Flagga


flagga. Då Finland 1581 erhöll rang av storfurstendöme och fick sitt lejonvapen, blev rött och guld landets heraldiska och nationella färger. Topelius avvek från den historiska traditionen genom att 1854 föreslå, att blått och vitt skulle vara Finlands färger. Sedan det politiska uppvaknandet efter Krimkriget väckt förhoppningar om en egen finländsk f., fördes 1862—64 i pressen en livlig debatt om rödgult kontra blåvitt, samtidigt som flera förslag till f. presenterades. Sammanlagt gjordes ett 40-t. förslag, endel även i andra färger än blåvitt och rödgult. Av dem nådde ett 20-t. dukstadiet medan resten stannade på papperet.

Ehuru planerna denna gång inte förverkligades, började man från denna tid använda de nämnda färgerna vid sidan av de ryska. (De rödgula lever kvar i Finlands vapen och i husbondevimplarna på finlandssvenskt håll; jfr landskapsvimplar.) Kring sekelskiftet fick dukar i rött och guld och i blåvitt stor användning som s.k. villaflaggor och postkortsmotiv. Under ofärdsåren, storstrejken 1905 och efter marsrevolutionen 1917 tjänstgjorde den rödgula lejonfanan som symbol för motståndsrörelsen och användes även de första månaderna efter självständighetsförklaringen tillfälligt som statsflagga. I maj 1918 fastställdes dock genom lag den blåvita korsflaggan som Finlands f. Denna lag ersattes 1978 med en ny flagglag, som bl.a. skar ned antalet flaggvarianter inom olika förvaltningsgrenar. (J. Hulkko—K. Huovinmaa, Siniristilippu, 1981; M. Klinge, Suomen sinivalkoiset värit, 1981)



Uppslagsverket Finland (1982).



Lejonflaggan eller lejonfanan.
Lejonflaggan användes från sekelskiftet fram till självständighetstiden, under de första månaderna som officiell statsflagga.

Uppslagsverket Finland (1982), bakre pärmens insida. Rekonstruktion av Olof Eriksson.



Läs mer:
Lejonflaggan hissades den 29 januari 1918 och vid 300-årsfestligheterna 1920.
Finlands flagga av Zacharias Topelius.
Flaggning påbjöds vid 350-årsfestligheterna.
(Inf. 2005-12-18, rev. 2012-01-02 .)