Liten blev stor

Nykarleby var aktuellt för mig förra veckan. Det berodde på att jag en dag besökte staden och som kvällslektyr under veckan hade Margit Åströms välskrivna biografi över förra seminariedirektorn K J Hagfors. I den boken får man utöver kännedomen om Hagfors även en mängd kunskaper om Nykarleby.

Hagfors var nykarlebybo från 1878 till 1930 frånsett de några år han fortsatte studierna efter sin folkskollärarexamen. Vid sidan av sin lärartjänst var han tidningsskribent och en flitig brevskrivare, då han ofta gav glimtar från stadslivet och många av dem har Åström citerat.

Av Topelius dagböcker fick han kunskap om hur livet gestaltade sig under stadens glanstid i förra hälften av 1800-talet, ty Topelius har där skrivit om hur man då arbetade, hur man roade sig, hur man flirtade och älskade, hur man drack och hur man kom från kalas klockan 8—10 på morgonen.

Det var stadsborgarnas tjärhandel, skeppsbyggeri och sjöfart som gav staden en stabil ekonomisk ryggrad. Men denna lyckliga tid tog slut i medlet av seklet, då Saima kanal byggdes, Vasa och Uleåborg fick järnvägar och de nya ångbåtarna övertog sjöfarten. Det var denna förändring som lamslog Nykarleby. I stället för rikedomens glans blev det konkursernas tragedi. De som efteråt skulle representera staden var statens och stadens tjänstemän, men med dem var det inte så mycket bevänt, ty Hagfors ansåg, att det var rotlösa människospillror som hamnat i denna småstad. De vanskötte sina uppgifter och brukade samlas om kvällarna på Gästis, stadens enda värdshus, där den mest omtyckta sysselsättningen var att spela skruv och samtidigt med kortspelet dricka toddy. Men visst fick man också höra det sista skvallret.

Tyvärr blev det också konkurs för flera av dessa herrar och därtill hamnade de inför domarskranket på grund av att de misskött sina ämbeten och förskingrat anförtrodda medel.

Inte att undra över att Hagfors ibland tyckte att livet var trist i Nordens Betlehem, det ärenamn staden fått av Johan Hagman, enligt vad Hagfors omvittnat. [Namnet användes redan på 1820-talet.]

Då jag under 1920-talet hade min femåriga vistelse i staden visste vi inte så mycket om stadens forntida storhet eller den efterföljande misären. Stadsbefolkningen tycktes vara förnöjsam. Kvintetten Casén, Holmström, Kisor, Nordling och Pensar hade affärsrörelser, men någon ivrig konkurrens bedrev de inte, ty de klarade sig hyggligt tack vare att de utom stadsbor även hade kunder från den omgivande landsbygden. För de kulturella begivenheterna i staden svarade seminaristerna och ungdomsföreningen med Josef Herler i spetsen.

Tyvärr fanns det ingen folkpension den tiden, men tanterna hyrde rum åt seminaristerna och fick därigenom sin nödtorftiga bärgning.

Men under nutidens sista kvartsekel har det varit uppåt värre i staden. På ett tag blev den också storstad genom inkorporeringen av de tre närliggande landskommunerna [1975]. Och för välståndet har pälsdjursnäringen bidragit. Byggnadsverksamheten har varit livlig. Gamla träkåkar har fått ge vika för höghus och flera nya områden har bebyggts med moderna enfamiljshus. Alla gator är asfalterade, och älven är fylld till bräddarna. Tyvärr är älvfåran nedom kraftverket anskrämmelig, så den borde gömmas bakom en dimridå. Däremot är det nöjsamt att rasta i den vid älvstranden vackra och välskötta Topeliusparken.

Man önskar staden fortsatt välstånd, men tyvärr tycks några orosmoln för pälsdjursnäringen börjat siktas vid horisonten, men man hoppas de drar snart förbi.