Tiden kring sekelskiftet kännetecknades av en livsstil, som i väsentlig grad skiljde sig från dagens värld, beroende på de genomgripande förändringar samhället i sin helhet genomgått. Häri inbegripet icke minst familjeliv och uppfostringsfrågor. Man kan väl säga att hemmet och religionen främst blev utslagsgivande när det gällde barns uppfostran. Barnen i ett borgerligt ämbetsmannahem levde i en skyddad värld, ur vilken det inte var lätt att bryta sig ut. Man kunde inte sätta sig emot föräldrarnas vilja och påbud. Lydnad såväl mot föräldrar som lärare och ett hövligt bemötande av äldre personer ävensom underlydande förutsattes av ett barn och en ung människa. Det behövde inte kännas som ett tvång, för det ingick i tidens beteendemönster. Att vara ”väluppfostrad” gjorde det lättare att inpassa sig i samhällslivet sådant det var vid tiden kring sekelskiftet.

Men visst fanns det i slutet av 1800-talets vardagsvärld mycket av konvention och ytlig korrekthet som kunde påkalla en viss opposition — särskilt om man blivit något äldre. I detta tecken var barnuppfostran allmängiltig — god eller mindre god.

Jag tror inte, att föräldrarna följde några särskilda principer när det gällde vår uppfostran, så pedagog pappa än var. Inte var det väl heller så vanligt att uppfostringsfrågor dryftades i hemmen. Man får nog förutsätta, att de tio budorden med sitt ”du skall' och ”du skall icke” i Luthers lilla katekes utgjorde det godtagna rättesnöret för livsföringen i stort sett. Men det täckte inte vardagens alla små besvärligheter, som ett barn ställdes inför både i lek och allvar. Där måste föräldrarnas individuella budord komma till.

Fastän vi barn i våra göranden och låtanden var bortskämda med mycken kärlek och mycken frihet, fanns det ändå gyllene bud som måste följas. Det härskade nog föräldra-auktoritet. Pappa var kyrkoherdeson men särskilt religiöst färgad var inte vår uppfostran. Men att missbruka Guds namn kunde inte komma i fråga. Vi läste vår aftonbön ”Gud som haver barnen kär” och bordsbönen — vanligen dock högt av pappa, där han stod framför sin plats vid matbordet med knäppta händer — ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få” — samt efter slutad måltid av oss barn ”Tack gode Gud för maten, tack pappa, tack mamma”, vilket ofta rabblades av oss i stor hast då vi hade skyndsamt att fortsätta en lek. Vi fick inte heller kritisera den mat som serverades, men det var intet svårt förbud. Mammas mat var alltid god. Kanske var vårt bordskick inte alltid prima. Vi fick tala fritt, och samtalen var säkert livliga.

Familjen: rad 1) Elsa, Gertrud, rad 2) mamma med Ragnar, Gerda, Rolf, pappa, rad 3) Nanna.

Då vi var många syskon var vi inte beroende av lekkamrater. Jag antar att vi var mest som andra barn den tiden ganska snälla. Mamma lät oss inte, då vi var små, klippa med sax på söndagarna. Det var väl för att vi skulle lära oss att hålla budordet — ”Tänk på att du helgar vilodagen”. Det var litet prövande att inte få klippa sina pappersdockor, men detta förbud bortföll rätt snart. — Våra förseelser och dumheter bestraffades aldrig med någon kroppsaga, vilket förnedrande straff ingen av oss behövde minnas som äldre. Ingripanden skedde mest med förmaningar, något häftiga ibland, mest blev det tröstande ord, och av pappa att muta en med en 10-pennis slant, vilket verkligen inte visade någon större pedagogisk insikt. Snarast tror jag det berodde på, att han omöjligt kunde se någon gråta.

Bland främmande var vi mycket blyga, något helt vanligt för barn den tiden. En frimodighet i uppträdandet som hos nutidens barn var otänkbar, och vi var barn under längre tid barn i jämförelse med dem. Några veckopengar var det inte fråga om, men då och då lades väl en slant i ens hand. Och vad gick den till? Kanske fann den vägen till den primitiva handelsbutiken till en strut karameller eller till pappershandeln till ett ark pappersdockor. Inte heller under våra senare uppväxtår gavs det några regelbundna veckopengar. Sporadiskt fick man väl en slant till det man behövde. Överhuvudtaget talades det inte om pengar i barnens närvaro. Det var en fråga som blev aktuell först då det gällde våra vidare studier.

Föräldrarna trivdes bäst när de hade oss alla omkring sig. Och vi barn trivdes. Någon sträng övervakning höll de inte över oss, och kom inte med dessa frågor ”var”, ”hur” och ”varför”. Ville man berätta sina funderingar och upplevelser hörde de alltid på, gav goda råd eller tröst om det behövdes. Någon som helst rädsla för föräldrarna behövde vi inte ha.

Något som jag ofta senare i livet kommit att grubbla över, och som säkert inte var någon medveten del i uppfostran, var den öppenhet med vilken vardagslivets frågor och problem liksom även livsviktigare frågor diskuterades i vår närvaro. Vi lärde att lyssna. Vi hörde de ”stora människornas” samtal och diskussioner både i allmänna och litterära frågor och naturligtvis i politik, som under hela vår barndom och ungdomstid var något mycket aktuellt. Allt tog vi starkt intryck av. Som barn var vi omogna. Men sådant går om. När omdömet småningom skärptes fick vi själva delta i diskussionerna — ibland också ”i opposition”.

Det fanns nog en stark solidaritet mellan våra föräldrar när det gällde deras omsorg om och intresse för våra strävanden. Pappas yttrande i ett brev att vi var hans ”ömt och innerligt älskade gossar och flickor, pappas dyrbaraste och käraste på jorden” kunde lika gärna varit ett yttrande av mamma. Det låg nog mycket allvar bakom både ord och gärningar, särskilt när vi hunnit till år, när det gällde att välja levnadsbana, och vägen inte alltid låg jämn och ”stenfri”. En ung människa har ofta högt spända förväntningar på livet. På detta kom pappas lugna svar:

”På enbart förhoppningar och önskningar har ännu ingen enda människa fått eller kunnat leva. Det är den personliga insatsen som ger utslaget och trygghet och trivsel i livet.” Och han tillägger: ”Mamma och jag har nog fått lära oss att försaka, vilket vi även anser hälsosamt för våra barn.” — Breven slutar vanligen med följande ord: ”Mamma och jag tänker varje dag på er, och längtar bara att terminen snart skall sluta, så att ni kommer hem, och vi med Guds hjälp alla få välbehållna råkas igen.”

Dessa mina barndomsår präglades främst av trygghet och innerlig närhet till föräldrarna trots den skugga av politisk oro som vilade över dem. Det yttre livet berodde helt av dem, och någon djupare personlig förståelse kunde knappast komma i fråga. Till det var jag för liten. Allt var bra som det var. Problemen kom först när man kom i tonåren, redan i de första. Lekarnas tid var förbi, och känslolivet vaknade starkare. Där kom in osäkerhet, förväntan, dröm och främst av allt den unga människans kännetecken — längtan. Efter vad? Svaren står öppna.
[(Inf. 2009-09-30.)]

Livsföring och umgängesliv

Livsföringen i vårt liksom i de flesta borgerliga hem utvisade inga utsvävningar i något hänseende. I stort sett byggde man på självhushåll och det nödvändigaste som behövdes för livets nödtorft erhölls på det sättet. De djur man höll sig med — kor, höns, grisar — gav sitt, potatisland och bärbuskar sitt, somrarnas bär och svamp blev inläggningar för vinterns behov. Det var inga större problem med den ordinära försörjningen. Vid jul och andra helger nekade man sig inte njutningen av bordets fröjder — enligt gammal nordisk sed. Man åt mycket och man åt gott.

För att allt skulle fungera på önskvärt sätt, när det gällde hushållningen i ett stort hem behövdes hjälppersonal. Fanns det barn i familjen hade man vanligen två tjänarinnor, den ena som hjälp med innesysslorna, den andra skötte korna och de övriga djuren. För dessa våra trogna hemhjälpare kom inte i fråga någon 8-timmars arbetsdag. Månne inte den lediga tiden mest inskränkte sig till lördageftermiddag och söndagförmiddag för kyrkobesök. Deras titel varierade under tidens lopp från pigor, tjänsteflickor, tjänarinnor, jungfrur, domestikeren finare benämning av pappa — till hembiträden i våra dagar. Men alla dessa Vendla, Anna, Selma m.fl. hörde på ett visst sätt till familjen, och kände sig också solidariska med den. Hur ser man dem inte för sig när de om morgnarna kom in i barnkammaren och tände brasan i kakelugnen och elden knastrade i björkklabbarna, då de bäddade de många utdragssängarna, ser dem röra om gröten i den stora järngrytan på köksspisen, ser dem skölja tvätten vid klappbryggan nere vid forsen, ser dem pyssla med djuren i fähuset. Deras insats i de mångskiftande hushållsgöromålen i ett hem hade sitt stora värde. Numera har denna yrkesgrupp upphört att finnas till, åtminstone i den form den hade i seklets början. Moderna sociala reformer har också kommit den till del.

Köket hade nog en stor dragningskraft på oss barn. Där försiggick mångt och mycket som väckte både nyfikenhet och intresse. Då och då plockades en skogsfågel, och dunen togs till vara. En hare kunde man få se hänga på den stora kroken på spisen. Med ett raskt snitt kring halsen blev den berövad sin vackra vita vinterpäls, baktassarna höggs av och användes sedan för putsning av spisen. Där stoppades korv i rentvättade vita djurtarmar. Och sist och slutligen bakades det både matbröd, vetebröd och småbröd. — Då man läser gamla mat- och kakrecept från de tiderna förundrar man sig över de rikliga ingredienser av smör, ägg, socker och grädde som ingick i dem. I min mammas gamla recept, som jag har kvar, talas det om skålpund, lod, jungfru och kvarter. Det var alltid ett uträknande av dessa viktenheter till våra dagars kilogram.

Till trivseln i allt detta vardagens stök bidrog också tjänarinnornas roliga berättelser, framför allt när de sjöng de gamla skillingtrycken ”Alpens ros”, ”Konrad och Anna”, ”På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad” m.fl. De hade dem inskrivna i ett häfte. Det var deras lektyr.

Vi var inte bortskämda med sötsaker och karameller. Det fanns inte heller mycket av den sorten i stadens ”handelsbod”, som det hette. Butiken var en ordinär lanthandel. I taket hängde pjäxstövlar och andra skodon, seltyg för hästar, lyktor m.m., och på golvet i den lilla butiken trängdes en silltunna med en hel del: säckar med salt och ev. mjölsorter. Innanför disken låg på hyllorna tyg, livsmedel, sockertoppar omlindade i blått karduspapper m.m. På disken stod en hög burk med de åtrådda karamellerna. Räckte man fram sin 10-pennisslant åt handelsmannen, vred han av papper ihop en strut och tog ur karamellburken en näve karameller av enklaste slag; och lade dem i struten. Så sprang man glad hem med sin skatt. Till varje jul kom som gåva en mycket stor strut med karameller.

En sed från de tidigare barndomsåren, som småningom försvann var att föräldrarna tog med hem åt sina barn ”förning” från bjudningar de varit med om. I en stor vit näsduk samlades småbröd och konfekt. Vi inväntade alltid med iver föräldrarnas hemkomst, förvissade om att det skulle vankas något gott. Konfekten hade sitt största intresse på grund av pappersomslaget. Det kunde vara av guld-, silver- eller blankt svart papper, beroende på om det härstammade från en bröllops- eller en begravningsbjudning. Det kunde vara en vit duva med en ros i näbben, ett kors på en grav och en ängel svävande, däröver eller två duvor som höll en guldring. Pappren sparades omsorgsfullt.

Ett umgängesliv familjerna emellan existerade naturligtvis, men under min barndom var detta förbehållet de vuxna. Var det bjudningar hemma hos oss samlades gästerna i salen — som alltid var intakt. Något dukat kaffebord som nuförtiden förekom inte. Serveringen sköttes av de två tjänarinnorna, som bjöd omkring kaffet på två stora svartlackerade brickor, ofta dekorerade med en guldkant och ett romantiskt motiv i mitten på brickan. Efteråt bjöds ytterligare sylt, två sorter, i höga kristallskålar, vanligen åkerbärs- och hjortronsylt.

Jag har kvar ett minne av en s.k. herrmiddag i vårt hem, därför att jag själv fick spela en liten roll. Middagen var en välkomstbjudning för stadens nya unga läkare, doktor Ernst Knape, skald och stor vän av Nykarleby, som han besjungit i många av sina dikter. Vi barn hade redan lagts till sängs, då plötsligt den unga doktorn kom in i barnkammaren och plockade upp mig ur sängen, satte mig på sin axel och förde mig in i salen bland alla herrarna. Jag var djupt generad men måste sitta kvar på hans axel tills man sjungit en sång till min ära, vilken minns jag inte. Då kände jag ännu inte till den vanliga hyllningssången till kvinnan: ”Ljuva flicka, tag vår hyllning”. Sedan förde han mig tillbaka till min säng. Men jag har inte glömt detta för mig så celebra tillfälle. — Doktor Knape var glad och charmfull, omtyckt av befolkningen och mycket barnkär. —

Inte behövde de goda Nykarleby-borna sakna nöjen och festligheter, men om det visste vi barn föga. Vi fick nöja oss med den sedvanliga julfesten i skolan och någon enstaka enkel barnbjudning. En inblick fick vi ändå i de amatörskådespel som rätt så ofta arrangerades och framfördes. Den som småningom blev primus motor när det gällde teater var bokhandlare Josef Herler — sedermera yrkesskådespelare men återbördad till hemstaden. Mer än någon annan har han arbetat för väckandet och höjandet av amatörteater såväl i staden som i den närliggande landsortens ungdomsföreningar. Han verkade som regissör men utförde ofta själv huvudrollen, och gjorde det med bravur. Mest var det August Blanches och Topelius skådespel som stod på repertoaren.

Också pappa var författare till ett skådespel — ”Flyktingarna på Sandön” — med motiv från Stora ofredens dagar. Han regisserade det själv. De manliga rollerna utfördes av hans elever vid seminariet och de kvinnliga rollerna uppbars av de vana amatörskådespelarna Rosa Dyhr, Agda Gyllenberg, Maj Grönberg och Anna Krook. Alla dessa kända Nykarleby-bor är för längesedan borta från såväl scenens som livets skådebana.

Dessa ovan anförda hågkomster, sedda med ett barns ögon, synes anspråkslösa och har föga intresse för andra än författaren av memoarerna. Varför har jag tagit med dem? Det har jag frågat mig själv. Men det är egendomligt. När jag sitter med det oskrivna pappret framför mig, tränger sig plötsligt den ena, nästan bortglömda episoden efter den andra fram, och jag skriver nästan viljelöst ned dem. De är detaljer i ett barns upplevelser. Ibland glider de undan när jag skriver. Det är som om de inte längre passade att föras fram i dagens liv. De hör ohjälpligt det förgångna till.
[(Inf. 2009-10-06.)]

Barndomens sjukdomar och vård

Fanns det influensa och snuva den tiden? Jag har inte något minne av dessa nu så vanliga krämpor. Risken för förkylning var kanske inte heller så stor. Barn var välklädda den tiden, och man bodde i med vedeldning uppvärmda rum. Då jag gått igenom gamla skolbetyg från de tidigare barnaåren har framgått att frånvarofrekvensen varit ytterst liten eller ingen alls. Miljön var också hälsosammare i en småstad utan fabriker. Men att de smittosamma barnsjukdomarna difteri och scharlakansfeber fann vägen till vår stad var händelser som kunde medföra tragik i många hem. I ett barnsligt brev relaterar jag en händelse som inträffat, och med ett barns förkärlek för det realistiska och något makabra:

”Här har slaktar Nymans alla barn difteri och en har dött slaktarn säljer ej mera kött utan han flyttar till sina barn och han fick ej se sin gosse när han dog och han fick ingen begravning vi såg då de for med honom i en liten kista hans två bröder var med honom så länge de var friska och vet du huru de fått difteri jo hans pappa har farit till Nålörn efter muld och så har lilla gossen som var fem år ville komma med och då han kom hem sade han oj vad det pickar mig i halsen och efter några dagar dog han.”

Det var den enkla framställningen av en tragik, som gjort starkt intryck på en liten flicka. Brevet (utan kommentering) var till min äldsta syster Nanna.

Några år tidigare drabbades staden av en svår scharlakansfeberepidemi. I alla familjer låg barn sjuka. I vår familj insjuknade mamma, mina två bröder och jag. Systrarna måste flytta hemifrån, och på grund av sin lärarverksamhet fick inte heller pappa bo hemma.

Vi låg alla sjuklingarna i salen, som gjorts om till sjukrum. Jag måste inte ha varit vidare svårt angripen, för jag hoppade omkring på golvet och lekte. Men så snart jag hörde doktorn komma — dr Alarik Achrén — skyndade jag mig i min lilla utdragssäng, som varje gång föll ihop. Bror Rolf drabbades svårast av sjukdomen. Det blev komplikationer med lunginflammation och maginflammation (vad det nu kunde vara). Han överlevde dock den svåra sjukdomen. Det gick många veckor innan vi alla var friska. Ännu minns jag hur glad jag var, då jag första gången fick gå ut. Jag tog min lilla trähäst och satte den i gräset för att beta medan jag själv sprang omkring på gården. Vardagslivet återgick snart i sina lugna fåror.

Gällde det småkrämpor tror jag nog att behandlingen i mycket byggde på gamla huskurer, endel mera, andra mindre verksamma. Hade man ”ont i halsen” fick man genast ett våtvärmande omslag, som tycktes vara ett universalmedel för mångt och mycket — och ytterligare en tjock ylleduk virad runt halsen. Ingen som helst medicin, men hett kamomillte och en kopp hett kaffe med en stor klick smör i. Mot denna behandling är väl ingenting särskilt att anmärka.

Däremot förstod jag inte riktigt en annan behandling, som man underkastades. Mamma ställde sig bakom en, lade båda händerna på ens öron så att fingrarna räckte ända till de svullna körtlarna på halsen. Och så töjde hon varsamt men säkert uppåt, så att halsen sträcktes. Det gjorde inte ont, snarare skönt. Överhuvudtaget pjoskades det inte mycket med oss. Inte hade vi heller i vår ivriga lek tid att för småsaker springa till mamma för att få dem ompysslade.

Något som helt försummades under vår barndom och våra uppväxtår var tandvården. Någon tandläkare fanns inte i staden [kom 1917], inte heller i grannstäderna. Hade man tandvärk, virades en tjock ylleduk kring huvudet och en vaddtuss doppad i beckolja lades på den sjuka tanden. Vanligen svall kinden upp, och inte vet jag hur mycket den förskräckliga beckoljan fick värken att upphöra.

Under min skoltid i Gamlakarleby fick man gå till stadsläkaren om värken var alltför svår. Minnet av ett sådant besök står i mindre angenäm dager. Med en förfärande tång och mycket krassande drog han ut den sjuka tanden, som var en kindtand och säkert vid en modernare vård inte behövt gå förlorad. Först under studenttiden i Helsingfors kunde man få en ändamålsenlig tandvård.

Det livsviktiga problemet hur ett barn kommer till världen, byggde nog under min tidigare barndom helt på storken och skorstenen. Jag hade en barnbok, som gav en märkvärdig upplysning härom. Storken hade av någon anledning tagit miste på skorsten och låtit en liten trollunge åka ner i skorstenen i ett grevligt hus. Vetenskapsmän och läkare kallades till det grevliga huset för att undersöka och förklara fenomenet, men trots all deras visdom blev diagnosen — som så ofta — oklar. Då det lilla trollbarnet inte ansågs riktigt lämpligt i det grevliga huset, sändes han till en cirkus, där han fick göra konster till publikens obarmhärtiga munterhet. Efter varje föreställning grät han bittert bakom kulisserna. Med hjälp av en liten cirkusflicka i glittrande balettkjol — som ingen skrattade åt då hon uppträdde bara jublade — rymde han slutligen, och kom till trollfolket där han hörde hemma. — Mitt kvinnligt moderliga hjärta var djupt rört av trollbarnets lidanden. Jag har ännu kvar denna märkliga barnbok.

Men om jag senare, då tvivel uppstått om storkens roll i skapelsehistorien, försökt utfråga mamma om rätta förhållandet, antar jag att hennes svar varit lika diffusa som storkhistorien eller mycket undvikande. Allt vad som rörde sexuella frågor var tabu. En tät dimslöja vilade över dem. Den förskingrades inte heller förrän långt in i ungdomsåren.
[(Inf. 2009-10-14.)]

Hur såg en liten flicka ut vid sekelskiftet?

Jag ställer frågan, men egentligen bör den lyda: hur var en liten flicka klädd där hon sprang omkring och lekte på hemmets gård eller satt sedesamt vid en pulpet i småbarnsskolan?

Hon gick i hemsytt, och det var mamma som sydde det mesta av våra kläder. Gällde det en finare klänning överläts konststycket åt stadens skickliga sömmerska fru Ylönen. De klänningarna var välsydda. Stygnen var så små och täta att det nästan var omöjligt att sprätta upp den. När vi tre systrar som äldre skolflickor och studenter började sy våra kläder själva gjorde vi det inte på samma minutiösa sätt — till mammas stilla resignation. Som barn ansågs vi nog vara nätt klädda.

Pappa som då och då reste till huvudstaden, eller på någon stipendieresa, hämtade alltid hem något i klädväg åt sina små flickor. Så en gång från Stockholm den svenska dalkulledräkten. Stor beundran väckte en röd vinterkappa av satin, som jag begåvades med. Den var verkligen mycket nätt, men inte förstod jag att vara högmodig över den. Jag var ett snällt barn och nöjd med vad som gavs mig. — På skolans julfest hade jag en vit klänning med brett rött sidenband knutet i en stor rosett där bak, röda handstickade yllestrumpor och en röd rosett i håret. Visst var man fin i denna dress. I vardagslag hade man alltid ett förkläde över klänningen, svarta strumpor och knäppkängor, håret flätat, men vid högtidliga tillfällen utslaget.

Det fanns ett ord som var aktuellt så snart det var fråga om våra kläder — ordet durabelt. Också alla underkläder skulle vara av durabelt tyg, stadigt lärft, livstycken av flanell och underkjolar av stärkt lärft eller varmare tyg. En sådan durabel underkjol hade mamma sytt åt mig av ovantåget från pappas en vinterpaletå, tjockt svart tyg med vacker lyster och därtill ännu prytt den med en bred rynkad kappa av satin nedtill, tyvärr knäppt med endast en knapp där bak. Denna durabla underkjol satte mig en gång i en pinsam situation, då — o fasa — knappen plötsligt lossade och min underkjol började glida nedåt. Att en ung flicka i ett sällskap tappade sin underkjol var något oerhört, och jag kände en blygsel utan like. Men jag steg resolut ur kjolen, rullade ihop den och gick hem.

För övrigt spelade kläderna inte så stor roll den tiden. Täta växlingar i modet som nuförtiden förekom inte, och när det gällde barn, gick man nog länge i sin klänning, och ovanligt var det inte att man ärvde en äldre syster, och fortsatte nötningen av den.

För lappning och stoppning tillkallades en hemsömmerska, Lina Finnström, som hjälp. Hon var liten och puckelryggig och kallades skämtsamt ”Aftonposten” — nog så betecknande. Vandrande från familj till familj fick hon en god inblick i deras liv och leverne, och var inte sen att föra sin vetskap vidare, ofta nog färglagd med hennes egen uppfattning. Annars var hon mycket händig, också rolig att höra på.

När man betraktar gamla fotografier och bilderböcker kan nog våra barnkläder från anno dazumal synas opraktiska. Det var de också. Men ändå ser barnen lika älskliga ut som någonsin barn av ”den nya tiden”.
[(Inf. 2009-10-21.)]

Barndomens lekar

Vi syskon lekte bra tillsammans, och vi hade frihet att leka och stöka både i barnkammaren och i matsalen. Jag tänker med tacksamhet på mammas stora förståelse för våra lekar, då vi strött ut våra pappersdockor, riktiga dockor och tennsoldater överallt i rummet, och då vi tröttnat på leken och skulle till sängs, inte behövde städa bort alla leksakerna utan kunde fortsätta följande dag om vi ville. — Detta att städa bort sina saker då man just haft så roligt är inte så lustbetonat. Det gick alltid bättre följande dag, då man kanske inte mera orkade uppmobilisera intresset för samma lek.

För en liten flicka var dockorna och dockskåpet den självfallna leken. Jag hade många dockor, men inte kunde de locka ens fantasi till några högt flygande språng. För dockorna måste man alltid vara mamma: klä på dem, lägga dem till sängs och ge dem ”låtsas” mat. De var alla flickdockor utom en pojkdocka, vars enda manliga kännetecken var en mustasch målad på hans överläpp. Hans roll i dockvärlden var mycket obetydlig.

En gång då pappa kom från en utlandsresa, hade han med åt mig en docka från Schweiz. Den kunde blunda, och vad som väckte stor förundran — den kunde tala. Tryckte man på en knapp på dockans rygg sade dem ”papa” och ”mama” (franskt uttal). En sådan docka hade ingen av mina kamrater. — De nu så vanliga nallebjörnarna och andra mjuka djur, som är barnens speciella vänner, fanns inte då. Endast några små vita ulliga lamm med ett blått sidenband om halsen.

Jag var en stor djurvän. Pappa hade fått en fin jakthund lydande namnet ”Rack”. Men pappa var nog ingen jägare, och Rack fick aldrig utöva det yrke han var avsedd för. Han blev i stället barnens goda lekkamrat. Då han lättjefullt lade sig på i golvet framför kakelugnen i barnkammaren, lade jag mig bredvid honom och lekte. När jag tröttnade på leken, lade jag armarna om hans hals, huvudet på hans mjuka nacke — och somnade. Då var det inte gott för någon att komma och störa oss eller locka mig till någon lek. Det blev ett morrande. Först när jag vaknade och steg upp, satte sig Rack också upp och sträckte på sig. — Katten ”Sara” var också en favorit. Den låg i min säng. Jag bar den omkring överallt, försökte också lära den läsa. Jag tog mina bilderböcker och satte mig framför den, och jag tyckte att den såg klok och eftertänksam ut. — Också alla djuren i ladugården hade mitt stora intresse.

Som de flesta barn älskade vi att spela teater och klä ut oss. Det är som om verkligheten inte skulle vara tillräcklig. Fantasins värld lockar. Syster Elsa och jag sökte bland mammas klänningar i garderoben, och styrde ut oss i hennes underbara hattar och något som kallades pellerin. Så klev vi upp på ett bord och agerade och sjöng egenhändigt komponerade arior. Under jularna var den stora julgranen den bästa kulissen för våra teatraliska framträdanden.

Genom skolan kom vi i kontakt med andra jämnåriga barn och det resulterade i lekar på varandras gårdar. Bankdirektör Grundfelts gård vid torget var särskilt lämplig härtill. Den hade en lång räcka av uthus med utmärkta gömställen när det gällde de omtyckta lekarna ”en vink” och ”rövare och fasttagare”. Vi gömde oss på stallsvinden, i höladan och i magasin bland allsköns bråte. — På barnbjudningar och skolfester lekte vi med förtjusning ”Blindbock”, särskilt den med två blindbockar ”Jakob var är du?”. Ibland deltog de stora människorna i leken som då blev ännu roligare. Mera komplicerade lekar kom först i tonåren.

Någon idrott kunde man ännu inte tala om vid sekelskiftet. Men man åkte kälke i apoteksbacken på sina små kälkar tillsammans med andra barn. Backen var inte på något sätt skrämmande hög, men fick man god fart bar det av långt ut på isen. Som liten snäll flicka satt man på kälken, men pojkarna tog fart och kastade sig framstupa på den, och kunde då få så hög fart att de nådde älvens motsatta strand.

Skidåkning hade ännu inte kommit på modet. Visserligen åkte pojkar i backarna vid älven, men skidorna var korta, breda och klumpiga. Småningom kom Kajana-skidorna i bruk, och längdåkning fick sin början. Först under min skoltid i Gamlakarleby år 1907 väcktes mitt intresse för skidåkning. Då kom de långa smala Haapavesi-skidorna i bruk.

Skridskoåkning var mera populärt, främst om isen på älven lade sig innan snön föll, och man fick åka på glans is. Julgubben hade varit snäll och givit mig ett par Nurmes-skridskor, och jag övade flitigt mina första skär framåt och bakåt både på det stora frusna diket invid vår gård och på älven. I denna sport vann jag senare en god framgång.

Hur livligt står inte i hågkomsten de mörka stjärnklara vinterkvällarna, då vi de tre yngsta i syskonskaran, insvepta i filtar och schalar lade oss på våra små kälkar på gården i kvällsmörkret och tysta blickade upp mot den gnistrande stjärnhimmeln. Den syntes oss så stor, så outgrundlig. Karlavagnen och Orion blickade ned på oss. Vad visste vi småttingar i en österbottnisk småstad om rymdens omätlighet. — Ack. barndomens förtrollande värld! Hur svepte du inte fantasins slöja över vardagliga ting, och gav dem liv och tjusning!

Femtio år senare stod samma lilla flicka under ett långt praktfullare och vidare stjärnvalv än det hon blickat upp till från sin österbottniska slättbygd. Det var stjärnhimlen över Chil-Nu-Alna i södra Kaliforniens alpvärld. Vi var så långt söderut att stjärnbilderna fick en liten förskjutning mot vad de : har hemma i vårt norrfånga land. — Min son stod bredvid mig. Allt var stilla, tystnad, nästan överjordiskt. Jag har aldrig kunnat glömma denna underbara kväll.
[(Inf. 2009-10-27.)]