Häxan, barnet, bödeln, slätten

Mirjam Tuominen i Nykarleby

AV TUVA KORSSTRÖM


En septemberdag år 1996 står jag på Borgaregatan i Nykarleby, framför det hus där min mor författaren Mirjam Tuominen bodde cirka åtta år av sitt liv. Det är ett gråmålat trähus med snickarglädje och verandor, gården är stor och gräsbevuxen, i bakgrunden syns normalskolans tak och spiran med Topelius' kyrktupp. I denna idyll har min syster Kyra lekt. Själv har jag som spädbarn legat på verandan.

1939—1949 är den korta tid Mirjam Tuominen var gift med min far, seminarielektorn Torsten Korsström, de år då hon framfödde sina två döttrar samt några av den finlandssvenska litteraturens mest brännande intensiva prosaverk.

På Borgaregatan skriver Mirjam Tuominen följande karaktäristik av Franz Kafka och samtidigt av familjelivet:

     ”Denne sentide frände till jesus från Nazaret föddes i Prag och växte upp i ett obotligt borgerligt hem.
     Man kan fråga sig, om det finns någonting så starkt ägnat att verka fientligt, så i den innersta obotliga själsgrunden fientligt för den växande diktarkraften, vilken förnimmer sina möjligheter, men ännu inte anar sin existens, som just det hjälplöst urborgerliga. Det urborgerliga tycks i sig inbegripa kvaliteter som försiktighet intill misstänksamhet och räddhåga, ängslighet och omsorg för det materiella, bevarande av traditioner, kärlek till hemmet och familjen, men en kärlek som blott alltför ofta urartar i rena familjeegoismen och i ett uppbyggande av skrankor ...” (Besk brygd, 1947)

Mitt besök föranleds av att Diktens dag i Nykarleby just i år ordnas kring Mirjam Tuominen, en författare som det igen talas om trots att hon blev halvt bortglömd efter sin död 1967. En fulltalig publik möter upp på Kuddnäs gård. Stämningen är varm och generös.

De äldre Nykarlebyborna minns henne — hon var en enstöring som man höll sig på respektfullt avstånd ifrån. Proletärförfattaren Anita Wikman minns hur Mirjam Tuominen chockerade borgarbrackorna med att gå mitt på Esplanaden och röka. Bäst minns Anita Wikman min far. Han var en av de få lärarna i övningsskolan som inte lät Nälkämäkibarnen [Källbackbarnen] förstå att de var fattigungar. Anekdoterna om den populäre teckningsläraren är många. Han var vänlig, glad, rätt bohemisk. Men så ensam... sedan frun och barnen for sin väg.


*

Mirjam Tuominen trivdes inte i Nykarleby. Den lilla staden på den österbottniska slätten blev för henne ett oväntat fängelse, där hon kom att isoleras under krigs- och nödåren — ditdriven av ett tidstypiskt impulsäktenskap med en man som hon älskat i många år och som just fått anställning som lektor i teckning vid Nykarleby lärarseminarium. Mirjam Tuominen visste att hon varken lämpade sig för äktenskapet eller för en ”urborgerlig” tillvaro som lektorsfru i en finlandssvensk småstad. Strax före krigsutbrottet hade hon känt världen öppnas för sig under ett år i Paris. Hennes debut 1938 med novellsamlingen Tidig tvekan hade fått ett strålande mottagande. I sin utslagsgivande recension av Tidig tvekan hade Hagar Olsson ”med ett slag” låtit henne ”erövra en rangplats inom vår konstnärliga litteratur” och därmed hälsat henne välkommen i huvudstadens författargemenskap.

Mirjam Tuominens dagbok utandas vid tiden för äktenskapet en blandning av dödslängtan, tveksamhet och trotsig kärlek, som övergår i ett tillkämpat lugn:

 


Helsingfors 10.3.1939
Jag vågar inte längre skriva på lösa lappar. Då kan de bli avsända. Och också om du läser detta efter min död, kan det inte längre göra dig skada för då vet vi ju att allt är annorlunda, allt är försonat. Det tar så ont i mig. Hela morgonen har jag varit rädd att du skall dö före mig — men till sist vet jag ju ändå att det måste vara jag. Då borde jag ju vara glad, och jag är glad, men då tar det så ont i mig att tiden är så kort. Jag har ingen tid, allt går till spillo. Det får inte bli sådär gränslöst, att man har hela världen inom sig, alldeles som före lunginflammationen vandrar jag i gyllenklara länder, varma länder, där frukterna är solheta och vårkyliga, jag vandrar och vandrar, jag ligger hos alla jordens män, jag är allt liv — nej det får inte bli så gränslöst att alla former försvinner och man griper ut i tomma luften — ack jag har redan varit i många länder men i de gyllenklara länderna var jag aldrig, om det inte var i min diktning, om det inte var hos dig. Älskade du som engång, när jag var sjutton år såg in i mina ögon och sade att du engång ville se dem riktigt, riktigt lyckliga, du får aldrig din önskan uppfylld ty bakom lyckan skall alltid smärtan över alltings slut finnas. Det enda som är utan slut är diktningen, ty det för fram till det hav, som jag dessa dagar tyckt mig vara så nära invid att jag redan känt vågorna skölja över mig, den för fram till döden och löper omärkligt för människor in i den dikten som aldrig skrevs, dödens dikt, där alltings slut är slut.

Tavastehus 21.12.1939 Rauhankatu 5 A
Jag skall vigas i dag. Det har ingen särskild betydelse. Men människor kanske kommer att inlägga i det en särskild betydelse, som kommer att göra livet olidligt. En del av mitt jag är glad och förväntansfull, men en annan ryggar tillbaka. Men det har ingen betydelse att jag är endast glad. Jag älskar honom.

Kl 5
Älskade — käraste, hur jag ljög på morgonen. Jag älskar att gifta mig.

Tavastehus 2 jan. 1940
Det känns friare att vara gift än ogift.
     Det är ingen skillnad mellan förr och nu, och ändå en skillnad. Jag kan inte definiera den, men mitt liv har fått en ny tilltro.

3. Jan.
Det känns tungt och högtidligt att säga och skriva det: 1940. Trettio kändes nervöst, oroligt, sprittande. Fyrtio är allvarligare lugnare. Kanske blir det mera värdigt.

4. Jan.
Alla mina tankar och alla mina ord har blivit ett enda: Älskade.”


Ett halvt år senare antecknar hon i dagboken:

Nykarleby 25 sept. 1940
Gång på gång öppnar jag detta häfte — och stänger det igen. Jag bär en blivande människa inom mig — och jag vet att oberoende av yttre förhållanden är det en människa, som skall ha det svårt. Jag är inte rädd för dess skull mer än för min egen — men det känns tungt; — jag önskar att jag själv finge lida alla lidanden till
slut.

28.9.
Jag måste skriva, skriva. Jag har två månader på mig och sedan kanske aldrig mer. Jag måste skriva även om jag är trött. Jag måste skriva även om hela världen går under och allt är förgäves. Jag måste skriva ändå.”

Det hon skriver på under sin graviditet är den långa berättelsen om målaren Jan och hans älskade Marietta, en parabel om konstnärskap och utanförskap, där häxan och hennes självförbrännande eld är ett återkommande tema.

I ”Jan och Marietta” finns en saga i sagan, en berättelse om prinsessan från eldslandet som gifter sig med en prins från människornas land. Hon är oförmögen att anpassa sig till människornas vita, blodlösa liv, till deras skenheligt kuttrande grymhet och begår till slut ett brott mot människorikets lagar.

”Och människorna samlade sig, en efter en utanför fönstret, mumlande, monotont älskvärt: du har dödat, du är skyldig till mord, du är en häxa, du skall brännas...

Men de släpade henne inte till bålet. De släpade henne ned i en sandgrop under jorden. Där såg hon varken sol eller himmel, men i det fuktiga mörkret kände hon sanden, som långsamt lösgjorde sig och rann in i hennes ögon, näsa och mun. Hon var död och ändå levde hon.

På det sättet fortgick det i evigheternas evighet. Prinsessan var död och ändå levde hon. Hon hade inte tillvunnit sig den eviga kronans strålglans omkring sitt huvud. Elden förtärde henne långsamt.”

Den 14.11.1941 antecknar Mirjam Tuominen i dagboken:

”Jag har kanske skrivit Marietta och Jan' färdigt nu. Det är en mycket meningslös historia och kan knappast intressera någon. Arbetet gav mig inte glädje mer än för stunden, men jag saknar det nu.
     Har på nytt börjat fundera över lemlar.

21.2.1941
Jag har en liten flicka som i förrgår döptes till Kyra Elisabeth.
     Det är det barn jag kände att jag älskade inom mig.

29.2.
När jag tänker på min förlossning ser jag framför mig en stäpp, över vilken otämjda hästar jaga fram. Det är en av de mest livs berusande scener man kan tänka sig. Så livsberusande; att man begär att varje sekund skall vara den sista.”

Barnets födelse omstörtar Mirjam Tuominens liv och genomsyrar hennes skrivande kanske mer än någon annan händelse vid denna tid. Hon, som ända sedan sin sjukliga barndom ständigt vandrat på gränsen mellan liv och död, upplevde nu spädbarnet som ett väsen från ett liknande gränsland. Hon antecknar den 18.3.1941 i dagboken:

”...Ge en beskrivning av ett spädbarn: Det tillhör det opersonliga, medvetslösa, ur vilket det kommer, men på grund av en schizofren ångestlag drivs det ifrån den oföränderliga och dock alltid rörliga och oföränderliga principen luften-vattnet mot den tungt stabila och dock så osäkra principen: jorden, bröstet. Dess första medvetna handling och tänkande går i riktningen: bröstet, dess första medvetna känsla av ångest är: jag har tappat bröstet, dess första medvetna känsla av lugn och tillförsikt: jag har bröstet. Under mer än en månad är hos ett friskt barn dessa två förnimmelser de enda som bryter det ur det medvetslösa: ångesten, jag har tappat kontakten med livet — lugnet, livet återvänder.
     Det fullkomliga salighetstillståndet inträder emellertid först då de båda principerna förenas och man diar sovande.”

Mirjam Tuominens isolering förstärkte hennes naturliga sensibilitet och hon inregistrerade varje nyans i barnets utveckling och i sitt och barnets relation. Den mest fullständiga redovisningen finns i novellen ”Två”:

”Det är en kvinna och en liten flicka. Flickan är ett barn på tio månader, kvinnan är hennes mor och cirka tjugoåtta år. De lever mycket ensamma på en stilla ort, obekanta med så gott som alla människor i trakten. Också barnet och kvinnan är djupast sett främlingar för varandra, främlingar på det oöverstigliga sätt, som endast varelser tillhörande två intill varandra gränsande generationer kan vara. Ännu är de inte så mycket medvetna om det, och dock... Det finns emellan dem ett så stort svalg, att svalget självt hjälper till att låta dem finna varandra. Likt två ensamma i en väldig mörk natt vända sig barnet och kvinnan mot varandra på inbillningens och instinkternas hemliga vägar, som må vara oförnuftiga, blinda, men ändå kan bilda en fastare grundval att bygga på än de förståndsmässigtstyrda vägarna.
      Barnet, en liten dubbel varelse, vars väsentliga varande ännu dväljes i ett för en senare ålders erinringsliv oåtkomligt förflutet, har sina ögonblick, då det mitt i en lek eller mitt under en spänningsmättad ansträngning att nå ett eller annat ting eller en möbel, det förut inte nått, spritter till, såsom vaknade det nyss ur en dröm, det betraktar omvärlden med stora ögon och faller i bävande undran: var är jag, vad, hur, när?”

Kärleken och kriget förde Mirjam Tuominen från den internationella, urbana konstnärstillvaro som hade varit naturlig för henne. De förde henne till det grå huset på Borgaregatan, till en självvald häxtillvaro i småstaden som hon något år senare skulle beskriva med orden ”Det är Nykarleby med människor: ett isbelagt fönster mot världen”. Hon var för sitt lilla barn en uppmärksam, fantasirik, humorfylld mor och samtidigt blev hon aldrig kvitt sin livsångest och sina demoner.


Mirjam Tuominen.

Nykarleby 12.12.1943
Kyra umgås så innerligt vänskapligt med sina troll, Humpe och Dumpe, de gör knutar i hennes hår, går i Annas tänder så att de blir sjuka och ställer överhuvudtaget till en massa oreda, men egentligen är de snälla och dumma, dumma och snälla. Och när Mami är lat, Anna borta, Gunhild sjuk, modelleran tråkig, klossarna dumma och Kyra inte kan rita, funderar hon på att ta sin säng och bege sig till skogen till Humpe och Dumpe.
      Mina troll är ganska annorlunda, inte alls godmodiga, de är så kallhamrat hårda sadister, dystert mörka och omutliga, deras händer är klor, som skapades för en enda talang, att strypa och göra ont. Men ibland funderar också jag på att flytta till dem. De kommer kanske att döda mig till sist och beröva mig allt vad jag älskar.”

Äktenskapet var och förblev ett krigsäktenskap, större delen av tiden var mannen vid fronten. Mina föräldrar utväxlade passionerade kärleksbrev under vinter- och fortsättningskriget. Efter krigsslutet övergick brevväxlingen i inte mindre passionerade och tragiska skilsmässobrev. Mycket snart stod det klart för min mor att äktenskapet som sådant band henne på ett olidligt sätt — oavsett hur förstående, tålmodig och kärleksfull den andra parten än var.

Dagboken den 21.12.1941:

”Idag för två år sedan vigdes min älskade och jag. Ännu skär detta ord med en klang av brott: ty jag var redan vigd, vigd vid konsten. Och det är därför jag aldrig kan bli lycklig, hur högt jag än älskar honom...
     Att vara född konstnär och inte utöva sin konst är att bli ond; att bit för bit genomträngas av ett gift, som är en välsignelse i sig självt, men alltför starkt för en enda människas nervliv. Det måste spridas.
     Det är länge sedan jag sett något med mina ögon, som mitt jag inte skulle ha inregistrerat.
     Är detta en kamp jag för.
     Stulna ord framsprungna i en trång kil av tid.
     Till nästa höst måste jag ha en bok färdig.”

Bokens namn blev Visshet. Omslaget pryds av en tuschteckning med svarta träd i ett grått landskap. Teckningen är gjord av Torsten Korsström, som otvivelaktigt är en avlägsen förebild för målaren Jan i ”Jan och Marietta”. Förutom ”Jan och Marietta” och ”Två” ingår två starka tematiseringar av kriget: ”Anttis väntan” om en benlös krigsinvalid och Hitlerallegorin ”Det outgrundliga leendet”. Den längsta novellen heter ”För allt det liv jag önskade mig” och är en kuslig skildring av mänskliga relationer i en trångsynt småstad.

Mirjam Tuominen besannade verkligen orden i sin dagbok. I bok efter bok inregistrerade, omfiltrerade, fiktionaliserade hon allt som hennes ögon såg i den lilla staden. Hon var också lyhörd för mannens rapporter från fronten. Hon var, trots sin isolering, tidigare än många andra medveten om nazismens verkliga innebörd. I dagboken skriver hon:

”Jag har ingenting att säga den nya tiden. Mitt hjärta klappar inte med den, min hjärna arbetar inte med den, mina pulsar slår inte med den. Jag känner dess hjärta som dött, dess hjärna som dum, dess nerver som grova, måhända är det annorlunda, men så känner jag det. Jag har upplevt ursprunget, och jag kan aldrig beundra frukten, hur skön den än må kunna komma att förefalla.”

Fem år senare, i betraktelseboken Besk brygd, ser hon att frukten är alltigenom rutten. Besk brygd är en svidande uppgörelse med nazismens judeutrotning och med bödeln inom oss.

”I morse såg jag min bok: Besk brygd. I denna gryning utan ljus, där vitt lyste: smältande snö, smutsvita husmurar. Regn, snö, slask, svarta tortyrvridna stammar. Decembergryning i denna stad, som endast kan inge mig kval.
     På denna gräns uppfattar jag allting smärtsamt klart. Men spänningen i min hals ger mig vittnesbörd om, att det är gränslinjen, som överskriden leder till vansinnets mark.
     Men här har jag ju varit förut.
     Som barn var jag rädd att bli levande begraven.
     Sanden trängde in i munnen, i näshålorna, täppte igen andningsorganen.”

Den kvävande reminiscensen föranleds av ett fotografi hon sett av en jude som varit halvt nedgrävd i jorden, endast huvudet uppstickande, skrattande arier i ring. Juden hoppas ännu; kanske de bara retas — som elaka barn...

”När de grävt ner mig gräver de upp mig. Och först då skrattar de. Först då brakar det ordentligt lös.
     Men de grävde inte upp.”

Häxan i ”Jan och Marietta” blir levande begravd, hon förtärs av en evig eld. I Mirjam Tuominens föreställningsvärld etsas bilden av den levande begravde juden fast, liksom scenen av den ariske bödeln som kastar en judegosse i en avloppstrumma. Hon blev aldrig fri från skräckbilderna, hon förtärdes, pinades av dem till sitt livs slut och de återkommer gång på gång i hennes texter. I Besk brygd gör hon ännu ett försök att analysera bort skräcken och skulden.

”Jag ville leva mig in i denne tyske soldat, in i hans kropp och in i hans själ. Jag ville med honom återgå i hans moders sköte, födas med honom, växa upp med honom och sedan organiskt sammanvuxen med honom existera intill den dag, då han grep gossen och kastade honom i avloppstrumman.
     Det är mitt hetaste begär och min största önskan. Ofta.
     Men jag kan det inte och därför är jag hjälplös. Jag vet inte.”

Mirjam Tuominens försök att leva sig in i denna nazibödel övergår i alltmer partikulära bödelsbetraktelser av vårt förhållande till djuren, barnen, den starkes eviga övertag över den svagare. Mycket ryms inom pärmarna i denna lilla, komprimerade bok, där hon för första gången generaliserar utgående från sitt eget jag; en analys av hennes dödsdrift, av hennes sorg över den tidigt döde fadern, av humorn, av svartsjukan, av sällskapslivet. Hon inreder också sitt livslånga, intensiva valfrändskap med döda författare, som senare kulminerar i den stora egensinniga biografin om Hölderlin. I Besk brygd är det Franz Kafka, Edith Södergran och Hjalmar Bergman.

Besk brygd kan ses som en vattendelare i hela hennes produktion, en balansgång mellan det högstämda och det profana, mellan förtvivlan och skratt. Hon proklamerar sin avsky för livet som blivit henne ett fängelse, för mänskligheten som är etiskt sett bankrutt och ändå är hon förmögen till en kärleksförklaring åt tillvarons mest ursprungliga stumma varelser.

”När jag ser tillbaka på vad jag skrivit i denna bok, måste jag konstatera, att jag till stora delar skrivit den för att betyga en fluga min tacksamhet, för att tillrättalägga en förseelse som jag begick mot en numera död katt, för att fördjupa mig i den oförvillade glädje samvaron med två spädbarn berett mig och för att jag känner mig olycklig över att inte alla spädbarn får vara så lyckliga, som deras i sanning förundransvärt underbara väsen förtjänar.”

Samtidigt som Mirjam Tuominen bereder sig för att bryta upp från Nykarleby skriver hon sina mest försonliga texter om den lilla staden. I en minnesskrift till vännen och Nykarlebyförfattaren R. R. Eklund heter det:

”När jag hör min sex-åriga dotter tala om Nykarleby, där hon levat mestadels sedan hon föddes, kommer jag ofta att tänka på R. R. Eklund, när han talade om Nykarleby. Iakttagelserna var väl mer sammansatta hos honom, men grundtonen var densamma, en ton av en smula fördrömd ömhet, nästan mystik: varje grässtrå, varje sten tycktes leva med ett speciellt ändlöst och förundransvärt liv i denna stad. Och Nykarleby är ju i själva verket en stad — sannolikt unik såsom den minsta i världen — som avpassad för barn, också måtten är barnlika, de små byggnaderna, de smala gränderna och gatorna. Barnen — klungor av barn och ensamma barn — är det också som ger staden en prägel av liv, barnen — och hundarna — hundar som springer i sällskap och ensamma hundar, de har bestämda mötesplatser och mötestider, varje människa tycks ha en hund i Nykarleby och det är egentligen inte av nöden att känna till människorna i staden, eftersom man kan betrakta deras hundar, dessa trofasta och levande avspeglingar av sina husbönders lynnen och egendomligheter.” [Hela minnesskriften, R. R. Eklund och det österbottniska landskapet.]

Det verkliga avskedet till livet i Österbotten tar hon i boken Bliva Ingen med prosastycket ”Öppet landskap”:

”Uthärda är först svårt, leva sig in i det är ännu svårare, vana blir det aldrig. Men har man bara kommit så långt att man accepterar det eller accepterar sig själv i det, glömmer man det inte. Det har tagit några år av sakta skridande förlopp att lära sig det, man har vantrivts med det, bjudit det motstånd, frusit mot det, glött emot det, varit på sin vakt, känt sig spionerad, iakttagen, aldrig lämnad i fred — en dag märker man att man levat med det, ensam med det, värdig motpart, oslippligt och en gränslös utstrålning från det mest oslippliga man har i sig: ensamheten, nollet, starkt, lugnt, vredgat, svårt att komma tillrätta med tills man erkänt, bejakat; därefter som blicken ur en ängels ögon med ändlösa frihetslöften.
     Då man är färdig att lämna det, då tiden är inne, lämnar det en inte. Man sluter ögonen och det är där, sådant det är, sådant det behagar vara, utplånande sig själv till en yttersta förbleknad, färgstark grad.
     Ett ingenting är detta landskap eller åtminstone ett bevarat medvetande om det ingenting, som är bortom alla sken, återkommande genombrytande, till sist förblivande...”

*

Vad hände med Mirjam Tuominen efter att hon lämnat vår stad, vill de vänliga Nykarlebyborna veta. Jag berättar att hennes liv blev mycket enkelt och fattigt:

”Arbete, sjukdom, fattigdom/det är treenigheten/ liv” skriver hon i sin första diktsamling, Under jorden sjönk.

Hon blev lika ensam som min far. Häxans isolering fanns inom henne — den kom inte från den lilla staden och dess invånare.

Också barnet och bödeln levde inne i henne själv:

Det ropar i skogen:
jag vill hem
nycklarna föll
stigarna försvann
jag hinner inte fram
jag är illa skrämd
jag har skrämt mig mycket mycket illa
man har skrämt
jag har skrämt
jag vill hem till dockorna därhemma
hem till spisen elden härden”.

(Under jorden sjönk, 1954)

Flera år efter Nykarlebyvistelsen, många dikter, några sjukhusvistelser, många bilder senare, skriver hon i dagboken:

Kottby 16.5.1958
Mitt liv är nu verkligt sedan det är monotont och enahanda. Det har alltmer blivit ansträngning manande till ansträngning. Det finns ingenting mer än de ständiga nyupptäckternas och mödornas gråa sensationer i det. Rekreationen är att sopa golv, tvätta dem, köpa mat — och fattigdomen. Den sista alltför mycket. Jag skriver i mångfaldiga versioner, ända upp till tio ibland. På sista tiden har det blivit nödvändigt att måla ett slags parallella icke-bilder.
     — Dess mindre är erkännandet. Det finns knappt. Det är förstås klart att människor som bedömer mina Hördelin och Rilke-tolkningar inte heller uppfattar något av den verklige Hölderlin, den verklige Rilke.
     Att emotta inkompetent okunnig kritik för översättningar, tolkningar — är det för att osjälviskhet ingått — är emellertid för en människa som mig verkligt eller dubbelt sårande. Genom mig träffar det den tolkade. De dömer enligt dessas samtida sätt att tolka.
     Att i dagarnas gråa och monotona även i den mest overksamma skiftning ha arbetets möda med sig ger till sist en känsla av kunnighet. som inte ens man själv längre kan avvisa. Något som har rötter långt in i barndomen och som vuxit långsamt fram...

Slätten, nollet, lämnade henne aldrig.

I sin sista publicerade bok, Gud är närvarande (1961), skriver hon ett epitafium över en nolla:

”Min fot lämnade inga spår etter sig, min hand inga märken, min röst höjdes varken i glädje eller sorg eller agg. Som en partikel tyngdlös luft flöt mitt liv förbi andras, utan vinddrag, utan doft, med betoningar och accenter åt det ena.
     Jag levde mitt liv sa att jag varseblev. Vad som mötte mig, varseblev jag. Jag var en nolla och helt varseblivning.
     Dagarna efter det jag dött, gjorde jag mig emellertid starkt förnimbar. Man undrade varför. Med skäl, ty det var inre jag, utan mina varseblivningar, som gjorde sig egendomligt djupt, om också snabbt förflygande, förnimbara. De flydde och återkom. De flyr och återkommer. De nämnde dem med mitt namn, hyllade dem anspråkslöst, och det var det okända hos dem själva de så hyllade...”


Mirjam Irene Tuominen 1913—67.

Noveller och essäer:
Tidig tvekan 1938. Murar 1939, Visshet 1942, Mörka gudar 1944. Kris 1946. Besk brygd 1947, Bliva ingen 1949, Stadier 1949,Tema med variationer 1952.


Lyrik:
Under jorden sjönk 1954, Monokord 1954,Dikter III, 1956. Vid gaitans 1957, I tunga hängen mognar bären 1959.

Översättningar:
R-M Rilke Brev 1957, R-M Rilke Orfeussonetterna 1957.

Biografier och betraktelser:
Hölderlin. En inre biografi 1960,Gud är närvarande 1961.

Opublicerat:
Jesus Kristus Lyra, Ave Maria (manus), dagböcker 1938—1966, brev. Tvekan, noveller i urval 1961. MT i urval 1—3 (Söderströms 1989—1991).

Bildkonst:
Krit -och teckningar (samlingen deponerad i Amos Andersons konstmuseum, katalog av Gertrud Sandqvist 1990).

Biografiskt om MT:
Ghita Barck, Mirjam Tuominen i liv och dikt, Svenska litteratursällskapet 1983, temanummer av Nya Argus 1990. café Existens 1993.

MT i översättning:
Karvas Juoma, tolkning av Harry Forsblom (WSOY 1991), Mirjam Tuominen Selected Works, tolkning av David McDuff (Bloodaxe Books 1994), Ung uvisshet. Besk brygg og andre essays i tolkning av Nöste Kenzior (Bokvennen 1994, 1995)



Tuva Korsström (1996) Häxan, barnet, bödeln, slätten Mirjam Tuominen i Nykarleby i Horisont nr 5, sid 38—45.
(Inf. 2004-06-01.)