Från nordlig horisont,

ett återbesök i Nykarleby

av ”Mitzi”, sommaren 1942


Man borde aldrig säga aldrig och inte heller skriva det. För några månader sedan skrev jag i ett brev, att det kommer ej på fråga att lämna Pello så länge bussar och tåg är fyllda till bristningsgränsen, men – som sagt – det blev igen en liten tripp ut i stora världen, och inte ångrade jag mig heller. Egentligen borde jag dock ej säga ”stora världen”.

Det var inte huvudstaden, som jag denna gång gjorde den äran, utan lilla idylliska Betlehem, den ort här på denna jord, där jag vill leva och dö. Det var i början av juli jag anlände, och Nykarleby var som en dröm i sin sommarljusa fägring. Syrenerna vid älven blommade, i parker och esplanader susade de lummiga björkarna, älskande par strövade arm i arm i Fåfängan alldeles som förr, och kyrkan speglade sig i älvens vatten. Det var en syn som kommit Negers ögon att tåras av både avundsjuka och hänförelse. Visa mig en stad som i juli är fagrare än lilla Betlehem, och jag lovar äta upp min fjolårsgamla stråhatt.



[Älven och kyrkan i juli 2016. Foto: F.L. Förstoring.]


Egentligen var det med en smula ont samvete jag reste, jag hade ju bjudit sådär en 12–15 personer, samtliga signaturer i Vbl, att komma och se midnattssolen i Pello och äta renköttsstuvning. Tänk om jag vid min återkomst funnit en arg signatur på vår trappa, som ingenting annat fått sig till livs än midnattssolen. Mest var jag rädd för Sofi, jag kan tänka mig så amper hon skulle ha varit, om hon tagit mig på orden och snurrat iväg hit upp och så funnit värdinnan bortrest.

Lyckligtvis såg jag senare i Vbl, att Sofi [Ampra Sofi; Svea Enroth enl. Brages Pressarkiv] tackade nej, och en sten föll från mitt hjärta, men hon var också den enda. Med bävan tänkte jag många gånger på att kanske Ekka [Erik Kronberg, också enl. Brages Pressarkiv], Blad-Ant, Jack, Jocke, Kandestöber eller någon annan av signaturerna satt och tuggade morötter och ärter i mitt trädgårdsland, den enda traktering jag kan bjuda på så här på avstånd.

Men jag återgår till Nykarleby. Staden var sig lik, tyckte jag, på alla de sätt. Det var endast soldaterna, som kommit till sedan jag senast reste därifrån. Bokhandlarn stod i dörren till sin låda och betraktade handeln och vandeln i stan; lejonmanen lyste som silver i solskenet. Kärlekens budbärare sprang omkring på flinka ben som en 20-åring med postväskan elegant kastad över axeln, maken till brevbärare finns inte på norra halvklotet, och en humor som hans hittar man ej ens i skinnstaden.

Redaktören halvsprang mot bron och hade skyndsamt som vanligt, jag misstänker Brostugan var målet. Han blinkade åt mig med ena ögat. Huruvida det var med avsikt vet jag inte, men jag rodnade i alla fall för säkerhets skull. Tornuret visade sommartid, men slagverket gillade inte nymodigheter utan gick en timme efter, när klockan var 3 dånade endast 2 slag ut över den lilla staden. Men inte störde det mig.

På torget sparkade soldaterna fotboll. Jag kastade en blick på fru Laqvists fönster för att se, om hon var på vakt, då jag med ens kom ihåg, att hennes nerver inte längre stått ut med den ständiga oron för fönsterrutorna utan att hon sålt gården. Vem skulle för resten tycka om att nu och då få en fotboll i grötfatet eller på kaffebrickan. En person sakande jag och det var apotekarn. Han fanns ej mera. Aldrig skulle jag få se hans kännspaka figur med den lilla cigarrstumpen i ena mungipan och aldrig mera höra hans retsamma: ”så-å, har ni inte frusit ihjäl ännu där uppe vid polcirkeln”. Må mullen vila lätt på hans kista. Han var en god människa.

Ett nytt ansikte såg jag. Nykarleby hade fått en ny borgmästare, men han gick förunderligt väl ihop med staden, som om han från barnsben trampat den lilla idyllens gator. Och ändå är det den högfärdiga grannstaden som sett honom födas. Vi ha tillsammans gått i tant Almas småbarnsskola i tobaksstaden, och jag svärmade en hel termin i all tysthet för den blivande borgmästaren utan att han förstås hade en aning om mina känslor. Och nu lekte våra pojkar [Sten Berger och Göran Björklund] tillsammans i Nykarleby, – ja tiden går.

Brostugan hade gott [kaffe]surrogat och ståtade med nya fina målningar på väggarna, gjorda av konstnären översergeant G. Clément. Målningarna föreställa bilder ur Nykarleby stads historia. Jag frågade bokhandlarn vem som kommit på den ljusa idén att på detta sätt försköna Brostugan, och han smålog anspråkslöst, kastade sina stora blå ögon i taket och sade – ”undertecknad”. Så för det bör han få en poäng nästa gång Neger besöker Betlehem. Översergeant Clément har även gjort liknande målningar på väggarna i matsalen hos Kristina Lovisa Elisabeth, också dessa ur stadens historia. Förvånar mig att inte red. i Ö.P. med ett enda ord berört sergeant Cléments arbete, det är verkligen värt att uppmärksammas.


May Björklund, Vasabladet juli 1942.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Fler artiklar ur tidningen.
Kurre har skrivit en liknande krönika.
(Inf. 2016-08-18, rev. 2016-08-18 .)