Österbotten, fi. Pohjanmaa, historiskt landskap i n. och mellersta Finland, beläget mellan Bottniska viken och östgränsen. Ö. omfattar i traditionell mening [före detta] Vasa och Uleåborgs län samt s. delen av Lapplands län, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av landets yta. Det historiska landskapet Ö. kan geografiskt och i viss mån även ekonomiskt (jfr karta vid regionplanering) indelas i flera mindre landskap, Sydösterbotten, Mellanösterbotten och Nordösterbotten (se dessa) samt Kajanaland och Nordbotten, som omfattar landet mellan Torne älv och vattendelarna mot Vita havet (i v. ligger den del av landskapet Västerbotten som genom freden i Fredrikshamn 1809 anslöts till Finland, se Lappland avsn. Historia; del 2, sid. 212). Kustlandet i s., som har en talrik svenskspråkig befolkning, kan hänföras till ett särskilt landskap, Svenska Österbotten (se d.o.). Beträffande näringar, bosättning m.m., se de skilda landskapen och Vasa, Uleåborgs samt Lapplands län.

[Texterna redigerade.]

Ö. bildar en i stort sett jämn och av många älvar genomskuren sluttning från den stora vattendelaren (Maanselkä-Suomenselkä) i ö. ned mot den låglänta, skärgårdskantade kusten, som erhållit sin nuvarande konfiguration genom en stark landhöjning (se d.o.). Slättlandet med sina talrika ådalar är bördigt och väl odlat vid kusten; i det inre utbreder sig vidsträckta skogs- och myrmarker (jfr myrar). Områden av höglandsnatur finns i det sjörika bältet längst österut. Landskapets viktigaste vattendrag är Torne och Kemi älvar samt de sjöräckor som hör till Ule älvs insjösystem. Söderut begränsas Ö. av Suomenselkäs backlandskap.

Historia. Stenåldersbosättningen i Ö. var koncentrerad till de stora åarnas dåvarande mynningsområden. Under bronsåldern beboddes s. Ö. av ett jordbrukarfolk, som hade livliga kontakter med den skandinaviska kulturkretsen, men som är okänt till sin nationalitet. En fångstkultur var rådande i n., dit samer invandrade österifrån troligen under denna period. Från slutet av den förhistoriska tiden (efter år 850 e.Kr.) saknas säkra spår av fast bosättning; huruvida detta innebär en verklig avfolkning är en öppen fråga. Redan därförinnan hade de uppenbarligen västfinska kvänerna (se d.o.) börjat röra sig i Ö., som på 11- och 1200-t. erhöll en västfinsk befolkning, vilken huvudsakligen härstammade från övre Satakunta. På 1100-t. vann karelarna fotfäste i områdets n. del, som genom freden i Nöteborg 1323 hänfördes till den novgorodiska maktsfären, men trots det snart utsattes för västfinsk kolonisation. Denna sträckte sig vid medeltidens slut, trots krigiska sammanstötningar och ömsesidiga härjningståg, till Ylivieska, Utajärvi, Pello och Rovaniemi. S. och mellersta Ö:s kustbygder befolkades från slutet av 1200-t. av svenska nybyggare. För att befästa det svenska väldet anlades kring 1370 Korsholms slott, som blev landskapets administrativa centrum. Ö. organiserades 1634 som ett län och delades 1775 i Uleåborgs län och Vasa län. Stora delar av landskapet var under senare delen av 1600-t. förlänade till personer, som hörde till den svenska högadeln. [Se Åkerblom.]

Kolonisationen av Ö. fortgick med oförminskad styrka i början av nya tiden. Svedjande nybyggare från Savolax slog sig då ned i bygden kring Ule träsk, som under den s.k. gamla ofreden (1570—95) härjades svårt av ryssar och karelare, vilka även hemsökte kusttrakterna. Efter detta krig, som avslutades med freden i Teusina 1595 (där Ö. fick i stort sett sin nuv. östgräns), uppstod i Ö. det bondeuppror som är känt som klubbekriget (se d.o.).

Krig och nödår till trots avancerade den finska bosättningen under 1600-t. till Kuusamo och Kemijärvi. I början av detta sekel grundades vid Ö:s kust de första städerna [Uleåborg 1605, Vasa 1606, Nykarleby och Gamlakarleby (nuvarande Karleby)1620, Torneå 1621, Kristinestad och Brahestad 1649, Jakobstad 1652, Kaskö 1785, Kemi 1869], som började idka handel bl.a. med tjära (se tjärhandel) och bedriva sjöfart och skeppsbyggnad. Dessa näringar, som på 1700-t. led avbräck på grund av stora ofreden och länge hämmades av det s.k. bottniska handelstvånget (se d.o.), blomstrade upp i slutet av seklet. Härigenom uppkom ett förmöget och bildat borgerskap, vilket skänkte landet flera av dess stormän under den kommande eran.

Landskapet utvidgades under ryska tiden territoriellt genom anslutningen av Torneåtrakten 1809 och en på avtal baserad flyttning 1833—49 av ryska gränsen något österut. Under 1800-t. blev dess sydliga delar ett av Finlands mest välmående områden (jfr Sydösterbotten, Historia), där det även uppstod en egenartad folkkultur, som bl.a. i musiken fortlevat till våra dagar. I n. Ö. uppstod under senare hälften av seklet en betydande sågindustri. Den ekonomiska expansionen förmådde dock inte uppväga den snabba befolkningsökningen (som fortsatte fram till 1950-t.), vilket ledde till en omfattande emigration bl.a. med Amerika, Sverige och norska Finnmarken som mål.

Efter 1918 och särskilt efter andra världskriget har stora delar av Ö. varit typiska avfolkningsbygder. Under efterkrigsåren på 1940- och 50-t. understödde staten landskapets n. delar genom att grunda ett flertal industrier, medan industrialiseringen av s. och m. Ö. länge släpade efter. Den ökade omsorgen om landskapets undervisningsväsen resulterade i att landets andra statsuniversitet grundades i Uleåborg i slutet av 1950-talet.