Typer och original som mötte i barndomens vardagsvärld
Under våra tidigaste barnaår, då pappa var sysselsatt med författandet av läroböcker för folkskolan, bodde hos oss som renskrivare, en man som hette Hilli. Säkert var han i betryckta ekonomiska omständigheter. Hela hans beteende tydde på den beroende och undertryckta människan. Han var snäll men något originell och så timid och sig självutplånande, att han aldrig sade ”jag” utan alltid ”man” i vilket sammanhang han än talade. Det lät mycket lustigt, och naturligtvis fäste vi oss vid det. Någon gång stannade han och spelade något spel med oss barn, men mest föreföll han oss som en skuggfigur, en människa på sidan om vardagens verklighet.
En man, som mer än mången annan, förtjänar att omnämnas och minnas är Laxö-Anders. Han var fiskare och bodde på den vackra Laxön i Vexala yttre skärgård. Redan under den tid då föräldrarna bodde på Djupörn var han den som seglade dem till och från sommarstugan vid vår- och höstflyttningarna och var dem också till god hjälp på många andra sätt. Sedan sommarvistelsen flyttats till Bådan, skulle det aldrig ha hänt, att inte Anders skulle infunnit sig med årets första lax, en lax av mycket stora dimensioner.
Pappa hade stor aktning för Anders, en verklig vänskap. Laxö-Anders var en klok och orädd man, som också skrivit sitt namn i vår politiska historia. Under värnpliktsstrejken och de s.k. ofärdsåren förde han med sin skötbåt ynglingar över till Sverige och friheten under den ryska förföljelsen. Också under första världskriget gjorde han liknande färder med de unga män, som sökte sig till jägarbataljonen i Tyskland. Det kallades att resa med Monäs pass. Efter frihetskrigets slut erhöll Anders en välförtjänt utmärkelse för sina bragder — ”Finlands Vita Ros”.
Under vår tidiga barndom försiggick boerkriget i Syd-Afrika 1899—1902. Sympatierna var helt på boernas sida. I kriget kämpade många finländska emigranter. Två av dem kom på besök till oss efter det de återvänt till hemlandet. Den enas namn var Flygar från Monäs, den andras namn var jag osäker om (han var visst från Kronoby). Han hade blivit sårad i striden, och han visade sin khakifärgade uniformsrock, där hålen efter kulan fanns kvar och blodet inte var borttvättat. Med vilken spänning lyssnade vi inte till deras berättelser. Namn på orter där striderna utkämpats — Pretoria, Transvaal, Mafeking m.fl. — samt namnen på de ledande boerna: president Kruger, general Bootha, general Cronje samt de brittiska generalerna Kitchener, Baden-Powell blev för oss bekanta namn. Boermarschen av von Heyden både spelades och sjöngs av oss. — ”Kennt ihr das Volk voll Heldenmut ... das teure Vaterland wird frei.”
Åter stod för oss ordet FRIHET, som vi genom pappas sånger och berättelser lärt att var det högsta man skulle kämpa för i livet.
I närheten av vår gård bodde en man vars tjänst ibland togs i anspråk av familjen. Han gick under namnet ”garvar Kusta”. Han var av finsk börd att döma av den något bristfälliga svenska han talade. Brun och barkad i skinnet, sävlig i gången, var han ovanligt stark. Det var han som ombesörjde flyttningen till sommarvillan åren innan skogsvägen förbättrats så att man kunde köra med häst. Flyttgodset fördes landvägen till Nålörn ca 2 km norrut från staden. Vid Ragnö-forsen väntade Kusta med sin stora skötbåt, vilken lastades full med husgeråd, matvaror av alla slag, höns i en bur, hunden och katten samt mamma med sin barnaskara. Tjänarinnorna förde korna landvägen till villan. Pappa, bunden av sin tjänst ännu någon vecka i juni, tog sig sedan landvägen dit. — Det var en syn att se Kusta stå i aktern av båten hopande i jämn takt. Vilka kroppskrafter måste inte denna man haft som orkade ro den tungt lastade båten den långa vägen längs Nykarleby älv runt Djupsten och långt in i Bådaviken.
Den bonde, Isak Mickelsbacka, av vilken vårt villaområde var köpt, kom varje sommar för att slå den ängslott han hade i kvar och som gränsade till vår tomt. Det hörde till saken att han då besökte oss. Han satt länge på verandan och talade med pappa, och den övriga familjen var alltid närvarande. Isak var en lugn och sansad man. Från ett sådant besök har en liten episod stannat i mitt minne belysande för denna trygga, jordnära man. — Isak och hans hustru hade varit på ett frikyrkligt i möte, och då prästen slutat sin predikan, vädjade han till menigheten att träda fram och ”vittna”. Han gick fram till Isak, och frågade om inte husbonden ville göra det. Isak satt trygg kvar där han satt, och svaret blev: ”Käringen må gå, men ja råkas int”, (rör sig). Han tyckte väl att han hade sitt uppgjort med Vår Herre, vilket inte behövde någon offentlighet. Hustrun var solidarisk med sin man och rörde sig inte heller. — Vi såg att pappa hade svårt att återhålla ett leende, men mamma och vi barn var allvarliga.
Det fanns också kvinnor som passade in under rubriken typer och original. Varje familj hade sina speciella gummor som tillfällig arbetskraft när det gällde stortvätt, potatissättning och -upptagning samt höbärgning. En av dem var Sofia Rex — vanligen kallad Rex-Fi. Hennes man, Simon Rex tidigare rotehjon — var en gammal absolut onyttig karl, som helt försörjdes av sin duktiga hustru. Hon var stor och klumpig men hade ett glatt lynne. Under många år förekom hon ofta i vårt hem, hon var familjen mycket tillgiven. Ett litet bevis härpå var, att hon en dag kom med några meter lärft, som hon bad mamma sy åt henne till ”likskjorta”. — Detta med likskjorta var en angelägen sak hos allmogen. Naturligtvis blev skjortan sydd. — Varje år, då det var marknad i staden, fick Rex-Fi i vårt kök tillreda pannkakor, som skurna i präktiga bitar sedan såldes åt marknadsfolket på torget. Naturligtvis var vi barn nyfikna att få vara med och höra på hennes roliga prat. Bland annat berättade hon, att en provisor älskat henne och sagt: ”Dina bruna ögon och ditt mörka lockiga hår, jag älskar ingen annan än dig.” — Det var litet svårt att tro på den kärleksförklaringen. Kunde verkligen den till det yttre inte attraktiva Rex-Fi uppväcka en mans brinnande kärlek! Förhållandet med Rex-gubben jävade påståendet. Det var ofta stridigheter och gräl i den lilla stugan. — Under många somrar var det hon, som med sina, säkert dödsdömda hästar, ”Rosa” och ”Jaakko”, ombesörjde flyttningen till och från sommarvillan sedan vägen dit blivit farbar. Vid en sådan var det ”Jaakko” som skulle dra flyttningslasset. Baktill var en kalv fastbunden vid lasset. Under sommaren hade en av våra kor lyckligen nedkommit med kalven. Tjänarinnorna gick före med de tre korna, vi barn följde med lasset. Det gick bra några meter, men så vägrade kalven envist att på detta sätt göra sitt intåg i staden. Trots Rex-Fis alla upplivande rop åt ”Jaakko”, orkade denna inte övervinna kalvens motstånd. Kalven avgick med segern. En av tjänarinnorna fick lov att leda den, och så fortsatte färden. Vi barn tyckte om Rex-Fi, och hon tyckte om oss.
Genom alla de allmogemän och — kvinnor som av en eller annan anledning rörde sig i vårt hem, blev vi vana med den dialekt som talades i hembygden. Själva hemföll vi inte till den. Vi hade en fader, som strängt vårdade sig om det svenska språket. Men ändå har det alltid känts mycket hemkärt närhelst jag hört någon tala min hembygds dialekt. — Likaså var det både förnuftigt och lyckligt att föräldrarna otvunget lät oss vara närvarande vid de många besöken i vårt hem. Vi lärde känna människor, deras seder och bruk som vi kanske aldrig senare haft möjlighet till i livet.
Vidskepelsen har under gången tid alltid haft god grogrund i Österbotten. Mycket av medeltidens seder och bruk för att inte säga trollkonster — har länge levat kvar bland allmogen. Ännu i min tidigaste barndom fanns det kloka gummor och gubbar som ansågs syssla med sådant som gränsade till svartkonst. — I staden bodde en kvinna, kallad Esas-Lis. Hon ansågs kunna trolla. Alla stadens barn hade en viss olust att gå förbi stugan där hon bodde. — I sanningens namn måste det sägas, att hon ägde en viss insikt i medicinska frågor, som hon förskaffat sig genom någon slags läkarbok. I varje fall konfronterades vi en dag med Esas-Lis och hennes trollkonst.
Vi hade köpt en ko, och den fann för gott att varje kväll rymma tillbaka därifrån den köpts. Tjänarinnan tyckte att det var besvärligt att kväll efter kväll gå den långa vägen för att hämta den. Efter många påtryckningar och böner fick våra vidskepliga tjänarinnor mammas tillåtelse att hämta Esas-Lis. Men hon skrattade och tog ingen notis om seansen. Men det gjorde vi barn — gumman kom, och vi skyndade till fähusbacken för att få se hur det hela gick till. Gumman plockade litet hår från skällkon, blandade någonting i en kopp — månne det var brännvin, som ofta var en ingrediens både vid trolldom och vid botande av sjukdom? — och stack det i den olydiga kons öra. En duk bands över kons huvud, och så fördes den några varv runt fähusbacken. Om vid denna ritual gumman ännu uttalade någon trollform kunde vi inte uppfatta, där vi stod på behörigt avstånd. Kon fördes in i fähuset och det hela var över. Gumman drack sedan kaffe i köket.
Och resultatet? — Märkvärdigt nog började kon hållas hemma med de andra kossorna. Tro sedan den som vill på de magiska krafterna. — Många år efteråt kom jag att läsa i en rikssvensk tidskrift om olika slag av trolldom, som under förgången tid förekommit bland allmogen i Sverige. Jag fann där att Esas-Lis trollkonst inte mycket skiljde sig från en liknande i Sverige. Det var ju inte heller underligt — Finland var den tiden en del av Sverige.
Det fanns ännu en annan grupp ”typer”, som inte hörde hemma i vårt land utan förirrat sig hit från för oss främmande länder. Bland dem var en armenier som sålde äpplen, och som återkom år efter år. Med honom talade pappa ryska. Han berättade om de förföljelser som armenierna hade utsatts för av turkarna. Han blottade sitt bröst och sina armar där märken efter den tortyr han undergått ännu var skrämmande synliga. Hans händer darrade alltid, då han skulle väga sina äppel. Stackars man! Det var väl ett slitande liv han förde, att vandra land och rike kring för att få sin nödtorftiga utkomst.
Och vem minns inte de italienska positivspelarna bärande på ryggen ett positiv, vilket de ställde upp på folks gårdar! Ofta satt en liten apa — en markatta — klädd i en röd klänning på positivet. Det var gamla uttjänta melodier, som strömmade ur det skraltiga positivet. Man kan fråga sig hur dessa vandrande musiker klarade sig och sitt uppehälle, då de inte behärskade andra språk än det egna modersmålet. Men nöden i det egna landet hade väl drivit dem att söka en nödtorftig bärgning genom ett kringflackande liv.
Den kringvandrande ”laukkuryssen” är också en försvunnen typ. Han som i familjernas kök och i de små stugorna bredde ut sina varor på golvet, och vänligt på sin oförståeliga ryska försökte bjuda ut sitt sortiment av tyger och enkla klädespersedlar. Dessa gårdfarihandlare kom från det stora riket i öster, och försvann tillbaka dit.
Alla dessa vandringsmän och original är numera ett minne blott. Men de fanns som ett av de många inslagen i min barndomsvärld. De gav en bild av den livets skuggsida som fanns och inte mycket beaktades. Deras anspråkslösa livsöden spelade ingen roll på den stora världsteatern. Det — hörde till skymningsmänniskorna, armodets och de lågmäldas grupp.
[(Inf. 2010-01-06.)]
[Original av Einar Hedström.] |
