FEBRUARIUS 1837.

    
    Vintern är ganska blid, klar och vacker, medeltemperatur — 8 gr. Cels. Min resa till H:fors har blifvit fördröjd af väntan på reskamrat, en ung Borg. — Jag vantrifves här aldeles icke. —

     1. Onsdag. 1 det klara vackra vädret promenad till staden angående brandstods handlingar. Stötte hos Lithéns tillsammans med Högdahl. Äfven af andra bestyr var jag occuperad. Samma dag gjorde vi en ganska fördelagtig handel, i det vi sålde Bäck hemman i kyrkoby åt en solid köpare, Sund, en byggmästare, för 2000 Rd., hvilket hemman Mamma för några år sedan skulle hafva sålt för 1666. Hemmanet har likväl sitt värde, ehuru det är litet, ty dess åker är af förträfflig jordmån. Contract afslöts, undertecknades och bevittnades. —
     S. d. e. m. kl. 4 reste Mamma och jag ut till Beckas för att mundteligen upsäga vår förra landbonde. Det var en beskedlig karl, som på denna lilla jordlapp födt hustru och 7 barn och dertill betalat ordentligt arende. Deras framtid vilja vi derföre betrygga och erbjödo dem till en början tak öfver hufvudet.
     Efter denna lilla färd besökte vi hemmet som hastigast och åkte sedan till Lithéns, der vi tillbragte en afton treflig som alltid. — Herskapet hade hela tiden den godheten titulera mig för hemmansägarn. Äfven Souper intogs. Äldre herskapet spelade boston, och vi andra — jag vet ej hvad.

     2. Thorsdag. Följande dag var ett jubileum för somliga.
     Enligt aftal, infunno sig redan på morgonqvisten flickorna Lithén och Josephine Calamnius för att lemna sitt biträde till de små arrangementerna för Mammas Uleåborgsfärd, såsom negligéer, hattar m. m. äfvensom vissa fransars hoptvinnande, hvari yngsta syster excellerade. Dagen förgick under historietters berättande, diverse små stadssqvaller och anmärkningar, och andra roligheter, hvarunder jag hade en rätt angenäm plats invid Sydvestra hörnet och svarta skåpet. Hejko förtäljer dessutom små munterheter och skälmstycken bland stora barn! Unga hemmansägarn var ganska belåten, — ehuru tid efter annan föga intressanta samtal om tyll och spetsar, om mönster och fasoner, om sitta väl eller sitta illa, om klä' och icke klä', och dylikt, voro å bane. — Om det sista hade jag dock något begrepp, proberte och fann, att hufvor och negligéer, hattar och turbaner, eller hvad det var för saker, klädde vissa ansigten ganska näpet och nätt. — Men timmarne åkte i galopp, och aftonen skymde. Då kommo fruarne från Lithéns och Turdins, bröderna Collander och Albert Dyhr till Kudnis för att afhämta de unga damerna. — Herskapet drack thé, betraktade Modemagaziner, och talte kors och tvärs. Men det ville nu ej rätt lyckas att sätta lif i ungdomen, jag vet ej hvarföre. Endast den yngsta ungdomen, lilla Lotta Nordberg var munter och yr, hoppade kring mig och sade att jag var hennes bästa morbror. — Slutligen gäspade fruarne, uprott skedde, och den roliga dagen hade en ända. —

     3. Fredag. Men alla dagars slut var ännu icke kommet. Under det jag kl. 9 m. i köket agerade en välbestäld knäckfabriqueur, så visade sig vid tåg-grinden lilla Thilda Lithén, convojerad af Albert Dyhr; sednare infann sig Josephine, men Rosalie kom först på aftonqvisten. — Samma arbeten, samma flygande timmar. — Under det damerna funno mina knäckcarameller, (hvilka jag med konsterfaret nit kryddat med canel, ingefära, muscotblomma och mandeltärningar, och hvilka dessutom voro tillredda af den raraste sockersirap) rätt delicata, så infann sig redan middagen. Äfven Caffet förtärdes med helsan, och arbetet fortgick under munterhet. — Slutligen om aftonen voro 3 alnar fransar snodda och 8 negligéer m. m. färdiga, hvilka sednare jag, som kännare, hade det nöjet att probera på hvilka hufvuden jag ville. — Men det trefliga fruntimmerscollegiet af en gammal och två unga och jag som öfverlopps och för närvarande membrum honorarium af det vackra könet, — detta collegium säger jag, blef påökt ett stycke längre fram på e. m. — Först mormor Wacklin, som åktes af Louise Kerrman; sedan Mamsellerna Sahlbom och Calamnius, hvilka med Mamma suto i yttre rummet, under det att ungdomen roade sig innanför. — Louise brydde mig, men jag spelade en högst oskyldig rolle dervid. — Flickorna gjorde hvarjehanda fantasieutflygter, under det de för tillfället, som sagdt, betraktade mig som hedersledamot af sin corps. — De sednare ankomna damerna, undant. Mormor, aflägsnade sig, hvaremot vår goda Rosalie kom efter sin systerkär. — Nu var jag rätt odygdig med negligéerna, flickorna skrattade, en munter souper intogs, och jag åkte hem mina damer — ah, blott en, en som var litet rädd och gaf en icke rätt billig lexa för en slänga vid storbron. — Adieu, små flickor! —

*) Här, likasom ofta, anmärkte jag huru olika dessa goda flickors stilla drömmar äro mot våra. — Som en lugn sommarqväll skall deras lif förgå, — vårt deremot skall vara passion och strid och seger. Och dock! är väl vår lycka så sann, vår glädje så ren som deras?

Här kommo vi äfven i dispute om rikedom, ty Rosalie menade, att det är för penningen vi träla och arbeta. Visst icke, sade jag. — „Men det är dock så. — Jag undantar ingen, ej heller dig.“ „Hör, Rosalie, sade jag, förakta skulle jag menniskorna och lifvet och dess möda för föda, förakta skulle jag mig sjelf, den stund jag ansåge penningen som mål för våra sträfvanden. En ömklig tröst, ett ringa hopp, en usel lön för arbeten och mödor! — Jag vet, Rosalie, att du icke talar om penningens värde såsom penning, utan såsom medel för vår existence, för den kära dyra födans skull. Då vore ju icke penningen ändamål utan medel. — Således vore då mat och dricka, grann rock och präktigt lefverne all lön och mening med svett och möda? Således t. ex. är det derföre som läkaren botar sin sjuka nästa, som presten undervisar honom, som embetsmannen tjenar sitt land? — (och köpman åter, hans gud är så ofta penningen!) — Nej, Rosalie, ´bort med denna usla sats som skulle smutsa menniskan i stoftet, bortskymma för hennes öga sanning och dygd och fosterlandskärlek och allt hvad hjertat äger skönast och ädlast i denna verld, och kasta henne i den usla egennyttans armar, der känslorna vägas efter guldvigt och lifvets mål efter klingande Riksdalrar!“ Rosalie blef likväl icke öfvertygad. — Men ingen lumpen penningkärlek låg i hennes mening, ty hon betraktade penningen blott som medel för en oberoende och lycklig existence, och denna, mente hon, är just hvarpå menniskornas diktan och traktan i allmänhet går ut. —
     Ifrån Lithéns skyndade jag ännu kl. 9 till Turdins för att afhemta Mamma. Min gode morbror G. W. Turdin var just hemkommen från Petersburg, och visste mycket att berätta om Spektakler m. m. — Hos Turdins befunno sig för öfrigt J. Lybeck m. fl. kring bostonbordet. — Souper intogs, och jag åkte hem med Mamma. —

     5. Söndag. Den unge presten Grönros predikade om Söndagen i kyrkan, hvarefter äfven Sv. Messa firades. På hemvägen från kyrkan den vanliga visiten hos Lithéns. Der befann sig nu unga Doctorinnan Frosterus, rödbrusig, munter och nöjd. — Det nya oket tycktes ligga fjäderlätt på hennes skullror. — Nyligen hade hos Hammarins varit fråga om att herskapet der skulle resa utrikes. „Får jag följa med, sade Johanna, får jag icke det, Svåger?“ — „Åh kors, genmälte Svåger Adolf, du skall väl ej fråga lof af mig utan af din man.“ — „Ja det är sant, sade Johanna, jag kom alldeles inte ihåg att jag var gift.“ — „Nu hafva vi två Doctorinnor, sade någon i ett sällskap strax efter brölloppet.“ — „Åh, mente Mamma, jag får väl lof att ge efter, jag som ingen doctor har!“ —
     Det unga herskapet hade först i förgår flyttat in i sina rum på Juthska sidan af Lithéns gård. — Nu följde vi unga frun hem och gjorde en visite för att se på rummen. Allt var nyss måladt, putsadt och i ordning, möblerna nya, och i det hela låg något ganska trefligt. — Treflig var ock den nygifta, och hvad skulle hon annat vara! Ytterligare, när vi kommo derifrån, gjorde flickorna, ledsagade af A. Dyhr och mig, en promenad åt norr.
     Om e. m. beslöto vi åtskilliga ungkarlar att, på Logrens inbjudning, besöka Smedsbacka. — Slumpen förde mig m. fl. på ditvägen, till Dyhrn; derifrån en ryckvisite inne hos flickorna som suto i skymningen. Icke gerna gick jag åter bort, medan bror Albert, som ej var belåten med visite och dröjsmål, skyndade på. —
     Hos Logren sammanträffade nu H. Backman, A. Dyhr, Z. T:s, Berg och Gyllenberg. Vi rökte, drucko thé, thoddy, och spelte vingt un. — Minus 24 Sk. — För öfrigt diverse historier. Bland annat om Thronföljarns affaire d'amour med la baronne de Kothen. — Äfven om det blifvande slädpartiet consulterades ifrigt.

     6. Måndag. Sötebrödsdagarne lida till slut. — Onsdag blir resa! Men till sista droppen skall nu fröjdebägaren tömmas. I morgan slädpartie till Harald! — Ännu i morgon lefva! — KI. 5 e. m. på en quasi-afskedsvisite till Calamniuses. Derifrån styrande åt vester, anträffade jag ett sällskap promenerande, Flickorna Lithén och Jeana Backman, convojerade af H. Backman och Collander. — Tal om damer. Jag hade gjort som barnen, „när jag ej får som jag vill, så vill jag icke!“ Likväl hade jag tänkt bjuda Josephine Calamnius, men flux kom Häradshöfding Nandelstadt och reste af med lilla Fina. — Mycket tal om slädpartiet. — Jag hade bjudit min dam vid första nys om partiet, — men min gode Albert hade varit försigtigare, och till förekommande af all repitition af Haraldsscenerna 1836, hade han gjort sitt anbud jemt ett år förut. — Dock är jag nöjd, endast jag icke behöfde spela en annans riddare. — Rosalie gick till Calamniuses, och fältet var fritt. I morgon! — Courage! — Ja visst, jag skall skratta, dansa och bullra af hjertans grund. Men du? — Jag är icke glad. — Courage! — Hm — och mins, som du, så skall äfven jag vara — Nå ja, för din skull då! — Första potpourrie! —
     Bättre sof du ej, ljufvare drömde du ej natten mot d. 13 Jan. 1836!

Slädpartie.

     Nu var det lif och fröjd, och alla små skuggor smälte bort vid skenet af de glimmande fönstren, vid det lifliga hvimlet på gården och vid det anade hvimlet derinne. En trappa upp lades kappor af. — Der befunno sig redan en skara herrar och deribland vår artige Wallenius — marskalken. — Caffe intogs genast. — Nu ner. — Jag dykade i ett haf af ljus och glädje. — Hvita gestalter, här och der förhöjda genom en svart men leende skugga, kransade väggarne. — Än var det endast en stilla rörelse, en dans i andanom. — Men musiken spelade upp, och se! nu började en af dessa ungdomsparoxysmer som, utgående från detta lifvets varmaste eldstäder, från 15 till 25 åriga hjertans fröjd, andas varmt öfver många långa och enahanda dagar som följa derefter. — Men — låt dem följa; nu dansa vi.
     Den gamla muntra valsen ****** spelade upp — H. Backman öpnade balen. Den lofliga gamla vanan att traktera fruarne med polonaise glömdes icke, ehuru den billigt eller obilligtvis lemnade valsen, denna det moderna nöjets alpha och omega, första rummet. —
     Nu borde jag väl för dig, min goda lilla ännu ofödda vän: „Framdeles“ beskrifva denna dans; med alla dess agrementer och alla dess hjertans dans som icke var den minsta dansen, ehuru Gudi lof våra Nordiska bröstkakelugnar stå under sträng brandsyn och derföre icke som de Sydländska spricka af hettan och tända eld på hela calaset; men som jag — tack vare min slägtskap med Tardif jemte andra små sysslor — först efter temmeligen runda dagars förlopp efter min lilla promemoria återkallar denna jubeldag i minnet, så — så får du vara nöjd med några få detailler — det är också nog, nog för dig, kära framdeles! —
     Damerna — summa illa deliciarum — voro följande: (utan rangordning likväl) — Rosalie Lithén *), svart, halfklar. Thilda Lithén, svart, molnig, åktes af A. Dyhr. — Josephine Calamnius åktes af Häradshöfding Nandelstadt. — Johanna Calamnius åktes af Borgm. Roundell — båda syskonen tyckas ha eröfrat åt sig rätt ifriga tillbedjare, och emedan både N:t och R:ll icke dansat förut, men nu rätt ifrigt arbetade sig in uti Terpsichores ädla konst, så tog man sig deraf anledning till hvarjehanda rätt luftiga förhoppningar. Emelie Lindqvist, som förra slädpartiet genom sin kära pappas nycker utestängdes från vårt nöje, var denna gången lyckligare och åktes hit af Bokh. Berg. Flickan var hvit, smärt och vek, samt mycket munter. — Sophie Olsson var icke här, emedan hon hade hvarken häst ej heller någon cavaljer, stackars flicka. — Mina Olsson åktes hit af Berger. — Samma lycka vederfors Thilda Mellberg och Thilda Lindqvist. — Men — jag säger osant — det var Gyllenberg som hitkuskade tvenne af dessa 4 snärtor. — Sophie Stenroth åktes af Logren, Stafva med sin Mamma. Louise Kerrman fanns på stället. Öfver hennes vackra ansigte låg ett moln, och solen sken blott, då och då deremellan. Lotta och Emelie Backman hade låtit mycket be sig — men gjorde oss slutligen den äran; spatserade hit. — Marie Berger åktes af Hindrik. Marie Hammarin af Ekberg. — Unga Doctorinnan Johanna Frosterus af sin herr m. — jag säger åter osant — hon åkte med syster Carolina, och unga Doktorn, som börjar taga sin beqvämlighet i akt, infann sig ett par timmar sednare. — Voilà les jeunes dames! De dansande cavaliererna voro icke många, men tillräckligt likväl för att bilda en rätt liflig quadrille. — Uti ett Potpourrie var jag nog lycklig att vinna unga Doctorinnans hand, och följden var att jag anförde potpourriet. — Henrik som tillställare var annars cardo rerum i dag och anförde merändels det unga gardet. Emellan danserna fjäskade vi med flickorna. — Här råkade jag ut för den nog curieusa beskyllningen, att jag talte osanningar hela qvälln, emedan jag beskyllde Bergen att hafva åkt omkull Emelie Lindqvist, — hvaraf han fann sig mycket smickrad. —

*) åkte med sin mor.

     8. Onsdag. Men Tiden flyr „som mellan blommor vågens dans“. — Snart nalkas åter ett „Lebewohl vergiss mein nicht“! och när skall jag få sjunga: „snart sällheten skall återkomma försigtigt min vän“! — I dag väntar jag min reskamrat Borg. —
     Kl. 10 var jag upstånden, munter och kry, och för den nära resans skull, blef icke denna efterdag, som vanligt hända plär, en odag. — Med Hindrik Backman och A. Dyhr en promenad åt söder, der vi dels i fönster, dels i det friska hvita, funno åtskilllga af gårnattens stjernor, ganska klarögda och glada. —
     Kl. 5 e. m. åkte med Mamma till staden — till Calamniuses, afsked, — vidare åt vester; mötte ett sällskap promenerande — följde, fick vid hängbron bud att Borgen var kommen — ledsen, ty jag hade gerna behållit denna afton för mig ensam — upsökte Mamma som var hos Turdins. — Der var Tante Emelie sängliggande, och morbror Gustaf sjelf hade hastigt insjuknat i natt. — Afsked hos T:ns. — Jag brydde mig föga om bror Borg utan echaperte till Lithéns — skämt och alfvar — railleri om trolleri med två speglar och ljus. — Hela 18 veckor — ack, de löpa nog fort. —
     Adieu. —
     Flickorna följde till Calamniuses — Johanna var stött emedan jag negligerat henne i går — blidkade flickan så godt jag kunde. Hem. Confronterade mig med Borgen, en välbeställd scholaris, sådan mon frère sjelf presenterade sig för 4 år sedan. — Kysste Mamma och sade godnatt. — Sof rätt godt.
     Men åter var det underligt. Oh, den ungdomen!

     9. Thorsdag. — Kommen var nu den dag, då jag för 27:de gången skulle vända ryggen åt det kära hemmet och för 13:de gången åter kuska dessa 48 milen igenom, som utgöra distancen mellan den stora verlden i H:fors, som för mig är intet, och den lilla i NyCarleby, som för mig är  allt. —
     Efter inpackning m. m. på afsked till staden — hos Turdins var patron allt ganska dålig — hos Lithéns var man munter — Rosa talte om något som jag skulle ta med mig, men hvad det var — det förblef en hemlighet för mig. — Så skrattade vi en stund, och kl. 1 sade jag le i dernier adieu, det sista lefväl — och gick. —
     Snart gingo ett par timmar — vi hade spisat middag — kurslädan stod förspänd — jag kysste min älskade Mamma — bjellrorna klingade — och borta var jag, borta från det kära hemmet, från den lugna hamnen i lifvet, åter gungande på verldens vilda böljor, der lugnet trifves blott i djupet — i djupet af ett fritt och gladt hjerta, medan derofvan på ytan stormar strida och orkaner rasa, och mången klen farkost spillras och går till botten, till lugnet dernere, efter hvilket han längtade. —
     Men courage, min gosse, courage! Verldens böljor skola ej hvälfva din lilla båt omkull, så, länge ett modigt och friskt hjerta klappar derinne. — Välan, det är min tro, och på denna tro säger jag mitt kära hem ett gladt, ett hjerteligt Farväl!

Resa till Helsingfors.

     Kl. var 3 e. m. när jag och min reskamrat Carl Borg, valedicent, lustigt trafvade ut genom Kudnis grind, genom bommen vid Norrtull, genom stadens trefliga gator, och öfver stora bron som utgjorde stadens gräns i Söder. — Vi åkte på med passabelt courage — fingo vid Ekola — en istadig kamp, med hvilken vi åtskilliga gånger med flit körde i knuten. — På samma håll uphunnos vi af C. Staudinger och Östberg, ett par muntra dansmästare, också på vägen åt H:fors. — Äfvenledes på samma håll körde vi omkull. —
     Vidare fortgick resan temmeligen muntert medan spefågeln Staud:r presiderade i vårt lustiga lag. — Östberg, fet och commod, prutade grufveligt med nattqvarteren och var illa till för mina beständiga oroliga opbrottsordres. Natten mot Lördagen tillbringade vi på landsvägen till Ö:s, stora grämelse. — Lördagen sågo vi en curieus annonce af Kempen, som varit så tacksam för hyggligt bemötande på en gästgifvargård, att han annoterade det i dagboken. På Kallinautio grälade Staudinger med gästgifvarfolket. „Se oli kumma, sade en käring, en mine ennen nähnyt temmosia koulupojkia!“ — „Koulupojkia? Huuti!“ sade Borgen, och blef mycket stött, under det vi andra skrattade godt. — Söndagsmiddagen spisade vi i Tavastehus, hvarest Östbergs tortknyte illa tullades. — En Grönlund, bekant till Ö., höll oss sällskap och bjöd oss till sig för aftonen. — Med möda afstyrde jag bjudningen. Efter intagen bastant laddning af portvin begåfvo vi oss af — reste genom följande natt, och klockan 8 Måndagsmorgon hade vår resa hunnit sitt mål, och Borgen och jag inåkte med klingande bjellror i

Helsingfors.