Klubbekriget, benämnig på bondeupproret i Österbotten vintern 1596—97. Namnet kan troligen härledas från böndernas primitiva beväpning. Detta uppror framstår som den mest omfattande folkresningen i en lång serie oroligheter som började i Egentliga Finland på 1570-t. Bönderna i s. Österbotten, vilka av Johan III erhållit befrielse från borgläger (inkvartering av krigsfolk), uppfattade det som en grov rättskränkning att tvingas bidra till underhållet av Klas Flemings trupper långt efter det att kriget mot Ryssland avslutats (maj 1595; jfr historia 2, del 1, sid. 577—78). Kring årsskiftet 1595—96 inträffade en resning i Sydösterbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken, som dock kuvades med lätthet. I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot s. Huvudstyrkan, anförd av Jakob Ilkka (se denne), led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och St Michels prästgård i Savolax.

Efter detta första skede spred sig upproret till n. Österbotten, där nyuppbådade bondeskaror uppmuntrade av hertig Karl satte sig i rörelse söderut, varvid även de finska bönderna i landskapets sydliga delar anslöt sig. Klas Fleming skyndade dem till mötes och det avgörande slaget, i vilket bönderna led ett förkrossande nederlag, stod vid berget Santavuori i Ilmola socken 24/2 1597. Upproret syftade inte enbart till att avskaffa borglägret eller det godtycke bönderna i samband därmed var utsatta för, utan dess mål var att avvärja det allmänna hot som riktades mot bondebefolkningen i form av tunga utskylder [skatter], skjutsningar och gratisgästning m.m. Det bottnade också i den skärpta ståndsmotsättningen till adeln, som hade sin motsvarighet på andra håll i Europa. K. var i detta avseende en sammandrabbning mellan bönderna och den finska adeln, som utlöstes sedan de förstnämnda misslyckats i sina försök att förmå riksrådet i Stockholm till intervention i Finland.

Upproret företer långtgående likheter med bondeupproren i v. Europa i slutet av medeltiden och i början av nya tiden. Den långsammare sociala och ekonomiska utvecklingen i Finland jämfört med andra länder gjorde att k. blev den sista i en lång rad av europeiska bonderevolter. — K. har varit föremål för vetenskaplig forskning sedan mitten av förra seklet, då Yrjö Koskinens (se Yrjö-Koskinen, Y.S.) klassiska arbete om detta österbottniska uppror publicerades. Koskinen gav i likhet med senare bl.a. P. Renvall en till väsentliga delar psykologisk förklaring till fenomenet, utan att fästa större vikt vid sociala och samhälleliga faktorer. (Y. Koskinen, Nuijasota, sen syyt ja seuraukset, 3:e uppl. 1929, sv. uppl. Klubbe-kriget, 1864—65; E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland, 1935; H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Carl, 1935; P. Renvall, Klaus Fleming und der finnische Adel, 1939, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita, 1949; H. Ylikangas, Nuijasota, 1977)