OCTOBER 1840.
„Stod' der en engel vid lifvets port,
ropande högt: „välj, yngling, fort!“
Promenader 1838.
„Målet glänste för min syn
likt morgonstjernan uti skyn.“ —
Nicander, Romfararns afsked.
1. Thorsdag. Dagen grydde — timmarna ilade.
— Octobersolen stod högt på himlen. Afskedsvisiterna voro
lyckligen öfverståndna — kappsäcken inpackad —
men sadelmakarn dröjde med fotsacken. — Kl. var nära 5
e. m., då jag reste ut genom Kudnäs grind. — Och
reste till Smedsbacka för att afhämta Molander, — och fann
hela sällskapet på vägen att gå till Juthbacka på
thoddy. „Inte reser han i dag från sina courtiser.“ —
Men han reste, efter ytterligare söl med Logrens thoddyglas. Och
reste in till Harald, dit Mamma och Sophie rest förut. — Det
skymde redan starkt. Och 1 ½ timme uppe hos gumman Wacklin.
Och samma scener som de förra gångerna, blott att rösten
nu var mera matt och resignationen större.
Vi drucko thé — och sade farväl
— hvarpå vi följdes af Mamma, Sophie och Lovisa öfver
färjan. Mellertid var det blefvet stickande mörkt och regnet
slog oss mot synen. — Vi reste, Molander och jag. — Reste litet
hopdragna till sinnes — bakpå kärran satt skjutsflickan
och skallrade tänderna. — Jag gaf henne min kappa. — Vi
stadnade på Kaup.
2. Fredag. Här hann Forsén upp oss;
och stadnade på Ekola. Vi fortsatte, medan ett lindrigt duggregn
afkylde vårt unga blod — Vi reste.
Det blef middag, blef qväll, blef natt. Strödda
strimmor af moln skymde himmelens stjernor. — På afstånd
syntes en sällsam rodnad — ungefär i nordvest — en
eldsvåda, tänkte vi — och väderstrecket kom oss att
tänka hvarjehanda. — Så kommo vi till Sarvicka och funno
herrskapet Marklund i sötaste sömn. — Men sällan ha
två resande med så godt lynne funnit herrberget upptaget och
sig sjelfva nödsakade att resa ut i det vida kl. 9 en mörk qväll.
— Ty vi ville till Kahra och kommo dit kl. ½ 11.
Men — ducente numine adverso — kommo
vi till orätt gård — skreko på ödet och egen
dumhet — men funno en pratsam värdinna, som visste berätta:
„Quam quæris nupta est illa in mense
praeterito — erat in veste nuptial i formosa. — Jam vero est
in Hongolam virum secuta.“
3. Lördag. Morgonen derpå gick jag
i andra gården. — „Kan Ementä säga om här
är ett par galoscher qvarglömdt?“ — „En minä
niitä löysinut.“ — Så. Den unga pojken var 19
år, berättade hon — jag hörde: yhrexenkymmendä,
och började skratta. — „Jouluo asti nyt taas tultiin?“
— „Tuli“ — „Sepä hyvä — sittä
G — kotona asuu — ja mullekin korja tyttö sittä —
„mitä se minun koski ?“ Mutta miksikö värelle
viikolla tulla? — Ja, miksikä? Jag är dålig att räkna.
Mellertid upphunnos vi af Orgelfilaren Marklund
med fru och kammarjungfru — resande till Wiborg, i hvilkas agreabla
sällskap resan fortsattes till Kallenautio — der hela det värda
resesällskapet inpackades i ett litet kyffe — och Molander till
allmän förlustelse föll ned genom sängen, hvaröfver
den unga frun anställde betraktelser hvad som möjligtvis kunde
tynga så rysligt.
4. Michaelidag. Michaelidagen fortsattes färden.
Hjulena på Marklunds bagagevagn halkade unnan och lilla kammarjungfrun
lemnade och sitta på vägen.
Från Huutjerfvi — der vi rastade för
att dricka dubbelt öl — hade vi en liflig och glad utsigt åt
den höga skogsbacken, som hvimlade af hundradetals åkande,
ridande, gående och brokigt klädda figurer, som vid hemresan
från Kangasala kyrka måste passera gästgifvargården.
Äfven vagnar med granna damer rullade förbi, och färgerna
stucko bjert och lifligt af mot skogens eviga grönska i fonden. Samma
vuer mötte oss på morgonen vid Ohrivesi kyrka och vunno i lif
och behag genom den mildaste luft och den klaraste sol October kan ge.
Hvem kan förtycka att vi då funno äfven landsvägen
hafva sin trefnad, medan vi nickade åt alla gummor och kastade slängkyssar
åt alla flickor, sjungande: „Ring med sin drottning“ —
„Jänta och jag“ m. fl. dylika.
Anmärkningar om Tavastland: dess brist på
hyggliga flickansigten m. m. På Ilmoila skiljas vi från
Marklunds — slumra på Mierola —
5. Måndag. Fortsättning. Dejeuner i
T:hus. — På Turckhauta anträffas färgaren Wirberg
med barn och blomma — och en vacker flicka — hvilken nådigt
behagar antaga en bjuden kopp caffe. —
Unnan natt och regn flydde vi in till Skafvaböle
bland sexfotadt och tvåfotadt pack. — Men att sofva i samma
bädd som en gång i verlden E — det var dock en tröst,
och jag drömmer visst — — nej punkt.
6. Tisdag. Följande morgon befunnos min pipa
och en tom bouteille bortstulna ur kärran. Vi voro nöjda att
kl. 10 f. m. befinna oss i
H e l s i n g f o r s.
|