdag. Vår resa är
upskjuten till i Thorsdag. En del af f. m. tillbragte jag i sällskap
med denna min dagbok. E. m. skref jag sista nummern af mina Ephemerer;
den innehöll en harangue till publiken. Kl. ½ 5 till
staden. Hos Hindrik på en momang; han lemnade mig skrifteliga frågor
att göra sållet. — Till Lithéns. Jag rensade stickelbär
i sällskap med flickorna. Lundmark. Vi företogo femkort. Sophie
och Hr. Blank. — Lingon mer än mycket. Sednare på afton
företogs det roligaste af allt, nemligen l e k e n
m e d d e t s p å e n d e
s å l l e t. Underskrifven förde
protocollet, som till beständig åminnelse skall förvaras
tillika med denna dagbok; huru roligt det var, ser man strax på
detta protokoll. Bror Albert var illa ut för sållet. Jag skrattade
af hjertans grund; jag är säker på, att om detta skett
för ett år sedan eller blott i början af sommaren, så
skulle jag varit ganska alfvarsam dervid. Nu är jag så förändrad,
att jag ej finner något alfvarsamt uti att såder leka med
framtiden. — Collander var ej nöjd med sållet. Efter oraclets
utsago var jag den nöjdaste bland sällskapet; kanhända
var jag den gladaste. I allmänhet anmärkte jag, att sållet
sade sannt nog i sådana frågor, som man redan kunde bedömma;
men sanningen är en ömtålig sak; dock skrattade vi allesammans
hjerteligen. Kl. var väl nära 10, då vi gingo hemåt,
följda af fruntimmerna och vederbörande cavaljerer. Hindrik.
— Månskenet vackert: „och hvarje gast som legat bunden
Då solen sken blef lös och red På månans strålar
upp och ned.“ — „Hu, inte skall du tala om spöken!“ —
Efter hemkomsten badade jag i sällskap
med Hr. Blank, hvilket bekom rätt väl; kanske jag sköljde
bort en smula envishet.
De få stunder, som nu återstå
af mitt vistande hemma för denna gång, skall jag i H:fors upteckna
och sedan hit afskrifva. Ett par ord om denna sommar:
Uti min dagbok för Junii Månad
detta år sade jag, att sistförflutna år förändrat
mig mycket och gjort mig alfvarsam. Om denna sommar kan jag med glädje
säga: den har icke förändrat mig, men gjort mig glad. Glada
kunna större delen menniskor vara, men icke alla rent glada. Gudvarelof
att jag icke är förändrad, fastän jag blifvit glad.
[Och jag vet väl hvem jag har att tacka derföre. Mathilda Lithén
heter hon. Ingen annan än hon skulle kunna så omskapa mig.]
—————
[Mathilda!]
Min dagbok, min utvalda förtrogna [har nu sqvallrat och låtit dig se
mina hemligaste tankar. Är du ledsen på mig? Du är god och uprigtig,
Mathilda, teckna hit under ett ja eller ett nej, jag tror dig som på evangelium.]
Zachris
Topelius.
D a g b o k f ö
r d e n 1 7 S e p t e m b e r 1 8 3 4. N y C a r l e b y.
F. m. uptogs af små bestyr. Vår kärra var färdig. —
E. m. till staden med mångahanda beschäftigungen. — Till H. Backman.
— Till Lithéns; jag satt en stund der hos flickorna och åt lingon.
Talet var om Stockholm, om Hr. Hedenskog och h:ng [?] Girolla. — Var icke
mulen, bror Albert Dyhr, n'avez pas du besoin ce que vous craignez est tout de
suite partî; faites comme vous voyez que je fais, c'est le mieux. Vous êtes
depuis le maître. J'en rise. — Sandperlor i commission, hvaraf de ljusblå
lades på minnet. — Herr Blank sökte upp mig, som han sade. —
[Kan man väl annat än hålla af dessa flickor, dessa sköna
oförderfvade själar! Chifferaftal]. Liqvid med Albert. Till Tant Augusta,
der jag spisade afton. Fanny hade insjuknat, Morfar sjelf var skraler. —
Fantasier än en gång på fortepianot;
jag älskar det rigtigt med en slags passion och kommer att mycket mycket
sakna det. — Mamma, min goda goda Mamma, skulle jag ej mer älska henne?
Skulle jag med otack vedergälla hennes oändeliga kärlek? Bort,
goda Mamma, med dessa mörkrets ingifvelser. Helt annorlunda än mitt,
skall en sådan sons hjerta vara, kanske har jag ibland sårat Mamma,
men känn mig rätt och förlåt mig.
Sista
Natten hemma för denna gång.
D
e n 1 8 S e p t. T h o r s d a g.
Kl. 9 gingo Hr. Blank och jag till staden och voro borta till kl. nära 1.
— Jag växlade först skjutspengar, sedan till J. Lybeck och Morbror
Berger. Till Hindrik och sedan till Lithéns, der jag satt en liten stund.
Herr Blank. Den såkallade rörande scen, hvilken åtskilliga önskat
se, speltes med leende mund. En kyss af flickorna. — Till Calamniuses, en
kyss af damerna der. Till Bror Nyberg uppe i hans kammare. „Måtte jag
återse dig frisk och sund.“ — „Ja, jag hoppas nu bror att
vi träffas än.“ — Deroppe, tänkte jag, och död man
är frisk och sund. * Gud vare hans själ nådig, här i lifvet
lär jag knappt se honom mer. — Äfven Gubben Turdin, morfar, var
bra skraler. — „Måtte nu morfar snart återvinna helsan.“
— „Jag blir väl aldrig frisk igen“, sade han, „nå,
hvad är det mer, man skall ju en gång dö“. Goda morfar, hvad
man ock må hafva att tillräkna dig, likasom oss alla, emot mig och
många andra har du varit en ädel anförvandt, och många tårar
skola visst en gång falla på din graf. Guds nåd och välsignelse
vare med dina grå hår, och syndernas förlåtelse med din
själ och ditt samvete. Amen.
*
Redlige, olycklige broder Nyberg, du har till en del sjelf förkortat dina
dagar; lyckligt att du sjelf icke betänker det, det vore en afgrundstanke
på din dödsbädd. Far då väl den långa färden,
dina vänners tårar skola falla på din tidiga graf, du var alltid
en redlig kamrat och ditt hjerta var godt. Gud styrke dig i din sista stund.
Kudnis. 1870?
Till
Morbror G. W. Turdin. I Stockholm graserar choleran förskräckligt. Spatserade
i sällskap med Hindrik, min trogna vän och broder. Packade in. Middag.
Afsked från hemmet, det kära älskade hemmet, det hvita Kudnis.
Jag var ganska alfvarsam. Inne ännu i staden. Mamma och Sophie följde
oss uti en annan chaise till Karkaus. Hr. Blank och jag måste vända
om på ett ryck för att taga afsked af Tant Rosenkampff. — In på
Harald. Flickorna Lithén spatserade långs strand på andra sidan
ån, vi sågo dem, och då vi foro från Haralden voro de
ett par bösskott derifrån. — In på Karkaus. Lottchen Backman
och Jeana. Collins [?]. A f s k e d a f
M a m m a o c h s y s t e r.
Till Vitala till natten, 4 ½mil fr. N:y. — Vi skulle resa till
C., men de sofvo redan der.
Oafbruten
DAGBOK
Från
och med den 19 September 1834
till och med årets slut.
Helsingfors
den 27 Sept. 1834.
Zachris Topelius.
Allt
har sin tid, och vi, tänkande tropp,
och vi skulle vårt klockslag
ej veta!
Blott
flit så dygd som lärdom gör!
„Barnslig
är han, det måste jag säga“, säger kanske den, som torde
läsa min dagbok. Förlåt, förlåt käre vän,
det blir väl bättre. Många barnsliga idéer skola snart
nötas bort, men det barnsliga hjertat ville jag ej för mycket, mycket
godt bortbyta.
SEPTEMBER
MÅNAD 1834.
19. En Fredag. Nu,
vid början af detta häfte af min Dagbok, befinner jag mig just stadd
på min fjerde resa till Helsingfors. Den sköna sommaren 1834 hade hastigt
som en dröm flutit hän på tidens ström, och i dess spar följde
höst och saknad. Midt under glädjen ljöd pligtens röst i ynglingens
öra och kallade honom åter ut i verlden och verksamheten för att
på framtidens och förhoppningens osäkra fält utså kunskapernas,
sanningens och det godas välsignade sådd. Han följde utan knot,
ty han visste att bedömma sin ställning. Men hvem undrar, hvem tadlar
väl att saknaden, minnets vemodiga dotter, då och då hviskade
sin klagosång i hans själ? — Denna dag reste vi från Vitala
till Tulijoki, 13 mil.
20. Lördag.
Vårt nattqvarter var rätt godt; för det samma och för några
andra små förnödenheter begärde värdinnan i sin gästfria
enfald 3 sk.; vi gåfvo henne 3 dubbelt. Resan fortgick bra och utan äfventyr.
Sednare på aftonen reste vi i ett vackert månsken, och jag, som vid
sådana månskensstunder ofta är så der litet hvad man kallar
poetiskt stämd, jag fann det trefligt. Jag sjöng stycken utur Axel,
mitt älsklingspoem, och det föll mig dervid in, om icke denna Romanse
kunde bildas till ett slags musikaliskt dramatiskt sagospel. Jag skall närmare
fundera derpå. — Vi hunno i dag 12½mil och lågo. på
gästgifvargården H u u t i j e r f v i
uti Kangasala socken. Godt ställe nog.
21. S ö n d a g. Vi foro i dag
på förmiddagen genom en af det herrliga Finlands herrligaste
trakter. Öfverallt ljödo kyrkklockornas högtidliga ljud
i våra öron, och stora skaror af kyrkfolk upfyllde vägarne.
Kl. 1, middagstiden, ankommo vi till Tavastehus. Der hade nyss förut
varit marknad, och nu, midt på söndagen var den så godt
som i full gång allt ännu. — „Ack, das leben, das
leben, utropade Herr Blank, vi hade bordt dröja här.“ „Jo
jag betackar mig för ett sådant das leben, jag är glad
att komma bort ju förr dess hellre.“ Vi foro också genast.
Nu hade vi 12 mil till H:fors. — Vi råkade i sällskap
med 2 herrar från nyssnämnde stad. De körde på som
ena små canaljer, och vi följde dem. Sålunda gick på
somliga håll 1 ½ mil i timmen. Vi dröjde likvisst
länge på gästgifvargårdarne. Det blef vackert månsken,
natten inbröt och med den en rigtigt skarp köld. Här, tänkte
jag, här håller ingen klen helsa ut. Mig bekom det ej illa,
kanske blott litet snufva. Herrarne togo sig en knäpp då och
då. Den ena var bekant med en gästgifvare. „Kom, sade
han, du skall få ta en sup“. Den andre tackade ödmjukast,
men då suparne skulle betalas, så räknades ej den gästgifvaren
druckit. Då kunde han som bjöd, med rätta säga: ingenting
att tacka före. Klockan var vid pass 3 om natten, då vi välbehållna
a n l ä n d e t i l l
H e l s i n g f o r s.
Nattens tystnad, det klara månskenet och den ovana anblicken af
de stora husen och de breda gatorna och torgen gaf en vacker anblick.
Vi fingo rigtigt vår nyckel af vår Madame och inträdde
i vårt trefliga logis. — Gud vare lof att man är här.
|