frälse, frihet från skatt till kronan. Grunden till det andliga f. i Sveriges rike lades på 1100-t. och utvidgades 1281, då Magnus Ladulås gjorde kyrkans jordegendom skattefri. Under medeltiden samlades efterhand genom donationer en betydande rikedom på gods i kyrkliga institutioners ägo. Förutom underhållet av prästerskap, kyrkor och kloster bekostades därmed gudstjänst, skolor och studier, sjuk- och fattigvård. Helt oinskränkt kunde det andliga f. inte upprätthållas, utan kyrkan måste särskilt under krigstid stundom delta i extra gärder och rustning. Det upphävdes slutligen genom riksdagen i Västerås 1527.

I den av forskningen starkt diskuterade Alsnö stadga av 1279 fastställdes troligen grunderna för befrielse från skatt till kronan för den som gjorde vapentjänst till häst. Det världsliga f. som sålunda småningom uppkom blev en adel (se d.o.) genom Johan III:s privilegier av 1569, vilka gjorde skattefriheten och övriga förmåner oberoende av rusttjänsten. Finlands frälsesläkter var delvis av inhemskt ursprung, ss. ätterna Blåfield, Carpelan, Ille, Kurck, Tavast, Horn, Stjernkors och Stålarm, delvis av utländskt, ss. ätterna Bidz, Diekn (Lydekessönerna), Fleming, Frille och Garp.

Rätten att besitta frälsejord tillkom till en början endast adeln, men 1723 gavs denna rätt även åt ”adelsmäns vederlikar” (ämbetsmän och tjänstemän med kunglig fullmakt) samt åt präster och borgare, dock endast i fråga om allmänt f., för vilket vissa bördor kvarstod. Förvärvsrätten till frälsejord utsträcktes 1789 till bondeståndet, och 1864 försvann adelns uteslutande besittningsrätt till ypperligt f. (säterier, se d.o.). Genom grundskatternas avskrivning 1925 utplånades skillnaden mellan frälsejord och övrig jord. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid IV, art. F.; E. Anthoni, Finlands medeltida f. och 1500-talsadel, 1970)