Nykarleby såsom turistort.

av

Gånge Rolf

[Samtliga illustrationer fanns sedan tidigare som vykort.]

Österbotten kallades i äldre tider „Sveriges Sibirien“. Det var då för tiden till största delen uppfyllt av oöverskådliga kärr, myrar, moar och urskogar. Jämfört med många andra delar av vårt land blev det sent nog egentlig kulturbygd. Ganska obekant var detta landskap också därför i århundraden för mellersta och södra Finlands befolkning. Ännu i våra dagar, då det egentliga turistlivet begynt och Tavastland, Savolax och Karelen dragit till sig in- och utländska färdmän, har Österbotten lämnats åsido med undantag av det forna Kajana län samt den forna så kallade lappmarkerna, Torne och Kemi floddalar och „Finlands alpland“, Kuusamo. Dessa trakter äro dock till sin natur icke österbottniska i egentlig mening, utan överensstämma i många hänseenden med den finländska naturen.

Det österbottniska slätt- och kustlandet är fortfarande för turistvärlden terra incognita. Det förtjänar det likväl icke med sina vidsträckta odlingsmarker, sin gammalsvenska kultur, som bättre bibehållit sig här än i de flesta andra delarna av vårt land, med sin hurtiga, energiska, frihetsälskande befolkning, som bl. a. i senaste tid gjort ett storslaget inlägg i vår frihetskamp. Särskilt gäller detta Vasa läns svenska kusttrakter allt från Sidebyudd upp till Vetilälv.

Det sydösterbottniska kustlandet har en föga växlande karaktär. Egentliga höjder finnas icke; horisonten ter en jämn linje. Här finns varken „höga berg och djupa dalar“, eller „sjöar, som stråla av guld och silver“. Landet sluttar likformigt och jämnt mot Bottenhavet med långgrunda, steniga vikar och vassfyllda stränder. Vattnet rinner av i en mängd lugntflytande, föga vattenrika älvar och åar. Men i kulturhistoriskt, nationalekonomiskt och etnografiskt avseende erbjuder dock „Vasabygden“ så oändligt mycket för den patriotiske och särskilt för den för svensk folkstam och kultur intresserade turisten, att en färd i dessa trakter säkerligen rikt lönar hans möda och uppoffringar.

Döbelns gård.

En naturskön nejd i den annars rätt enformiga slättbygden bildar dock såsom ett fagert undantag det lilla Nykarleby med sitt läge vid Lappo eller Nykarleby älv på vardera sidan om denna ungefär fyra kilometer från dess mynning invid tvänne forsar. Den vackraste utsikten erbjuder sig från den över älven ledande, bredvid kyrkan belägna landsvägsbron, bekant i Finlands krigshistoria liksom så många andra ställen i denna historiskt minnesrika nejd. Invid denna bro besegrade Adlercreutz och von Döbeln ryssarna under Jankovits befäl midsommardagen 1808. Fienden uppbrände vid sin flykt den tidigare här befintliga bron. Grundfästena ligga ännu kvar invid den nya bron. I sin harm över brobranden, som hindrade fiendens förföljande, red v. Döbeln ned i älven, där han höll på att drunkna och ådrog sig en häftig förkylning, som fram på hösten recidiverade och kastade honom på sjukbädden vid tiden för Juthas affären. Traditionen utpekar såsom Döbelns sjukhem den gård (änkefru Sundströms), som ännu kvarstår tätt invid bron, med rummet vari han låg sjuk.

Kuddnäs.

Ovanför bron ligga mitt i älven de täcka Brunnsholmarna med ett sommarvärdshus och en under sjuttonhundratalets senare och adertonhundratalets förra hälft i hela mellersta Österbotten mycket anlitad „surbrunn“. Brunnsbalerna i Nykarleby ha livligt skildrats av både Z. Topelius och L. L. L. (Laurén) särskilt i den sistnämndes „Minnen från skolan och hembygden". ''En av stadens prydnader är dess vackra huvudesplanad med ovanligt vackra, vitstammiga hängbjörkar, vilkas make man knappast finner på många orter i vårt land. Följer man esplanaden åt till stadens norra tullport, så kommer man till Kuddnäs ägendom, Z. Topelii barndomshem, besjunget och beprisat av honom både på vers och prosa, numera förvandlat till landsförsamlingens fattiggård. Utanför detsamma står en minnessten upprest, som förkunnar vandraren, att det var här som den frejdade skalden, barnavännen, sagoberättaren föddes den 14 januari 1818.

Kuddnäs.

Till detta sitt numera, tyvärr, förfallna och genom en ful tillbyggnad, till skaldens sorg och harm vanprydda barndomshem återkom han med sin familj varje sommar ända till sin moders död 1868 och tillbragte då alltid och även ibland i senare tid några veckor på sitt lilla sommarställe, Majniemi på holmen Alörn utanför älvmynningen invid stadens forna hamn och gamla skeppsvarv, 5 kilometer från Kuddnäs. Majniemi förtjänar, i all sin anspråkslöshet, för sina litteraturhistoriska minnen ett särskilt besök. Roddare kan fås genom att vidtala föreståndarinnan på Kuddnäs fattiggård.

Vindsrummet å Kuddnäs är ännu bibehållet i samma skick som då skalden bebodde detsamma såsom skolgosse och student. Bland andra Topelii minnen och reliker förvaras där „fältskärns medicinalkista“. I trädgården med sina av skalden besjungna „Mina aspar“ finnes även ett litet lusthus kvar från hans barndomstid.

När man återvänt från Kuddnäs, följer man älvstranden åt genom den vackra stadsparken med sina vackra björkar och popplar, planterade i tiden av naturvännen och blomsterälskaren apotekar Schauman i Jakobstad, anläggaren av denna stads vackra orangeri i tiden. På vandringen långsmed den höga och vackra av björkar kantade åbranten med gamla kajer från 1600 och 1700 talen [kajerna är av betydligt senare datum], vars skepp och skutor då ännu kunde lägga till, anländer man till den prydliga stadskyrkan av trä i götisk stil, uppförd 1708. Kyrkan är invändigt prydd med karaktäristiska takmålningar från Fredrik den I:stes och Ulrika Eleonoras tid, och under golvet ligga några av hjältarna från Storkyro slaget begravna, bland andra överste von Essen. I kyrkans förstugor ävensom på den forna kyrkogården därutanför finns gamla gravstenar från 16 och 17 hundratalen.

Det gamla Nykarleby upbrannn med undantag av kyrkan och några få gamla gårdar, av vilka de mest ålderdomliga från 1600-talet, befinner sig strax vid norra tullporten, den 12:te januari 1858. Den nya staden är uppbyggd efter en mycket regelbunden plan med breda, dock icke stenlagda gator och trottoarer med esplanader. Vid torget reser sig seminariets normalskola, ett prydligt stenhus i 3 våningar, uppfört efter ritning av arkitekten Reinius, i stil något påminnande om sextonhundratalets borg. Den flankerar stadens huvudgata med dess tre bankkontor, Föreningsbankens, Vasa banks och Lantmannabankens filialer, här omnämnda, ifall av behov för turisten, att arrangera om penningaffärer.

Fru Petterssons stuga.

Från kyrkan kan promenaden över bron fortsättas genom den s.k. nystaden, som dock med sin typiska gammaldags byggnadsstil ter sig som den egentliga gammelstaden, till det svenska folkskollärarseminariet med sitt storartade byggnadskomplex och vackra träd-, busk-, trädgårds- och blomsterplanteringar, sitt lilla men väl underhållna växthus m.m. Seminariet grundlades år 1873 på den s.k. residenstomten. På denna stod i tiden greve Klas Totts residens, den första och siste greven av Karleborg, son till fältmarskalken Åke Tott, „snöplogen“ kallad av Gustav II Adolf, och sondotterson till Karin Månsdotter. Av denna storhetstidens grusade byggnad finnas kvar endast grundmurarne av en källare.

Folkskollärareseminariet.

Även ett annat frejdat namn från storhetstiden är förbundet med Nykarleby. Invid socknemagasinet, ett stycke söderut från stadens södra tull visas Ebba Brahes ruddamm, numera uttorkad, i vilken Gustav Adolfs ungdomsbrud och Jacob de la Gardies („laiska Jaakkos“) gemål berättas ha låtit uppföda rudor på den tiden, då dessa trakter innehades av hennes man i förläning, innan grevskapet Karleborg skänktes av drottning Kristina åt hennes gunstling, den sköne och stolte Klas Tott.

Stadens omgivningar erbjuda på havssidan många fängslande utsikter i den vackra skärgården, där stadsborna ha sina sommarvillor på holmarna Långörn, Alörn, Djupörn, Sandön, Skadörn samt på fastlandet vid den nuvarande hamnen „Andra sjön“, och Bådan. —

När man långs södra landsvägen reser långsmed älvens västra strand passerar man förbi Juthbacka gård med sin karaktärsbyggnad i gammal, svensk herrgårdsstil med brutna (mansard) tak samt Forsbacka hemman, därifrån Döbeln dagtecknat sin rapport om Juthas affären. Slagfältet ligger 5 kilometer från staden och å detsamma finnes en vacker bautasten upprest på ett stenkummel med Döbelns bröstbild i brons och 4 stentavlor med inskriptioner, infattade i kumlet. Bredvid detsamma finnas 2 i klipporna inhuggna äldre inskrifter. Monumentet är rest 1885 enl. ritning av D. Nyblin, och bronsbilden gjuten i Leipzig.

Om det annars lämpar sig, bör turisten, om han intresserar sig vidare för „våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid“, ytterligare långsmed samma landsväg fortsätta söderut till Vasa och besöka det omkring 2 mil från Juthas belägna Oravais slagfält med sitt ståtliga monument (inskriptionen på svenska och finska författad av Gånge Rolf), Vilhelm v. Schwerins minnessten vid Lillträsket, där han erhöll banesåret, samt andra från detta slag märkliga platser. I samma nejd ligger Kimo forna, numera nedlagda masugn samt Oravais i sitt slag rätt storartade yllefabrik, en av Vasa läns förnämsta industrianläggningar, lyckligtvis ganska få, varigenom denna svenska landsdel med undantag av städerna Vasa och Jakobstad lyckats hålla sig fri, så gott som „kemiskt fri“ från socialism och finsk arbetarinvasion. [Sic!]

Nykarleby är onekligen den täckaste, renligaste och prydligaste av alla landskapet Österbottens småstäder med ett för slättbygden annars ovanligt vackert läge; dessutom centralt belägen så gott som i mitten av det svenska Österbotten, varför även under 1600 talet Österbottens både landshövdingeresidens och enda högre lärdomsanstalt, trivialskolan voro här förlagda, innan de på Karl den XI:tes tid förflyttades till Vasa. Ännu på 1700 och till medlet av 1800 talet drev staden en icke obetydlig handel och sjöfart särskilt på Stockholm och Lybeck. Men när Vasa banan anlades, drogs den fram förbi Nykarleby och med den upphörde Nykarleby att vara trafikcentrum för Lappo älvdal. Staden försökte nog till en början upptaga konkurrensen med Vasa och Jakobstad genom att bygga med statsunderstöd sin privata smalspåriga bibana från Kovjoki station.

Banan blev dock i längden alltför betungande för stadens klena finanser, varför den såldes åt den bekante affärsmannen Aleko Lilius, som i sin tur sålde den åt ryssarne till Mac-Elliot, där dess „pretiösa kvarlevor“ numera torde befinna sig. Härigenom har även för trafiken och alla resande till orten vållats vissa svårigheter och kostnader, enär resan från Kovjoki järnvägsstation till staden måste numera ske långs landsväg, 9 kilometer med skjutshäst. På stadshotellet och i 2 särskilda resandehem fås goda och jämförelsevis (i resandehemmet) billiga rum och kost. Stadshotellets nuvarande innehavare torde dock ej vara att i detta avseende särskilt rekommendera. [Sic!]

Turist, du som älskar att bese olika orter av ditt vidsträckta fosterland och som älskar dess kulturhistoria och etnografi —, gör ett besök i „Österbottens pärla“ — det lilla, fagra, minnesrika Nykarleby. 1)

Gånge Rolf.                             

———————