”Helsingfors 10.3.1939
Jag vågar inte längre
skriva på lösa lappar. Då kan de bli avsända. Och också
om du läser detta efter min död, kan det inte längre göra
dig skada för då vet vi ju att allt är annorlunda, allt är
försonat. Det tar så ont i mig. Hela morgonen har jag varit rädd
att du skall dö före mig — men till sist vet jag ju ändå
att det måste vara jag. Då borde jag ju vara glad, och jag är
glad, men då tar det så ont i mig att tiden är så kort.
Jag har ingen tid, allt går till spillo. Det får inte bli sådär
gränslöst, att man har hela världen inom sig, alldeles som före
lunginflammationen vandrar jag i gyllenklara länder, varma länder, där
frukterna är solheta och vårkyliga, jag vandrar och vandrar, jag ligger
hos alla jordens män, jag är allt liv — nej det får inte
bli så gränslöst att alla former försvinner och man griper
ut i tomma luften — ack jag har redan varit i många länder men
i de gyllenklara länderna var jag aldrig, om det inte var i min diktning,
om det inte var hos dig. Älskade du som engång, när jag var sjutton
år såg in i mina ögon och sade att du engång ville se dem
riktigt, riktigt lyckliga, du får aldrig din önskan uppfylld ty bakom
lyckan skall alltid smärtan över alltings slut finnas. Det enda som
är utan slut är diktningen, ty det för fram till det hav, som jag
dessa dagar tyckt mig vara så nära invid att jag redan känt vågorna
skölja över mig, den för fram till döden och löper omärkligt
för människor in i den dikten som aldrig skrevs, dödens dikt, där
alltings slut är slut.
Tavastehus 21.12.1939 Rauhankatu 5 A
Jag skall vigas i dag. Det har ingen särskild betydelse. Men människor
kanske kommer att inlägga i det en särskild betydelse, som kommer att
göra livet olidligt. En del av mitt jag är glad och förväntansfull,
men en annan ryggar tillbaka. Men det har ingen betydelse att jag är endast
glad. Jag älskar honom.
Kl 5
Älskade — käraste,
hur jag ljög på morgonen. Jag älskar att gifta mig.
Tavastehus
2 jan. 1940
Det känns friare att vara gift än ogift.
Det
är ingen skillnad mellan förr och nu, och ändå en skillnad.
Jag kan inte definiera den, men mitt liv har fått en ny tilltro.
3.
Jan.
Det känns tungt och högtidligt att säga och skriva
det: 1940. Trettio kändes nervöst, oroligt, sprittande. Fyrtio är
allvarligare lugnare. Kanske blir det mera värdigt.
4. Jan.
Alla mina tankar och alla mina ord har blivit ett enda: Älskade.”
Ett halvt år senare antecknar hon i dagboken:
”Nykarleby 25 sept. 1940
Gång på gång öppnar
jag detta häfte — och stänger det igen. Jag bär en blivande
människa inom mig — och jag vet att oberoende av yttre förhållanden
är det en människa, som skall ha det svårt. Jag är inte rädd
för dess skull mer än för min egen — men det känns tungt;
— jag önskar att jag själv finge lida alla lidanden till
slut.
28.9.
Jag måste skriva, skriva. Jag har två månader på mig och
sedan kanske aldrig mer. Jag måste skriva även om jag är trött.
Jag måste skriva även om hela världen går under och allt
är förgäves. Jag måste skriva ändå.”
Det
hon skriver på under sin graviditet är den långa berättelsen
om målaren Jan och hans älskade Marietta, en parabel om konstnärskap
och utanförskap, där häxan och hennes självförbrännande
eld är ett återkommande tema.
I ”Jan och Marietta”
finns en saga i sagan, en berättelse om prinsessan från eldslandet
som gifter sig med en prins från människornas land. Hon är oförmögen
att anpassa sig till människornas vita, blodlösa liv, till deras skenheligt
kuttrande grymhet och begår till slut ett brott mot människorikets
lagar.
”Och människorna samlade sig,
en efter en utanför fönstret, mumlande, monotont älskvärt:
du har dödat, du är skyldig till mord, du är en häxa, du skall
brännas...
Men de släpade henne inte till bålet. De släpade
henne ned i en sandgrop under jorden. Där såg hon varken sol eller
himmel, men i det fuktiga mörkret kände hon sanden, som långsamt
lösgjorde sig och rann in i hennes ögon, näsa och mun. Hon var
död och ändå levde hon.
På det sättet fortgick
det i evigheternas evighet. Prinsessan var död och ändå levde
hon. Hon hade inte tillvunnit sig den eviga kronans strålglans omkring sitt
huvud. Elden förtärde henne långsamt.”
Den
14.11.1941 antecknar Mirjam Tuominen i dagboken:
”Jag har kanske skrivit Marietta och Jan' färdigt nu. Det är
en mycket meningslös historia och kan knappast intressera någon. Arbetet
gav mig inte glädje mer än för stunden, men jag saknar det nu.
Har på nytt börjat fundera över
lemlar.
21.2.1941
Jag har en liten flicka som i förrgår
döptes till Kyra Elisabeth.
Det är
det barn jag kände att jag älskade inom mig.
29.2.
När jag tänker på min förlossning ser jag framför mig
en stäpp, över vilken otämjda hästar jaga fram. Det är
en av de mest livs berusande scener man kan tänka sig. Så livsberusande;
att man begär att varje sekund skall vara den sista.”
Barnets
födelse omstörtar Mirjam Tuominens liv och genomsyrar hennes skrivande
kanske mer än någon annan händelse vid denna tid. Hon, som ända
sedan sin sjukliga barndom ständigt vandrat på gränsen mellan
liv och död, upplevde nu spädbarnet som ett väsen från ett
liknande gränsland. Hon antecknar den 18.3.1941 i dagboken:
”...Ge en beskrivning av ett spädbarn: Det tillhör
det opersonliga, medvetslösa, ur vilket det kommer, men på grund av
en schizofren ångestlag drivs det ifrån den oföränderliga
och dock alltid rörliga och oföränderliga principen luften-vattnet
mot den tungt stabila och dock så osäkra principen: jorden, bröstet.
Dess första medvetna handling och tänkande går i riktningen: bröstet,
dess första medvetna känsla av ångest är: jag har tappat
bröstet, dess första medvetna känsla av lugn och tillförsikt:
jag har bröstet. Under mer än en månad är hos ett friskt
barn dessa två förnimmelser de enda som bryter det ur det medvetslösa:
ångesten, jag har tappat kontakten med livet — lugnet, livet återvänder.
Det fullkomliga salighetstillståndet inträder
emellertid först då de båda principerna förenas och man
diar sovande.”
Mirjam Tuominens isolering
förstärkte hennes naturliga sensibilitet och hon inregistrerade varje
nyans i barnets utveckling och i sitt och barnets relation. Den mest fullständiga
redovisningen finns i novellen ”Två”:
”Det är en kvinna och en liten flicka. Flickan är ett barn på
tio månader, kvinnan är hennes mor och cirka tjugoåtta år.
De lever mycket ensamma på en stilla ort, obekanta med så gott som
alla människor i trakten. Också barnet och kvinnan är djupast
sett främlingar för varandra, främlingar på det oöverstigliga
sätt, som endast varelser tillhörande två intill varandra gränsande
generationer kan vara. Ännu är de inte så mycket medvetna om det,
och dock... Det finns emellan dem ett så stort svalg, att svalget självt
hjälper till att låta dem finna varandra. Likt två ensamma i
en väldig mörk natt vända sig barnet och kvinnan mot varandra på
inbillningens och instinkternas hemliga vägar, som må vara oförnuftiga,
blinda, men ändå kan bilda en fastare grundval att bygga på än
de förståndsmässigtstyrda vägarna.
Barnet, en liten dubbel varelse, vars väsentliga varande ännu dväljes
i ett för en senare ålders erinringsliv oåtkomligt förflutet,
har sina ögonblick, då det mitt i en lek eller mitt under en spänningsmättad
ansträngning att nå ett eller annat ting eller en möbel, det förut
inte nått, spritter till, såsom vaknade det nyss ur en dröm,
det betraktar omvärlden med stora ögon och faller i bävande undran:
var är jag, vad, hur, när?”
Kärleken
och kriget förde Mirjam Tuominen från den internationella, urbana konstnärstillvaro
som hade varit naturlig för henne. De förde henne till det grå
huset på Borgaregatan, till en självvald häxtillvaro i småstaden
som hon något år senare skulle beskriva med orden ”Det är
Nykarleby med människor: ett isbelagt fönster mot världen”.
Hon var för sitt lilla barn en uppmärksam, fantasirik, humorfylld mor
och samtidigt blev hon aldrig kvitt sin livsångest och sina demoner.
Mirjam Tuominen.
”Nykarleby 12.12.1943
Kyra umgås så innerligt vänskapligt med sina troll, Humpe och
Dumpe, de gör knutar i hennes hår, går i Annas tänder så
att de blir sjuka och ställer överhuvudtaget till en massa oreda, men
egentligen är de snälla och dumma, dumma och snälla. Och när
Mami är lat, Anna borta, Gunhild sjuk, modelleran tråkig, klossarna
dumma och Kyra inte kan rita, funderar hon på att ta sin säng och bege
sig till skogen till Humpe och Dumpe.
Mina
troll är ganska annorlunda, inte alls godmodiga, de är så kallhamrat
hårda sadister, dystert mörka och omutliga, deras händer är
klor, som skapades för en enda talang, att strypa och göra ont. Men
ibland funderar också jag på att flytta till dem. De kommer kanske
att döda mig till sist och beröva mig allt vad jag älskar.”
Äktenskapet
var och förblev ett krigsäktenskap, större delen av tiden var mannen
vid fronten. Mina föräldrar utväxlade passionerade kärleksbrev
under vinter- och fortsättningskriget. Efter krigsslutet övergick brevväxlingen
i inte mindre passionerade och tragiska skilsmässobrev. Mycket snart stod
det klart för min mor att äktenskapet som sådant band henne på
ett olidligt sätt — oavsett hur förstående, tålmodig
och kärleksfull den andra parten än var.
Dagboken den 21.12.1941:
”Idag för två år sedan vigdes min älskade
och jag. Ännu skär detta ord med en klang av brott: ty jag var redan
vigd, vigd vid konsten. Och det är därför jag aldrig kan bli lycklig,
hur högt jag än älskar honom...
Att
vara född konstnär och inte utöva sin konst är att bli ond;
att bit för bit genomträngas av ett gift, som är en välsignelse
i sig självt, men alltför starkt för en enda människas nervliv.
Det måste spridas.
Det är länge
sedan jag sett något med mina ögon, som mitt jag inte skulle ha inregistrerat.
Är detta en kamp jag för.
Stulna
ord framsprungna i en trång kil av tid.
Till
nästa höst måste jag ha en bok färdig.”
Bokens
namn blev Visshet. Omslaget pryds av en tuschteckning med svarta träd
i ett grått landskap. Teckningen är gjord av Torsten Korsström,
som otvivelaktigt är en avlägsen förebild för målaren
Jan i ”Jan och Marietta”. Förutom ”Jan och Marietta”
och ”Två” ingår två starka tematiseringar av kriget:
”Anttis väntan” om en benlös krigsinvalid och Hitlerallegorin
”Det outgrundliga leendet”. Den längsta novellen heter ”För
allt det liv jag önskade mig” och är en kuslig skildring av mänskliga
relationer i en trångsynt småstad.
Mirjam Tuominen besannade
verkligen orden i sin dagbok. I bok efter bok inregistrerade, omfiltrerade, fiktionaliserade
hon allt som hennes ögon såg i den lilla staden. Hon var också
lyhörd för mannens rapporter från fronten. Hon var, trots sin
isolering, tidigare än många andra medveten om nazismens verkliga innebörd.
I dagboken skriver hon:
”Jag har ingenting
att säga den nya tiden. Mitt hjärta klappar inte med den, min hjärna
arbetar inte med den, mina pulsar slår inte med den. Jag känner dess
hjärta som dött, dess hjärna som dum, dess nerver som grova, måhända
är det annorlunda, men så känner jag det. Jag har upplevt ursprunget,
och jag kan aldrig beundra frukten, hur skön den än må kunna komma
att förefalla.”
Fem år senare,
i betraktelseboken Besk brygd, ser hon att frukten är alltigenom rutten.
Besk brygd är en svidande uppgörelse med nazismens judeutrotning och
med bödeln inom oss.
”I morse såg
jag min bok: Besk brygd. I denna gryning utan ljus, där vitt lyste: smältande
snö, smutsvita husmurar. Regn, snö, slask, svarta tortyrvridna stammar.
Decembergryning i denna stad, som endast kan inge mig kval.
På
denna gräns uppfattar jag allting smärtsamt klart. Men spänningen
i min hals ger mig vittnesbörd om, att det är gränslinjen, som
överskriden leder till vansinnets mark.
Men
här har jag ju varit förut.
Som barn
var jag rädd att bli levande begraven.
Sanden
trängde in i munnen, i näshålorna, täppte igen andningsorganen.”
Den
kvävande reminiscensen föranleds av ett fotografi hon sett av en jude
som varit halvt nedgrävd i jorden, endast huvudet uppstickande, skrattande
arier i ring. Juden hoppas ännu; kanske de bara retas — som elaka barn...
”När de grävt ner mig gräver de upp mig. Och
först då skrattar de. Först då brakar det ordentligt lös.
Men de grävde inte upp.”
Häxan
i ”Jan och Marietta” blir levande begravd, hon förtärs av
en evig eld. I Mirjam Tuominens föreställningsvärld etsas bilden
av den levande begravde juden fast, liksom scenen av den ariske bödeln som
kastar en judegosse i en avloppstrumma. Hon blev aldrig fri från skräckbilderna,
hon förtärdes, pinades av dem till sitt livs slut och de återkommer
gång på gång i hennes texter. I Besk brygd gör hon ännu
ett försök att analysera bort skräcken och skulden.
”Jag ville leva mig in i denne tyske soldat, in i hans kropp
och in i hans själ. Jag ville med honom återgå i hans moders
sköte, födas med honom, växa upp med honom och sedan organiskt
sammanvuxen med honom existera intill den dag, då han grep gossen och kastade
honom i avloppstrumman.
Det är mitt hetaste
begär och min största önskan. Ofta.
Men
jag kan det inte och därför är jag hjälplös. Jag vet
inte.”
Mirjam Tuominens försök
att leva sig in i denna nazibödel övergår i alltmer partikulära
bödelsbetraktelser av vårt förhållande till djuren, barnen,
den starkes eviga övertag över den svagare. Mycket ryms inom pärmarna
i denna lilla, komprimerade bok, där hon för första gången
generaliserar utgående från sitt eget jag; en analys av hennes dödsdrift,
av hennes sorg över den tidigt döde fadern, av humorn, av svartsjukan,
av sällskapslivet. Hon inreder också sitt livslånga, intensiva
valfrändskap med döda författare, som senare kulminerar i den stora
egensinniga biografin om Hölderlin. I Besk brygd är det Franz Kafka,
Edith Södergran och Hjalmar Bergman.
Besk brygd kan ses som en vattendelare
i hela hennes produktion, en balansgång mellan det högstämda och
det profana, mellan förtvivlan och skratt. Hon proklamerar sin avsky för
livet som blivit henne ett fängelse, för mänskligheten som är
etiskt sett bankrutt och ändå är hon förmögen till en
kärleksförklaring åt tillvarons mest ursprungliga stumma varelser.
”När jag ser tillbaka på vad jag skrivit i denna
bok, måste jag konstatera, att jag till stora delar skrivit den för
att betyga en fluga min tacksamhet, för att tillrättalägga en förseelse
som jag begick mot en numera död katt, för att fördjupa mig i den
oförvillade glädje samvaron med två spädbarn berett mig och
för att jag känner mig olycklig över att inte alla spädbarn
får vara så lyckliga, som deras i sanning förundransvärt
underbara väsen förtjänar.”
Samtidigt
som Mirjam Tuominen bereder sig för att bryta upp från Nykarleby skriver
hon sina mest försonliga texter om den lilla staden. I en minnesskrift till
vännen och Nykarlebyförfattaren R. R. Eklund heter det:
”När jag hör min sex-åriga dotter tala om
Nykarleby, där hon levat mestadels sedan hon föddes, kommer jag ofta
att tänka på R. R. Eklund, när han talade om Nykarleby. Iakttagelserna
var väl mer sammansatta hos honom, men grundtonen var densamma, en ton av
en smula fördrömd ömhet, nästan mystik: varje grässtrå,
varje sten tycktes leva med ett speciellt ändlöst och förundransvärt
liv i denna stad. Och Nykarleby är ju i själva verket en stad —
sannolikt unik såsom den minsta i världen — som avpassad för
barn, också måtten är barnlika, de små byggnaderna, de
smala gränderna och gatorna. Barnen — klungor av barn och ensamma barn
— är det också som ger staden en prägel av liv, barnen —
och hundarna — hundar som springer i sällskap och ensamma hundar, de
har bestämda mötesplatser och mötestider, varje människa tycks
ha en hund i Nykarleby och det är egentligen inte av nöden att känna
till människorna i staden, eftersom man kan betrakta deras hundar, dessa
trofasta och levande avspeglingar av sina husbönders lynnen och egendomligheter.”
[Hela minnesskriften, R. R. Eklund och det österbottniska
landskapet.]
Det verkliga avskedet till livet
i Österbotten tar hon i boken Bliva Ingen med prosastycket ”Öppet
landskap”:
”Uthärda är först
svårt, leva sig in i det är ännu svårare, vana blir det
aldrig. Men har man bara kommit så långt att man accepterar det eller
accepterar sig själv i det, glömmer man det inte. Det har tagit några
år av sakta skridande förlopp att lära sig det, man har vantrivts
med det, bjudit det motstånd, frusit mot det, glött emot det, varit
på sin vakt, känt sig spionerad, iakttagen, aldrig lämnad i fred
— en dag märker man att man levat med det, ensam med det, värdig
motpart, oslippligt och en gränslös utstrålning från det
mest oslippliga man har i sig: ensamheten, nollet, starkt, lugnt, vredgat, svårt
att komma tillrätta med tills man erkänt, bejakat; därefter som
blicken ur en ängels ögon med ändlösa frihetslöften.
Då man är färdig att lämna
det, då tiden är inne, lämnar det en inte. Man sluter ögonen
och det är där, sådant det är, sådant det behagar vara,
utplånande sig själv till en yttersta förbleknad, färgstark
grad.
Ett ingenting är detta landskap eller
åtminstone ett bevarat medvetande om det ingenting, som är bortom alla
sken, återkommande genombrytande, till sist förblivande...”
*
Vad
hände med Mirjam Tuominen efter att hon lämnat vår stad, vill
de vänliga Nykarlebyborna veta. Jag berättar att hennes liv blev mycket
enkelt och fattigt:
”Arbete, sjukdom, fattigdom/det är treenigheten/
liv” skriver hon i sin första diktsamling, Under jorden sjönk.
Hon
blev lika ensam som min far. Häxans isolering fanns inom henne — den
kom inte från den lilla staden och dess invånare.
Också
barnet och bödeln levde inne i henne själv:
Det ropar i skogen:
jag vill hem
nycklarna föll
stigarna
försvann
jag hinner inte fram
jag är illa skrämd
jag
har skrämt mig mycket mycket illa
man har skrämt
jag har skrämt
jag vill hem till dockorna därhemma
hem till spisen elden härden”.
(Under jorden sjönk, 1954)
Flera år
efter Nykarlebyvistelsen, många dikter, några sjukhusvistelser, många
bilder senare, skriver hon i dagboken:
”Kottby
16.5.1958
Mitt liv är nu verkligt sedan det är monotont och
enahanda. Det har alltmer blivit ansträngning manande till ansträngning.
Det finns ingenting mer än de ständiga nyupptäckternas och mödornas
gråa sensationer i det. Rekreationen är att sopa golv, tvätta
dem, köpa mat — och fattigdomen. Den sista alltför mycket. Jag
skriver i mångfaldiga versioner, ända upp till tio ibland. På
sista tiden har det blivit nödvändigt att måla ett slags parallella
icke-bilder.
— Dess mindre är erkännandet.
Det finns knappt. Det är förstås klart att människor som
bedömer mina Hördelin och Rilke-tolkningar inte heller uppfattar något
av den verklige Hölderlin, den verklige Rilke.
Att
emotta inkompetent okunnig kritik för översättningar, tolkningar
— är det för att osjälviskhet ingått — är
emellertid för en människa som mig verkligt eller dubbelt sårande.
Genom mig träffar det den tolkade. De dömer enligt dessas samtida sätt
att tolka.
Att i dagarnas gråa och monotona
även i den mest overksamma skiftning ha arbetets möda med sig ger till
sist en känsla av kunnighet. som inte ens man själv längre kan
avvisa. Något som har rötter långt in i barndomen och som vuxit
långsamt fram...
Slätten, nollet, lämnade
henne aldrig.
I sin sista publicerade bok, Gud är närvarande (1961), skriver hon ett epitafium över en nolla:
”Min fot lämnade inga spår etter sig, min hand inga märken,
min röst höjdes varken i glädje eller sorg eller agg. Som en partikel
tyngdlös luft flöt mitt liv förbi andras, utan vinddrag, utan doft,
med betoningar och accenter åt det ena.
Jag
levde mitt liv sa att jag varseblev. Vad som mötte mig, varseblev jag. Jag
var en nolla och helt varseblivning.
Dagarna
efter det jag dött, gjorde jag mig emellertid starkt förnimbar. Man
undrade varför. Med skäl, ty det var inre jag, utan mina varseblivningar,
som gjorde sig egendomligt djupt, om också snabbt förflygande, förnimbara.
De flydde och återkom. De flyr och återkommer. De nämnde dem
med mitt namn, hyllade dem anspråkslöst, och det var det okända
hos dem själva de så hyllade...”
Mirjam Irene Tuominen 1913—67.
Noveller och essäer:
Tidig
tvekan 1938. Murar 1939, Visshet 1942, Mörka gudar 1944. Kris 1946. Besk brygd 1947, Bliva ingen 1949, Stadier 1949,Tema med variationer 1952.
Lyrik:
Under jorden
sjönk 1954, Monokord 1954,Dikter III, 1956. Vid gaitans 1957, I tunga hängen mognar bären 1959.
Översättningar:
R-M Rilke Brev 1957, R-M Rilke Orfeussonetterna 1957.
Biografier
och betraktelser:
Hölderlin. En inre biografi 1960,Gud är
närvarande 1961.
Opublicerat:
Jesus Kristus Lyra, Ave Maria
(manus), dagböcker 1938—1966, brev. Tvekan, noveller i urval 1961. MT i urval 1—3 (Söderströms 1989—1991).
Bildkonst:
Krit -och teckningar (samlingen deponerad i Amos Andersons konstmuseum, katalog
av Gertrud Sandqvist 1990).
Biografiskt om MT:
Ghita Barck, Mirjam
Tuominen i liv och dikt, Svenska litteratursällskapet 1983, temanummer
av Nya Argus 1990. café Existens 1993.
MT i översättning:
Karvas Juoma, tolkning av Harry Forsblom (WSOY 1991), Mirjam Tuominen Selected
Works, tolkning av David McDuff (Bloodaxe Books 1994), Ung uvisshet.
Besk brygg og andre essays i tolkning av Nöste Kenzior (Bokvennen 1994, 1995) |