AUGUSTA 1838.


    — — — I nästa vecka skall det spelas Comedie hos oss — — — Eller hvarföre har jag inte själf tänkt att — — — öde, fatalité, otour, eller huru alla de titlarne heta som man tillägger sin egen dumhet. —
    — — — Har jag inte sagt att ni är en Engel? —

Wehringer i Fästmön från Hufvudstaden.        

Man nu i alla Sqvallerklockor klämtar
om en theater i NyCarleby —

Ephemerer 1838.

    — Hvad alla tungor vånda och beskrifva — du vet, käre läsare, att jag menar ångfärden —

Ephemerer 1838.        


    1. Onsdag. Essen reste åt Lillkyro; Hejko bestod en champagnebouteille som medtogs. — Arrangementer här på Kudnis. Lindberg var jemt i verksamhet, — flickorna fingo sina rideauer färdiga. — Theatern togs i ögnasigte äfven af Hedberg sedan vi simmat tillsamman. — Kl. 7 börjades Repetition, denna gång med ljus och fulltalig personal. Alla kunde — allt gick bra — vi voro förtjusta i hvarandra och i oss sjelfva. —


    2. Thorsdag. Catharina. Mamma hedrad blott med ett skott, men många hjertliga gratulationer. — Alla festiviteter sparas till i morgon för vår Professorska. Det är ingen lätt sak att för henne dölja alla arrangementer; „jag kunde intet alltid vara döf och blind, när alla sprungo ifrån mig“ sade hon efteråt. — Små flickorna och unga baron lupo jemt och samt på theatern. — Tante Backman såg äfven i dag på vår  G e n e r a l  R e p e t i t i o n, der vi med bästa flit sökte förbättra våra brister. — Minnas dåningsscen är svår, wie gesagt — Wehringer skall bära sig åt passioneradt och fjolligt på en gång, — liksom han i pjesen öfverhufvud varierar mellan ett får och en förnuftig karl. — Men här lemnar jag med allt skäl det fjolliga åt sido att åter här  l j u g a  p a s s i o n, det går af sig sjelf, jag vet ej hur det kommer sig — men som det vore smordt. —
    Om afton försad jag mig. „Det kunde ju bli ett par af er begge“, skämtade Moster. — Då skulle visst Ryttmästarn söka göra sina rättigheter gäll — — — ack så klokt, sade S. —


    3. Fredag.  M a r i a. Gratulation. Arrangementer. Allt i ordning, bänkar, rideauer m. m. — Augusta Åberg högst behändig i att anbringa vackra ornamenter.

F ä s t m ö n  f r å n  H u f v u d s t a d e n.

    Bjudne åskådare: Endast få. Lithéns, Lindqvists, Turdins, Calamniuses, Fru Dovner och A. H. Backman. — Samling på Caffe. — Toilette. Dyhrn (Konrad) brände mig i håret, högst modernt och högst fult, — derföre alla lockarne strax åt fanders när jag såg mig i spegeln. — Sjelf utstyrde han sig till en gammal herre med mjöl i håret (hvarifrån något hade förvillat sig ner åt näsan), gubben L:ns oformligt vida byxor och frack m. m.
    — Nedkommande mötte vi Rosalie L. „Jag vet ej huru, men ni förefaller mig liksom brudgummar, pyntade och förlägna.“ — Flickornas toilette var nu färdig, endast sminket återstod, påstruket under mycket skratt. — Vi gingo högst vigtiga och beställsamma — Muntrade oss med ett glas vin. Nu kom sällskapet in på Amphitheatern. Nu hostades och klappades i händerna och rideaun gick upp. —
    — Hvad skall jag vara vidlyftig; — det gick allt bra från och med „har du ännu gult silke qvar, Minna lilla?“ till och med läderlappen. Ingen kom af sig — Emelie bara skrattade litet när fru v. Stern lorgnetterade henne. Skräddarn (Oskar) gjorde sin sak förträffligt. — Rideaun föll och åskådarne höllo högljudda conversationer. „Nu ska vi höra, hvad de säga om oss“, sade E. — Snart gick rideaun åter opp. Gamle Konrad var ensam in och gjorde sin sak öfver all väntan väl. — Och bra gick åter allt, äfven Minnas dåning och Wehringers extas — allt gick af sig sjelf med det friaste courage i verlden — ända till fru v. Sterns „Comedien är slut, rideaun kan falla“. — Och den föll, men gick genast åter upp igen (något för hastigt, genom Gustafs fjäsk) — de spelande bildade en grupp och följande epilog upstod:

      R y t t m ä s t a r  v o n  S e l t e r n.
 
Minsann är det ej rätt sublimt att så
för ett par timmar fästman vara
och så med extra post i äkta ståndet fara,
och sen till ungkarlslifvet återgå.
Sen vi till himlen en gång klifvit,
— vi visst gjort bäst om vi der blifvit. —
Men ack! rideaun man falla ser,
— och plums föll poesien i prosan ner;
nu står hon der — en vacker röra!
Nåväl, mitt herskap, hvad är nu att göra?
F r u  v. S t e r n:
Ja det var sant, — men tyst! jag vet —
R y t t m ä s t a r n:
Ni vet då? Åh superbt! låt höra.
F r u  v. S t e r n:
Min bästa Jacob, ni är ju poet?
W e h r i n g e r:
— Hvem. jag? — Ni skämtar, nådig fru.
F r u  v. S t e r n:
— På er talent jag nyss såg profvet ju.
Herr fabriqueur, Versfabriqueur, charmant!
W e h r i n g e r:
— Men jag försäkrar —
F r u  v. S t e r n:
— åh det går galant!
Se så!
W e h r i n g e r

framträder, hostar och börjar:
Ett ord till Marie från oss alla i lag,
vi som hennes vänner oss kalla,
ett ord till Marie på den festliga dag,
der hon är den främsta bland alla.
Välkommen i väntande vänners förbund,
ett hjertligt välkommen i syskonens rund,
den käraste sjelf bland oss alla.

Sex somrar förvissnat sen sist i vår ring
den festliga dagen vi firat;
Sex vintrar försmält och sex år ha hvälft kring,
sen sist vi med blommor dig sirat.
Och mycket förändrats på hvälfvande år,
men, hur vi än spörje, hos dig ej ett spår
af tidernas härjning vi finne.

Ty åren förskona i vexlande fart
den panna som dygderna värja,
och tiden, den skördande, blygs att så snart
den älskades lockar förhärja.
Han kysser dem blott, och kring tinningens krans
han gjuter i stilla ovanskelig glans,
sin frid och sin sällhet deröfver.

Så vandra, du goda, din solklara stig,
— ack blifve den så! — genom verlden.
Hvad skönast vi äge, det gifve vi dig,
vår kärlek — tag den med på färden,
på färden, som går mot det saliga land,
dit sent du må lända vid vännernas hand,
och möta oss alla med glädje.

    Och nu föll åter rideaun, under lifliga applauder, och åskådarne skingrade sig, — de yngre mönstrade theatern med mycket bifall, — och så begåfvo vi oss parvis in i stora bygningen, ledande Ryttmästarn sin fru v. Stern, Wehringer sin Minna, Konrad sin fru Welser m. m. — mycket vackert att påse. — Nu dracks thé — Verserne, skrifne i hastighet på f. m., lästes åter högt; — alla voro belåtna, vi sjelfva lyckliga. — Pianot upslogs; en vals företogs — var något trångt. — Några gingo ned i trädgården, Minna hämtade åt Ryttmästarn en förgätmigej, åt mig en viol (pensée) — den förra finns ej mer, den sednare pryder minnesblommornas herbarium. — Många muntra saker — apropos af pjesens liaisoner, — och tvetydiga allusioner på „svärfar“ m. m. — Man gick hem, — följde ett stycke — Och den vackra glada dagen var slut. —
    Så hade ödet förvarat oss än en 3 Aug., än en Mariaedag, lika tjusande glad som den för sex år sedan 1832, då vi maskerade oss för samma vår goda och älskade Maria. — Andra äro förhållandena, — och mycket förändrat sen dess, men samma unga hjertan vidgades här af samma friska luft som då och hvilken sedan mången gång kastade sitt varma glada sken öfver fjerran aflägsna dagars fattigare och enformigare stunder. —


    4. Lördag. — I går afton var grufligt tomt, — i dag äfven; när man en tid rigtat all sin upmärksamhet åt ett föremål och detta, i och med det samma det upnås, försvinner bakom oss, då upkommer i det närmaste kommande en tomhet for ögat, som endast småningom åter förmår upfatta den mångfald, som öfverallt omkring oss utbreder sitt rika lif. —
— H. Backman morgonvisite. „I dag kan någon göra sig en god dagspenning“, och det gjorde Hejko sjelf — i det han inropade  R h e a  på auction för 7,000 Rub. Rhea såldes sedan i Köpenhamn med ungef. 1,000 Rd:s profit för Hejko.
    Lindqvistens reste i dag f. m. till Alörn. — A: hos Lithéns. Om en vecka resa äfven de.


    5. Söndag. Okyrka, fjäsk och bestyr på Kudnis, ty hela sällskapet, alla tre familjerna såsom en, begåfvo sig i skönt väder ut till

A l ö r n

och landade vid det vackra Emilienburg middagstid. Den skönaste Augustihimmel och den klaraste vattenspegel upfyllde oss med förtjusning. — Hvad allt nu var grönt och grannt!
    Middag intogs i all endrägt. — Middagslur i det gröna. J. Lybeck afreste derefter till sin skonert Thetis (Thé tiss sade H.) för att begifva sig till Lybeck, sin namnestad. E. m. hade vi besök af fruntimmerna i Lindqvistska stugan. — Promenader vida omkring, bland annat åt Runeberget m. m. — under flitiga bugningar, som man kunde tro, af respekt för den gröna naturen, men i sjelfva verket för att upplocka åkerbär. — Här var nu åter Alörs lifvet i sin korta blomstring. — Men damerna echaperte snart dit opp i Norra salongen — sömmar framtogos, Thalia studerades, kappsäcken lästes högt, planer upgjordes; om jag ej misstar mig regnade det, och deraf denna missaktning för „den söta naturen“. — Sedan nu Hejko — i dag  H a m b u r g a r e  i hvita byxor och bar hals — updukat åtskilliga historietter, blef det mörkt; — thé dracks och Lindqvistska damerna gingo, — Fru L. och Anna Helena Backman förut. Emelie och Thilda efter. — Våra begge Sophior, Hejko och jag följde — kikare medtogs, med hvilken vi sågo på månan, som genom de gröna träden var alldeles gudomligt grann och hvit. — På halfva vägen tournerte Sophie — dem följde H. åter, — de andra jag, begge nöjda med denna damernas delning. — Also wir gingen. — Samma qväll då vi sista sommarn dansade på Sundby — den dunkla natten, den tysta natten. Qvistarna slogo oss mot ansigtet. Månan sken öfver skogen — kikarn ville ej passa — vågorna slogo sagta mot stranden. — Jag mindes d. 12 Aug. 37 — bättre nu än då. — En Olympisk qväll. — Tre gånger har månan sen dess omvexlat sitt gyllene klot — och än är dess minne friskare än gårdagens — „det är för sent att bjuda dig in — kl. 10 — Nej — godnatt!“ och i flygande fart och i dröjande tankar hem igen öfver äng och grön stig genom skogen tillbaka.


    6. Måndag. Hejko reste kl. 5 till staden. — Tidigt vid berget med hacka i hand. Dit kommo ock Jeana Backman och Sophie d. ä. — och kort derefter flickorna Lindqvist. — Och åter Alörn och grön skog. Och åter promenader vida omkring, der inga stigar gingo, der hvarest de skönaste åkerbär kring tufvorna blygsamt gömde sina högröda kinder. — Så kommo vi ända till Enskärsskatan, der Thilda Lindqvist visade ett slags Penninggräs, om hvars knoppar Emelie berättade, „att hon en gång tagit sex och förvarat dem i en väl bortgömd dosa; der hade de efter ett par veckor befunnits vara minskade till fem, — åter efter en tid till tre och slutligen alldeles försvunna utan spår och utan att någon rört dem.“ „Det går ju an att göra mera försök. Men nu ringer det första gången.“ „Hvad då?“ — „Regn“ — „Men se så sköna åkerbär!“ „Nu ringer det andra, nu tredje gången“. — Men här är gräset så högt och träden så vackra, och bären så stora. Och inga ormar finnas. — Der bakom kullen höres röster. — Trasslig väg i buskar och snår. — Det är vått i gräset, — flickor. Här är också Jeana. — Men nu  r i n g e r  d e t  s a m m a n  och nu hem. Men kors, huru våra klädningar se ut — gör ingenting — bli torra igen. — Och nu adieu och hem. — Och sedan odag — ty det regnade himmelskriande, och förgäfves projecterte jag promenad till Lindqvistska stugan. — I stället roller till Smekmånaden och Silkesstegen, som vi tänkte spela. — Gossarne suckade öfver regnet. Oskar spillde hela min bläckflaska öfver bordet. — Lilla Carl och Gustaf sprungo i kapp, grälade och kysstes ömsom. — Lilla Fanny sprang med och den större d:o hade god lust. Den lilla fromsinta Jenny såg på och skrattade. — Det var ett väsen. — Men, — englabarn!


    7. Tisdag. Regn och storm alldeles öfver höfvan — hvita vågor kommo fräsande in från öpna hafvet och mot rutorna piskade ouphörliga skurar. Sophie den yngre hade förkylt sig i går, och var sjuk, — sängliggande till middagen och bra igen till afton. — Mot aftonen (e. m.) saktade sig rusket; Sophie d. ä. och jag vågade oss till Lindqvistens, och mycket välkomna, ty tiden var blifven dem lång der de suto instängda.
    — Emelie ritade. — Runebergs Dikter lågo framme på bordet. — Diverse små plånböcker med diverse verser, souvenirer m. m. — Och då, enligt ankommet bud, Lundmark var illa sjuk (yrsel) i staden, och sällskapet beslöt att resa hem i dag, marsade vi upp i öfra kammarn för att ej hindra resebestyren. — Här åts sylt och här författades verser. En okänd hade på väggen börjat en vers ungefär så:

„Jag vågar här mitt namn att teckna
om det ej er godhet sårar.“

och vi tillade:

Nej Gubevars, vi ej så noga räkna,
det kostar mera löje än tårar.

Vidare:

I regnet solsken, i stormen lugn —
hvad du är treflig, min kakelugn!

På dörren hade en äfvenledes okänd courtiseur skrifvit en utnött devis:

„Söta flicka, på ditt namnam tugga,
jag dig följer som din egen skugga“.

Och vi tillade:

Gjorde jag nu rätt, så skulle jag dig lugga. —

m. m. barnsligheter. Helt muntert. — Om Emelies resa till Shm nästa sommar. Shm eller Petersburg? — Ryssland eller Sverige? — „Alltid Sverige heldre“. — Bra. — Nu var allt i ordning, eller rättare oordning till afresan. På fönsterkarmen lades på försök sex af „dem som försvinner“. — Båten skulle resa — bud från Mamma som ville med hem till E:burg, i mening att återvända — men det med sådan brådska, att Mamma sade „hålls här. Du får ej springa lungsot på dig.“ — Och derföre kikare ända tills båten i qvällens dunkel försvann vid Djupsten. S. a. kom Hejko till Alörn igen, sedan han nyss afböjt ett beslag, som Vakt. Ahlqvist tänkte göra, hvarigenom Lundmark, Aspegren m. fl. blifvit olyckliga.


    8. Onsdag. Fortfarande regn. — Tappat i ladan min favoritpipa som sedan återfanns af B:ns dräng. — H e m  i g e n, Professorskan med de sina och vi, friherrinnan qvarstannade. — Trefligt hemma (pianot) — men tomt. — S. d. ovisite hos Lithéns, som voro hos Frosterus och derföre dit med Rosalie. Här voro äfven Hammarinska damerna och Elise Sjöberg som misslyckades med sina spetsar. Något kyligt från flickorna L:ns sida. —


    9. Thorsdag. Mera Regn. Ett litet mete och 7 fiskar. Flickorna suto hemma och sydde Sophie d. y:s eldskärm färdig. — Promenade åt staden och Emelie i fönstret med glasögon, hvilka hennes pappa nyss köpt af Leja för 4 R. B:co. De klä ej illa de söta ögonen, blott man vänjer sig vid dem. —
    Hos Lithéns som för regn upsköto sin Alörs färd. Thé och Collander om och emot Wasabornas färd hit på Norrland, hvilken nu är afgjord.


    10. Fredag. Ännu mera regn. — Skref roller till Silkes-stegen.
    E. m. Thé hos Lithéns, hvilka nu reste, midtunder lofvande förhoppningar om regn, till Alörn. — Våra flickor på Kudnis fortfarande hemma och sy och upgöra planer. Gossarne läsa Virgilius för mig.


    11. Lördag. — Roller och bref till Blank i Torneå. E. m. med flickorna visite hos Emelie. Här försöktes glasögonen och befunnos vackra. — E. såg ut åt gatan. „Ser du inte bra ut med dem?“ „Jo“, sade E. — Vistes också ett par väl ritade fåglar af Emil Lundmark (som rest för ett par veckor sen), om hvilka fåglar Tullförvaltarn en gång sagt: „vore blott åren mer passande, så nog skulle vi göra ett par af dem begge.“
    Mellan verserna visite hos Hindrik som var sjuk, men icke farligt. Och åter till Lindqvists. — Och Sehnsuchts-Häftig Längtans vals. Och Beethovens „djupsköna“ valser. — Och många öfverläggningar om hvad vi skola spela d. 14, friherrinnans (imaginaira) födelsedag. Och beslöts: F ä s t m ö n,  och  S e n  e r  i  s p e g e l n, ty fruarne, i synnerhet Moster Marie, ha, till den yngre Sophies stora ledsnad, mycken motvilja mot Silkes-stegen.
    Och här, just här, ville ödet att jag skulle se den första egna Composition  t r y c k t  på Morgonbladet som passerat förbi Kudnis, — neml.  D e n  s t o l t a  R o s e n, från Ephemererna 1838. — Föga lärer någon här hafva anat betydelsen af måttot „E—r“ derunder.


    12. Söndag. Följande morgon kl. 4 upp — en sup och en smörgås som hastigast — diverse ungdomliga vuer förrådda i morgonens förrädiska ljus, — och med Lindbergs åror gungande ut på det fria blå, — till Alörn för att hämta  S e n  e r  i  s p e g e l n, som befanns derute. Kl. 6 voro vi der, — den skönaste morgon i naturen — tog alla på säng på Emilienburg, — och Charlottenlund, bland andra Tante Dyhr i full negligée — Caffe på C:lund. Visite inne hos herrn och frun som lågo än, och conversatian med flickorna genom nyckelhålet. — Så tillbaka hem igen, — men hade motvind och hann ej i kyrkan.
    E. m. var Emelie i god tid hos oss, samt Sophie Olsson och Hejko. — Vi repeterte nu, först inne, sedan på theatern:  S e n  e r  i  s p e g e l n, Hejko kunde ej alls, och jag dåligt — men vi skola läsa öfver. — I den scen, der Walden turberar fruns garderobe, fick H. tag i en hög med råsk, och gamla pjexor, rockar, vestar och Lindbergs persedlar regnade öfver theatern under mycken skratt. Sophie O. fick se på. — Bläddrade igenom portraitsamlingen. „Se Mozart! åh hvad han är treflig och söt.“ Hemfärd kl. 11. „Huru många ä vi?“ — „Fyra“ — „Nej fem, ty Mozart är den femte.“ „Låt honom logera hos dig, du är hans favorit, han trifs visst bra.“ —
    Men grufligt slask på vägen. — Sophie Olsson i det värsta med skor. H. önskade mig der pepparn vexer.

 

 



Kudnis gård från trädgården.


    13. Måndag. Proclamadag i Turdinska Concoursen. — Hans fruntimmer ute på Alörn. — Många Creditorer anmälde sig — skulderne stego öfver 200,000 Rubel, och mycken oreda befanns i hans böcker. — På Kudnis var Mamma och Moster Marie illa till mods. — Till staden kl. 8 m. i affairer. (Då satt redan Emelie och skref noter.) — Ytterligare kl. 4 e. m. — Skref roller — arrangerade morgondagen. Johanna Calamnius här; hemföljd.


S t o r t  S p e k t a k e l  p å  K u d n i s.

    14. Tisdag. — Friherrinnans imaginaira födelsedag och fruntimmer bjudna a l l m ä n t.  — Emelie här kl. 11, vi repeterte och arrangerade. Emelie stod som Lydia i Vännerna, som en engel sväfvande i höjden och fäste upp draperier, guirlander, taflor m. m. under det de andra flickorna klädde en Emma m. m. — Vi fingo en utmärkt nätt theater, hade anbringat dubbelt så många ljus som sist och Christallskrona i taket.
    E. m. Repetertes först fästmön, som gick förträffligt. Emelie stod på andra sidan om rideaun, der hon upfäste löfverk och agerte Ryttmästarns rolle utantill (alla kunde vi också hvarandras roller). — Hejko kom sent, kom, fastän bjuden till Wille Rooses bröllopp i G.Carleby, och öfverhopad af arbete. Kl. 4—5 samlades de bjudna, — äfven några herrar: Sjöberg, Lundmark m. fl., rygtet hade föregått oss. — Sophiorna och jag visade oss en stund inne, skyndade så att ombyta costumer — jag, som Onkel i Spegeln inkröp i Turdins vida byxor och rock med ett dugtigt bolster till mage. — Ljusena tändes, dörrarna upslogos damerna fyllde alla bänkar och betraktade rideaun, på hvilken Aug. Åberg anbragt en vacker lyra af friska blommor och blad. Och nu up gick rideaun: „Sen er i Spegeln“  f ö r s t  — jag hade första ordet: „Så grann och det så tidigt? Ser man på!“ — Början gick bra. — Sophie d. y. som fru Walden gjorde sin sak förträffligt. — Men Hejko kunde ej sin rolle (hade omöjligt haft tid att lära den) och slutet gick på sin hals, så att flickorna stodo med hjertat i halsgropen. — Men ändtligen var den pinan slut. — Rideaun föll. — Åskådarne mojade sig med vin och sylt medan vi skyndade att omkläda oss. — Nu kom Fästmön. Dess begge akter gingo alldeles superbt. — Vi godtgjorde våra fel i förra pjesen fullkomligt; Ryttmästarn med. „Nu skrattade ej Minna en gång.“ Alla höllo vi Contenancen och mönstrade åskådarna. „Ja, är det inte sant? Ack, gå då till er mor och gör henne för det begriplig.“ Minna var förtjusande i sin högröda klädning som klär henne obeskrifligt — vår dåningsscen lyckades bra, „endast, sade sedan Rosalie L, hade den alltför starkt tycke af sanning.“ —
    Nu var det slut utan vidare epiloger. — Rideaun updrogs sedan och de andra flickorna hoppade öfver ljusen in på scenen, mönstrande och prisande vår action och våra arrangementer. Åter leddes vi parvis in, och här var en riktig skörd af beröm och tacksägelser. — Uprigtiga, skulle jag tro. Alla visade sig mycket belåtna; „detta var roligare än en dans“, sade flickorna. — Och vi som spelat stodo och voro belåtna med oss sjelfva och hela verlden och höllo blygsamt tillgodo all tack och beröm, lyckliga emedan vi, oansedt vi ej voro blinda för våra fel, visste att vårt uptåg utfallit snarare öfver än under spektateurernas väntan. — Lyckliga — äfven Ryttmästarn och  h a n s  f r u, som visade sig mycket förtjusta af hvarandra — lyckliga! men kanske icke alla; fru Welser var grufligt alfvarsam, och aflägsnade sig sluten och tyst. — Lyckliga! — om och huru Minna var det, kan jag ej säga. — Flickhjertat är en gåtfull labyrinth; — jag förstår mig platt intet derpå; knapt nog flickorna sjelfva. — Emelie är alltid jemn, — kall, har jag tyckt ibland, men orätt, — kanske mycket djup under lugn yta — en yta lik strömmens, himlen ser man väl i den, men icke bottnen. — Men äfven nu glad, — lugnt glad — jemnt lugn, utan all flärd och utan all passion. — Jag tror hon ock var i botten glad — men huru djupt, det vet jag icke alls. „När skola vi nästa gång spela fästmön ?“ — „Ja, få se?“ — Ritsch for det mig genom hufvudet, att min fråga var dubbel, och att vi väl engång torde spela våra roller om, — men om med samma utgång? — Men

Bist du mein Schatz nicht so kanst du es werden —
och — ja —
wirdst du es nimmer — so tanzen (spielen) wir doch!

Tacksägelseregnet var slut — och åter tomt — grufligt tomt på vårt vackra Kudnis — tomt, fastän vi voro så många och så glada menniskor ännu tillsamman. — Sophie d. y. och jag — vi  b a r n — eller vi  u n g a  — ty Sophie d. ä. är mera förnuftig, vi suto och hängde hufvudet sedan.


    15. Onsdag. Vårfrudag. — E. m. hos Calamniuses; — mycket fruntimmer, våra, Hammarins, Turdins, Stenrothens; — alldeles fullt — gjorde ingenting, stod och såg på de små och courtiserade Marie Hammarin emellanåt. Men allmänna samtalsämnet var ångfärden som arrangeras till Söndag.


    16. Thorsdag. Ephemererna om theater och ångfärd. —E. m. Stort caffe hos oss för de små; — en hel skara ungdom — våra efterträdare en gång. Deribland A:na Lundmark, Augusta Lt, Rosa Cronhjel, den sista fjäsad af Gustaf. — Oskar först mulen „derför att fruarna skratta“, sedan äfven han cavalier — dans efter pianot — Sv. quadrille, angloise, vals och polska — alla mycket ifriga — Frih:n och jag spelte ömsom. — Sednare: Turdins och Hejko, som valsade med Sophie d. y., storligen förtjust. Äfven jag och d. ä. Sophie i dansen. — Kl. 9 skildes de unga; nog tidigt, tyckte de. Moster Lithén från G.Carleby hos oss.


    17. Fredag. F. m. med damerna hos T:ns — Snellmänner i Lindqvists fönster. — Hindriks nya uptäckt. — E. m. — Sophie d. y. och rendez-vous på theatern ända till soupern och mörkret. — Skulle sätta ord till en vals. Oskar kom, Sophie gömde sig; — Oskar var högst modig i mörkret — Sophie skrapade på fönstret, och hjelten tog hufvudstupa till flygten; — kom igen med lilla Puttes blecksabel, tog åter till fötters, tills Lindberg uptäckte alltsammans.


    18. Lördag. F. m. visite af Snellmännerne, Franz och Hejko, H. Backman och Kurtén. Fz om sin condition hos Holmberg, om gåriga qvälln på prostgården, och hur han sjungit „den rö klädningen sitter så nätt“ m. m. Tamme fan, är det icke en förbannadt hygglig flicka, sad Hindrik S. —
    E. m. — Samma gubbar, jemte Dyhr och Nöjman samlade hos Backrnan. Cucu till ½ 1 och + 24 Sk. — „Rädda gossar sofver aldrig hos vackra flickor.“ Menschenschräck. — Brorskål med den treflige Kurtén, „farbror“ kallad.


    19. Söndag. En högst märkelig dag i NyCarleby stads annaler, om hvilken står att läsa en pathetisk beskrifning i Ephemerer 1838 N:o    .
    F. Hedberg predikade här i dag — högst få menniskor i kyrkan. — Efter mycken och mångfaldig damernas toilett, ut till  A l ö r n  kl. 10 f. m. — Hundradetals båtar hvimlade i dag på sjön, och tusental menniskor på det gröna Alörn. Lithéns ha varit der i 2 veckor. — Vi landstego vid Emilienburg.

Å n g f a r t y g e t  N o r r l a n d  v i d  A l ö r n.

    Stora arrangementer vidtagne. Ett väldigt tält med danslocal, boufette och 2 andra (summa 4) rum upslaget. En oräknelig folkmassa församlad; äfven flere resande både damer och herrar från J:stad och G.Carleby. — Allt lofvade godt, endast himlen flöt i tårar. — Allt var i ifrig väntan. — Beväpnade och obeväpnade ögon bespejade horizonten. — Hejko, Alfred B:n och jag ut att segla, då kommer Norrland majestätiskt in brusande förbi Thorsörn. — Mig föll då in, huru menskliga snillets triumph, ångkraften, allt längre utbreder sig åt alla sidor och nu hunnit äfven oss i vår aflägsna nord. — Men rundtomkring hade nyfikenheten rest sina throner. — Hvad här gapades och undrades, det är otroligt! — Kl. var 4 e. m. — Wasa befann sig på Norrland, och lossade nu sin brokiga last — 180 personer, om jag mins rätt, och en stor mängd damer deribland. — Kl. 5 reste NyCarleby ut på lustfärd. (Här hade jag och gossarne med plats hunnit ombord), och Norrland gungade ut förbi båken till Jacobstads båk, vid hvilken det vände. „Se, ödmj. tjenare M:lle Winge, — välkommen.“ — Äfven flickorna Lindqvist och Rosa, men ej Thilda Lithén, samt större delen af vår societet med. — Stundom uphörde regnet, och då var ganska trefligt. — Flickorna drucko thoddy (limonad) — Emil Lundmarks skål; „det skall jag skrifva till honom“. — Tömde ett par glas punsch — Hvad tycks? för en bouteille öl och några tunna skifvor mandeltorta togs 36 Sk. — Norrland är ett vackert fartyg, allt propert och gentilt. — Ingen var sjösjuk. Några seglare gapade storögda på oss.
    Återkomne till Alörn kl. ½ 8, och nu hufvudsaken:  D a n s. Wasa societet hade redan öpnat balen, och begge städerna fortsatte den förenade. Det var en egen och ovanlig syn här, dessa många främmande ansigten. — Här gapades också otroligt, men man gick mest och såg på hvarann, och societeterna ville ej rätt väl smälta ihop. — Vasa cavalierer (hofrättare m. m.) courtiserade sina damer och vi våra; felet var lika å ömse sidor. — Bland Wasa damer hade M:lle Roschier renommée som den vackraste, men Aug. Hjelt var mycket sötare. — Vi blefvo du, som förr, en högst treflig flicka. — Äfven bekantskap med Carolina Granberg, som hade tycke af M:lle Bratt i H:fors. — Af våra damer väckte Emelie Lindqvist, Marie Hammarin och Sophie Ts d. y. mästa upmärksamhet, „men de ha ju håret öfver ögonen“. — Olyckan ville att just i början kom ett hällande regn — det dröp genom tältduken, parapluier upspändes i danssalongen och man dansade polonaise i crispiner. {Liten fruntimmersmantel enligt Främmande ord och namn (1878).}
    Man dansade 16 danser, hvaribland 4 potpourrier och 6 valser, med förenad rysk och finsk (Marklund m. fl.) musik; — träta upkom mellan de spelande — Ryssarne spelte en vals, Marklund et Comp. en annan. — Mellertid söps copiöst i boufetten, dock mest Norrlandsvaror. — O. Roos vänskaplig brorskål med Ryska presten, begge fulla. — Mot morg. blef kallt; man var våt, man frös, man gäspade, „då fick man mat, — man kom sig återigen — valsade ohyggligt; potp. med Augusta Hjelt, som courtiserades af här:h:g Karp, en tråkig maläten bläckfigur. — „Han är mycket treflig“ — kan ej skylla. I farstun när damerna skulle gå, stod han och blåste i hennes utankängor. „Nog tycker jag Z. kunde säga du åt mig, vi som lekt tillsammans förr.“ Hh:g Floman ville ge sista slarfvan af sitt hjerta åt Sophie d. y. och Aug. Grönberg hela sin person. — Gubben Lithéns: ne ne ne nej dä ä alldeles omöjligt (att få mat). — Klockan led åt 4 m. — det blef ljus dag, — och allmänt upbrott. En stor del af Wasadamerna redan förut skingrade dels på Ångfartyget, dels uppe i Lithénska stugan. — Herrarnas efterdans räckte under mycket stoj till kl. nära 5. — J. Lindqvist höll en harang, och kanoner aflossades. — Man embarquerade — Adieu vackra Augusta, — mjuk. tjen. M:lle Granberg. — Platen slogs med en dräng, adeligt blod flöt. Af Herrarna voro många hvad man i hvardagstal kallar illa fulla. — Deribland äfven Eg, som ledde sig längs quaien, Fontell m. fl. Ryska Musik. misstog sig om diverse kapprockar som de dock måste återställa. — Nu var allt i ordning — Ångan fräste, — Platen upstämde i chorus dermed ett hväsande hurra! och Norrland lade af. — En gudomlig morgon, — den talrika folkmassan, de sköna damerna, den gröna holmen, den lugna skön, det ståtliga ångande skeppet, — allt detta förgylldt af den upgående solens guld, kanonernas dån och echot och det snart allmänna hurraropet, allt detta var en herrlig och poetisk tafla i den klara morgonens glans. — Men få njöto deraf helt, — man var sömnig och trött — lade oss kl. ½ 6m. —

{Läs mer: Ångbåten Norrlands lustfärd till Alön 1838 av Hilda Olson.}


    20. Måndag. Om d. 19 Aug. vore ännu mycket (— ja en oxhud fullt) att säga, men vi få se huru vi få vår Augusta att rummas i boken. — Hejko vaknade ruskig och sjuk, — jag munter. Kl. 10 reste vi och de våra hem — lade till vid Charlottenlund — besökte tältet — (Sikter Rehn befann sig på en lave i grannskapet. „Hvem är det som går förbi?“ — „Det är Professorskan T.“ — „Oh, har hon sin lilla älskvärda Sophie med sig också? — hvilket gaf anledning till mycket spektakel, då det sedan kom till våra öron. — Visite i Lindqvists stuga, der vi åto confect — Snellmännerne logerade här — voro just utresta till Iduna som nyss hemkommit. E. stannade för vår skull i land. — Snart adieu. Och  h e m: Hejko Souper hos oss. Sophie la cadette Caffévalser. — Skönt väder nu — o öde i går! Promenade till staden som ännu var högst tom. Jag vände mig omkring på borgmästarsten. — Besågo Hejkos varor. — Mötte ett par chaisar heligt folk, hvaribland Sophie Nordenkraft.


    21. Tisdag. Åter skönt väder. — H. sjuk. Med frunt:na — hos Bergers, der det gäspades af all magt och taltes sant och osant om pietisterne. — Snellmännerne voro resta. Lindqvists hemkomna, flickorna hos Lundmark. — Opromenad med Dyhr. — Om A. Hjelt, “jag inbillade mig i Wasa att flickan tyckte om mig.“ — Pytt!


    22. Onsdag. F. m. Flickorna Lithén att taga afsked af Moster Marie. L:ns allt ännu på Ahlörn. E. m. Våra hos  L i n d q v i s t s; moi aussi. Musik och mycket glad. Flickorna följde sedan till Nybron. — Hilda och Emelie hviskade, — måste sedan bigta. E. sade: Han var ovanligt glad i qväll (dyster på Alörn? — alltid glad vid musik). „Det är jag, sade H., som rår för det“. — „Nej, sade Emelie, det är jag.“
    I qväll dansade Emelie och Hilda sitt högst roliga pas de deux med örfilar etcet.


    23. Thorsdag. Mycket saker. — Regn. Bröllopp hos Fribergs (Östberg hihihi!) Och graföl hos Wilander bröllopp — barndop, graföl inom ett år! — Arma älskvärda Wendla! Likt fjärilns var ditt lif — kärlek och snar död!
    Men icke der — ty flickorna Lindqvist och Hilda besökte oss. — Glada vi. Om Diana — Diana ah! — Spelte en del af  S p e g l e n  e r  för Hilda. E. et moi, kasta boll. Pratas och planeras på theatern. — Sedan projecterte Hilda att bese min  k a m m a r e — och der en högst rar, — högst treflig visite — Utsigten berömd — Böcker reviderade — Insekter och Emelies larf — och min fula käpp och dito mössa. „Int ä den så ful.“ — Ich glaube alles was zu glauben ist, aber dass Gott im Himmel isst, das glaub ich nicht. — Och sedan smultron åt E. och följde damerna hem. Bröllopsgård. — Visite hos Turdins — Sophie afsked af Hejko, och vals på H:s nya pianoforte. — Cederwald, kl. 10 a. visite hos friherrinnan. —


    24. Fredag. — Moster, Professorskan skulle resa med de sina. — Bestyr. — Jag skulle skrifva vers åt Sophie, men fick ej ihop något. Bref till faster Lisette.
    Turdins middag hos oss. — GCarleby Moster Lithén, som varit hos oss en vecka, reser äfven nu — Hilda Winge hit in. — Minnesblommor af Hilda W., Augusta Åberg och Sophie d. y. (Oskar, gå, tag hit en tulpan!) Krusbär. „Hvem tycker du mera om?“ — E. —
    Kl. 5 e. m. togs afsked, alla de resande, Sophie och Hilda undant. med våta ögon — gossarne snyftade. Den äldre Fanny, som lemnade här, stormgret. — Begärde en kyss af Sophie — Nej, nej, — och hon sprang upp i vagnen, men jag efter, fick henne om nacken och kysste henne. Så resa; jag med i vagnen, — till Åminne, — och ända till Sundby — damerna ville ha mig att följa till Kronoby, men passade ej, och reste tillbaka med morbror Calamnius, som berättade diverse. — Turdins hos oss till qvälln, — 200 unga fjärillarfver, utkläckta af ägg i en dosa.


    25. Lördag, Tomare på Kudnis; tomare vid pianot sedan lilla Sophie rest. Regn och stark Nordlig storm. Slapp ej ut till Alörn. Derför hemma och Dagbok. — Vackert skuggspel i saln af popplarne och den nedgående solen. S. d. seglade Bergendahl omkull tätt invid Lithéns quai på Alörn och 2 man drunknade. — Fruntimmerna sågo derpå från stranden. —


    26. Söndag. Kyrka. Prosten direkte mot Pietisterne, men föga väl träffadt. Gratulation vid hemgående, ty Emelie fyller 17 år — 17 år! —
    E. m. med fruntimmerna hos Turdins, der Josephine Calamnius, nyss hemkommen, träffades. Många historietter. — Musik: Sophies valser.


    27. Måndag. — 1720, 1772, 1809 af Crusenstolpe, i det gröna. Utflygt till Alörn — med Drakabacka och Sigfrids. Här var ovanligt grönt och trefligt — En liflig färg var framkallad af regnet och en vacker dag — allt var så mildt, så lugnt, och ännu så ungdomsfriskt. — Upsökte flickorna Lithén som plockade hallon. Vers i trappan. Berättelser om förskräckelsen vid kullseglingen, Moster L. hade gått och skrikit för sig sjelf. — Men nu reste Lns hem, sedan de varit här ute i mer än två veckor. — Och när ser jag Alörn mer? Kanske aldrig mer, eller aldrig så som nu!
    Gubben L. rolig påminnare vid min styrning. Fruktade mycket att jag skulle sätta på Rågårdshällan. — A: hos L:ns. Våra hos Benzelstjerna. — Derifrån Sophie och flickorna Calamnius till Lithéns, der stor plan upgjordes för morgondagen som är

f r i h e r r i n n a n s  f ö d e l s e d a g. — 28. Tisdag. Fåfängt bråkade jag med verser. De blefvo ej af. Men vi maskerade oss — Turdin till Rysse, jag till hans fru, Thilda och Sophie trädgårdsflickor, Rosalie Turkinna, Dyhrn storsultan, Aug. Åberg hälften svart, hälften hvit, Josephine Calamnius sotarpojke, Johanna C. gammal käring, — alla mycket väl costumerade. — Surprisen lyckades till allas nöje, caffe dracks kring rundt bord, helt muntert. Kl. 10 reste sällskapet till staden — Moskovitiskan med, utan mask; promenerade långs gatorna, mötte både borgm. och fiskal, gjorde visiter och väckte allas, äfven gatpojkarnes upseende. — „Hon är visst från Westerbotten.“ — „Men temmeligen brunett är hon.“
    E. m. Med damerna visite hos A. H. Backman; äfven Lindqvistens der; och den nyligen hit komna M:lle Fredr. Kynzell, — något alfvarsam och otillgänglig.
    Thilda Lindqvist var vacker i qväll — blir det allt mer: Men Emelie är sötare, och eröfrar troligen flere hjertan än systern. — Min Thunebergska Heroid. Regn.


    29. Onsdag. Josephine Calamnius hos oss — anmodade mig att öfversätta ett bref som hon nyss fått från Madame Freret i Fecamp — var mycket ledigt och nätt skrifvet. Staden kl. 6 — Med Hejko B. i Fåfängan och thé med Lithénska damerna. — Helsade med hatten ett E i luften. — Josephine öfver natten hos oss.


    30. Thorsdag. Uthållande regn. — Josephine hem; och f. m:s visite hos Hammarins för att höra Sophie och Emelie spela Stiebels Duo och Bruckners Variationer, att höra öfver. — Äfven Marie Hammarin och Thilda Lindqvist stycken
— för 2 piano; och derunder ifrig conversation. „Huru ska vi ställa till att E. i e. m. kommer att stå fadder.“ — —„Ja, gör så.“ —
    E. m. fadder åt  P e h r  E v e r t  S a n d é n, Österblads dotterson. — Våra damer der, men inga andra. Högtiden mera enformig, men gamla folket välmenta. Sedan thé hos Lithéns, som arrangerade en ny gentil förmaksmatta.


    31. Fredag. Fortfarande regn. Ephemer. Med Sophie och friherrinnan hos Lithéns; flickorna borta på Juthbacka. — Sedan hos Calamniuses, och „på en bit“ uppe hos gubben som berättade sina hundars bedrifter.
    Och nu adieu, adieu, sköna Augusta, rika, glada, mångfärgade Augusta! — Några vackra blad i Ephemeris, den vackra boken, den långa boken, den ringa och ändå så stora boken. —
    Och adieu en sommar igen, full af den friska grönskan, den fria vinden och den blå himlen, full af morgonglans med diverse skyar emellan. Hittills har organverldens lif stigit och hunnit sin spets; nu kommer nedstigandet, återgåendet till dunklet och sömnen; men denna är blott hvila efter verksamheten, och lifvet höjer sig sedan åter föryngradt och ungdomsfriskt ur sin frostiga bädd. — Derpå hoppas vi alltfort.

Kudnis 18 20/11 38.            

————

Farväl lilla Alö,
du glada grönska i mörkblå sjö —
jag mins dig än som jag mins i går. —
Sen kom en vinter och sen en vår —
nu är du vacker och grön igen,
                 (som fordom än,)
och svalorna flyga till dig igen.
Men jag är fjerran — ack när får jag
som svalan flyga till dig en dag?

Alörsbal, ångbal, tältbal, båtbal, våtbal, wasabal, crispinbal, parapluibal, dansbal, ätbal, drickbal, squallerbal och all möjlig bal och val och qual och förtal och all möjlig skandal i Rådman Lithéns sal.


Topelius dagböcker (1922) tredje bandet utgifna af Paul Nyberg.


Nästa månad: September 1838.
(Inf. 2004-03-26.)