AUGUSTA.
{1837}

D u  s i l k e s n a t t!
                                   Ramido Marinesco.


    
    1. Tisdag. Simning vid Notvarpet — friskt bad: Trädkarl på f. m., föga efter mitt lynne sommartid. — Derföre minus.
     E. m. var hela brunnssällskapet, m. fl. församladt hos M:lle Forsberg. — Lithéns, Lindqvists, Juthbacka, o. s. v. Här speltes Cucu med smutsiga kort. Staudinger (item: jag!) i granskap af lilla Emmy. — Sedan vals efter guitarr. — Ahlund mycket beställsam pinade våra öron med sitt söndriga, jemmerligt skrikande positif; blef litet stött då vi icke brydde oss om denna kattmusik. — Lithénska damerna, m. fl. aflägsnade sig tidigt för att bivista det sista Pettersénska spektaklet som gafs till förmån för Crasfelt. Jag stannade. Belle aussi. — Borgmästarn och Emelie Lindqvist i ifrig dispute om spetsar till en tyllkrage — slogo vad — ville åtminstone — jag vittne. — Borgm. är mästare i att prata persilja i hvad ämne som heldst. —
     — Promenad till Juthbacka för att escortera damerna. Justus S. var mycket kär — sehr verliebt, wie man sagt. —


     2. Onsdag. Kl. 8 m. slumrade Carl Staudinger och undertecknad behagligt i våra bäddar, då vi med ett förskräckeligt buller upväcktes af de från brunnen återvändande Staudinger och Dyhr som ropade: „elden är lös!“ „hvar, hvar“ — „I stan — opp genast“ — „Håhå, för mindre bud!“ — „Nej, det skall bli dans.“ — „Hvar?“ — „Här. Dyhrn och jag ställer till. Vi skola dansa i Nysaln.“ — Genast upp och begära lof. — Lof ficks. Rummet besågs, skurning arrangerades. — Efter en stund återvände herrarne. — De hade fått lof på Juthbacka rummen; och så godt var det. — Med Calle Staudinger hos Collander och på Brunnsholmen der vi slogo keglor. —

B r u n n s d a n s  p å  J u t h b a c k a.

                              Efter behörig toilette ankommo Kudnäsarene kl. ½ 7. Lundmark brummade på oss. — ,,I hans tid läto icke ungkarlarne vänta på sig. Nu skall man blankas och kammas och borstas i en evighet — toupérn räcker i timtal — Till och med vid ingången måste man vara mycket försigtig att icke hela peruquen gör mössan sällskap då man af tager denna i farstun, o. s. v.“ — Valsen var knapt börjad då vi anlände. — Andarna voro muntra i qväll. — Localen mycket treflig. — Första danserna skedde i det kära dagsljuset, och hvarje damkorn på frackarna var synligt. Deremellan svalkade man sig på bron. — Carl Staudinger, ajusterad i Dyhrns något hängande frack, var min vis-à-vis. — Han gjorde sina skärningar kring Thilda Lithén. — Justus åter af alla krafter för Emelie Lindqvist — H. Backman förde ganska kort bud i qväll. — Tillställarne hade gjort sitt bästa, och bjödo till och med confect åt damerna. —
Aftonrodnad.
                              Thilda Lithéns ros. D:lle Sophie Staudinger, också en syster, en smula låghalt. — Marie Wennerholm hemkommen från Wasa, liten men nätt och behaglig. Emelie Lindqvist mycket söt. — Charlotte Favorin, dolce piano, som vanligt. — Mina danser voro följande:  W a l z  med diverse. — F r a n ç o i s e,  försummad af brist på vis à vis. — 3: F r a n ç o i s e:  Rosalie Lithén. 4: S v. Q u a d r i l l e: D:lle Sophie Staudinger. 5: P o t p o u r r i  e: Thilda Lithén. 6: F r a n ç o i s e: Charlotte Favorin. 7: S v. Q u a d r i l l e:
Månsken.
Lotta Backman. 8: W a l z: 9 damer. 9: F r a n ç o i s e: Emelie Lindqvist. Då kom ljus in och gjorde en underligt god verkan! 10:  S v. Q u a d r i l l e: Thilda Lindqvist. 11. P o t p o u r r i e: Charlotte Staudinger. 12: F r a n ç o i s e: Caroline Backman. 13: S v. Q u a d r i l l e:  Thilda Lithén. 14: W a l z: — summa 14. —

     Bland de af sällskapet, som icke dansade, förtjenar anmärkas gubben Wiklund, som väl trakterad lemnade och ligga på bron och bars hem. — I dag var det som Pettersénska harporna ljufligast klingade och med lätta takter och obeskriflig grace lekte kring våra öron. Om denna qväll var det som Ephemererna på melodien af en Pettersénsk Françoise sjöngo:

O du ljufva klang!
O du sköna sång,
som så mången gång
från min harpa sprang,
upp! och klinga än.
Upp och gläd oss än,
O du ljufva harpoklang
— — — — — — — —
Som en susande vind är din darrande sträng,
som en hviftande vestan på blomsteräng. —
Öfver klappande barm, öfver hjerta som slår
som en ande, melodisk och klangfull du går!

               ———

     Ja, vackra harpoklang, din sång var ljuf, som ett solsken och frisk som en flägtande vind. Drifvor smälte vid din röst och dimmor ljusnade. In i hjertat flög din eld, och sen den glimmat ut blef än ditt varma minne qvar. —
     Kl. var ½ 1 på natten, då fruntimmerna aflägsnade sig, och kort derpå äfven herrarne. — Den skymmande nattens tysta frid bredde sina dunkla vingar öfver de hemfarandes kappomhöljda gestalter, hjertats flammande lågor svalkades småningom, och blott den milda värmen qvarblef för lång tid derinne. Godnatt!
     C. Staudinger om T:da Lithén, som han fann vara den älskvärdaste på hela balen. —

 


Juthbacka gård.


     3. Thorsdag.  M a r i e. — F. m. till brunn, der jag träffade åtskilliga Marior. — Trädkarl. — Kl. 3 e. m. reste Calle Staudinger med sin syster Sophie. — Kl. 5 till Lithéns, presenterande en blommande ros. — Versöhnung. — Åter risk. — Kl. ½ 7 med Justus till Lindqvistens för att gratulera den söta lilla Emilia Maria.
     Juthbacka flickorna, Sophie Olsson, Charlotte Staudinger, Lundmark, voro der församlade i förmaket. Musik af söta fingrar. Beethovens vals i A moll, spelad med mycken expression. Min stora favorite, beau-tenebreuse! — Passopp, kort emellanåt. Justus gjorde kortkonster; jag vände noterna åt Emmy. „Du skall för gubbens skull lyssna mera på musiken“, hviskade jag åt Justus. — Pappa Isak trakterade oss emellertid med bishoff ute i salen. — Man hade också mig fram till pianot, och medan Lundmark ifrigt disputerade i salen, spelte jag några nya valser och annan persilja. Gudskelof, jag har ej hög tanke om min talent, synnerligen sedan jag hört Emmy spela. — Emellertid började det hällregna; vi pratade än en stund med flickorna, lånte parapluier och promenerade hem.
     Justus är nu helt verliebt i lilla Emmy, och hon är måhända icke utan grace för honom. —

Mitt ögonkast dig kysser
från hårets pragt till foten —
              Ram. Mar.

     Jag undrar om det är bättre att vara ensidig eller mångsidig i sina tycken? — — — Att vara det förra är visst större, ädlare, djupare. — Men der såra ock rosornas taggar djupt och smärtsamt. — Att vara det sednare, är lättare, friare, rikare och mera omvexlande — en låge, som flammar hastigt upp, slocknar snart, men glänser åter genast upp på ett annat håll. —


     4. Fredag. E. m. äfven f. m. Las Grannarne hos Lithéns. Just som jag med mycken pathos declamerade ett af Brunos tal, anmältes prostinnan Snellmans visite, och det blef ett hastigt slut på orationen. — Emot vanligheten litet orolig rymde jag bort, — roade mig en stund vid Turdinska pianot, echaperte derefter ut och anträffade vid Wennerholms, Charlotte Staudinger, Emmy m. fl. — Promenad alltså och hübsche Dank für das Letzte. — Nära Ohlssons uphunnos vi af Backman och Justus, som varit afundsjuke betraktare af allt detta, och helsades med rotting. — Snart derpå mötte vi Charlotte Favorin och Rosalie Lithén, med hvilka jag återvände. — Thé hos Lithéns. —
     Selene! — Selene!
     Obs. — Månens up- och nedgång utsättes icke dessa månader, emedan de ljusa nätterne förtaga dess sken.
                                                                                     Almanackan. —


     5. Lördag. Jag hade sofvit min morgonblund i god ro och spisade just frukost, då Justus Staudinger kom hem från brunn, med mycken ifver berättande att det skulle blifva ett

C h a i s e p a r t i e  t i l l  S u n d b y

för att följa Charlotte Favorin som i dag hemreser med sin pappa. — Tyvärr hade Justus redan fått en korg af sitt hjertas dam, som på pappas instruction svarat, „att hon var redan bjuden af farbror Lundmark“. Men L. hade bara sagt: „om Emmy icke får något annat anbud, så kan hon åka med mig och Juthbackaflickorna i vagnen“. — Collander åkte Charlotte Staudinger, Borgmästarn Johanna Calamnius och Marie Berger, Dyhr kuskade Lithénska fruntimren o. s. v. Jag och Justus åkte då zusammen. Vi voro 6 vagnar och 5 chaiser; en vacker rad. Hela Brunssällskapet och större delen af stadens ungdom. — Endast Hindrik Backman var hindrad, som det sades. — Framresan gick lyckligt och kl. 1 e. m. hunno vi Sundby, hvarest rummen redan voro i ordning, och nödiga arrangementer vidtagne. — Aldrig hade jag någonsin kunnat ana att Localen på Sundby skulle vara så treflig. — Vi uppehöllo oss i öfra våningen och dansade i södra salongen. — Golfvet var på sina ställen mycket ojemt, hvaraf hände, att först Justus och sedan jag i valsen och brådskan gjorde opåräknade knäfall för våra damer. —
     Danserna voro, så långt jag minnes, följande: 1: Vals. 2: Sv. Quadrille Caroline Backman. 3: Françoise: Thilda Lithén. 4: Potpourrie: Johanna Calamnius. 5: Françoise: Charlotte Favorin. 6: Valz. 7: Sv. Quadrille? (Rosalie Lithén). 8: Potpourrie: Charlotte Staudinger. 9: Françoise: Emmy Lindqvist. 10: Valz som var mycket öfverdådig. 11: Sv. Quadrille: Caroline Backman. — Det var mycket hunnit från 2 till 7.
     Musiken utgjordes af begge gapisterna W. och var mägta disharmonisk, men det gick ändå för fullt. —
Aftonrodnad — skyar — midnattssol. —
                                                                           Tractamenter voro Caffe med kringlor, bishoff, hjortron, Thé m.  m. — Midt under kalaset anlände på gården en vagn innehållande fru Kröger och yngsta D:lle Roos från GCarleby. — Lundmark, som i dag var mycket treflig och beskäftig, borgmästarn m. fl. ville hafva damerna in, men — förgäfves. —
     Flickorna, undantag. Thilda L., voro i dag mycket muntra och öfverdådiga. — Gömde unnan hjortron, funno 6 styfrar i caramellscouvert, tracterades med hjertan, burna på stänger m. m. — Sista danserna voro i synnerhet lefvande, och det föll sig svårt att sluta. — Annars stod thermometern å ena sidan? ? och å den andra + 4,22. + Det var nog högt det. — Justus gick och harmades. Lundmark berömde Emmy för honom, erbjöd en plats i sin vagn för mig, då J. skulle åka Emmy hem. — Olyckligtvis var vår chaise något skral och vår courtiseur obeslutsam. Vi åkte derföre äfven hem tillsammans, städse hafvande för ögonen en viss liten täck hvit duk i vagnen framför oss. Lithéns hade farit en timme förut på samma gång som Charlotte Favorin. — I inre kammarn på Sundby skrefs dagen upp.
     Calaset kostade 3 Rdr B:co per cavalier. —

E n  t i g a n d e  J u n i i n a t t  o c h  s l u m m e r  i  g r ö n  s k o g.

I skogen är det stilla,
och ingen vaka slår,
och ingen uggla störer
den tystnad som der rår.

Till sömns är ulfven vaggad,
och björnen gått till ro,
och hinden slumrar ljufligt
uti sitt gömda bo. —

Der susar ingen källa,
ej bäckens våg der ler!
och ingen vind der drager
sin friska ande mer. —

Och solens gyllne öga
och månens panna skär
och aftonstjernans stråle
ej blickar mera der.

Men dunkel famn du breder,
o skog! din blick är skum;
din sömn är djup som grafven
och ack! din sång är stum.

Dock ljusna skall du engång,
du natt, så djup, så lång.
Du ljufva morgonstjerna,
när vaknar du en gång?

          ———

     Vestanifrån kom vindens flägt, den sista i qväll, och drog med domnande vingar öfver skogens kronor och elfvens tysta djupa vatten. — Solen var sjunken ned under furornas mörka toppar — men än dröjde dess minne i aftonskyn och gjöt sitt glänsande guld öfver trädgårdens knoppande häckar. — Det susade sakta i poppelns löf — på afstånd hördes en röst som sjöng. — Men rösten teg, och löfven tego, och vinden hvilade, och skyarne bleknade i vester. — Godnatt, du milda qväll! Heliga, ljufva lugn! — Ack, dunkla, djupa lugn!


     6. Söndag. Afhörde Neuman. — Declination till Lithéns, der jag fann Louise Kerrman. — Herskapet från Harald och Lotta Backman spisade middag och tillbringade e. m. hos oss. —
Flickorna sprungo i trädgården och plockade blommor. Lotta räckte en förgätmigej — den skall i mitt herbarium. — Med Jacob Kerrman att simma vid Notvarpet — i parenthes sagdt och gjordt. —
     Sednare på e. m. visite af Lithéns, Charlotte Staudinger m. fl. samt borgmästarn, Lybeck, Collander, Hindrik, Åkerblom m. fl. — Det promenerades och gungades i trädgården, valsades och françoisades i Nysaln, der musiken præsterades af Charlottorna båda, Jeana Backman, Carl B:n m. fl. — M:lle Staudingers röst tog öfver alla de andra som tvärtystnade af bara förundran. — Åkerblom var mycket rolig i vals m. m. —
     Somliga voro alfvarsamma i dag, oaktadt alla mina små bemödanden att muntra upp dem. —


     7. Måndag. — Det led till realisation af herskapet Lithéns vackra reseplaner. Afresan var bestämd till i morgon, och stor inpackning förehades i dag. — F. m. Staudinger promenerade till Juthbacka, — och emellertid var jag med Mamma hos Lithéns. —
     E. m. kl. 4—5 hade vi just druckit vårt caffe och rökt en pipa derpå, då Blank och Woldstedt åkte in på gården. B. kom nu post festum alldeles. — Herr Amanuensen dröjde allenast en timme och drack ett glas thoddy. —
     Derefter kl. ½ 7 med Staudinger och den behörigt rakade och putsade Blanken till Lithéns på afsked. — Fröken Lagermarck. General Finkenberg m. fl. hinder för de resande. — Här suto vi en kort stund, och aflägsnade oss sen, för att ej vidare hindra bestyren.


     8. Tisdag. — Följande förmiddag satt jag hos de resande. Lilla Hillegard var i extas öfver sina många fästmän, hvaribland undertecknad. — „Jöns, kom och hjelp mig ett handtag.“ — Inpackadt var redan allt, det väntades blott på gubben som i går blef förhindrad. — Kl. 11 reste Hammarins och Marie Berger. — Kl. 2 dracks sista afskeds-skålen. — Gubben, Moster, Rosa, satte sig i vagn; Albert åkte Thilda ett par håll — vid Bergers hörn befants att man glömt passet. — Adieu, små pullor!
     Tomt var det nu i Hartensteinska huset, vagnarne rullade dånande öfver bron, och Collander „häng i!“ återvände från hörnet. — Tomt var det ock på Brunnsholmen; sista glasen hade blifvit tömda i dag.
     Kl. ½ 5 e. m. hade jag äran och nöjet att kuska M:lle Charlotte Staudinger till Harald, hvarest åtskillig ungdom var församlad. — Visite hos gumman Wacklin som var skral till helsan. —
     Vinbär i trädgården. — Charlotte S:r blef litet illamående, men repade sig efter en stund. Ungdomen dansade. Jag satt med min sjuka fot. „Det är i sorgen“, sade man, men det var dock misstag. — Efter en munter qväll åktes hem en mème compagnie och till ömsesidig belåtenhet. —


     9. Onsdag. — Vi suto just församlade kring vårt lilla middagsbord, då Helandrarne åkte in på Kudnis gård. — Gubbarne välkomnades af hjertat, middag fortsattes, pipor röktes, planer upgjordes — det promenerades i trädgården m. m. — A: promenad åt staden, der vi sammanträffade med en skara ungdom, och begåfvo oss i den vackra lunden på andra sidan ån midt emot Lithéns. — Charlotte S:r abcd i det gröna. — Vacker vue vid ån. — Hem — pipor och resonementer — O. Helander höll på att bli utestängd. —


     10. Thorsdag. Varm och vacker dag — ja, ganska vacker dag. —
     F. m. på språng för att bereda våra gäster det bästa sommarnöje vi ha att bjuda på — en Alörsfärd. — Mycket fjäsk för att få roddare, hvilket slutligen lyckades. — Kl. omkr. 1 infunno sig på Kudnis flickorna från Juthbacka, M:lle Staudinger och fru Lundgren *) (A:K:mpe), men vi sjelfve först sednare, hvarpå damerna satte sig att vänta, vi andra dinerade, och slutligen hela sällskapet kl. 2 begaf sig ut från bryggan gungande fram på det vackra vattnet. Men Justus Staudinger satte sig vid styret med mycket mod, och styrde midt på en annars välkänd hälla i Ragnörn, så att vi med plats kunde arbeta oss af igen. —

 *) och Mamsell Forsberg.

                                                                           Färden var munter och flickorna roliga. — Vid Läppogubben aftog jag hatten som gömde en hel rosengård. Det blef en åt hvar af damerna, men en liten blomma behöll jag än.
     Vi reste in till Lindqvistens på sista Styfvern. — Här voro gubben L:t sjelf, Emmy och alla barnen församlade, och välkomnade oss vid bryggan gladt och godt. — Lilla Emmy var vacker i dag, det funno vi alla, och så här i det gröna är det en ganska betänklig sak. — Ett, tu, tre var den gömda rosen i rätta handen, och Justus' såg mycket långt. — Ett lofligt spratt!  —
Vågorna gå.
                                                                           Nu trippade sällskapet in i stugan som var fejad och putsad och ganska treflig. — En stund suto vi då främmande, och pratade med gubben under det att Emmy som värdinna serverade det superbaste caffe, och flickorna förstulet väsnades ibland. — Snart skulle vi likväl ut, och hela det ungdomslustiga sällskapet begaf sig ut i det fria. Och nu bar det af genom äng och dal och i grönan lund. Det plockades bär och blommor — damerna fingo det bästa af allt. — Förlåt mig, bror Olof H. Det första fullmogna stora och röda hallonet, som du fann och gaf åt mig, det gaf jag genast åter bort åt Emmy; ja, jag syndade än mer, jag lät flickan tro att jag funnit det sjelf. — Vi besökte Runornas berg, — ej utan litet ondt samvete å min sida — källan, favoritgrottan, gamla stugan, Liselund m. fl. vackra och välbekanta ställen; — äfven den än onämda täcka löfsaln, som Emelie L. hade uptäckt och bett mig gifva namn åt. — I en af dess vackra unga björkar står nu ett MEL, det betyder på Svenska:  h o n i n g.
     Helandrarna tycktes trifvas bra. — Olof satt med välbehag i den mjuka ljungen vid grandungens början och rökte sin pipa. Calle H. och jag stodo vid bryggan och sågo utåt den vida lugna sjön, der solen glänste öfver ytan, och sakta, långsamt hvälfvande dyningar, likasom andetag höjde dess barm och vittnade om det lif som lefde i djupet än. — „Se! sade C., en bild af själens lugn.“ — „Ja, en sann, en obeskrifligt vacker och hänförande bild. Men ej en bild af det döda, qvalmiga lugn, som vittnar om ett stillastående — en dvala och försoffning i andens lif. Utan en bild af det lefvande, djupa, saliga lugn som bor i en stark själ. Se, huru ytan är glänsande lugn, men mägtiga fast stilla röra sig djupets vågor. Så är ock andens lif, och dess kraft är stor, fast den hvilar på ytan.“ —
     Men sällskapet hamnade sluteligen på Emilienburg. Der befunno sig förut G. Turdin, J. Blank, Beata och Lotta Backman. M:lle Öller hade undertiden ankommit till vår Lycksalighets ö. — Nu blef det dans — fruntimmerna bestodo musiken, och Charlotte Staudinger öfverröstade alla de andra. — Här blef valser, Françoiser, Potpourrier — Helandrarne voro muntra, alla muntra. Justus Staudinger i sjunde himmelen. När Potpourriet börjades, echaperte jag — qvällen var obeskrifligt vacker. — Promenad i grönt. Från kullen, der gamla stugan lyfter sitt gråa tak, ser man långt utåt hafvet öfver björkdungen nere i dälden derunder. — Jag älskar en vue som denna, och solens sken öfver hafvet, och qvällens lugn öfver jorden gör mig godt. Derföre echaperte jag. Men hvad jag då gick och tänkte, det talar jag om för skogen blott — mitt sakta hviskande sällskap — och — — och punktum.— Aber wenn du mich hörtest, du liebes Geschöpf in der ferne dort, es möchte doch meinem Gewissen ein wenig leid thun — Nicht wahr, lieber Wald! —
     Men snart var jag tillbaka igen, och dansen fortfor med lust och fröjd tills kl. 10 då vi fingo mörkt. — Då vandrade åter en corps till sista Styfvern igen. — Här var souper arrangerad för gästerna från staden. Vi åto och läto oss väl smaka, medan Emmy serverade, biträdd af jungfrun. — Händelsevis hade jag fått hennes sked, och roade mig åt Justus som ville byta. — Kl. var ½ 12 då vi sade farväl åt vår artiga värd och vår vackra värdinna. Derefter reste vi af med Collander vid styret. —
     Flickorna suto i båten, litet skygga på den dunkla sjön, och sågo upåt himlen, der stjerna efter stjerna blänkte och föll. — Caroline Backman ville gerna se ett stjernfall, men lyckades ej, ehuru jag räknade öfver 20 under en timmes tid. — Vi landstego vid Åminnet och promenerade hem. O. Helander fördjupade sig i en dispute med Caroline B., men Mina Olsson kom och stoppade sig emellan. Vi Kudnäsare följde till Tulln. Vid kronomagazinet hördes röster. „Det är tjufvar“. Nej det är bara jag. (Vår f. d. dräng Jacob, med sin unga Fru.) —


     11. Fredag. När vi i går aftse hemkommo, funno vi der Calle Staudinger som hitkommit i går e. m., men ej sluppit ut till Alörn. — Kudnäsarne voro nu 6 till antalet. Men Helandrarne reste i dag f. m. — sedan vi poculerat tillsamman hos Collander, dit Blanken förde oss. — Äfven hos Dyhr poculerade vi på f. m. och hade sålunda hvardera sin skäliga portion godt humeur. —
     E. m. skulle vi äta gässtrufvor, men sådana kunde för tillfället icke fås. — Vi ströfvade omkring i trädgården. Hvad var nu att göra? —
     Staudinger och jag togo ändtligen vårt partie och begåfvo oss till Charlotte Staudinger i öfra våningen hos Ahllunds. — Här voro Caroline B. och Mina O. — Vi drucko caffe och skrefvo charader:

Mitt första är ljust,
mitt andra är rödt,
mitt hela är förtjust
i något som är sött.

Justus. Men Justus visade charaden åt flickorna, som efter många fåfänga försök slutligen gissade på charaden och blefvo mycket förlägna; men jag lät mig ej stort bekomma. — En annan charade på Ahllund mins jag icke nu mera. Derefter företogo vi oss att dansa en Rysk quadrille efter flickornas sång, hvarvid tillgick bullersamt nog. Jag föreställer mig att Ahllund skall ha grumlat dernere. — Derifrån en promenad till Juthbacka. —


     12. Lördag. Det var en varm och vacker dag, sådana vi nu haft en lång rad. Unga herskapet Staudinger skulle resa i dag. — Charlotte åt middag och drack caffe hos oss, och kl. 2 e. m. rullade, efter många vänskapsbetygelser, deras trilla ut genom vår grind. — De sade sig ha haft mycket roligt denna sommar hos oss. — Vi hade dageligen varit i rörelse. „Nu, skref sedan Emmy till Sophie i Sthm, nu äro Staudingers resta, och allt är slut.“ Nbene danser — ?! —
     Nu voro således Mamma, jag och Blank ensamne på Kudnis. B. var nu rest till Oravais.
     Vårt folk höbergade på Alörn; Mamma föreslog att begagna tillfället och resa ut. — Sagdt och med nöje. Jag satte mig som andre roddarn till årorne, och i det vackraste väder gungade vi ut, kommo med plats söder om Djupsten och landade först på Wattuungarne, der vi intogo mellanmål i arbetsfolkets sällskap, samt rodde sedan öfver till Emilienburg, der vi funno Emelie Lindqvist och flickorna Backman. — Unga herrskapet gungade vid bron, då jag till Emmy öfverlemnade följande med vederb. undertecknades goda minne componerade billet:


     Söta Emelie!
Solblink.
                                                                           Du kan föreställa dig huru ledsna vi blefvo, då vi på återfärden från Alörn sista Thorsdagen funno att vi qvarglömt våra vackra rosor hos dig, der de visst äro i godt förvar, men ändå vissna. Var derföre så god, söta Emelie, och pressa och förvara dem åt oss, som härmedelst sända dig hvar sin liten kyss och alltid förblifva dina tillgifna väninnor

Charlotte Staudinger. Carolina Backman.

Bist du mein
Schatz nicht,
så kannst du es wer-
den — — —
Wirst du es
nimmer — —
so tanzen wir doch!
      Goethe.

P. S. Justus ber obeskrifligen helsa.

Utanskriften med Justus's stil bestod af följande gåta:

Fågel sjunger på grönan qvist,
på Lindeqvist:
Jag är en liten vacker fågel förvisst
som kan både spela och sjunga.

Och än vet jag ej min hjertanskär,
min hjertans kär,
om uti Lund eller Mark han är
och flyger långt uti skogen.

     „Ack hvad det var roligt“, sade Emmy först och las, utan att se på utanskriften. Trodde också allt i början. — Men Lotta B. var nyfiken, eller misstänkte mig — utanskriften lästes, med förundran först, sedan med högröd kind och ett långt „Aj“ — af vederbörande. Du hattest errathen, liebes Ding. Aber du bist mir doch nicht bös? — Nein, gewiss nicht, meine holde Blumlein, du. —
     Jag måste tillstå, att det var varmt i qväll och ändå varmast i solnedgången. — Flickorna voro utan bestämd sysselsättning, pratade, skrattade och vistades både ute och inne. — En kortlek låg derinne på bordet. „Så tänker ni om mig.“ Det var hjerter sjua. „Och så ni om mig.“ Det var hjerter äss. — Åtminstone ljög icke ässet — men sjuan? — Den som bara visste det! —

Promenader i grönt. —
Kl. 9 gick Emmy bort, och jag följde ett stycke. Es säuselt im Kronen der Baumen schon, die Schatten durchwandern den Wald. Der Sonne goldene Quelle ist heruntergegangen, die Sternen blinken im fernen blau. Es ist dunkel um uns, o Mädchen, schon; in uns ist das Licht verborgen. O lass es erscheinen, du liebliche Bild, in dir ist mein Licht von nun. Deine Auge glühet ja nicht, s'ist kalt, ich seh' es wohl, im Schatten des Waldes. Fühlt auch de in Hertz nicht mer? — Aber lass es erscheinen, das selige Licht der Liebe. — St! — es war ja mein Wörtlein nicht — es war ja das Echo nur, das falsch meine Rede nachamen wollte. —
     Doch schon bist du deiner Wohnung nahe — wo die Wellen, leise am Ufern tönend, mit stillem Gesang zum Bette dich singen und deine Träume begleiten sollen. Ich kehre zurück, aber du, ruhe wohl, du hübsches Geschöpf, du Sonnenstrahl — bey dir ist mein Traum. —
     Vom Himmel im Staube zurück, es ist die Gewohnheit der Menschen. [Elfva rader utstrukna i manuskriptet.]
     — Jag erbjöds att stanna öfver natten, men rodde Mamma hem kl. 10.
     Obs. Men vi vilja låtsa som det sista här på andra förra sidan vore osagdt. Det tänkte jag visst icke då, och icke heller sedan i grannskapet af „de gröna dagarne“. Det är först sednare som en ond engel hviskade i mitt öra: Märk! — Süsses Bild! wie du da in dämmernde ferne stehst mit rosigten Wangen, — verzeihe mir du! Verzeihe mir nun was jüngst die bösen Geister, die versuchende Stimme der Jugend ins Ohr mir flüsterten. Denn da — im Tage der See und des Waldes — da war bey dir meine Seele ganz — ja! ja! Glaubst du mir nicht? Frage deine eigene Erinnerung nur, und den Räumen nur, die da, mit deinem feinem Nahme pahlend, überall meinem Worte seines stummes Zeugniss leisten können. —
     

     13. Söndag. Okyrka. Promenad i trädgården m. m.
     Kl. 1 med Dyhr (och Blank) till Alörn; till Emilienburg. — Emmy var der — Caffe — sedan promenader i grönt. Till sista Styfvern. — Gubben var munter och treflig. — „Vi skola väl se oss litet omkring“.
Solblink.
„Ja, må göra“. — „Emmy, du kan följa med; tag bara en shawl på dig, min flicka, det blåser litet från sjön.“ — Also wir gingen. Lotta Backman också med, men vid litet konstigt humeur. Huru vi gingo så blef Lotta alldeles trött, satte sig, och var omöjlig att få längre. Förgäfves bådo vi, förgäfves Emmy. — Adieu då. E. knäpte sin lilla mund, och vi återvände till sista Styfvern. Här suto vi nu ganska länge, drucko bischoff och hade muntert, medan samtliga tre systrarna voro en smula alfvarsamma och bedröfvade emellanåt, när de mindes att de ännu i afton måste säga adieu åt Ahlörn.
     „Adieu, bästa farbror. — Adieu. — Adieu (mein liebes, hübsches Kind!) En lycklig återfärd och lagom ledsamt efteråt!“ —
     Adieu också, mon plaisir, för en lång tid. —
     Kl. ½ 9 tillbaka till Emilienburg, der vi funno fruntimmerna en smula stötta öfver vårt bortadröjande. — Drucko thé. Äfven från E.burg flyttade man nu tillbaka till staden. Adieu Alörn! du har en annan couleur verd nu än förr — Verd aussi! — Sång i båten. — En annan båt rodde några 100 famnar framföre oss. — Vi kommo lyckligt hem. —


     14. Måndag. Här följer nu en rad af monotona (några få polytona), ensidiga, ibland litet toma, men visst icke ledsamma dagar. — Idag regn och storm. Svalorna hafva flugit från Ahlörn, det betyder höst. — Hemma. Trädkarl med Mamma och Blanken. Stor otour. — 220 points pointen= 0 —


     15. Tisdag. Storm. Vågorna gå. —
     Afton: hos Turdins, hvarest Morbror Gustaf, Collander, Lybeck och Blanken gymnasticerade. — Jag spelte: Webers sista tanke, m. m. — Jag har glömt berätta att Hindrik är rest till Stockholm, dagen efter sedan Lithéns reste. — Jag skötte nu hans observators platser vid fönstret. —
     I dag torde Tante E. och Lithéns befinna sig på ångfartyget.


     16. Onsdag. Klar och varm himmel. —
     Vi suto vid middagsbordet, då ett bud kom från Lindqvists. „Mamsell Emelie skickar här böckerna som hon låfte.“ — Ah! Selene, Journal für Deutsche Frauen och hennes Minnesbok! — I Söndags på Alörn bad jag derom. — I Minnesboken voro en mängd verser till det mesta af flickor. — Logren hade dock skrifvit en pathetisk vers på Tyska:

Willst du mit reinen Freuden dich erqvicken.
So freue dich der blühende Natur.
Dann soll                    dich entzticken,
Das Abendgold. die blumenreiche Flur.

Och en dito på Svenska. — Nu är det att hitta på något vackert. — I Selene låg en mycket vacker pressad Melist, som jag uptog i mitt lilla Herbarium. —
     E. m. med Blanken visite hos Lundmarks. Der voro ej de som vi räknade på, Lindqvists hade främmande i dag. — Neuman var der. Lundmark bjöd till att roa oss och ropade in Axeliana och Thilda Mellberg, hvilka med accompagnement af hans egen fiol spelte Petterséns Françaiser som leto mycket väl. — Thilda M. spelte också andra stycken, med mycken fermeté och säkerhet, men ej med den expression som Emmy. — Herskapet Tingelund från Wasa ankommo till staden. —


     17. Thorsdag. Med Berger, Häggström och Blank ut till Djupsten, der B:s folk bergade hö. — Vi skötte våra metspön flitigt och gjorde god fångst, mest mörtar, nedan om hvarfvet, några famnar från land. — Spisade sedan naturligtvis stekt fisk till qvälln — hvarunder Berger trakterade oss med muntra historietter. Kröpo sedan välbehållna opp i en hög säng, der mitt namn stod skrifvit från år 1831.  —


     18. Fredag. — Vaknade på Djupsten — ströfvade kring holmen. Metade, men fick ej annat än girsar i mängd. —
     Borgmästarn och Blanken resonement om våra flickor. — E:ie Lindqvist, mente Blanken, skulle bäst passa åt honom. Non, monsieur le Bourgmestre! — Point pour vous. Fullmånan sken öfver sjön — Midt i de rörliga vågorna natt var månelden lös, och fladdrade der, alltsom ytan rördes, i gullgula glänsande flammor.
Vågorna gå.
Der stod i det skumma djupet en colossal pyramid af skiftande guld; dess bas var den mörka massan af landet och dettas bugtiga stränder; dess mellersta del glänste i sjön till oändelig längd — dess capitél var längst ned under fasta landets aflägsna strand, och på dess spets låg ett gyllne klot, dess höjd och dess ursprung tillika, dess källa och dess fullkomning, dess alpha och omega — såsom här nere det evigas radiation, och hvarje stråle af dess ljus pekar på höjden igen, der den föddes och utgick och åter skall ingå när stunden blifver att slockna och dö och försvinna.
     S. d. var Caffée hos Wennerholms för Tingelunds. Mamsellerna T. hade spelat snällt. Collander och Lybeck hade sednare infunnit sig och sällskapet hade dansat efter piano. — E. Lindqvist var ej der, emedan hennes öga var sjukt. —


     19. Lördag. Fortfarande på Djupsten. D:lle Häggström och fru Lundgren (H:ström sade: Mamsell Lundgren) samt moster Berger kommo dit ut. Vi metade girs till många hundradetal och satte dem lefvande i en tunna med vatten, hvarifrån större delen af förseende spildes i sjön. Återfärd kl. 8 a., hvarunder jag berättade sagor för fruntimmerna som voro mycket muntra. —


     20. Söndag. I kyrkan. Afhörde Fonselius.
      E. m. promenad med A. Dyhr genom staden, åt Brunnsholmen, m m. Allestädes var mägta ödsligt och tomt. — Visite hos Jeana Backman, musik. — Sedan hos Collander, der Platen för J. L:ck, borgmästarn m. fl. utlade sina vackra äfventyr i yngre dagar. —


     21. Måndag. Albert Dyhr hade haft bref från Lithéns som under resan blifvit uppehållna af vagnen som gått sönder. — Albert reste nu till GCarleby, och skulle under vägen vika in till Staudinger. Billet till Justus, med diverse notiser tjenliga att upväcka jalousie. —
     S. d. A. Med Blank hos Morbror G: — Musik m. m. — Observatorium vid fönstret. D:o vid fram- och återresa. — Men ingen liten aftonstjerna kunde i dag uptäckas. —


 


Ragnörn fors utanför Kudnis.
[Notera byggnaden till vänster om forsen!]


     22. Tisdag. F. m. Dagbok med mycken flit. —
     E. m. Med Mamma ut nedåt Ragnörn att meta. Fångsten var väl ej rik, men dock någon. — Oräkneliga löjonstim lekte invid den lugna ytan som stundom liksom kokade vid deras hopp. — Stekt fisk till souper, allt egen fångst, abbor och mört.


     23. Onsdag. F. m. Mete med Blank i och nedanför Ragnörn; lyckades bra nog, så att vi hemförde kokfisk. — E. m. åter mete ensam, med mindre fångst. A: Promenade till staden. Musik hos Turdins. Morbror vill alltid höra Webers sista tanke. — Promenad på Storbron i skymningen. — Lundmarks voro i qväll hos Lindqvistens, och der musicertes mycket. — Möte med de återvändande.  —
     Mycket tomt i allmänhet — fortfarande intresse på ett annat håll.


     24. Thorsdag. Omsider ville Blank och jag realisera vårt till Justus Staudinger gifna löfte, och begåfvo oss derföre i dag kl. 10 f. m. på väg till:

K r o n o b y.

                                                                           Resan gick lyckligt, utom att vi af misstag åkte förbi Abbors gästgifvargård och blefvo utan middag. —
Prom. på sand.
Kl. 3 e. m. (således 4 ½ mil på 5 timmar med egen häst) åkte vi in till Staudingers, som bo nära K:by å ett stycke från vägen. — Gossarne voro ute att jaga. Fruntimmerna emottogo oss mycket artigt. — Vi drucko caffe och thé, åto bär i trädgården, talte om N:by — souperade, — lade oss. Kl. 10 kommo gossarne hem, lastade med 4 haror och togo oss muntert på säng, der vi lågo i förmaket.


     25. Fredag. Kronoby. — Regn och mulet väder. Inga agrementer i det fria. — Charlotte S:r har ett pianoforte, nu något ostämdt, present af Melachapitoff. — Musik och sång. — B. reste till GCarleby. — Undertiden trädkarl med gossarne.
E. m. besök af F. Östring, pietist och Trappist för det mästa. — Äfven Fejo, den oefterhärmlige, nu alfvarsam, med undantag af en och annan enstig. — Skrapnos, thé och thoddy. — Musik nere i salongen. Berättade sagor för fruntimmerna.


     26. Lördag. På morgonen besök på hospitalet. Der ser rysligt ut, svart, smutsigt, mörkt, ungefär som ett dåligt fähus i det inre. Varelser, hos hvilka endast gestalten erinrade om något menskligt, bebodde dessa bås, jag kan ej annorlunda uttrycka mig. Somliga gingo lösa, andra voro instängda i sina mörka hål. Somliga sjöngo, andra pratade, andra skrattade ouphörligt.
Promenader på sand.
För närv. finnas här 16—18 sådana olyckliga, och stå under öfverinseende af Länsman Hellberg. — En egen känsla af betryckning tyngde dessa dystra boningar. Den försvann vid utgåendet i den fria soliga luft som var den skarpaste contrast mot dunklet derinne. — Dunkel, ack! icke i rummet blott, icke öfver materien blott, men i andens riken, i själens herrliga, nu förvirradt verkande organism, o Gud! — Ej den mask som kryper i stoftet, ej den svamp som ephemerisk upväxer ur jordens afskräderi, ej den fattigaste organism, är så usel och fattig — som dessa. — Sjunken från Intelligensens ljusklara höjder till det sorgliga djup, der instinkten medvetslös verkar, och förnuftet slumrar sin oroliga sömn, vore det långt lyckligare att sjunka ännu blott ett kort och hastigt steg  u n d e r  den jord,  ö f v e r  hvilken ingen sällhet blomstrar. — Sjunka? ack nej, att  s t i g a,  att hinna sin höjd igen, sin ursprungliga klarhet som skymdes men icke tillintetgjordes af jordens skuggande dimmor.
     Bekantskap med befallningsman Hellberg, ganska hygglig man. E. m. hos samme Hellberg, der vi drucko thé och thoddy medan herrarna spelte trädkarl. — Studerade derunder Schillers andeskådare. — H. är road af läsning. —
     Kl. 9 återfärd till Staudingers, stakande öfver den grunda, nu månglänsande ån. — Druntus — hä en tokan Druntus, sade drenggossen om pigan.


     27. Söndag. Superb resfrukost. Doct:nan S. har trakterat oss med ett godt, icke fint, men mycket smakligt bord hela tiden. — De yngre gossarna voro resta till skoln, 3 flickor hemma; den yngsta hette Lovisa. — Jag glömde säga att vi i Fredags på qvälln valsade rätt muntert efter pianot. —
     Oaktadt herrskapets artiga och välmenta bjudning, afreste vi åter kl. 10 f. m. och kommo kl. 3 utan äfventyr hem igen till
     K u d n i s.  Der var allt bra, undant. Fanny som var litet sjuk. — Tidningar, Caffe. — E. m. visite hos A. Dyhr. Tomt. — Krusbär i fåfängan, der ett sällskap bourgeoisie dansade, flög och väsnades. — Gräfde bland gamla böcker i en skräpkammare, fann deribland några goda Tyska Classiker. —


     28. Måndag. Rusk, Storm, regn m. m. mindre trefligt. — General Finckenberg med sin Tullskuta hade värsta känning deraf, blef vid inloppet till vår hamn confunderad om kosan, dref på land och måste kapa masten. Kerrman, Lundmark m. fl. reste genast ut, hjelpte honom till lands och förde honom med sig till staden. —
     E. m. Jeana Backman hos oss. Aftonpromenad en corps först, sedan seul. Ingenting får jag se af hvad jag heldst ville se. —


     29. Tisdag. Kl. 11 f. m. Blank och jag i en båt, Turdin, Stromberg och Platen i den andra, ut att meta. Klen fångst uppe i ån. Bättre vid Bromans hälla vid Bäckbruket. — Landade kl. 2 på Socklot sand, der eld upgjordes, fisk kokades, öl och porter klunkades, pipor röktes m. m., ett ganska trefligt kalas i det gröna. — Sedan åter metning med mindre riklig fångst till kl. 7 e. m. då vi rodde hem. Hemkomna funno vi der A. H. Backman och fru Downer, som drucko. Courtiserade dem en stund, promenerade sedan kl. 8—9 åt staden, såg åter  i n g e n  (tror jag), men varsnade deremot från Stora bron en eldsvåda i söder. Skrämd af fruktan att det möjligen kunde vara på Harald, skyndade jag på vägen ditåt, men möttes af den underrättelsen, att det var en bastu nära Forsbacka som seul sprakade i den skumma qvällen.


     30. Onsdag. Omete, d. v. s. med dålig fångst.
     E. m. en skön sak:  M u s i k  h o s  L u n d m a r k.
     Bjudning för Finckenberg. På ditvägen kl. 5 e. m. blef jag storligen förvånad, seende min högst oväntade Aug. Essen i Borgmästarns fönster. — Fönstret öppnades. En effet, lui même — kommen på visite för ett par dagar. Han följde Häggström till Lundmarks, och der träffades vi ordenteligen. Med honom var en yngre bror, Wilhelm.
Harmonisk regnbåge. Solblink. —
                                                                           — Hos L:k var ett valdt sällskap — deribland vår lilla Alörssvala. Musik. Ah quelle musique! douce, profonde, charmante, brillante, ravissante, retentissante, touchante — O la musique, la musique! Emmy och Thilda Mellberg spelte sin Hertziska Rondo och Moscheles Adagio begge för 2 pianoforte. Det är något eget, obeskrifligt, underbart, i dessa stycken — kanhända är mitt öra bestucket af mitt öga — men också som opartisk skulle jag förmodeligen vara lika „uppspelt“. — Utom dessa begge, af hvilka jag vill kalla det första ett  s o l a r-, det andra ett  l u n a r-stycke, spelte flickorna många ouvertürer m. m. till allas vårt nöje och belåtenhet. Finckenberg, den gamle Finckenberg, gick och gnuggade sina knotiga händer, smickrade flickorna och tycktes vara helt lycklig. — Sundius pratade ouphörligt och fick slutligen, midt under det bästa, gubben Lindqvist i ett hörn, der han, till dennes obeskrifliga pina, öpnade en mycket liflig conversation. Äfven Kerrman och Häggström kunde icke tiga, oakt. L:ts ouphörliga: sch! sch! —
     Mellan förenämnde Uraniska stycken och ouverturer, klingade lustigt en vals af piano och fiol. — Cavaliererna voro få, men ifriga. Snart var likväl den glädjen slut. Talte med flickorna om musik m. m. — om mina Ephemerer; Caroline Backman begärde dem, Emmy begärde dem. Obeskrifligt gerna — För ögon som edra flyger pennan så lustigt och lätt, men rummet är fullt af rosenessence, säger M:lle Bremer: +33! — Ostindisk temperatur! — O la jeunesse, la musique, l'amour!
     Den gamle Frg var, som sagdt, högst artig; Damerna voro gågna — vi sjöngo „vår värd och vår värd!„ m. m. Sundius sade: „Generaln är så god och helsar på mig på Domarbacka. Jag skall säga, der är jag intet så Fnuskenbarka heller, jag.“ — Men när Frg for i L:ks vagn, tog han flickorna Lindqvist med sig, ville sätta sig på vis à vis sätet, men satte sig slutligen bredvid Emmy — Oui, mon general!


     31. Thorsdag. — Vacker, solklar dag. — Omete. —
     — E. m. Drack Essen Caffe hos mig, satt en stund uppe på vår kammare och reste sedan till Wallenius i Jacobstad. —
     Aft. Efter diverse promenader, slutligen thé hos J. Lybeck, med Dyhr, Collander o. fl. — Lithéns roa sig nu som bäst i Stockholm. — Laterna Magica m. m. Optiska vinklar i sned direction åt sydvesten. —

———

Bist du entflohen, du liebliche Ton?
Himlisches Stimmchen! ach bist du entflohn?
                                   Selene. —

Du silkes snara,
Du fina natt!
                   Ram. Mar.

Skön är din röst, när du om fältslag talar,
o Ormesinda! — skönare om kärlek!
                                   Ram. Mar.

Som en susande vind är din darrande sträng,
som en hviftande vestan på blomsteräng!
                                   Ephemerer 1837, Aug.

Och hinden slumrar ljufligt — — —
                                   Dagbok sid. 122 [III: 148].


Ur djupet qvällde dina strängars klang —
till höjden har du längtat —
                                   Dagbok sid. 97 [III: 117].

Somnat har dagen nyss,
solen har sjunkit ren,
döende strålens kyss
färgar med rosigt sken
randen af aftonskyn.
Susande vindens flägt,
slumrar med vingen bräckt,
stilla vid skogens bryn
går öfver furans topp
gyllene månan opp.


Topelius dagböcker (1921) tredje bandet första avd. utgifna af Paul Nyberg.


Nästa månad: September 1837.
(Inf. 2004-08-26.)