Örnen och lejonet
ofullbordat manuskript av Zacharias Topelius

1. Småstaden.

När vi gamla jemföra nutidens rörliga lif med de stillsamma hågkomsterna från vår barndom, vet jag ej hvad som skulle hindra oss att kasta en blick af vänskap tillbaka på morgontimmarna. Det finns icke mer något lugnvatten i tidernas brus; det finns endast stationer, mellan hvilka bantågen ila fram efter korta uppehåll. Järnvägar och tidningar flyga som luftdrag genom landet, medförande ständigt nya vindkast och vidsträcktare afsigter, men på samma gång bortsopande det särskilda och hemtrefna, som gaf hvarje provins, hvarje stad, hvarje by, hvarje gård, nära nog hvarje personlighet, dess egendomliga färg.

Så olika födas vi, så olika göra oss lynnen, seder och lefnadsförhållanden, att den tid väl aldrig skall randas, när alla äro stöpta i samma form som gryn i en välling; men den tilltagande samfärdseln och den enas ständiga nötning mot alla andra afslipar kanterna, såsom forntidens isfloder afslipat bergen. Originalerna blifva sällsyntare, genomsnittsmenniskorna allmännare. Redan Runeberg klagade för 50 år sedan, att han återfann ytterst få af de friska originaltyper, som i hans ungdom voro så talrika på hans födelseort. Nutidens vält går öfver tegarna, fyller de stora groparna och utplattar tufvorna, utan att lyckas fullkomligt jemna dem.

Småstaden i min barndom hade för sin tillvaro att tacka den store Gustaf Adolf, som efter Stolbova fred fick en kort tids andrum att skapa framtid. Hans utsäde liknade skriftens, somt föll på vägen, somt bland törnen, somt i god jord, men hvartenda frö i Finlands jord var historiskt. Den obetydliga handelsplats, som uppväxte vid mynningen af den då vattenrika Lappo elf, utbredde kultur och välstånd vid elfstränderna långt upp till ödemarkerna vid vestra sluttningen af Suomenselkä. Tjärflottarna nedförde 20 mil utför forsarna skogarnas märg i utbyte mot Portugals salt, Amerikas kaffe och tyska varor på 9 månaders kredit. Staden hade efter stapelfriheten år 1765 fått egen handelsflotta, lif och rörelsekapital. Dess handelsvägar sträckte sig långt in i Savolaks; dess marknader besöktes af långväga resande. En lägre elementarskola sörjde för den tidens mått af kunskaper, bland hvilka katekesen och quatuor species intogo främsta rummet.

Natt och dag brusade elfven från söder till norr, och sjöng profetior från slägte till slägte. Forsen i söder — Juthforsen — var 1808 års krig, som skulle omstörta allt dittills bestående; forsen i norr — Ragnörn — var den okända framtid, som i sina dagar skulle göra stränderna oigenkänliga. Mellan dessa två forsar, elfvens sista ungdomsäfventyr, utbredde sig ett djupt lugnvatten, såsom den flyende dagens omärkliga strömdrag.

188 år hade nu staden upplefvat utan en enda större brand och skulle upplefva sitt 233:dje, innan lågorna sopade elfvens stränder. Trånga, krokiga gator slingrade sig mellan låga röd- eller gulmålade trädhus, och där stundom en boning djerfts höja sig i två våningar mot himmelen, hände sig, att kringresande lindansare på sina styltor oförskämdt tittade in genom öfra våningens fönster. Nästan hvarje gård höll en eller flera kor, hvilka i all menlöshet vandrade långs gatorna morgon och afton till eller från beteshagarna. Endast svinen förvägrades denna naturliga fritid. Det fanns ju en enkom anställd svinstickare.

Under svenska tiden uppbars landtull eller accis af alla inkommande varor. Fördenskull bevakades stadens ingångar från söder och norr af höga, gulmålade tullportar med fällbom och stadens målade vapen, en brinnande tjärtunna. Respekt för privilegierna. I bottenvåningen af det med torn och normalur prydda rådhuset fanns en kurra för illgärningsmän.

Morgon signalerades klockan 6 och afton klockan 9 med ringning i rådhustornet. I några städer brukades för detta ändamål en trumslagare, som tillhörde borgaregardet. Denna frivilliga milis från förra århundradet fortfor med sina paltiga uniformer och tafatta exerciser att vara gatpojkars förtjusning ända till 1808.

Och det lilla, trånga hvardagslifvet rörde sig mellan tullarna den ena dagen ungefär som den andra. Posten med avisorna försåg staden en eller två gånger i veckan med verldens nyheter; tidningarna cirkulerade månadsgamla i bolag, och alla annonser lästes, man hade betalt dem. Skeppen hemförde frisk luft och Indiens kryddor från verldshafven. Stockholm var metropolen och mönstret för all finare umgängeston; från Åbo fick man endast studenter, prester och finska almanackan. Konkurrens med grannstäderna satte handel och sqvaller i gång: hemmet var fäderneslandet, familjen var folket, grannarne samtalsämnet. Hvad mer, om tankar, intressen och tillvaro rörde sig inom trånga cirklar. Lyckliga stad, lyckliga folk, de begärde ej mer, och de slöto sig samman i fröjder och sorger med gammaldags enkelhet.
(Inf. 2004-10-18.)

2. Nyårsqväll.

„Guds härlighet betäcker himmelen; jorden är full af hans lof. Lofvat vare Herrens namn från nu och till evighet.“

Och den åttioåriga Beata Juthe tillslöt sin stora bibel med messingsknäppena, släckte det ena talgljuset och uppstod för att gå till den församlade familjen på nyårsqvällen. Vid det hon gick, kastade hon än en blick genom fönstret på den klara stjernhimmelen. — Samma stjernor, som sågo välsignande ned på min barndom! Och du, Herre, ropar dem alla vid namn. Hur skulle jag icke älska Dig, min Gud! Kvar var jag, när de tillbåd Dig, förrän jorden fanns till?

Hon inträdde i den stora, låga, men klart upplysta salen. Sex ljus brunno i kronan, hvars hängande kristaller skimrade i rödt, gult och grönt, när de rördes af luftdraget. Konsul Daniel Juthe presenterade slägt och gäster för en nyss kommen ungdomsvän, Assessor Tjäder från Wasa.

— Här är Anette, min hustru, din forna flamma, lika ung och vacker, som för tjugu år sedan.

Assessorn, en lång, mager, närsynt och tankspridd ungkarl, kysste värdinnans hand.

— Här är stadens pelare, borgmästaren Stenman och här hans borgmästarinna. Gamla bekanta, om jag minns rätt? Hvar sak för sig. Den ena korpen hackar ej ut ögat på den andra.

— Här är rådman Forsberg, stadens andra pelare, filosof, ungkarl som bor sjelf, qvinnohatare, som bror intet är.

— Här är kapten Lars Kempe, skeppsredare. Här kaptenskan Kempe med dotter Anne Sofi, den vackraste flickan i staden. Hvar har kusin sina ankor Maja och Lotta? Mina gåsar ha frågat efter dem.

— Här är postmästaren Malm. Bror har kanske hört, att en hans företrädare blef hängd här på galgbacken?

— Här är kapten Drake, som för Argo. Ligger förtöjd för ankar i vinterqvarter.

— Här är kapten Ölund, som kan konsten att göra medvind.

— Här är stadens ljus, skolmästaren magister Vargelin, som pojkarna kalla Argelin, när de få stut.

— Här är fältväbeln Victor Marin, min första hustrus systerson och son till gamle qvartersmästaren Marin, som fick träbenet och tapperhetsmedaljen vid Hogland.

… Jaså, slägten? hvar sak för sig. Här är min svägerska, moster Jeanette, som pluggar katekes och ingefärskarameller i barnen, en gammal ljuslätt mamsell och hjertegod moster.

Handkyssning. Den presenterade smålog och förklarade sig vara gammal bekant.

Här är Celina, min dotter af första giftet, den värsta sprakfåle jag vet mellan Vasa och Uleåborg.

Assessorn hade stått som i en dröm, men qvicknade plötsligt upp och kysste tre gånger Celinas hand.

— Alltför stor ära för flicksnärtan, bror Tjäder. Akta sig, bror; hon har varit farlig för magistraten, hon kan bli farlig för hofrätten. Hvar sak för sig. Här är Manda, 16 år, klinkar klaver och syr hålsöm. Här ha vi mina pojkar. Ville, student i Åbo och hemma tjärvräkare, 17 år. Sedan Matte, 12 år, går här i skolan. Han kan slå trissa, tänker bli sjöman och öfvar sig att få dagg, när han klättrat till bovenbramrån. Hvar har jag mina gåsar? Här är Mina, som kallas Rödgås, 10 år, och här Lina, 8 år, kallas Äppelgås. Nig vackert för farbror Tjäder! Han hade kunnat vara er pappa, efter han en gång ville bli mammas fästman, men si, hon ville intet, och det var er lycka. — Om assessorn tillåter, — afbröt honom värdinnan, förlägen öfver sin mans opassande skämt, — så bedja barnen att få stöpa sina vanliga nyårsstöpen.

Vid dessa ord inträdde gamla farmor Beata, presenterades och tog sin plats i gungstolen. Assessorn frågade tankspridd, om man skulle stöpa ljus.

Blanka blyet, om det roar bror att se på den gamla vidskepelsen. Vi lefva i förnuftets tidehvarf men litet salt behöfves ju för att krydda soppan.

Och förnuftets tidehvarf blef kryddadt med profetior. Brasan i den stora öppna spiseln hade sjunkit i glöd. Celina stod färdig med stöpslefven, i hvilken man inlagt bly och tenn, som vid smältningen klarades med en nypa talg. Moster Jeanette förde ordet. — Tomten! lydde kommandot.

Tomten! upprepade Celina. Det smälta blyet hälldes med ett skarpt, fräsande ljud i ett ämbare vatten. Stöpet upptogs och befanns vara ett fullriggadt skepp, där icke ens bogsprötet saknades.

— Tomtebolycka; förklarade moster Jeanette — stor och lycklig sjöfart på nya året.

— Farmor!

— Farmor ville icke och upprepade småleende Zach. 10:2. „Afgudarne tala flärd, spåmännen skåda lögn, och drömmarna tala förgänglighet.“

— Far!

— Stöpet befanns vara en kassakista med vidhängande kolossal penningepung.

— Rikedom! — förklarade många röster.

— Lagom, mina barn! Man skall aldrig begära mer, än tjugu procent.

— Mor!

En blank silfverskål. Några tyckte det var en vagga.

— Moster Jeanette!

Stöpet liknade en kursläde eller en förläggarslef, ej utan skröpligheter.

— Celina!

En lång, skranglig figur, som enhälligt förklarades vara en fästman. Celina förklarade att skuggan på väggen mer liknade en kråka.

— Manda!

Manda fick en paraply, Ville fick en häst med tre ben, Calle en båt. Smågåsarna beundrade krångliga figurer, hvilkas utformning varierade mellan katt och kamel. Alla voro ense, att stöpen profeterade lycka och glädje för det kommande året. Få mulna fläckar, som bebådade sjukdom, inga likkistor, inga kanoner, som bebådar krig, men många blanka penningepungar i stöpen.

Herrarna drogo sig tillbaka till sina pipor och glas för att invänta tolfslaget. Äfven gamla farmor drog sig undan i sin ensliga kammare. Sämnen flydde hennes ögonlock. Hennes tankar dröjde ännu vid stöpen. Hon ihågkom Esaias: „När man säger till eder: frågen teckentydarne, så svaren: skall icke ett folk fråga sin gud?“

Men när klockan i rådhustornet långsamt klämtade första tolfslaget, höjde konsul Juthe sitt glas.

— Mina herrar, så långt vi se kring oss i verlden, är krig och örlig. Bonaparte nedskjuter allt, som kommer i hans väg på fastlandet, och engelska flottan borrar allt motstånd i sank på hafven. Tack vare vår konungs vishet, sitta vi allena i lugn. Lyckliga land! Lyckliga folk! Hvad angår oss verldsherraväldet? Må de skjuta med hvarandra där borta, blott våra skördar mogna och våra skepp få segla in assuranser för god bris på verldsmarknaden! Mina herrar, fredens skål och godt nytt år!

Det sista klockslaget dallrade bort i den stjernklara natten, och verlden och Finland hade kommit till året 1808.
(Inf. 2004-10-26.)

3. Celinas korgar.

Trettondedagen på qvällen inträdde konsul Juthe i sin äldsta dotters näpna lilla kammare med de gustavianska möblerna och de ljusgröna gardinerna framför det enda fönstret. Han fann rummet tomt, satte sig vid bordet och började bladdra i ett framliggande handskrifvet häfte. — Dagbok! — mumlade han missnöjd. Romangriller! Hvarför skulle jag lemna henne så handlös hela året i Stockholm? Hvad lärde de annat i fru Grås pension, än pladdra fransyska och läsa romaner?

Medan han läste, inträdde Celina mjölig från bagarstugan, där hon bakat kringlor för trettondedagen. Vid fadrens åsyn hajade hon till, trädde hastigt fram, tog sin dagbok och gömde den i en låst låda. — Förlåt, pappa, det är mina hemligheter!

— Har du hemligheter för din far?

— Alla flickor ha hemligheter.

— Kärlek naturligtvis? Hvar har du fått sådant i ditt lilla hufvud? Har du fått det från „Elise, eller qvinnan i sin fullkomlighet“? Eller från „Robert, mannen sådan han bör vara“?

Celina teg.

— Det där i din dagbok är barnjoller. Du är gammal nog att tänka förståndigt. Du är en vacker och rik flicka, har fått en god uppfostran och har råd att välja. Hvad du än må tänka om kärleken, så är den för dig en affärsfråga. Kommissarien, din morfar, förstod sin sak. Han var Mössa med Mössorna, Hatt med Hattarne och på sistone god gustavian. Han fick af alla partier leveranser till kronan och samlade sig en respektabel förmögenhet. Han hade en son och en dotter. Sonen, en odåga, blef så glad öfver arfvet, att han söp ihjäl sig. Dottern, din mor, var en klok och bra flicka; skada blott, att hon var klen till helsan. Din födelse kostade henne lifvet. Hon blef emellertid enda arfvingen och efterlemnade åt dig bortåt en half miljon riksdaler, som nu under aderton år förkofrat sig i min rörelse till dubbla beloppet. Hvar sak för sig. Låt de fattiga, dumma och fula flickorna spå i kaffe om friare! För dig är kärleken en affär.

— Jag tager aldrig en man, som begär mina pengar! Förr skänker jag bort dem.

— Se så, intet den minen, min nådiga prinsessa! Lyckligtvis har du intet att skänka bort, så länge jag är din förmyndare. Men för pengarna kan du vara lugn; jag har intet så brått att släppa dem ur min rörelse och ämnar ej göda första slarvf, som behagar taga dig på köpet. Huru många lyckliga har du skickat bort med korg och kattskinn sedan två eller tre år?

— Jag har ej räknat dem.

— Tänk efter; jag skall komma ditt minne till hjelp. Man säger, att du hade tillbedjare redan i pensionen: en pomaderad grosshandlare, en löjtnant och en kadett. Stockholmarna ha fint väderkorn. Således tre att börja med.

— Stockholmarna äro artiga.

— Man bugar sig ej för ro skull för en miljon. Vidare hemma: unga Lindvall från Wasa, nu konkursmessig kramhandlare på kredit. Fyra.

— Skulle jag täfla med hans mätress?

— Nej, den gången gjorde du rätt. Vidare magistratssekreteraren Wideblom. Fem.

— Han snusade.

— Hvilken oförlåtelig last! Vidare kapten Klingenfelt. Sex. Han var adelsman, men du ville ej heta hennes nåd.

— Han svor, så att taket remnade.

— Icke har jag ännu hört, att den fule tagit honom. Du ser, att jag, tack vare mor, så temligen noga känner dina eröfringar. Vidare prosten Ahlan, enkling med fyra barn. Sju. Nå, det säger jag intet om. Men sedan min hederlige kapten på Hoppet, Högström, den bästa af alla de — låt mig se, åtta. Hvad hade du mot honom?

— Han tuggar tobak.

— Tuggar tobak? Se på den finrosiga prinsessan! Det gör ju din egen far. Pikkanell, äkta holländsk, nog kan din mor pussa mig för det. Är det slut nu med långlistan? Har du flera på ditt samvete?

— Alla herrarna på pappas lista, utom kadetten, ha friat till mina pengar. Anser pappa sin dotter så litet värd?

— Tvärtom, min flicka, jag anser dig värd minst två miljoner, bröder emellan! Tror du, att jag tog din mor för pengarna? Nej, så vid heder och samvete, jag tog henne för hennes egen skull, men om jag sade, att jag föraktade hennes pengar skulle jag ljuga som en skälm. Menniskovärdet, ser du, är kapitalet, och pengarna äro handelsvinsten. Det behöfs alltid ett plus, för att affären skall gå. Välj en man, som sätter värde på dig, men icke en som skrymtar med att låtsa förakta dina penningar! Tro mig, den karlen är snålare, än alla de andra.

— Har pappa nu slutat mitt skuldregister?

— Kanske, kanske intet. Hvad har du att tillägga?

— Håller jag af pappa?

— Jag tror det, min pia. Du har alltid varit en lydig dotter, utom när du haft ditt eget hufvud för dig.

— Nå, då blir intet pappa ledsen, om jag säger, att jag också vill ha mitt hjerta för mig.

— Jag förstår. När lyssna de unga på äldre folks råd? Så löper [?] hjertat af med förståndet, och när det sedan sitter i halsgropen, säga de: hvarför satte pappa ej lås för dörren? Men jag har ej nu kommit till dig för att tala om hjertat, utan om sundt förstånd. Du är med alla dina griller i botten en klok flicka. Jag hoppas, att du förstår mig. Du har fått din nionde friare. Assessor Tjäder har hos mig anhållit om din hand och bedt mig utverka ditt samtycke.

— Farbror Tjäder! — Och Celina skrattade så hjertligt, så oemotståndligt, som man endast skrattar i de lyckliga — ton-åren mellan 13 och 19.

Ett ögonblick syntes konsul Juthe förbluffad, men tog sitt parti och skrattade med. — Nå, ja, hvem skulle trott, att en så allvarsam man bryr sig om en sådan toka som du? Han har friat till din andra mor, han kunde ju vara din far.

— Nej, pappa. Han friade i bref till moster Jeanette, fick ja, kom hit och förklarade, att det var ett misstag. Han hade menat den andra systern.

— Ja, ja, han är litet tankspridd, men desto medgörligare. Hederlig karl och god som guld; du kan linda honom kring ditt finger. Trettio år skilnad jemnar ut sig med tiden. Och tänk, barn, hvilken dag som helst kan han blifva hofrättsråd, kanske president med tiden!

— Men om han nu åter råkar ut för ett misstag? Det är ju möjligt, att han nu menar moster Jeanette.

— Se så, krångla ej nu, Celina, var en gång förnuftig och svara ja! Af alla dem du haft att välja är Tjäder den bästa och den, åt hvilken jag helst vill anförtro mitt barns lycka.

— Och mitt arf får qvarstå i pappas rörelse?

Nu blef konsul Juthe allvarsamt ond. Detta oförståndiga barn hade genomskådat det hemliga, kanske omedvetna motivet för hans faderliga välmening.

— Jag undanbeder mig alla tydningar. De tider äro förbi, när en far sade till sin dotter: du vet min vilja och lyder! Men den tid är icke förbi, när en far säger: välj med förstånd, eller förbli ogift!

— Får jag göra ett förslag?

— Låt höra! Blott det icke blir nej.

— Jag afstår skriftligt i laglig form hela mitt mödernearf åt mina syskon mot en låg ränta, som är tillräcklig för mig. Assessor Tjäder bevittnar min underskrift.

— Och det kallar du laglig form! En omyndig skulle disponera sin ärfda förmögenhet, hvilket nonsens! Svara mig rent ut, mottager du den lycka, som så oförtjent bjudes dig, eller vill du hellre bli gammal mamsell? Mitt samtycke får du aldrig till ett annat giftermål, så länge jag lefver.

— Mins pappa Anna B., som en sommarnatt hoppade ut från sitt fönster och flydde med notarien U.? De två blefvo ett lyckligt par, och föräldrarna gåfvo dem sin välsignelse.

— Hvad? Ämnar du på samma sätt hoppa ut med första snobb, som bjuder dig en koja och ett hjerta, att i tysthet förgyllas med dina pengar?

— Kanhända, med pappas tillåtelse.

— Således din nionde korg?

— Jag mins intet. Pappa har räknat dem.

— Så gå då, halsstarriga flicka, och ångra dig efteråt! Jag skall sörja för, att du icke hoppar ut genom fönstret.

Och konsul Juthe lemnade i vredesmod sin dotter med hennes nionde korg. — Hon har sin riddare, det är klart, — mumlade han. — Men hvem?
(Inf. 2004-10-30.)

Brödbak. Damerna bakar bröd till armén. Förstoring.
1.
2. Pigan Lena - Bettina Mannström?
3. Fru Stenman - Maily Ahlin
4. Fru Forsberg - Camilla Juthbacka
5. Fru Juthe - Margit Aromäki

Fru Drake - Catarina Nylund
Celina Juthe - Anna Sundqvist
Manda Juthe - Paula Lindén

Det var inte så mycket brödbak i detta kapitel, men jag tog fasta på ordet kringla. Brödbak finns dock i Brödbaket och striden vid Nykarleby den 24 juni 1808.
(Inf. 2009-09-06.)

4. Vintermarknaden.

Aderton dagar efter nyåret var vintermarknad. Konsul Daniel Juthe satt tidigt på morgonen vid sin hufvudbok i kontoret som på samma gång afdelades med en skärm till sofrum för pojkarne. Det var skarp köld ute; bönderna från landet stampade snön af sig i förstugan, inträdde i kontoret med rimfrost i skägget och lemnade våta spår på golfmattan.

— Anders Bäck! ljöd patronens afmätta upprop.

Anders Bäck trädde fram.

— Sex tunnor tjära, fyra riksdaler och en plåt för tunnan, gör tjugusex riksdaler.

— I somras betalde patron fem daler tunnan, — anmärkte bonden.

— Hvar sak för sig. Det var krig då, nu ha vi fred. Fem månader i magasinet och sex procents ränta … Heikki Luoma! Sjuttiofyra daler i förskott på rågen.

— Vi hade missväxt i höstas, allt gick till utsäde. Kronan tog sitt, presten sitt …

— Och jag mitt. Tror ni jag värper pengar? … Sigfrid Drakabacka! Åttiåtta daler i boken.

— Sonen min hade bröllop vid Mikaeli.

— Ja, och så surrade ni tre dygn å rad, och nu kommer ni till marknaden att köpa silkesduk åt ungmor.

Så fortfor hufvudboken en stund att, än brummande, än skrattande, vitna om debet och credit. Då uppstod Juthe, affärdade sina kunder med besked att de kunde värma sig i drängstugan och gick ut att bese vintertjäran på gården. I förbigående ropade han bakom skärmen: — Upp, latmaskar, klockan är sju! Säg åt Manda, att hon går till boden och väger ut kaffe. Matt kör med Belladonna och tjäran till magasinet. Inga pojkstreck på marknaden! Stjäla ni åter spjelor från Savoböndernas slädar, vankas det smörj.

Manda, långa flickan, som sof i bodkammaren, var van att stå vid disken och resa med far på marknaden. Nu tyckte hon sig redan ha vuxit från lod och skålpundsvigterna. Matte yttrade vresigt, medan han drog pjexstöflarna på sig:

— Fålen vill med.

— Så tag Polle, att ej hästbytarne stjäla fålen.

Konsul Juthe mönstrade tjäran, tillsåg att tunnorna voro målfylliga och gick i daggryningen ut på marknaden. Torget var redan fullt och salustånden uppställda på alla fyra sidorna. Allt hvad bonden hade om jul, från de bjertröda silkesdukarna ända ned till pjexor och svafvelstickor, från kanel och ingefära till tobak och lerpipor, från guldsmedsringar till sadelmakarens grimmor och krukmakarens lertuppar, var här uppradat för hugade köpare. Man sålde och köpte för riksdaler och skillingar, mark och plåtar, även med runstycken. Man bytte hästar, klockor och mössor, man armbågade sig fram, trängdes, knuffades, skrattade, svor och välsignade sig, medan okynnige pojkar roade sig med att tråckla bondgummornas kjolar med stoppnål, och segelgarn fast vid hvarandra.

Juthe kastade en öfverlägsen blick på konkurrenterna från andra städer, hvilka djerfts uppställa sina stånd så nära hans egen salubod, och gick sedan till apotheket för att taga morgondropparna. Dessa magdroppar, bäsken, ansågos oumbärliga för helsan och serverades för finare kunder i apothekskammaren, som på morgnarna var stadens börs- och klubblokal.

Sex eller sju herrar voro i lifligt samtal vid bäsken. Postmästare Gjers hade medfört de nyaste avisorna, och dessa innehöllo två betänkliga nyheter för stadens sjöfart och fredsutsigterna. Alla neutrala fartyg, som seglade på Frankrike, skola anlöpa engelsk hamn för att visiteras!

— Såframt de ej redan visiterats i öppen sjö af engelska kryssare.

— Är engelsman galen? Detta är ju ett slag i ansigtet på all folkrätt!

— Bättre upp. Se här från Frankrike! Alla neutrala fartyg, som låta visitera sig af engelska kryssare, förklaras för god pris at franska kapare!

— Stora ord af en landkrabba! Först skall fransmannen vada ut i kanalen ända till halsen.

Bonaparte samlar folk i Bourgogne. Han landstiger i England.

— Ja, försök! Där får han lära sig veta hut.

— Jag vet andra, som fingo lära sig veta hut vid Austerlitz.

— Men, mina herrar, vår kung håller med England, alltså är vi goda engelsmän.

— Det skall f—n hålla med sjöröfvare.

— Så håll med landröfvare!

— Hvad säger ryssen?

— Han har slutit fred med Bonaparte.

— Ja, Gud gifve vår kung förstånd att begripa det!

Det låg en orolig aning som töcken i luften. Men alla önskade fred, och det som man önskar, det hoppas man.

— God seglats, bror Forsberg, — utropade konsul Juthe och stötte sitt glas mot rådmannens, så att magdropparna stänkte på bordduken.

— Hoppet går med tjära på Livorno och därifrån efter salt till St Ybes, — genmälde rådman Forsberg.

— Vid midsommar väntar jag Diana från Madera.

— Med franskt eller engelskt pass? — frågade kapten Drake.

[Morgondropparna. Herrarna tar bäsken på apoteket och väntar på nyheter. Förstoring.
1.
2.
3. Borgmästare Stenman - Boris Bränn
4.

Konsul Juthe - Stefan Sandin
Apothekare Forsberg - Markus Mäenpää
Kapten Drake - Kenneth Nymark
Haapa Kaj - Gun-Britt Nybacka finns i alla fall inte på bild
(Inf. 2009-09-06.) ]

— Dränk mig i Kattegatt, om vi intet ha krig före midsommar! — inföll en annan landdrifven sjöman, kapten Ölund. Haapa Kaj spår otyg. Se här kommer sibyllan på marknaden!

Haapa Kaj var en beryktad spåkäring, som i tysthet rådfrågades äfven af stadens herrefolk för att spå i kaffe, bota „krossade“ eller skaffa stulna saker till rätta. Hon kom till apotheket för att förse sig med kamfert, rosmarin, essentia dulcis och andra för yrket behöfliga saker.

Kapten Ölund gick henne till möte som gammal bekant. — Nå, har mor fått en kopp kaffe på marknaden?

— Fläsk åt stormagarna, ben åt hundarna.

— Åh, tag ni er daler, och spå segellycka åt skeppsredarne här i kammaren.

— Hvad skulle de höga och rika bry sig om fåglalåt? Spådde jag intet kapten i somras en man öfver bord i Nordsjön? Då skrattade kapten och sade: vi hala nog upp honom. Nå, halades han?

— Hög sjö, Kaj; mörker och storm. Tala ej om det!

— Och spådde jag intet i vintras missväxt på råg? Blef där något öfver för bränvinspannan?

— Hvarför skall ni spå bara sattyg, Kaj? Spå nu för under skull fred och ett godt år!

— Alla begära de fläsk i fatet och daler i pungen. Herre, låt dina fotspår drypa af fetma! Men vet han hvad jag drömde i natt? Jag såg hela staden förgylld!

— Eld eller krig?

— Fråga mig nästa år! Och sedan såg jag kungen rida bakfram på en svanslös häst.

— Ut med er, fördömda trollpacka, och akta er för fiskalen! — skrek nu kaptenen i vredesmod och sköt hexan genom dörren. Han var lojalt kungligt sinnad den ärlige kaptenen, såsom hela hans stad, i synnerhet efter Gustaf IV Adolfs nådiga besök 1801, när rika och fattiga finge se majestätet spisa middag för öppna fönster.

Herrarne i kammaren hade lyssnat vid dörren. Några förhånade spådomen, andra blefvo betänksamma. — Här var åter ett saltkorn uti förnuftets tidehvarf.

Då hördes en trumvirfvel på torget, och folket skockade sig kring rådhusvaktmästaren Löf, som, åtföljd af stadens trummslagare, uppläste en högvederbörlig kungörelse.

Hvad är det? Hvad är det? frågade herrarna i apotheket, nyss uppskrämda af spådomen.

Nyheten kom droppvis genom åhörare, som stått närmare trumman, och förklarade hvarför folket på marknaden ett ögonblick glömde att köpa och sälja … Manskapet från rotarne inkallas till tjenstgöring … Alla kronorester skola fordersammast inlefvereras, vid äfventyr af utmätning … Kronan uppköper vid magasinerna råg, hafre och korn till gångbart pris …

— Det där osar brändt korn! suckade konsul Juthe.

(Inf. 2004-11-06.)

5. Slängkälken.

Veckor förgingo i ovisshet. Man såg trupperna samlas och förråderna uppköpas, men så långsamt, som hade man ännu god tid till midsommar. Skrämskott, menade några. Österbottens regemente marscherade genom staden. Parad! Avisorna, som stodo under sträng censur, berättade om Peru och Kina, om gräshoppor i Egypten och Bonapartes inbrott i Spanien, men icke en hviskning om ryssen eller om någon krigsfara. Hvad angick oss Bonaparte? Skepp timrades på varfven, tjära inkom till magasinerna, handeln gick sin fredliga gång. Man firade bröllop, barndop och begrafningar, alldeles som i Noachs tider före floden. Fruarna kommo till hvarandra på kaffe klockan 2 e. m. och visste redan, att stadens rikaste flicka, Celina Juthe, gifvit sin 9:de korg åt assessor Tjäder från Wasa. Välja i väpplingen och stanna i starren!

På fettisdagen den 1 Mars hade, enligt gammal sed, en stor slängkälke anordnats på den frusna elfven nedanför staden. Slängkälken var ett slags karusell. Från en hög stolpe med rörlig järnring i toppen utgingo fyra armar till isen, hvardera med en fastbunden kälke. Fruar, flickor och barn togo plats på kälkarna, starka armar sköto på stängerna, och fram ilade tåget i cirkel med svindlande fart. Ve den, som tappade koncepterna och damp af kälken; där gällde det lif och lemmar! Men just denna fara gaf slängkälken en oemotståndelig tjusning för ungdomen, och endast de äldre, som ej kunde motstå frestelsen, bådo bevekligt att ej göra farten för hård.

Då kom plötsligt ett budskap som i ett nu bortsopade alla Celina Juthes friare, förlamade handeln, hejdade yxans hugg på skeppsvarfven och blottade hela innebörden af de rustningar man så gerna trott vara ett skrämskott. Det flög öfver land och vatten, man visste ej huru, med stormilens hastighet, väckte alarm i städer och byar, inträngde i moarnas ensliga torp och växte som en lavin för hvarje tiotal mil det ilade fram från landets sydöstra hörn åt vester och norr.

Telegrafen var okänd, posten kom en eller två gånger i veckan, avisorna fortforo att tala om Bonaparte, Peru och Kina. Men fettisdagen när halfva staden strömmat ut till slängkälken, visade sig en postiljon nyss kommen söderifrån hållande högt i handen ett bref med fjäder i sigillet. Samtidigt uppenbarade sig en vandrande tiggare, Eko Margit, kring hvilken folket trängde sig. Slängkälkens rasslande ljud upphörde, hvarje öra lyssnade, någon kind bleknade, och midt i en andlös tystnad hördes budskapet från tiggarens mun:

Etthundratusen ryssar hafva brutit in öfver gränsen vid Abborfors!

Isen brast icke, haglen störtade icke ned från det mörka vintermolnet, den nedgående solen kastade en afskedsblick öfver ett flyende tidehvarf och likasom för att inviga det förgångna till den eviga hvilan började kyrkklockorna ringa för en begrafning.

De nu lefvande tänkte sig hundra år tillbaka. Landet hade under det förgångna århundradet genomlefvat två nyare krig, de s. k. „husaråren“ 1741—43 och Gustaf III:s krig 1788—90. Men dessa hade varit öfvergående åskmoln. Österbotten hade knappt sett en fiende, innan han fredligt drog sig tillbaka. Det krig, som fäderna upplefvat och som brännt in sina minnen i deras barnabarnsbarn, det var „stora ofreden“, det var åtta förskräckliga år af nöd och död, af plundring och brand, af ödeläggelse „intill svarta mullen“, grymma misshandlingar, flykt till skogarna, bortröfvade barn, skändade qvinnor, hunger och pest; — det var de år då „det var så mörkt, att man icke såg solen på hela året, och så kallt, att elden frös i spiseln“. Det var detta krig man nu mindes, när ryktet flög fram med svarta örnavingar öfver den österbottniska slätten.

Folkmassan på isen stod ända till mörkningen qvar i stum förfäran. Inga utrop, ingen klagan; endast qvinnor och barn började gråta. Alla frågade, alla gissade. Tiggaren gjorde en rik skörd af de nyfikna och sparade icke på tillägg af egen uppfinning. Nyheten gick från mun till mun, och allt större växte lavinen. Det var icke mera ett infall vid gränsen, det var hela södra Finland och Åbo öfversvämmade af fienden. De försigtigaste begåfvo sig hem för att inpacka sin dyrbaraste egendom; andra förfrågade sig, om isen vore hållbar på Qvarken. Där blef ett sorl af olika meningar. När åhörarne utkramat af tiggaren allt hvad han visste och mera därtill, samlade sig skaran kring en ung sjöman, som stod på en kälke och syntes ett hufvud högre än andra.

— Hvad är det Petterssonskan lipar för? — sade sjömannen till en gråtande qvinna, som hängde vid hans blå jacka och anropade honom om beskydd. Ulfvar ni, intet som hade ni en kosackpik i ryggen? Det blir en långdans skall jag säga er innan de komma hit. Skäms ni intet att tro alla våra raska pojkar vid regementet vara lika gråtmilda krukor, som ni? Och om de vore det, skulle vi sjömän kläda dem i kjortlar och rycka geväret ur handen på dem.

— Att han kan tala så Gudlös i detta eländet! — lipade Petterssonskan. — Och hans egen mor ligger sjuk i frossan och kan intet berga sig, när fienden kommer!

— Vi ha lås för dörren, mor Pettersson, och jag menar, att vi ha lås också för landet. Åt fanders med allt pjunk! Bort med käringarna!

Hvar finner ej ett hurtigt ord genklang hos ungdomen? Än här, än där, hördes ett eko: bort med käringarna! Sinnesstämningen slog om bland detta lättrörda folk. Petterssonskan sattes stretande på slängkälken och tjugu armar sköto jublande på. Ju mera det olyckliga offret skrek och bad, desto mera rasande snurrade kälken sin cirkel.

Isfältet låg i mörker och ännu fortfor den vilda leken.

— Fira taljorna, stopp! — hördes nu kapten Kempes röst.

— Fira taljorna, stopp! — upprepade sjömännen, vana att lyda kommando. Halft vanmäktig, försvann deras offer i mörkret.

— Styrman Ljungell! — ropade Kempe.

Qvällens talare stod bredvid honom.

— Tack för ett karlaord, jag skall ha det i minnet. Det kan allt hända, att vi få hög sjö, men icke giga vi seglen för första stormby. Alla man på däck! — Kom till mig, när skutan börjar att kränga!

[Läs mer: Slängan av Axel Lindholm.]

(Inf. 2004-11-13.)

6. Reträtten.

Man hade kommit till slutet af mars. Vinter och vår kämpade sin stormiga strid; ena dagen manshöga drifvor, dagen därefter tö och slask, så åter skarp köld och följande dag regnskurar. Hos konsulinnan Annette Juthe var kaffebjudning kl. 2 eftermiddagen. Några få intima: borgmästarinnan Stenman, rådmanskan Forsberg, kaptenskan Kempe, mamsell Jeanette Kempe. Man talade om kriget. Ryssarne sades vara i Helsingfors, om icke 100,000, så minst 50,000. Det gällde nu Sveaborg. Ingen fara, Sveaborg höll sig nog till våren. Men hvarföre hade general Klercker dragit sig med armén tillbaka till Tavastehus? Var han rädd? Klercker rädd? Nej, man skulle få se, att han föll öfver fienden som en hagelskur, när han samlat sin styrka.

Hvad gör fältmarskalken, som för tre veckor sedan kom öfver Torneå här igenom?

— Åh, han gaf sig god tid, han, åt middag här hos oss med sin svit. Han förde med sig hushållerska, eget kök, egna kastruller och eget vin. Hofmästaren reqvirerade höns, ägg, gurkor och grädde. Till all lycka hade fiskaren Boman färsk lax, och dyr var den nu på vårsidan.

— Priserna stiga. Allt skall till kronan. Två af våra drängar ha tagits till landtvärnet, och pigorna springa från qvasten för att lyssna på trumman.

— Har kusin uppsatt sin nya väf?

— Ränningen sträcktes i går.

— Celinas utstyre blir färdigt på våren. Det är som med kriget, ingen brådska.

Vid dessa ord inträdde unge Matte med brådskande fart.

— Mamma skulle strax komma ut. Där är en dragon på gården och hästen är alldeles löddrig.

— Hvad är det nu åter? Får man aldrig sitta i fred?

Konsulinnan Juthe lemnade sin fredliga kaffepanna för kriget. En ordonnans till häst på gården beställde logis för fältmarskalken grefve Klingspor, som skulle vara här om två timmar.

Uppståndelse och utrop. Fältmarskalken? Men det är intet möjligt! Armén i Tavastehus och fältmarskalken här!

Gåtan blef snart löst. Klockan 6 på aftonen anlände kommenderande generalen i spetsen för sin här, eller rättare ett dygn före sin här, lika skyndsamt på återvägen som han gifvit sig god tid på nedresan. Juthska huset och hela staden sprang om hvarandra. Åtföljd af sin adjutant Björnstjerna och eskort, kom grefven i kursläde, väl omstoppad med dynor, och gaf sig endast en half timme tid att dröja. Han skulle ännu samma afton till Jakobstad och så vidare, vidare, hvart? Folket sade: till verldens ände. Hvart som heldst, blott icke där hans plats skulle vara, mot fienden.

Man kom, drack ett glas tjärnmjölk — som Lybecker 1713, som Lewenhaupt 1742 — kastade en slängkyss åt Celina Juthe och försvann. Han glömde att säga au revoir, men ödet ville att man skulle för tredje och fjerde gången återse honom, för att tredje och fjerde gången se honom försvinna.

Det var en kapplöpning med ryssarne, hvem som förr skulle hinna till Uleåborg, till Torneå, till Sverige. Tätt i öfvergeneralens spår blef en trafik på stora landsvägen från Wasa, sådan man aldrig sett sedan Armfelts nödtvungna reträtten 1714. Först kavalleri, sedan infanteri, sedan artilleri och en oändlig tross, dragen af många hundrade hästar, som utan vidare tagits och användts för kronans räkning. En bataljon österbottningar under Gustaf von Numers var bland förtrupperna. Soldatens uppsyn röjde förlägenhet att så snart och så bragdlös återvända till hemtrakterna; men hans gång var rask, han fick nu försvara sina qvarlemnade egna. Efter honom kom Tavastehus regemente, sedan sydfinnarne. De voro trötta af ilmarscherna, våta af snöslasket, nedslagna, förbittrade att utan strid nödgas lemna hem och familjer i fiendens våld. Bandtleren [Eg. bandolèren; axelgehängen.] hängde slappa, gevären tyngde, uniformerna voro oknäppta. Men knotet var tyst: intet myteri, hvarje ordre åtlydd. Inqvartering i gårdar, stall, magasiner, hölador, hvarhelst ett skjul fanns för snöyran och nattfrosten. Några fingo ett par timmars rast kompanivis på kyrkbacken eller på kampen norrom staden; där kokades välling och stektes rofvor, tills trumman åter signalerade uppbrott. Andra lyckligare fingo utsträcka sig på halmkärfvar för natten. Ingen brist på proviant kunde ännu förmärkas; bröd, ströming, rofvor, ärter och fläsk funnos för alla. Fältmarskalkens obestridliga förtjenst var att sörja för magasiner på återtågslinien. Och hvad som ej kunde medföras vidare, det gafs i brådskan till spillo. Mången fattig fyllde sin påse efter soldaternes måltid; hästarnes hafre låg utspilld på gårdarna.

Officerarne sökte hålla god min och tålamod. Vi komma igen! Nu fanns intet Anjala. Marsch norrut och åter marsch utan att fråga hvart, men tysta tankar på hem och familjen i fiendens våld.

Denna tillförsigt ingaf de undrande och skrämde åskådarne mod. — De komma tillbaka! Kungen [Gustaf IV Adolf, även kallad Galenpannan.] går dem till möte med en stark krigsmakt öfver Torneå.

— Hvarför ej öfver Qvarken?

— Isen bär ej kanoner.

Man fogade sig i det oundvikliga. Om två eller tre veckor skulle man se kungen och hela svenska armén på marsch söderut för att jaga fienden ur landet.

Kapten Kempe fick oförmodadt gäster. In på hans gård åkte generalskan Klercker med dotter, sondotter och tjenarinna, de enda fruntimmer, som fått tillåtelse att skynda före armén på återtåget. Små paltorna fingo en lekkamrat, och deras hem var troligen det enda, där man under brinnande krig lekte med dockor.

I rådman Juthes hus stodo 8 sängar bäddade för officerare. Kommande och afmarscherande aflöste hvarandra. Döttrarna instängdes, såsom när granen kläddes om julaftonen. [Julgran år 1808 i Nykarleby! — Kan det var möjligt?] Matte lefde i ett rus af beundran öfver uniformer, gevär, patronkök och hästar.

Celinas fönster vette mot gården. En morgon läste hon på en drifva af nyfallen snö de sammanbundna initialerna C.J.—U.M. Första tö skulle smälta, första fotspår nedtrampa detta afsked från en förbitågande. En okänd, välkänd yngling hade skrifvit sina illusioner i snön.
(Inf. 2004-11-28.)