— — —

Den senare pietismen framväxte ur 1700-talets folkliga extatiska fromhet. En väckelse i Lapinlax (Savolax) 1796 räknas vanligen som dess begynnelse. En ung man, Paavo Ruotsalainen (se denne), kom från början med i denna rörelse. Från 1810-t. blev han dess andlige ledare. Redan i begynnelseskedet framträdde kravet på yttre kännetecken på fromhet; man skulle ta avstånd från världsliga nöjen, nyttja den gamla folkdräkten, skörtdräkten (jfr benämningen skörtist) osv. Samtidigt varnade man kraftigt för verkhelighet. Ruotsalainen vände sig mot Renqvists krav på att bönen skulle förrättas i knäböjande ställning och mot kravet på helnykterhet. Stugmötesinstitutionen blev den vanliga formen för samlingarna, och som sångbok nyttjade man Sions sånger (Siionin virret), som utgivits av herrnhutarna i Sverige. På 1820-t. uppstod i Österbotten en väckelse, som också den hade sina rottrådar i kretsar, som på 1700-t. influerats av herrnhutism och mysticism. Dess ledande gestalter var Jonas Lagus (se denne) — vid denna tid verksam bl.a. i Vörå och Ylivieska — och Nils Gustaf Malmberg (se denne). Denna riktning förenade sig på 1830-t. med den av Ruotsalainen ledda rörelsen. Senare anslöt sig flera unga präster, delvis fostrade i den s.k. studentpietismen i Helsingfors. De mest betydande var Lars Stenbäck (se denne), Carl Gustaf von Essen (se denne) och Fredrik Östring (se denne). Väckelsen spred sig på 1830- och 1840-t. bland allmogen i stora delar av Österbotten. Myndigheterna såg med oro på läget. De väckta och deras ledare åtalades för brott mot konventikelplakatet. [12 januari 1726: Förbud för statskyrkans medlemmar mot enskilda sammankomster för andaktsövning.] De kändaste av dessa rättegångar är tinget i Kalajoki 1838 och åtalet mot Fredrik Östring och hans anhängare i Nykarleby och Munsala. I Kalajoki dömdes 64 personer till böter för att de hållit olovliga sammankomster och i Nykarleby 94 personer.

Läromässigt stod den senare väckelsen på den lutherska ortodoxins grund. Dess särart, utöver det personliga engagemanget, som är typiskt för all väckelsekristendom, var närmast dess rädsla för att för lättvindigt tillägna sig Guds nådelöften. Men också under bidan på stunderna av ”inre kännedom av Kristus” fanns hos de väckta en ”tro trots allt”.

Redan på 1840-t. åstadkom prästen F.G. Hedberg (se denne) en allvarlig splittring. Sedan Ruotsalainen 1852 avlidit och ett antal av de ledande prästerna genom förmedling av Alfred Kihlman (se denne) kommit under den tyske teologen J. T. Becks inflytande, fjärmades de väckta prästerna från den folkliga väckelsen. En tid av tillbakagång och isolering inträdde, ”gubbarnas tid”.

— — —