Jägare och jägarrörelsen


jägare, person som tjänstgjort vid Kungliga preussiska jägarbataljonen 27 (se jägarrörelsen). För att slå vakt om j:s traditioner och ideella grundval bildades 1920 Jägarförbundet (Jääkäriliitto). En understödsförening med uppgift att stödja nödlidande j. grundades 1948, och 1966 tillkom en traditionsförening. Jägarförbundet grundade 1972 en stiftelse som i framtiden, sedan j. gått ur tiden, skall uppträda som jägarandans vidmakthållare. — J. spelade en viktig roll på den vita sidan i kriget 1918 och hade sedan väsentlig andel i uppbyggandet av det självständiga Finlands försvarsmakt under tiden mellan de båda världskrigen. De gjorde därefter en betydande insats som innehavare av höga befälsposter i krigen 1939—45. Jägarmatriklar har publicerats 1938 och 1975.


jägarrörelsen. Redan under den svenska men i synnerhet under den ryska tiden började i Finland ett visst nationalmedvetande göra sig gällande, snarast som en kulturkänsla. Efter sekelskiftet 1900 tedde sig stormtecknen från öster hotfulla. En kort ljusning i relationerna mellan Finland och Ryssland inträdde efter de ryska strejkoroligheterna år 1905, men detta innebar endast några års andrum. Det var dessutom inte fråga om att helt återställa de lagliga förhållandena mot vilken tsarmakten förbrutit sig sedan februarimanifestet 1899. Generalguvernör Seyns regim efter 1909 medförde nya angrepp på Finlands konstitution. Senaten låg nu i ryska händer. Men samtidigt hårdnade motståndsviljan i landet. Det passiva motståndet (den konstitutionella linjen) och medgörlighetspartiet sökte ett visst samgående, även om betydande differenser ännu förekom, men motståndspolitikens betydelse erkändes nu även av de tidigare eftergiftspolitikerna.

Det gällde att finna nya framkomstlinjer. Och de klarnade delvis med första världskrigets utbrott. Redan före 1905 kan man skönja en viss aktivism, som dock mer eller mindre självdog under den därpå följande tövädersperioden utom i vissa begränsade kretsar (jfr aktivism), där tanken på Finlands självständighet förblev levande. En ny aktivism tog vid hösten 1914. Visserligen var en stor del av handelns och industrins män inriktade på utvidgade relationer med Ryssland. Men den akademiska ungdomen hade en instinktiv förnimmelse av att något nytt höll på att ske. Ett gott samarbete mellan finsk- och svenskspråkiga etablerades redan vid promotionsfesterna i maj samma år.

Vid krigsutbrottet 1914 förändrades inte den ryska attityden gentemot Finland. Tvärtom skärptes de politiska åtgärderna. All trafik till den västliga yttervärlden trängdes kring gränsgrindarna i Torneå och Haparanda. Häktningar och deportationer följde slag i slag.

Det är svårt att fastslå exakt datum för j:s uppkomst. Den politiska situationen och eventuella åtgärder hade diskuterats samtidigt på många håll. Med det ryska manifestet av den 17 november 1914 klarnade situationen. Vid ett möte, främst av studentnationernas kuratorer och andra aktivistiskt sinnade personer den 20 eller 27 samma månad, började tanken på frigörelsen från Ryssland nå klarare linjer. Studenterna kunde dessutom påräkna sympati av en del universitetslärare, efterhand även hos Kagalen (se d.o.), en sammanslutning av äldre politiker från ofärdsåren.

Efter resultatlösa sonderingar om möjligheter till militärutbildning i Sverige eller Danmark — här lade redan neutraliteten hinder i vägen — riktades blickarna mot Tyskland som efterhand ställde sig förstående till frågan. Avsikten var ursprungligen att anordna kortare utbildningskurser, varefter deltagarna finge återvända hem till, som man trodde, väntande befrielseuppgifter i eget land. En för tidig resning hade dock haft föga utsikter att lyckas, i varje fall inte utan svensk intervention eller tysk framstöt i Baltikum.

Genom ett egendomligt sammanträffande råkade Finlands aktioner komma till stånd samtidigt i Berlin (genom den fantasibegåvade och säregna Fritz Wetterhoff, en man som kanske just då behövdes för att överdrivet utmåla motståndstanken i Finland) och genom några studentdelegerade från Finland, som i informationssyfte rest till Stockholm. Här sammanträffade de även med docenten H. Gummerus som sedan skulle komma att spela en framträdande roll i det aktiva arbetet och självständighetspolitiken.

Inledningsvis lovade Tyskland utbilda 200 man under fyra veckor. Redan i mitten av februari 1915 kunde de första ”jägarämnena” avresa till Lockstedter Lager (nära Hamburg). Till en början var det mest studenter, särskilt från de svenskspråkiga nationerna, och resorna kunde ske den vanliga vägen över Torneå. P.g.a. effektivare rysk kontroll måste hemliga etappvägar anläggas (över Kemi, över Kvarken [”Monäspasset”], genom Lappland). De första resenärerna genomgick den s.k. Pfadfinderkursen. I början omfattade truppen bara ett femtiotal man, efter en vecka var den redan uppe i 144. Småningom växte den allt mer, sedan kurserna upprepade gånger förlängts med några månader. Sommaren 1916 låg ett upplösningshot över truppen, liksom några gånger tidigare; då det tysk-ryska kriget syntes dra ut på tiden. Men inte minst genom Wetterhoffs förmedling lyckades man avvärja hotet och stabilisera läget. Den 26 augusti 1916 undertecknade kejsar Wilhelm dekretet om Kungliga preussiska jägarbataljonen 27. Den omfattade då representanter för alla samhällsklasser i Finland. Totalt utbildades 1897 jägare i Lockstedter Lager. Av dessa var ca 500 studenter och studerande, lika många var arbetare, över 300 bönder. Regionalt fördelade sig jägarna så, att Österbotten var starkast representerat med 780 man, medan Nyland hade 228 och Karelen 234 företrädare i bataljonen.

Mot slutet av sommaren 1916 låg ett nytt hot över bataljonen. Inte helt i överensstämmelse med ursprungliga avsikter och önskemål från Finlands sida sändes truppen till ett avsnitt vid Rigabukten, där visserligen faran för allvarligare strider inte ansågs överhängande. Denna förflyttning ingav dock vissa bekymmer. Från tysk sida framhölls att övningar i fronttjänst härmed skulle vinnas. Frihetsdelegationen (självständighetsdelegationen) i Stockholm lyckades också åstadkomma att bataljonen ganska snart drogs tillbaka från fronten och förlades till Libau. Där låg den mer än ett år, plågad av ovisshet och hemlängtan. Truppen höll ut och fick på vårvintern 1918 återvända hem. Vid båttransporterna till Finland lät Sverige tända fyrarna längs svenska kusten som vägledning för jägarnas hemfärd. Den gick till Vasa, där Gustaf Mannerheim mottog truppen 26/2 och ställde den under sitt befäl (jfr inbördeskriget).

Tyskarna hade så gott som hela tiden hyst tillit till truppen, resp. bataljonen (med chefer som major Bayer, förenande litterär bildning med litterära kunskaper, kapten Bade m.fl.). I detta sammanhang bör det erinras om Sveriges värdefulla, diskreta hållning till den finländska frihetsrörelsen, som fick arbeta ostört i Stockholm och på viktiga etapper som Haparanda, Umeå, Malmö, givetvis med iakttagande av full lojalitet mot värdlandet. Man hoppades också i det längsta på stöd från skandinaviskt, närmast svenskt håll.

Även om j. är en unik företeelse i Finlands historia, får man inte förbise att för densamma funnits en grund i tidigare generationers ideella strid för landets autonomi, som mot slutet av den ryska tiden ställdes på hårda prov. Om jägartanken och den därmed sammanhängande självständighetspolitiken trots vanskligheter och motgångar inte konsekvent fullföljts, hade den politiska utvecklingen i Finland under åren 1917 och 1918 knappast varit möjlig. Senare generationer har visserligen frågat sig hur j. passade in i den tidigare konstitutionella politiken. Det gjorde den inte.

J. riktade sig enbart mot Tsarrysslands grundlagskränkande politik och Finis Finlandiaeprogram och avsåg därmed ett fritt och självständigt Finland. Då ödet en gång gav en chans, dvs. när den politiska konstellationen föreföll gynnsam, hade det varit onaturligt om man inte utnyttjat chansen.

Måhända avskräckte j., varom St Petersburg givetvis fått kännedom, från planerade inkallelser i Finland under första världskriget. Men även om juridiska synpunkter inte ter sig adekvata för j. bör det medges att företrädarna för en sträng ”juristisk” (dvs. abstrakt juridisk) rättsuppfattning inte saknade fog för sin kritik, parad dock med uppskattning. Kritiken kom därmed även att rikta sig mot Kagalen. Ofärdsårens rättskämpar från 1899 var de sista som upplevt ett Finland där lagen i stort sett respekterades och där man ännu kunde vädja till rätten. Ungdomen från 1914 hade aldrig sett rättsordningen obruten och hade därför svårt att tänka juridiskt. Den tidigare laglighetsidealismen blev nu en av reell nordisk frihetstanke formad nationalkänsla. Det är j:s signum.

(Med lagen och svärdet, 1919; Y.O. Ruuth, Självständighetspolitiken och j:s uppkomst, 1919; J. Sundwall, Kring jägarbataljonen, 1919; W.E. Tuompo, De finländska jägarne, 2 bd, 1918—19; Jägarbataljonen 27, red. J. Suomalainen, 2 bd, 1919—20; H. Gummerus, Jägare och aktivister, 1927; K.A. Wegelius, Vapenbröder I—II, 1925, Routaa ja rautaa, 5 bd, 1926—33, För Finlands frihet, 1937; O. Enckell, Jägarnas historia, 1943; Jääkäriliike 40 vuotta—j. 40 år, red. W.E. Tuompo, 1955; V. Vainio, Yli pauhun kenttien, 1964; H. Hornborg, De fann sin väg, 1965; M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin jääkäripataljoona 27, 1966; C.E. Ronsdorf, Maximilian Bayer, ein Wegbereiter zu Finnlands Unabhängigkeit, 1973; O. Turpeinen, Jääkäriliike ja keisarillisen Venäjän viranomaiset, 1980) R.N.


Jägare-marschen
(Jääkäri-marssi), tonsatt 1917 av Jean Sibelius på beställning av den finländska jägarbataljonen. Den finska originaltexten är skriven av jägaren Heikki Nurmio, den svenska översättningen av J. Wegelius. Marschen framfördes första gången på Salutorget i Vasa 26/2 1918, då Mannerheim hälsade jägarbataljonen vid dess återkomst från Tyskland. (M. Haavio, Heikki Nurmion Jääkärien marssi, 1958)


Uppslagsverket Finland (1982).
[RN= Rolf Nummelin, fil.mag., lektor]



*                    *                    *


Fakta om jägare från Nykarleby tillhandahölls av Lars Pensar:

Jag har bläddrat genom Jägarmatrikeln från 1975, uppställd alfabetiskt efter släktnamn, tyvärr inte efter ort eller församling. Uppgifterna är osäkra om vissas levnadsöden! Hittade där, förutom Kurt Björklund och Frans Rank, följande medlemmar från Nykarleby församling:

Thure Svedlin (från min hemgård) senare författare till ”Frihetskriget” och förlagschef. Kommenderades 1916 att handha administrationsuppgifter i Umeå för jägarnas färd till Lochstedt.

Karl Vilhelm Kronqvist, placerad i Altona där avhoppare från JB 27, sattes i arbetstjänst, flyttade till Alaska och försörjde sig som urmakare.

Erik Gunnar Söderström, till Amerika, torde kanske vara kusin till Elise Söderström som förvärvade Juthbacka av Woldemar Backman.

Dessutom fann jag författaren Ingolf Friman från Jakobstad, som p.g.a. hälsoskäl avbröt, men tjänstgjorde i jägaretappen på svenska sidan till slutet av sommaren 1918.
(Inf. 2008-03-09.)


Läs mer:
Nykarleby seminarium och jägarrörelsen av Magnus Kull.
Sigurd Wenelius i Kungliga preussiska jägarbataljonen 27.
Minnesmärket vid Laxön.
Björklund och Rank på besök.
Den finska bataljonen i Tyskland
Dödsfången av Mikael Lybeck.
Scoutrörelsen.
Laxön av Lars Pensar.
(Rev. 2017-08-27.)