Sydösterbotten, fi. Etelä-Pohjanmaa, landskap i v. Finland vid Bottniska vikens kust, omfattar huvuddelen av [före detta] Vasa län och sydligaste delen av det historiska landskapet Österbotten. Till det finska S. (jfr Svenska Österbotten) hör förutom Seinäjoki, som är säte för landskapsförbundet, 29 kommuner: Alahärrnä, Alajärvi, Alavo (stad), Bötom, Evijärvi, Ilmola, Jalasjärvi, Jurva, Kauhajoki, Kauhava, Kortesjärvi, Kuortane, Kurikka (stad), Laihela, Lappajärvi, Lappo (stad), Lehtimäki, Lillkyro, Nurmo, Peräseinäjoki, Soini, Storå, Storkyro, Töysä, Vindala, Ylihärrnä, Ylistaro, Ahtäri och Östermark. Areal 14 512 km², 214 000 inv. (1982). [Kanske någon av dessa numera är städer.]

S. består av gammal berggrund avplanad till ett slättland, över vilket höjer sig enstaka restberg, s.s. Bötombergen (129 m ö.h.) i Kristinestad, Lauhavuori (231 m ö.h.) i Kauhajoki och Storå samt Simsiönvuori (130 m ö.h.) i Lappo. Berggrunden täcks nästan överallt av lösa jordlager. Från kusten höjer sig terrängen långsamt mot den stora vattendelaren Suomenselkä, som skiljer S. från Insjöfinland. På Suomenselkä upprinner flera vattendrag och flyter mot havet i n. v. i parallellt löpande flodbäddar. Terrängpartierna mellan de välodlade ådalarna är ofta starkt försumpade. Myrmarkerna utbreder sig över vidsträckta arealer (på många håll upptar de 40-50 % av landarealen), där enstaka av morän uppbyggda kullar skänker omväxling åt landskapet. De största och vattenrikaste älvarna är Lappo å och Kyro älv (se dessa); huvudåarna har i regel många tillflöden. S. är fattigt på sjöar; endast i n.o. är naturen rätt sjörik. Vida ådalsslätter, som uppfylls av hundratals lador, är karakteristiska för landskapsbilden.

På landsbygden är lantbruket fortfarande den dominerande näringsgrenen, inom vilken en omfattande specialisering ägt rum. S. har bl.a. metall-, livsmedels-, skogs- och tekoindustri; viktigare industricentra är Kauhajoki, Lappo, Kurikka och Seinäjoki. Småindustri och hantverk (se t.ex. Kauhava och Lillkyro) når i flera kommuner på landsbygden en avsevärd omfattning.

Kustlandet, som hör till Svenska Österbotten, och det finskspråkiga inlandet skils på långa sträckor från varandra av djupa skogs- och mossmarker. Jfr landskapsförbund.

Historia. S. är ett bondeland, som i Finlands historia har ett förflutet likt Dalarnas i Sverige. Flera kollektiva aktioner har utgått från landskapet, med början från klubbekriget (se d.o.) i slutet av 1500-t. En anmärkningsvärd företeelse i det finska S:s förflutna var de s.k. knivjunkarna på 1800-t. (se häjyt). De mest framträdande orosområdena var socknarna Ylihärmä och Alahärmä, där rörelsen kulminerade på 1870- och 80-t. Oroligheterna antas till en del ha berott på svikna sociala förväntningar i samband med att tjärbränningen gick tillbaka efter att ha blomstrat i slutet av 1700-t.

Landskapet torde ha varit ett av de första områdena i Finland som uppnådde en ställning, där tillfredsställandet av de fysiska grundbehoven (av föda, bostad etc.) inte längre var en första rangens angelägenhet (om välståndet vittnar bl.a. epokens ståtliga allmogebyggnader). Här utvecklades småningom ett nytt normsystem, där de individuella prestationerna oavsett verksamhetsfält värderades synnerligen högt. Allt detta erbjöd en gynnsam grogrund inte endast för våldskulturen utan även för motsatta impulser. Under senare hälften av 1800-t. fick såväl en religiös väckelse som ungdomsrörelsen ett starkt fotfäste i S., vilket bidrog till att försvaga knivjunkarnas välde. Dödsstöten fick dock våldsmentaliteten genom Amerika-emigrationen, som i denna landsända antog väldiga proportioner. Under 1900-talets tre första decennier uppträdde i S. en rad massrörelser, som vädjade till känslan; de påminner om traditionerna från äldre tider: jägarrörelsen, den vita bondearmén och Lapporörelsen. Betr. områdets historia, se även Svenska Österbotten och Österbotten. — S. kallas även s. delen av Svenska Österbotten, den forna Närpes storsocken. (A.J. Alanen—A. Luukko—C.F. Meinander, Etelä-Pohjanmaan historia, 4 bd, 1945—50; A.-L. Toivonen, Eteläpohjanmaan valtamerentakainen siirtolaisuus 1867—1930, 1963; H. Ylikangas, Härmän häjyt ja Kauhavan herra, 1974, Murtuva säätyvalta, 1984; Kansanliikkeitten Pohjanmaa, red. K. Ilmanen, 1981; A.J. Alanen m.fl., Eteläpohjalaisia taistelussa, 2 bd, 1980—84)