En inspirerande far

Pappas starka engagemang i stadens officiella liv hindrade honom inte att i hemmet vara en mycket inspirerande far. Han var glad och livfull, och utstrålningen från hans starka personlighet gav hemmet dess levande prägel. Han kunde inspirera till många lekar, och var själv så intresserad, att vi tyckte att han var alldeles som en av oss. Bland annat var han mycket skicklig att av papper klippa till människor, djur av olika slag hästar, kor, renar m.m. — också vagnar och hus. Var och en av oss fick sin lilla samling.

Det fanns också något som hette ”skuggspel”. Det var pappersdockor fästade på en pappbit, som skulle avteckna sig mot ett vitt skynke, och föras fram av någon bakom skynket, som samtidigt läste rollerna. Naturligtvis var storyn hämtad ur ”Fänrik Ståls sägner”. Det var ”Torpflickan”, ”Sandels”, ”Lotta Svärd” m.fl. Pappa läste dramatiskt texten medan vi satt i barnkammaren i mörkret och såg på. Föreställningen försiggick i dörröppningen till rummet bredvid. Dessa skuggspel fanns tryckta i ett litet häfte, som kunde köpas i stadens pappershandel.

Som historiker var pappa intresserad av politik. Han byggde i den gammaldags höga pulpeten i sitt rum en del av Europas karta med floder, städer, broar, riddarborgar och kyrkor. Det mesta var byggt av tändsticksaskar, tunna pärtor och papp. Men det fanns också små hus och kyrkor av tunn bleckplåt att köpas i butiken.

Denna lek och åskådningsundervisning var mest tänkt för mina bröder, men jag tror — och det trodde vi alla — att pappa själv hade det största nöjet av leken. Han hade väl kvar något av sitt gosselynne.

Hans byggnadskonst tog sedan en mycket större form, då han på vårt sommarställe byggde på ett markområde hela Mellan-Europa och en del av Syd-Europa. Han kunde långa stunder av dagen sitta ”i landet”, som vi sade, och gräva, bygga och ordna. ”Landet” var verkligen en sevärdhet, som förevisades också för beundrande besökare.

Så skulle det ibland vara krig. Spaniens, Frankrikes och Tysklands krigshärar och flottor kämpade mot varandra i sjöstrider nere vid stranden. Flottan utgjordes av barkbåtar med papperssegel bemannade med papperssoldater målade i de olika ländernas flaggfärger. Det var fregatter och linjeskepp. Sjöslaget med de många båtarna var spännande. Med små stenar bombarderades båtarna för att få dem att segla omkull. Min yngre bror kunde vanligen inte hålla stånd mot pappa och min äldre bror, varför jag ofta fick träda till som hjälptrupp. Det var likadant i leken med tennsoldaterna. Där fick jag också träda till som hjälp i striderna. Bland tennsoldaterna fanns de vackra grekiska och trojanska hjältarna, ryssar och japaner och de blågula tunga svenskarna, som vanligen var de första som trillade omkull.

Hos mig satt ända in i studieåren ett intresse för krigsbedrifter, förenat med stor romantik. Men sedan jag själv upplevt krig försvann alla hjälteglorior, all romantik och allt intresse för krigsbedrifter.

Det var likväl inte enbart genom pappas intresse för våra lekar som han kom att utöva det starkaste inflytande på oss barn. Fastmera var det genom sitt intresse för litteratur och sång. Han förde oss in i en vuxenvärld, vilket vidgade våra vyer och påverkade vår senare livsinställning. Genom sitt politiska intresse och engagemang i vårt lands svåra passiva kamp för att bevara landets lagliga rättigheter, blev vi tidigt medvetna om vad frihet betydde för ett folk. Vi hörde ibland rätt ivriga uttalanden och diskussioner rörande politik, hörde namn på ryska politiker, vilka inte var välvilligt inställda till vårt land — Bobrikoff, Stolypin, Witte — men vi förstod vad vi förstod av allt detta, och det var väl inte så mycket. Vi levde i vår lyckliga lekvärld.

Men vad som outplånligt stannade kvar i minnet var de frihetssånger pappa sjöng för oss. Om kvällarna kunde han sitta i barnkammaren i sin gungstol med något av oss barn på sitt knä medan vi andra satt på golvet framför kakelugnen där en brasa flammade. Han sjöng då med sin bärande vackra röst och ett ytterst dramatiskt utförande den ena frihetssången efter den andra. Det var Polens frihetssång, den Amerikanska frihetssången m.fl. ”Det reser sig ett folk uti Norden, stolt och mäktigt med strålande mod. Frihetspalmen bekransar dess panna, örnar trampa det ner uti blod. ... Om vi inte som fria får leva, låt oss då gå i döden med mod.” När en liten flicka lyssnar till sådana ord, är det inte underligt om hos henne väcks en känsla av något stort, som är förmer än alla lekar. Vi kände till Polens hårda öde. Vi kände boernas kamp mot England. Vi kände den amerikanska frihetskampen, fastän Amerika låg så långt borta och var okänt för oss.

Så kom naturligtvis ”Fänrik Ståls sägner” till Crusells musik in i bilden: Sveaborg, Sandels, Kulneff, m.fl. — Då jag sedan kom i lärdomsskolan och det gällde utantill läsning av sägnerna, beredde det mig inga svårigheter. De fanns grundmurade i minnet: Hur starkt var inte Runebergs diktning förankrad i de finländska hemmen i tiden kring sekelskiftet!

Pappa kände nog sin ”Edda”. Där heter det: ”Solens ljus och brasans värme är gott för människors barn.” — Vad har inte dessa sångstunder framför brasan betytt för den lilla flickan, då hon ännu i sena åldersår kan känna stämningen av värme, högtid och kärleksfull närhet.

Småningom utvidgades pappas repertoar och sångstunderna framför brasan i barnkammaren överflyttades till salen och till sommarhemmet där han ackompanjerade sig själv vid pianot. Han hade ett outtömligt förråd av sånger. Hur var det inte med Bellman? Det blev så svenskt, så blå-gult svenskt med Mollberg, Ulla Winblad, Haga och skymningskrogarna i Klarakvarteren i Stockholm, samt tjusarkonungen Gustav III. Svenskt var det också med Esaias Tegnérs ”Frithiofs saga”, där Björn och Frithiof satt vid sitt schackspel samt ”Vikingabalken”, svenskt med Erik Gustav Geijers ”Vikingen” och Adolf Lindblads lyriska sånger. — I sekelskiftets Finland fanns nog i många hem ”Det sjungande Finland”. Denna samling av sånger och visor har sjungits av gammal och ung främst i hemmen men även vid sammankomster och fester. — Småningom övertog syster Gerda, som var en god pianist, ackompanjemanget, ibland under livliga protester, ifall sångurvalet tenderade att bli alltför ”sentimentalt”.

Det roade oss också att höra pappa föredra en del gamla dansvisor och shillingtryck, gamla ballader som t.ex. ”Herr Peder”, ”Fingal en herde så öm” m.fl. Mycket hade han hämtat med sig från sin barndomsstad Brahestad. När han sjöng var han så inne i sin egen värld, glömsk av allt och alla. Den ena sången avlöste den andra. Hur levande hör jag inte hans stämma när han om sommarkvällarna sittande vid pianot sjöng ”Sveaborg”: ”Tag allt vad mörker finns i grav och allt vad kval i liv, och bilda dig ett namn därav och det åt honom giv. Det skall dock väcka mindre sorg än det han bar på Sveaborg.” — Och så tog han om och sjöng helt stilla och nästan med andakt ”Sång II aftonstjärnan” ur Wagners ”Tannhäuser” eller Bergs vackra ”Aftonsång”:

”Afton, o hur skön, i melodisk bön
dränker jag var jordisk smärta. ...”

Det roade också pappa att lära oss sjunga en sång på finska, en på grekiska, en på ryska och en på italienska. Jag kan dem ännu, men den grekiska och ryska kan jag inte skriva. Uttalet torde dock vara riktigt.
[(Inf. 2009-11-04.)]

Från sagobok till riddarromaner

Vårt litterära intresse väcktes tidigt. Sagoböckerna läste vi själva. Topelius' sagor var det något speciellt med — han hörde ju nästan till oss — de var också mycket sedelärande. Men jag minns det utmärkta ”Barnbiblioteket Saga”, där såväl nordiska som utländska sagor fanns i rikt urval. Varje jul kom det ut en ny bok, som införlivades i vårt bibliotek. Och Andersens sagor! Jag har ännu i min ägo två tjocka band av sagorna, mycket omtummade av små barnahänder, här och där försök till färgläggning av bilderna och egna barnsliga ritningar. De gav oss små berättelser om vardagliga ting, som blev levande, men också berättelser speglande djupa mänskliga känslor. Som riktigt liten gick väl mycket i ”Eventyrerne” en förbi, humorn och den fina ironin. Men boken blev kvar i bokskåpet och fortsatte att intressera och inspirera.

I slutet av 1800-talet var högläsning i hemmen ingenting ovanligt. Man samlades om kvällarna i oljelampans sken, och lärde sig att lyssna. Så också i vårt hem. Pappa blev medelpunkten kring vilken mamma och alla vi barn samlades. Från sagobok övergick han till historiska romaner: Ingemann, Walter Scott, Starbäck och Freytag. Historiska skeenden, hjältebedrifter och romantik fick man till livs genom dem, då däremot Dickens, och Cervantes mera gav en insyn i sociala förhållanden och tänkesätt. Varför Dickens ”Pickwick-klubben” blev vår särskilda favorit, vet jag inte. Men under många år lästes den varje sommar på sommarvillan, fastän vi nästan kunde den utantill. Det blev ett axiom att den skulle läsas. Kanske var det pappas livfulla, dramatiska högläsning som gjorde den särskilt levande för oss.

År efter år fortsatte denna högläsning och nytt urval av böcker kom till. August Blanchs berättelser från det gamla Stockholm, Emelie Flygare-Carléns realistiskt-romantiska böcker, Verner von Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar” och ”Karolinerna” — allt tog vi emot med öppna sinnen. Det är möjligt att vi aldrig hade stiftat bekantskap med många av dessa verk, om vi inte hade fått dem till skänks genom högläsning.

Flickböckerna hade sin givna plats: Louisa Alcotts ”En krona bland flickor” och ”Unga kvinnor”, ”Heidi”, vidare ”Onkel Toms stuga”; ”Robinson Cruse” m.fl. Och hur var det inte med Fältskärns berättelser?” Vilket finländskt barn levde inte helt och fullt med i Bertelsköldarnas äventyr!

Vi småsyskon, Elsa, Ragnar och jag, tyckte om att sitta framför bokhyllan i det s.k. kabinettet och plocka bland böckerna där. Så fångades intresset helt av de i grannrött inbundna Alexander Dumas' romaner, av vilka vi valde oss var sin serie. Jag valde ”Drottning Margot” med fortsättningen ”Grevinnan de Monserau” och ”De fyrtiofem”. I denna spännande tidrymd i Frankrikes historia fann jag en ny idol. Medeltidens riddare försvann inför den ridderlige, tappre Bussy. Tillsammans med Fredrik II Hohenstaufen, som fortsättningsvis för mig var det manliga idealet, räddade dessa två — ack vilka inkommensurabla storheter! — mig från onödiga skolflicksförälskelser. Ingen av ens skolpojkskamrater kunde ju ställas i jämnbredd med dessa idealgestalter.

All denna läsning väckte till eftertanke, och resulterade i ett berikande åsiktsutbyte med föräldrarna och med varandra, något helt naturligt under hela vår uppväxttid och senare som vuxna. Ingen kontrollerade vårt val av böcker eller lade band på vår läshunger. För övrigt fanns det inte i familjens bibliotek någon skräcklitteratur eller i ett eller annat avseende olämplig lektyr. Det historiska och romantiska stannade kvar som en bottensats och har bevarat en viss glans i minnet. Men det överdimensionerades i någon mån hos mig i mina unga år, tills det slutligen tonades ner till en mer realistisk syn på tingen.

Visserligen blev litteraturen småningom av annan art. Det rådde högkonjunktur i Sverige kring sekelskiftet med de stora namnen Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Oscar Levertin, August Strindberg samt de tyska författarna Thomas Mann, Gustaf Frenssen, och Hermann Suderman. Kärleken till böckerna hade väckts i tidiga barnaår, och det blev en kärlek som hållit genom ett långt liv.
[(Inf. 2009-11-09.)]