AUGUSTUS.
{1835}

Denna dagbok är, såsom du väl hundrade gånger anmärkt, min kära Pegasenhjelm, just ett mönster af ojemnhet. Om jag skrefve allt i ett, som en historia, så vore visserligen berättelsen helt annorlunda. Men nu skrifver jag en sida då, en annan då, under olika inflytande af lynne och diverse omständigheter, hvilka nödvändigt skola trycka sin stämpel på tonen af berättelsen. Derföre, kära Pegasenhjelm, måste du ursäkta hvarjehanda brister, som nödvändigt, i ett sådant concept som min dagbok, måste inflyta. Augusti månad har ofta förr varit både mycket rolig och mycket ledsam under min skoltid. Jag undrar just, hurudan den nu skall bli.

    1. Lördag. Hemma, sysslande med hvarjehanda. Läst Grekiska. — E. m. tillbragte aftonen hos Fru Brunström. Der voro tvenne unga damer, Sophie Olsson och en Mamsell Wall en från G. Carleby. Vi roade oss med att spela mariage med korten. — Sophie O. visste en nyhet, och vips visste jag den ock. Det skulle i morgon bli dans på Smedsbacka. — Charmant! Till staden för att ytterligare höra åt. Ryktet bekräftade sig. —

    2. Söndag. Catharinae dag. Afhörde Neuman 1832. på e. m. Visit hos Lithéns. E. m. klockan 7 spatserade eller rodde i sällskap med flere unga herrar till Smedsbacka. Der voro damer allmänt bjudna, men herrarna gingo, genom öfverenskommelse. — Ils sont belles, ces jeunes dames, c'est ce que je sais assez bien. Il faut presque que j'écrirai: charmantes que vous êtes. Monsieur Backenstein était le vis à vis, Mademoiselle M. Lithén ma moitié dans la première quadrille Suedoise. Encore un fois, charmant; charmant! Samlingen var nätt och treflig, dansen liflig och rolig. Hindrik och jag valsade så det svindlade för ögonen. Den är en berusande dans, utom cirkelringens yra, så skall man beräkna det förföriska i att slå sin arm kring en vacker flickas smala lif. Intet under, att mången valsar bort ande och hjerta. Summan var den, att aftonen var tjusande rolig, det måste jag säga, jag som är af själ och hjerta med, när ungdomen leker sin yra, glada lek. Jag tycker alldeles inte om de der trumpna herrarna, som mycket heldre kyssa sitt thoddyglas än en flickas läppar och heldre svära öfver spaderkung på gröna bordet än i dansen jollra med en lekande, leende, lefvande hjerterdam. Under aftonen dansades 2 potpourier och 3 Sv. quadriller samt mycket vals. Äfven damerna funno sig serdeles roade. Klockan vid pass 11 om aftonen slöts denna trefliga soirée till allas tillfredsställeIse. Jag åkte i vagn med till Lithéns, ornerad med Stenroths mössa. Skinnlappen och hans Fru. — Glad qväll. —

    3. Mariae dag. Årsdagen af den sköna morgonen, då vi för 3 år sedan maskerade oss för moster Marie. — Tingsnotarien Fredrik Salin gjorde visit. Bjuden på punsch. Skref till Mamma. Mot aftonen till staden. Morbror Lithén hade arrangerat en liten punsch och Thoddy soirée för Sjöberg. Jag var till det mästa i gula huset. Der var långt trefligare än bland gubbarna och deras fyllda glas. — Perfem var mycket framme hela aftonen. — Gästerna souperade också. Jag fick den nåden att soupera i det slutna sällskapet. Der skrattade vi mycket, lurade och lyssnade. — I afton hände sig också, att jag gissade rätt på något och fick skrifva en kyss på revers. — Hem kl. 12 om midnatt.

    4. Tisdag. I dag hade jag föresatt mig att läsa rätt Bondbröllop flitigt, och med alfvare taga uti. Men det var något som i L:s träd gjorde streck i räkningen. Hindrik bjöd mig ut på en jagtfärd, jag antog förslaget. Till staden och hos Lithéns. Åt hjortron. Der tvinnade jag en ref, skrattade en stund och stannade till middagen. Promenad till Nybron med fruntimmerna. Kl. 3 hem med brådska. — När vi skulle fara, öfverraskade mig ett mörkt lynne, jag begriper alldeles icke af hvad orsak, och hänglade sedan vid den aftonen. — Kl. 6 foro vi ut, Morbror Gustaf Turdin, Hindrik och jag, dessutom Brännholm och två pojkar som roddare. Vi voro inne på Djupsten och sedan på det kära Alörn en stund i den goda, trefliga gamla stugan, hvarest morbror Berger nu residerade. Sedan till Krankborg. Under vägen taltes politik etcet. — Nattqvarter i en lada. —
    [Ibland längtar jag efter Mathilda så jag må gråta], skam till sägandes.

    5. Onsdag. Medan sällskapet sålunda befann sig i skären, började vi ett vagabond lif. Vi reste från en holme till en annan, jagade och roade oss efter bästa förmåga och hade öfverallt vårt hela hushåll i båten. På en liten holme Kotaskär. Der sköt jag bom efter en hare, men Hindrik träffade så en liten unge föll. — På den stora Björkholmen. Der sköt morbror G. flere gånger bom, men sköt till slut en stor hare. — Brasa och qvällsvard vid den. Nattqvarter i en lada.

    6. Thorsdag. Åter gjorde våra 3 hundar ett fruktlöst skall på Björkholmen. Brännholm var rolig och bestod oss vanligen målro. Morbror G. sjöng: „För en och hvar som vederbör — Jag härmed vetterligit gör — Att alla flaskor korkas för — Tills gubben Brännholm dör.“ — I god tid foro vi ut till Båthällsklubben, en klippig holme invid hafsbandet. Der fanns haror, så de sprungo som grå kattor oss förbi. — Vi jagade två omgånger. Jag stod på ett godt ställe. En artig Jösse kom på en 20 stegs håll och såg på mig, jag knäpte af och sköt min första hare. Den föll knall och fall, och min glädje var ej liten. Detta gjorde jag med samma bössa, med hvilken jag för 2 år sedan sköt min första fågel. — Denna jagten var rolig. Vi skulle ha dröjt der länge, men Morbror G. fick sin mage uprorisk, och så foro vi hem kl. 7 e. m. — Äfven Hindrik hade här skjutit en hare, så att vi återvände med inalles 4 haror. Hemkommen sent om aftonen, fick jag veta att Calle Essen här hade sökt mig.

    7. Fredag. Genast om morgonen skyndade jag till Lithéns, dels för att höra om Alörsresan, som till i dag var bestämd, dels för att berätta om min hare. Alörsresan blef oppskjuten till Måndag. — Rosalie hade lofvat äta alla haror råa, som jag skulle skjuta; nu kom jag med en tass och viste henne, men den smakade henne ej. — M. deremot hade trott att jag skulle skjuta en, och det var väl också derföre som jag fick skjuta en. — Derpå gick jag till Hindrik och skickade i companie med honom tvenne hartassar till Collander, med en bifogad vers. — Nedanför stod följande instruction för budet:

hittar du bara rigtigt till Collanders,
att du inte springer med tassarna till fanders,
Si efter om Farbror blir arger,
han som annars inte är så karger,

Collander blef snart blidkad. — Sedermera hela e. m. hemma i sällskap med  mina nöjen: Jag satt och skref ner i saln, för att ha trefligare.

    8. Lördag. — Befann mig hemma på Kudnis hela dagen, en sak som på sednare tider sällan nog inträffar. Hvaraf det kommer sig, att jag i längden icke trifs på det såtrefliga Kudnis, det lemnar jag åt dig, min kära Pegasenhjelm, att af det föregående gissa. — Läste först Grekiska, skref sedan hvarjehanda. —
    [Erhöll en biljett af Mathilda, deri hon bad om böcker. Jag besvarade den. — Jag kysste den söta biljetten.]

    9. Söndag. Vackert väder. I kyrkan och afhörde Pastor Holm. En del af dagen satt jag hemma och skref, i ett blad. — Visit af Capt. Holmström med fru. — Ut att spatsera och med Hindrik till Turdins. — Underrättelse att Riddarholmskyrkan i Stockholm, antänd af åskan, brunnit opp. Det ser ut som om det vanartade Sverige icke mer vore värdigt att förvara sina största hjeltars ben. — Lithéns hos Turdins. — Lek med svarande kort. — Pianoforte. Gående från Turdins, gick hela sällskapet ut att promenera, till storbron etcet. —
    Sednare spatserade Hindrik och jag länge på tu man hand. — Vi talte i alfvarliga ämnen. Tiden hade smittat H. Jag ville vara hans doctor. — Det är märkvärdigt, hvad förnuftet är fintligt, då det gäller att göra det hvita till svart, det evigt sanna till ett vanskligt tvifvel. —

    10. Måndag. I sista somras tecknade jag den dag, då jag andra gången reste ut till Alörn som en den herrligaste glädjes förelöpare. Hade jag då orsak dertill, så har jag det nu icke mindre. Det skall snart visa sig. — Till min stora tillfredsställelse bekräftades i dag morgon vid ett besök hos Lithéns det glada hoppet om en skärefärd. Enligt öfverenskommelse satte Lithéns med en båt till vid bryggan, och som fågeln som en vårmorgon slipper ur sin bur och svingar med ett fröjderop opp i himmelens blå, så flög jag ner långs backen till stranden och embarquerade der. I båten voro L:ns fruntimmer. Vid Åminnet bestego vi en förningsbåt, fullpackad med bagage, och der fingo vi ett hällande regn som blötte oss temmeligen. — Efteråt berättades i staden, att vi sutit på Åminsbacken och låtit regna på oss. Klockan ½ 7 om aftonen ankommo vi till det kära  Alörn, och bland det första vi gjorde var att dricka caffe. Så voro vi nu här, nemligen följande Personer: Rosalie L., Mathilda L., Fru Lisette Nordberg med dotter Charlotte, Johanna Calamnius, Franz Lithén och jag. Dessutom tvenne qvinnliga domestiquer och Hemming bara. Deribland räknades nu äfven jag som hörande till familjen. Denna färd kallade de att följa med skräpet. — Första aftonen sågo vi med skäl förut, huru trefligt det skulle bli. — Till en början diskades, skurades och putsades. — Litet grand metade vi, Mathilda, jag och Franz. — Vid fråga om nattqvarter placerades Franz och jag i ett af de två små kabinetterna deroppe, det norra. Fruntimmerna sofvo i nedra våningen. — Vi voro länge oppe. —
    Altså på Alörn. Samma jord, som tvenne veckor af sista årets sommar gjorde till ett paradis, emottager mig äfven nu, högtidsklädd i sin leende grönska. Samma sällskap, (Mamma och Sophie undant.) som då gjorde all min glädje, omgifver mig äfven nu med samma innerliga godhet. Men jag sjelf är icke densamme. Huru olik är icke den Z., som en gång vid stegen lät sin fega, dårliga fruktan för framtida skuggor förbittra den stråliga glädjekalk som det närvarande räckte, — honom, som nu leende kysser hvarje glädjeblomma i sin väg, som säger som Franzén: „drick! de förflyga de susande perlorna, drick!“ —
    Icke med missmod tänker jag på denna förändring. Väl mig, att min mörka period är genomgången, och min själ åter mägtig att fatta sin lycka, sin glädje. Altså, flyg gladeliga ut, fågel lilla, le och lek och lef! Glädjen är kort, snart far den bort, fånga då den — i flygten, min vän! —

    11. Tisdag. Vid första morgonqvisten, då jag innerligen glad kände mig vakna på Alörn, mötte mig ett lustigt spektakel. På en brädstapel befanns en stor biljett addresserad till Pegasenhjelm. Den var hel och hållen på vers: „Backenstein har varit här i egen person — För att få träffa hans nåd herr Kudnis patron.“ — Målar Gummerus, för hvilken adressen, var hebraiska, hade beskrifvit saken för pigorna. De sade, det står inte rätt till: „Om jag hittar lappen ska jag kasta ner an me en sten å påta opp an me käppin.“ — Flickorna hade rätt roligt deråt. —
    Inne i rummen skurades. Jag täljde ett fartyg åt lilla Lotta. — På f. m. företogo vi oss vidare en lång promenad. Först till den kära gamla stugan. Der var temmeligen trefligt och snygt. Sedan besökte vi Backmans stuga samt Högbackarnes och Häggbloms stugor. — Jag bar lilla Lotta som var trött. —

Lithéns sommarstuga på Alörn.

— Genom mitt förvållande hände den roliga malheurn, att jag baklänges föll att sitta i en brödkorg. — Flickorna togo sig på e. m. en middagslur. Aftonen var utomordentligt skön, skön som vårt Alörslif. Derföre företogo sig flickorna att ro till Djupsten, Rosalie och Johanna i ett par åror, Mathilda och jag i det andra. Franz styrde. Med rask fart flögo vi öfver den spegelblanka ytan, hvilade en stund på Djupsten och lånade der en klocka, hvilken vi hittils saknat. — Hemfärden gick lika lyckligt i kapp med morbror Calamnius. — Sedan rummen nu voro skurade, voro de mycket propra. De bestodo i nedra våningen af en stor sal, en kammare för herrn och frun, farstuga och kök, hvilket sista var Krankborgs gamla stuga. Öfra våningen åter bestod af farstu, två små kabinetter och två stora flygelrum. I norra kabinettet var nu en gång för alla min sängkammare.

    12. Onsdag. Dagen var vacker. Att den också var glad behöfver jag knapt tillägga. — Piquet med Mathilda. Vi metade små girsar till krokagn, och fångsten lyckades bra. — Kl. 5 e. m. ankommo morbror och moster Lithén, så att sällskapet nu var fullständigt. — Pepparheim och Backenstein voro flitiga correspondenter. — Sednare på aftonen kommo Hammarins m. fl. till holmen och togo qvarter i sin stuga. — [„Kom hit, så ska du få en kyss“. När jag kom, så fick jag den inte.]

    13. Thorsdag. Regnig dag, glad dag. Åter företogo vi oss en promenad. Vid middagstid ankommo Collander et J. Lybeck. Vi kikade på dem. För regnets skull måste vi på e. m. hålla oss inne. Herrskapet spelte boston. [Ledsen för Mathildas billett, som hon trodde mig ha slarfvat.] — Jag föresatte mig att fram och åter fara hem för den skull. Flickorna hade å sin sida så när blifvit ledsna på mig. Då kom der harmonie igen, och det var så skönt, så skönt, att jag t. ex. tänkte, när jag i stormen gick öfver spången till bryggan: fölle du dit ner, skulle du knapt ge akt derpå i en sådan sinnesstämning. [I en sådan stund känner jag bäst, huru hela min själ hänger vid dig, Mathilda. Blott i dig lefver jag. Utan dig skulle jag duka under för sorg och saknad. Du tror mig vara så kall och vet inte huru varm jag är vid din sida.]

    14. Fredag. Himmelen var nu åter klar, men något stormig. Åter en liten promenad. Flickorna bry Johanna Calamnius för Collander; om det sker med eller utan skäl vill jag ej afgöra. — Vi suto i Fruns kammare och rensade stickelbär. Jag berättade för sällskapet den döde gästen. Collander var ostyrig, blef utestängd och hade många uptåg för sig. — Strax på e. m. foro herrarna. Jag var ut att plocka blåbär, som jag förlorat på piquet. „Hvad går han och fiskar efter i buskarna“, sade Östman och Hammarin. Orätt man, mina herrar, tänkte jag. — Hemkommen var det redan sent. Fruntimmerna gingo till Hammarins stuga. Jag metade och gick sedan efter. I H:ns stuga var äfven en anselig skara församlad. Jag beskref för fruntimmerna Robert le diable. — Aftonen var gudomlig. På sjön var det spegellugnt, på landet en tafla af innerlig fägring och frid. — I den herrliga qvällsstunden rodde vi ut, hela det unga sällskapet, och voro temmeligen långt. — Derefter hem till nya byggningen. — Sednare mot natten spelade i den glittrande sjön det herrligaste månsken. I qväll flyttade flickorna dit opp i södra flygelsalen, och strax blef det mycket trefligt och lifligt der oppe. Jag mådde som perla i gull. De voro icke mycket generade af mig, ty de sade jag var så beskedlig. — Ah! bon ciel! —

    15. Lördag. Väderleken var vacker, hjertat fullt af fröjd. — På förmiddagen for morbror Lithén till Djupsten, och bland hans roddare voro Mathilda och jag. På Djupsten metade vi och fingo mycket fisk, så det var just en grannlåt, som morfar sade. — Vid hemkomsten hade både M. och jag blåsor i händerna. Hammarins hela herrskap åto middag hos oss. — Satte ut krok med gubben Drakabacka och Franz Lithén. Mot afton företog sig hela det stora sällskapet en lång promenad. Den skedde mot gamla stugan, Backmans dito, källan etcet. — Under vägen berättade jag för Mathilda och Johanna Svahn en saga och fick mig derföre af dem de vackraste åkerbären. — Man gjorde oss upmärksamma på den sköna naturen, men vi tyckte vi hade bättre att göra. Som vi suto och jag skulle med alfvar börja berätta, så kom Östman och sade: „lagen er opp å det strax!“ — Morbror Lithén reste hem för att snart återkomma. — Vi följde Hammarins hem till sig, jag bjöd min arm åt flickorna, och då sade de: „nu lefver aldrig Z. länge“. — Sent på aftonen kommo Josephine Calamnius och Emelie Backman hit från Harmonie {ett skepp}. — Josephines beskrifningar om högtidligheterna vid general exercisen i Jacobstad räckte länge och väl att tala om. — Ännu i afton stodo flickorna i det vackra månskenet på möljen [Stenkajen] och sjöngo, hvilket lät rätt bra. —
    De båda sistkomna sofvo i kabinettet bredvid Franzes och min sängkammare. Jag hörde hvarjehanda små hemligheter, hur den såg ut, hvad de tyckte om den o. d.

    16. Söndag. Vackert, något blåsigt väder. Med gubben Kempe seglade vi ut att vitja en långref. Mathilda var med, och tycktes vara road. Hammarins gjorde på f. m. en visit. — Till Hammarins på stor middag. Sedan man der sammastädes öfverflödigt mättat sin hunger, gingo samteliga unga och gamla att sofva middag. — Mathilda och Johanna Svahn sofvo i min säng, nbne jag sof för tillfället icke der. — Ensam vaken höll jag vakt om sju damer. Under tiden kom morbror Lithén och medförde ett bref från Mamma. — Kl. vid pass ½ 5 återvände vi till Hammarins, satte oss der i ring för att höra musik och dricka caffe. Emellertid kommo Collander och Lybeck och försökte sällskapet. — Då företogs hvarjehanda springlekar, quatre coins och andra. Det var mycket muntert. — Flickorna knöto. Jag knöt också om en sak. [Om Mathilda håller af mig.] Det ville ej slå in för mig, men när Mathilda knöt, då slog det strax in. —
    — Lybeck stannade nu hos H:ns. Jag låg med Collander. Hela afton var han mycket ostyrig. — Flickorna lågo hela raden syskonsäng. — En gång läto de dörrn stå opp. Då såg jag långs hela den söta raden. — P. S. Jag glömde säga, att vi i skymningen dansade en mycket rolig potpourrie. —

    17. Måndag. „Hemming är åter kär!“ — „Kuddon stanga mä“. — Om Flickornas musik sade Hemming, att det lät „jyssom tå kattona skrikar.“ — Vi voro nuförtiden rigtigt musikaliska, d. v. s. vi hörde mycket musik; i går aftse spatserade vi t. ex. hem från Hammarins en lång procession, under det stjernornas sång klingade i den gröna skogen. — M. och Johanna C. sofvo middag i mitt kabinett. Undertiden inseglade förbi Alörn Skonerten Bellona. På e. m. kommo till oss mycket främmande: först Morbror Berger och Marie B. sedan Hammarins hela skara; sedan Turdins och Sophie Backman. Således var der en artig samling i stugan på näset. Derföre skulle vi företa oss dans, och det gjorde vi i banco. Vänta! jag skall säga huru många vi voro tillsamman: jo, 13 gamla och gifta och 20 unga, Hemming oberäknad, summa 33 personer. Först valsade vi nere i stora salen. Sedan vandrade sällskapet dit opp i södra flygelsalen, — der satt herrskapet en stund, drucko bishoff, lekte o. s  v. — Der fick jag mig oförhappandes en kyss af Johanna Svahn. — Derefter valsades dugtigt och dansades en Svensk quadrille (med Rosalie). Det var en mycket munter och rolig afton. Sällskapet åtskiljdes först af mörkret, hvarvid vi följde Hammarins hem, jag ledande M. och Joh. Svahn. —
    Undertiden hade det blåst opp en stickande storm, som hven i alla knutar och gjorde den mörka qvällen mycket kuslig och ohyggelig. Flickorna voro rädda. Vi suto oppe i södra flygelsalen i mörkret, Franz och Mathilda lutade sig i ett hörn, jag satt på ett litet skrin bredvid, och de tryggade sig till mig. [Då tänkte jag: Ack, om du hela din lefnad igenom ville trygga dig till mig! Om jag finge vara ditt stöd!] — Stormen pep i alla knutar, Sophie Backman var ängslig för sina bröder, och så fort man slapp, så pujade [?] alla af till kojs. —

    18. Tisdag. Flygande storm. — Sällskapet satt inne på f. m. sydde, spelte boston o. d. — Jag berättade en saga om berganden i Harzwald. — Besök af herrarna från Hammarins. — E. m. Si je pourrai ecrire ma apremidi, je le ferai à la langue Française. Mais, la langue je ne comprend pas bien, et que je voulai y ecrire se ne fait pas ecrire. Nej, min stackars Franska stoppar inte. — Således till chiffre. —
    [Rosalie har varit mycket god och gynnat mig hela tiden, men i dag gjorde hon mig så glad. Jag hade i natt drömt att jag sof bredvid Mathilda, och se, det slog mycket snart in. Jag låg bredvid henne då de sofvo middag, men ingen blund kom i mina ögon. Och hur kunde den heller komma! Der låg hon så söt bredvid mig, att jag många gånger tänkte: Ack du der, om jag bara tordes stjäla en kyss af dig! Men jag var stilla som ett lam, fastän mina tankar flögo som blixten. Det vet Gud, jag älskar henne ändå så rent. Hon sof så godt, hvarje hennes andetag lyssnade jag på, och hade velat kyssa dem från hennes läppar. Du min goda, söta flicka!] Om jag ock lefde så länge, att dessa bokstäfver blekna af ålder, så glömmer jag inte hvad jag här omtalat för min kära dagbok. — 
    Mot aftonen reste Morbror Lithén och Bergers hem. Hos Hammarins. — Vi sprungo muntert i det gröna. Vi följdes hem af hela Hammarins skara och dansade i salongen hos oss en masurka efter Sophie Backmans musik. Mathilda mådde illa med hufvudverk och qväljningar. Hon hade förkylt sig. — I köket i halfmörker och höll vakt hos patienten.
    [Midt i ledsamheten var det så roligt att vårda henne.]

    19. Onsdag. Om morgonen narrades flickorna att Mathilda var värre, och dess roligare var det, då hon frisk och munter trädde ut ur jungfruburen. — Vals efter Sophie B:ns musik. Rensade stickelbär, och då kom Albert ifrån staden. Han var ej vid godt humeur. —
    Kl. 11 f. m. reste jag hem med Collander et Lybeck. Dertill föranleddes jag af några commissioner af Mamma. — På Kudnis var allt sig likt. Ärtskidor och vinbär i bästa flor. — Smultronen i aftagande, [?] stickelbär redan ätliga. Jag hemkom middagstiden; redan kl. 3 gick jag till Hindrik. Han berättade ett äfventyr, spektaklade öfver Alörn etc. — Till Lithéns (hos jungfrun på ärende) till Collander och till Calamniuses, medförande helsningar. — Kl. 6 om aftonen afreste jag åter med morbror G. Turdin, och anlände snart åter till det välsignade Alörn. [Glad att biljetten var i säkert förvar.] — Hammarins voro der; herrskapet drucko just då thé. — Albert var mulen. — Johanna Svahn halkade vid trappan. Albert berättade om 5 hemligheter som ingen skulle få veta. —

    20. Thorsdag. Klockan 7 på den vackra morgonen gjorde jag med Albert en rätt treflig visite, nemligen in till damerna i jungfruburen. Det var just roligt. Vi trakterade caffe. Flickorna voro så trefliga, att till och med Albert blef oppspelad och visade en tid bortåt ett solskensansigte. — Och, intet underligt, der hade väl mången annan blifvit på godt humeur. —
    Sedermera på samma morgonqvist skjöto vi till måls med bössa. Jag träffade på 30 steg. — Derefter spisades frukost, och sedan vandrade vi ut på flere nya vägar och kommo till Runeberg. Resultatet blef det, att vi samteligen åto med strykande aptit; huru det var med Albert kan jag likväl ej säga. Han var sedan helt mulen; satt i norra kabinettet och läste. — Om e. m. till Hammarins, och Albert med. Der satte jag mig och läste hårdt för flickorna ur Fadersväldet. — Vi suto deroppe i farstun, det var helt trefligt. Hur vi talte, så hade vi så när börjat gråta, ty flickorna sade: aldrig få vi så roligt mer. „Det är liksom det skulle ana mig att något händer, att vi ej under samma förhållanden komma till Alörn mer.“ — Oaktadt allt hvad jag sade deremot, så måste jag medgifva, att det förefaller äfven mig alldeles så. „— —  velamen tegent posteri dies“. — Hammarins skulle i morgon resa. — Albert afreste till staden och saluterade. — Innan vi gingo hem, gaf oss Östman ett spektakel. Han var klädd i negligée, lockar och shawl {schal}, satt i fönstret med den ypperligaste mimik och höll sina monologer om den söta naturen, om fader Antonius och om sitt thoddyglas. Morbror G. var fader Antonius. — Tal om gasten som Lovis Kerrman sett på Brunnsholmen.
    [Om aftonen satt Mathilda på min säng och Rosa. Nu måste jag bekänna hvad jag tänkte — om det är rätt gjort, då jag vet att Mathilda skall läsa detta, det vet Gud. Jag tänkte: hälften af hela mitt lif ville jag gifva för en sådan stund, om du icke gått bort, utan lampan slocknat öfver oss! — Så, tänkte jag. Men hon hade kunnat be mig bevaka sin bädd, och jag hade kunnat låta henne läsa min minsta tanke. Det vet Gud, hon skulle sofvit i en broders vård.]

    21. Fredag. Vacker dag. Promenad till Häggbloms stuga med fruntimmerna. I en al derbredvid skref jag två namn: M. L, och I. C. — på hemvägen mycket generade af den näsvisa påhängsna kon. — Jag glömde nämna, att jag äfven i dag fägnades med tillåtelsen att göra en morgonvisite och en Caffejungfrusyssla. —
    På förmiddagen satt hos flickorna och pratade. — Z. T. i en al nära stugan. E. m. Hammarins hos oss. Promenad till berget. Jul. — Der gåfvo flickorna namn åt Han aliminst prajarn. Jag hade huggit M. C. L. i berget. Johanna Svahn och Rosalie knöto om något omöjligt som slog in. Mathilda högg i berget — [sitt eget namn och mitt i chiffer. Hon var nu beskedlig. Gud förene de begge namnen.] — Samma afton skulle Hammarins afresa, det var ej liten sorg. Johanna Svahn och Mathilda greto. — Vi följde till H:ns stuga. Lilla Marie Hammarin gret bitterligen. —De afreste i förningsbåt och hade en lång tråkig resa. Flickorna voro nedstämda. Capten Lars von Platen stannade öfver natten hos oss. — Sednare på qvälln voro flickorna muntrare. Aftonvisit. —

Utsikt från Alörn.

    22. Lördag. Mulen dag. Det var väl tomare på Alörn, men icke tomt, nej visst icke, jag åtminstone hade sällskap nog, det inser du lätt, kära Pegasenhjelm. Till Runeberg. Sista Lördagen på Alörn var treflig och mycket rolig. Åter sof jag middag vid Mathildas sida, eller rättare hon bredvid mig, ty huru skulle jag sofva!] — Monsieur Platen ma questionné: ou avez vous dormi, monsieur Topelius? — A cettes paroles il rit insidieusement. — Monsieur Platen, j'ai lur repondi, j'ai dormi à ciel ouvert!“ — qui pourraitse tenir de rire? nous avon s de la peine à nous retenir. —
    Hindrik ankom till Alörn just medan jag satt och läste hårdt för flickorna. Underrättelse att Mamma är hemkommen. — Bostonpartie. Undertiden suto Rosalie och jag vid fönstret; talte om små hemligheter. — Sedan marqueur. — Morgondagens skilsmessa började ligga tung öfver gossen. Föga fattades att jag ej fällt en liten förstulen tår, när jag tänkte som flickorna: hit kommer du troligen aldrig under samma förhållanden mera, och så roligt får du kanhända också aldrig mer. Jag vet bara ett, som blefve mig ännu roligare; det ena vill jag ej tala om. — Nå, se ej mulen ut, var glad, min gosse, var glad på sista aftonen, glad som de andra. Courage! du måste ha courage! — På säng talte Hindrik och jag länge. — 

Sofven sött, sofven sött tipporna små,
snart skall en natt förgå
och snart vaknen ni gladt;
men den kommande natt,
då står ingen der mer
och lyssnar på er,
och ingen som hviskar:
sofven sött, sofven sött, tipporna små.
När vi se hvarann så —
det vet Gud. —

    23. Söndag. Med glad, vänlig himmel framblickade dagen, den dag, hvilken en tår gerna må förlåtas. — Var med Hindrik och sköt till måls. Till Runeberg med Hindrik att söka haror, men förgäfves. — Promenad med flickorna till Runeberg, gamla stugan etcet. för att rigtigt taga afsked. — „Få se huru stor lillprajarn är nästa år?“ sade flickorna. — Högg flitigt flere namn i berget, så att jag ref alldeles mina händer. De namn, som gifvit berget sitt namn, äro följande. R. L., M. C. L., I. S., I. C. C., C. W. L., H. B., A. D., C. E. E., F. C. L., och Z. T. [Dessutom Mathildas och mitt namn i chiffer]. Albert Dyhr och Calamniuses ankommo till middagen. En liten utfart till Harmonie, som så när blifvit för tillfället Disharmonie. — Om e. m. kom  M a m m a  o c h  S y s t e r  ut till Alörn, och det var roligt att se dem välbehållna hem igen. — Sällskapet satt mäst inne, spelte boston vid 2 bord etcet. — Hindrik och jag skulle skrifva verser inne i jungfruburen, men fingo ej tillfälle. — Tanken på afresan grep mig blytung. — Några rader vid trappan till öfra våningen. — I mitt sofkabinett skref jag bak luckan: „Ni tu fuisses, occubuissem. In te vivo, lux mea!“ — Och sedermera, på väggen till afsked: „Valeas, vita beata! In te vivit memoria, in te nunquam reditura! Vale!“ — Detta skall jag läsa om jag lefver och kommer igen sedan år förgått. Kommer jag icke igen, välan, då skall en gång en annan läsa dem som förstår Romarnes språk, och af orden skall han förstå mig. —
    Omsider, med sorg förutsedd, kom äfven han en gång, afskedets, afresans stund, och med tårar togs han emot. Mathilda gret, Johanna C. gret och — jag gret, gret sådana tårar, som jag ej på åratal gjort. Om du, min käre läsare, skulle få läsa i mina tankars bok som i min Dagbok, du skulle i sanning icke undra derpå. — Om jag gråtit för förlusten af en flygtig glädje, då hade du kunnat säga: spar dina tårar, min gosse, för något bättre. — Men jag gret inte för afskedets skull, icke för glädjens skull som nu var slut, jag gret för det att den aldrig kommer igen. — Utan en tår i ögat har jag mången gång rest hemifrån, sett mången glad tid ta slut; och med torra ögon for jag i sista somras från Alörn. — Hvarföre så? Jo, ty jag visste att jag skulle komma igen. Nu for jag bort från det kära Alörslifvet, från kronan af min bästa glädje, och visste jag skall så icke komma igen — derföre gret jag.
    Flickorna följde oss ut på möljen. Då foro vi, och det bar med god fart och fulla segel bort — hemifrån till hem. — På vägen sade jag icke ett ord.
    Ytterligare om Alörn.  Jag skall säga hur saken förhåller sig. Om jag stått i andra förhållanden med flickorna och öfverhufvud med alla, d. v. s. om icke alla varit så innerligen goda och egna, så hade jag icke haft så obeskriftligen roligt och icke en sådan saknad sedermera.— Jag må väl säga: det skall vara menniskor, sådana som vi, för att kunna ha så roligt. — Jag har observerat andra sällskapers förhållande på skären; särdeles herrarnas till damerna, och ingenstädes har jag på långt när till den grad som bland oss, funnit det som just är qvintessensen åt skärelifvet, den lilla gudinnan Trefnad. Men hos oss var ett lif som var lefvande skärelif. Ah, bon ciel, hvad det var för ett skönt lif! Hjertat spritter af längtan så ofta jag nu hädanefter tänker derpå, synnerligen på en och annan chifferscen. Hundrade, hundradetusende — — — englar! Att allt idet der nu är slut. — Nå nå, spring icke för vida; penna lilla, dansa vackert och svär och skrik vackert, Dagboken är en stor sqvallertaska, min vän, och hade väl hjerta att afslöja sina hemligheter för någon vän i viken. —

Adjö kära Alörn, min söta vän.
Laga att Pegasenskälm kommer igen.
Men framför allt, min söta du,
skall du bjuda hit ännu
pullorna små,
ge mej si, en två
till och med tre
äro de.
Oss allihopa
ska du hit tillbaka ropa.
Vi komma igen med gräset.
Adjö, stuga på näset
med din söta jungfrubur;
adjö, lill prajar, du din filur,
som flickorna valde till favoritdverg,
adjö gamla stuga, adjö Runeberg,
bär snällt i din stenhårda famn
de kära namn. —

    24. Måndag. Nu följer åter det gamla. Jag vore obillig om jag icke vore nöjd dermed. Men liten saknad månde mig förlåtas. — I natt fröso mångens fattiga förhoppningar bort. — Frosten skadade kornet. —
    Vantrefnad. Bjudning ut till Harmonie. — Reste kl. 3 e. m. ut från Åminne i Bergers slup till skeppet Harmonie. Der var mycket grant och elegant inredt. Kikade på Alörn. Lithéns kommo derifrån till skeppet och togo med detsamma farväl af Alörn. Då vi träffades var det som hade vi varit skilda i långa tider. Jag kände huru innerligen jag älskade dem alla. — Aftonen var munter nog bland det glada sällskapet. — Kl. 9 reste vi samteliga hem i samma slup, på hvilken resa Collander styrde oss helt knapphändigt förbi 2 stenar. Landsatt vid Åminnet och derifrån åkande. Åter frost om natten.

    25. Tisdag. Vidtogo vanliga sysselsättningar. Sophie hos fru Downer. Om aftonen Lithéns fruntimmer på Kudnis på en efterlängtad visite. Följde dem hem och spatserade. — En ny kattunge i gården som heter unga Jacobson. — Frostnatt.

    26. Onsdag. Städat oppe i mitt ungkarlsrum. Läst och arbetat. Om aftonen i L:s trädgård, der flickorna L. plockade stickelbär. Der var en blind fattig gumma och en flicka som bar en kattunge. Samma kattunge köpte jag för 12 sk., efter jag tyckte hon var vacker. I Stensalongen, der vi lekte med unga Tolfskillingen, gjorde den skamlöst nog en oartighet i min mössa. — Skadan neutraliserades med eau de cologne, som Mathilda var god och gaf mig. — Drack thé hos Lithéns och talte med flickorna om Alörn. Mathilda föredrar första Alörsresan, Rosalie den sista; jag vet sannerligen inte hvilketdera jag gör. Vi voro och besågo nya byggningen. Den blifver en krona på byggningsrådet von Hartensteins verk. Flickorna säga de äro rädda att något händer då de flytta in. Det bevare Gud. — Albert var utan humeur; han grubblar på en galen idé som visst ej blir af. [Hur god är ej den Mathilda! Hon vill göra alla till viljes.]

    27. Thorsdag. Plockade vinbär med Mamma. „Hvad kikar du efter“, sade Mamma, när jag satt oppe i mitt kammarfönster och såg åt L:ns trädgård.
    Bror Albert Dyhr har skänkt mig en nätt kikare, som just var en rätt tacknämlig present. — Bref af broder Jacobus Blank. — Erhållit sadel och mundering från Vintermakar Sadelbäck reparerad. Om aftonen hos Schale och sedermera hos Albert. — Den sednare var just vid tungt humeur. — Små pullorna såg jag ej till. —

    28. Fredag. — Allt varar vår vackra höst, klar och torr och treflig nog. Skörden är börjad; blifver medelmåttig; potates under medelm. —
    På e.m. hade jag besök af en kamrat, Fredrik Hedberg från Kimo bruk. Han satt hos mig en par timmar; vi rökte, åto bär etcet. — Vid det jag följde honom till staden vek jag in till Lt:d. Der voro flickorna jemte Albert och Logren. — De rensade bär. Logren var så förtjust, att han med möda höll contenancen, Albert och jag, vi gamla prajarena, gingo och gjorde våra cirklar långs norra stensalongen. Rädd för korgen. Det låts jag bara, ty för den är jag platt inte rädd. N:bne Jeppe är ingen narr och hoppar i galen tunna om han tänker på fästmö engång i verlden. —

    29. Lördag. Förmiddag: läste Grekiska. Visite af Logren. Jag examinerade hans hufvud enligt Gall, och se, det befanns att han hade organ för landtmäterie. Hemma hela dagen. Regn på eftermiddagen. Bekikade Lt:d, der jag såg att folk var ända till sent på aftonen. —

    30. Söndag. I kyrkan och afhört Neumans predikan. Commission af morbror Lithén till Blanken.— Spatserade med Fruntimmerna, hvaribland L:s. S. D. Tillika med andra kamrater, H. Backman, A. Dyhr, Logren, Lybeck, och Collander på visite hos Hammarins. Der var ett temmeligt sällskap damer (L:s) församladt. Fördenskull fingo vi, såsom vi speculerat, några små piruetter. Vi valsade, dansade Potpourrie m. m. Med fransysk quadrille bar det på tok. — På detta vis hade vi just en rolig afton och åtskildes kl. ½ 10, rätt nöjda med soiréen. —

    31. Måndag. Läst Grekiska. — Skrifvit en Ephemer. Skrifvit till Blank. — Vacker dag. Fördenskull ut att rida på vårt lilla sto. — Icke måtte jag gjort någon ståtelig figur. Jag mötte vid grind fruntimmer, och de roade sig åt mig. — Flickorna Calamnius, Carin Fonselius, Fruarne Ölund, Benzelstjerna och Fredrikson hos oss. —
    Följde damerna hem till staden. — Ena sidan af f. d. Calamniuses gård nedrifven. Den gården är bland de äldsta i staden.

    Nu är Augusti Månad förbi. Tack min goda vän för all din rolighet. Sommaren är med detsamma förbi, och hösten är ingången. Visserligen är denna årstid nu i början rätt klar och torr och treflig.
    Folket tackar Gud för en hjelpelig skörd, fastän kornet frusit. Samteliga må vi bra. Äfven för god helsa i landet må vi tacka Gud.
    Jag slutar nu detta häfte af min Dagbok med den önskan, att kommande häften måste blifva lika rika på allsköns glädje och lycka som detta häftet torde vara. — Tack vare den gode Guden, det har allt bra varit. Han leder vägarna, låtom oss vandra trygge. —
    Om min väg framåt återstår ett par ord. Jag är glad att äfven den gått fram och icke stått stilla. Jag har arbetat med god lust nog: min plan är att i höst studera de gamla språken, att nästa vår taga Stipendiatexamen och undergå Latinskt skrifprof. — Jag har mitt mål för ögonen; hoppas att icke falla och icke tröttna. Mätte det gå. Måtte min vilja vara så stark som den är god. Ty med viljans kraft följer förmågans.

Bed för mig; jag behöfver det. —
Bed, att det solsken som skiner så gladt
icke bebådar en kommande natt;
bed, att den lustgård der englarna bo
stormen förskonar och lemnar i ro.
Se, det är skönt när gull rosorna knoppas,
skönt att få lefva och älska och hoppas! —