lagman, den högsta domaren och ledaren i ett fornsvenskt land (landskap), valdes ursprungligen av bönderna, men utsågs senare av kungen. L. hade i äldsta tid att föredra och tolka lagen på tinget samt att leda rättegångs- o.a. förhandlingar; från 1300-t. verkade han dessutom som ordförande i lagmansrätten (se d.o.). Som följd av att uteslutande stormän utsågs till l. utvecklades ett system med ställföreträdare, s.k. lagläsare (se d.o.). I Finland omtalas lagmansämbetet 1362, men det har möjligen förekommit redan tidigare. Det avskaffades 1868. — L. är numera en hederstitel (jfr titlar), som av republikens president tilldelas högt förtjänta jurister.