Från Nykarleby företogos emellanåt smärre utflykter till vänner och bekanta i grannstäderna. Ett af dessa besök blef för Topelius en stor händelse så till vida som han då fick tillbringa flere oförgätliga timmar tillsammans med Runeberg. Detta skedde i juli 1851, då Runeberg efter sin resa till Sverige dröjde några dagar i Jakobstad och därvid erhöll en gåfva, hvilken, såsom han sade, var honom dyrbarare än ett Kalifornien - den lilla stugan å Nissasön, hans barndoms sommarboning. Topelius var med vid festen på ön, då öfverlämnandet försiggick, samt har - utom i bref till Helsingfors Tidningar af 24 juli 1851 - skildrat den glada, upplyftande samvaron i en uppsats i kalendern Svea 1892,*). „Allt var sång, hjärtlighet, glädje, grönska och strålande vattenspeglar i den härliga sommarkvällen“, berättar han i antydda uppsats. Det var vid detta tillfälle Runeberg i en lifvad stund tog den forna discipeln på sitt knä och förtroligt klappande honom utbrast: „Hör du, Zachris, nog är jag ändå din skaldepappa, men jag tackar dig, att du icke har blifvit min apa“- ett skämt, till hvars innebörd vi återkomma senare och i hvilket nog mycket allvar låg förborgadt.

*) Samlade skrifter, ser. IV, del 24 (Resebref och hågkomster).

Eliel Vest (1906) Zacharias Topelius, sid. 159.