Stora   ofriden   i   Menlösa.

Ett tjugoårs minne från storstrejkens dagar.
För Allas Krönika af Gånge Rolf.

Förord

Började förbereda för att föra in noter till Nykarleby stads historia del III och där fanns hänvisningar till en del intressant, till exempel denna lustifkation över Storstrejken 1905 skriven av V. K. E. Wichmann alias Gånge Rolf.

Det är nu 120 år sen Storstrejken och hundra år sen ”nyckelnovellen” skrevs. Har efter bästa förmåga försökt identifiera de verkliga namnen bakom de tjugofem maskerade.

Med läroverket avses Nykarleby seminarium.

Ibland är det mindre jobb och ibland är det mer när något ska läggas in. Detta var av den senare sorten. Originalen var av så dålig kvalitet att textigenkänningen blev därefter. Här krävdes två kvällar, en lördagseftermiddag och några söndagstimmar.

Dessutom nämns två poliskonstaplar (J. F. Grenman och J. G. Birck), två brandvakter, varav den ene kanske var Joel Nilsson och fru Karlsson. Det var möjligen smeden Johan Karlssons änka utifall att hon omnämns med sitt riktiga namn. I övrigt är det endast Slarv-Forsberg som är ett riktigt namn, kanske så för han frös ihjäl redan i april 1894.

Stora   ofriden   i   Menlösa.

Ett tjugoårs minne från storstrejkens dagar.
För Allas Krönika af Gånge Rolf.

I. Om Menlösa i allmänhet.

Det är tyst, dödstyst i Menlösa. Sällan ser man människor vandra runt på gatorna och på torget varsnas endast en dag i veckan några fattiga bondlass, det är hela ”rörelsen”.

Kloka människor i grannstaden kalla därför den fridfulla orten Livlösa. Lektorn i allehanda världsliga historier vid stadens allmänna läroverk, Stridsberg, plägade vittna om ”Finlands Sorö” och om ”Rottenborough”. Men ingen av urinvånarna och högst få av de naturaliserade hade redan på ett grand varken av Sorö eller det engelska namnet.

Men det är vackert, särskilt sommartid, i Menlösa med dess lummiga björkar och frodiga gräsplaner. Stadens, ty Menlösa är en ”stad”, ordningsmakt, det vill säga stadsfiskalen och två poliskonstaplar, av vilka den ena ”gjorde tjänstetiden”, medan den andra ”tjänstgjorde” i sitt hem, utfyllde sitt ansvarsfulla och arbetsdryga kall med att om sommaraftnarna dela sin yrvakna uppmärksamhet mellan de hel- eller halvfulla ”propsjassarna” och stadens fyrbenta ”hornmusik”, på det att de förra ej skulle ”svina ner”, eller de senare avbeta den rikliga gräsväxten å stadsplanerna, en del av torget och ”eksplanaden”. Denna hade nämligen av stadens drätselkammare utarrenderats åt kyrkvaktaren för ett måttligt pris och utgjorde en mycket avsevärd del avhans annars rätt blygsamma inkomster.

Men även det stora, tysta världshavet uppröres ju någon gång, åtminstone på ytan. Även det dödsstilla Menlösa skulle uppleva sin ”Sturm und Drang”-period, ehuru ingen av dess fredliga infödingar hittills kunnat tänka sig en större uppståndelse än att en eller annan ”propsjassare” knivats av sina finska blodsfränder eller ”slarv-Forsberg” för oljud å allmän plats insattes i stadens förfallna ”kurru” från sextonhundratalet [1800-talet]. Men — stora händelser stundade och tiden var full av jäsande oro. Det var anno domini 1903. —  I Menlösa tjänade man dock fortfarande fredligt Gud en gång i veckan i stadskyrkan och de sex övriga dagarna, såsom för övrigt överallt i världen, tyvärr. Mammon, allvar på sitt vis i verkstaden, i handelsbutiken, på ämbetsrummet eller ”stadshotellet”, med undantag dock av onsdagseftermiddagen. Då gjorde nämligen några fromma kvinnor bikt och bot för de övriga i hönshuset och avhandlade följande afton på syföreningen vid kaffe och tekoppen skoningslöst de ogudaktigas framfart och framtid.

Redan var dock den fagra sommaren förgången. Kyrkvaktaren hade med stilla glädje inbärgat en ovanligt riklig skörd från sina gräsvallar, emedan trafiken varit ytterst flau, varöver i stället ”trafikchefen” Spoling vid stadens privata leksaksjärnhund upprepade gånger klått sig bakom örat. Redan glödde rönndruvan i stadskrögarens, alias ”källarmästarens” trädgård nästan i samma höga purpur som hans näsas. Hararna begynte vitna, så att lektorn i quattuor species [de fyra räknesätten], gräs- och kräklära Milonis, en väldig jägare inför Herran, höll allvarliga överläggningar med sin vän, apotekaren Struntén, om blivande mordiska bedrifter i mark och skog.

Regnet skvalade ned och den månad, som på det andra inhemska språket har det mindre smickrande men dess mer betecknande namnet smutsmånaden (= lokakuu) hade ingått. De, som mest sörjde häröver, voro stadens två brandvakter, vilka åter nödgades mottaga sitt svåra uppdrag all tända och putsa Menlösas fem gatlyktor, vilka såväl till sin form som sitt innehåll, påstod den vitsiga lektor Stridsberg, påminde så hjärtinnerligt vackert om medeltiden. Stadens enda egentliga ”drivkraft” kantorn och psalmsångaren Bondén, vilken i sin magra men muskulösa person förenade många ansvarsfulla värv och ämbeten, såsom klockarsysslan, mjölnarämbetet vid stadens kvarn, direktörskapet för ett mindre filhuggeri, förläggarskapet för ortens ”veckoskrän”, disponentskapet för uthuggning, avvärkning och utprångling av stadens och några enskilda, enfaldiga bönders skogar, hade visserligen redan, enligt sitt eget starkt överdrivna påstående, ”sjuttioelva” gånger föreslagit åt herrar stadsfullmäktige att de skulle bevilja honom monopol på elektrisk belysning från mjölkvarnen. Den kungliga svenska avundsjukan, ty Menlösas urinvånare äro av svensk stam med undantag av några i utkanterna boende immigranter, som under någon nationellt sinnad själaherdes tid importerats, hade likväl tills vidare hindrat upplysningens framåtskridande. Lektorn i modersmålets med- och självljuds rättskrivning, en svår ”praktik”, rik och som vanligt, därför mycket ekonomiskt anlagd man, hade under allmänt bifall framhållit, att man åtminstone tillsvidare mycket väl kunde hjälpa sig utan denna dyra och onödiga utgift. Framdeles, liksom hittills allaredan glorrika förfäder dagar, kunde man mycket väl hitta fram i skumrasket till stadshotellet, ja kanske skulle mången ”hökare” under en vandring på den breda vägen känna sig mindre angenämt berörd av en alltför stark belysning, i synnerhet vid hemkomsten efter småtimmarna. De gudaktiga åter hade ju alltid, lysta av det inre ljuset, vandrat sin bana utan att vackla till och med på den smala vägen från Döbelns gränd till hönshuset. Som härav synes hade den goda lektorn en viss böjelse och medfödda anlag för satiren, vilket även förskaffat honom namnet Skrattman, emedan han gärna påstods ”skratta åt allting”.

Den enda, som givit kantorns förslag sitt understöd var lektorn i allehanda världsliga historier, Stridsberg. Han berättigade anhållan att få en jättelykta placerad nära sin bostad vid Norrtull, hade obevekligt avslagits med hänsyn till staden genom uppförandet av det lilla våghuset ”starkt medtagna finanser” förbittrad i högsta måtto över denna orättvisa, hade lektorn med ett av klassiska citat späckat andragande förklarat, att han hädanefter ”tog sin hand ifrån republiken” och avsade sig såväl viceordförandeskapet i fullmäktige som ock ordförandeskapet i andra lika samhällsnyttiga uppdrag, såsom i kommittén för det årliga uppräknandet och bokförandet av de fyra bänkarna och de två sofforna i ”eksplanaden”, stadens likvagn och andra dess mobilier.

Som sagt, hösten var kommen och med svalorna hade även mycken frid och enighet tillfälligtvis flytt frun det lilla, fridfulla samhället, tyvärr genom dessa strider om upplysningen.

Det var den sista oktober. Himlen var överdragen av tunga och tjocka moln, som drogo över staden, hängande så att säga på hustaken och starkt bidragande att öka den förut tryckta lämningen hos urinvånarna i synnerhet och inbyggarna i allmänhet.

Det låg en sällsam oro i luften. Något försiggick runt omkring i världen men vad? Det visste ingen. Lokaltåget på ”leksaksbanan”, såsom de elaka grannstadsborna kallade stadens smalspåriga järnväg, avgick på morgonen som vanligt för att möta stambanans posttåg, men fick återkomma med oförrättat ärende. Allmän förvåning! All trafik på statsbanorna var inställd, all postgång och telegrafering blev det snart likaledes. Storstrejken hade begynt överallt i Finland och främst i dess huvudstad. Det dröjde dock ett par dagar, innan dess verkningar hunno bli egentligt märkbara även i lilla Menlösa.

Arbetet pågick tillsvidare som vanligt, ty av Menlösafolket äro de flesta fattiga och därför med eller mot sin vilja även mycket arbetsamma. Men mellan rasterna sprangs det ivrigt från gård till gård och telefonerna ringde och pinglade beständigt. Rykten av tusen olika slag korsade varandra.

Från grannstaden kom ryktet att allt arbete därstädes nedlagts och att arbetarna i dess många fabriker samt andra, som möjligen genom arbetsinställelsen skulle komma att lida nöd, skulle få mat på stadens bekostnad. Menlösas fåtaliga ”arbetare”, huvudsakligast tillfälligtvis inflyttade par eller tre finska hantverkare med deras lärpojkar och gesäller, berättades ha hållit ett sammanträde bakom lykta dörrar i arbetarföreningens hus. Grymma rykten om de ”rödas”, ty även å denna menlösa lilla ort hade tillfälliga ”socialister” uppenbarat sina framtidsplaner och att de ”äntligen beslutat sjunga ut” åt herrarna och borgarna, vad som legat dem om hjärtat, cirkulerade även bland andra skrämmande rykten. I själva verket hade en resande ”röd” agitator, en skräddargesäll från Tammerfors, celebrerat orten med sin plötsliga närvaro, ”tagit in” hos arbetarföreningens ordförande, skräddarmästare Loppanen och entusiasmerat denne och hans meningsfränder för de så kallade Tammerforsklämmarna.

De som oangenämast kände sig störda i sina vanor voro sällskapsklubbens värderade medlemmar, bestående av stadens ”bättre herrar”: ingen ”homo novus” ägde tillträde, ty Menlösa var, såsom den starkt vänsterfärgade stadsfältskären Bizarr bittert anmärkte. ”i det stora hela ett murket Torgnäste och en stockkonservativ brackhåla”. Fåfängt hade källarmästare Rosenius, Rosenaius eller Rosenpotatisen som han också gemenligen kallades efter sin röda näsa, ringt på till den ena och den andra av klubbmedlemmarna, anmälande att han ”slagit upp” två nästan alldeles nya ”kortpackor”, vilket ju blev både billigt och snyggt, samt all ”negerbloden” stod och väntade på vederbörlig utspädning. För att ej väcka alltför kannibaliska uppfattningar om de fridsamma Menlösaherrarna må här upplysningsvis meddelas, att negerblod var ”nom de guerre” för såkallad Old Jamaica. Menlösas klubbister hyste ett suveränt förakt för allt modernt ”otyg” såsom tutingar, sherry cobbles och dylikt, som reformvänstern Bizarr fåfängt försökt införa och rekommendera i stället för de fäderneärvda ”stora, bruna toddarna”, tillagade enligt det urgamla, världsbekanta receptet:

”Sätt två lod socker i ett glas —” etc.

Bevekta av oroliga kvinno- och barnasinnen samt själva ävenledes något enerverade av allt vad som hördes och kringfördes stannade även de mest inkarnerade skruvarna ”för denna gång” hemma med undantag av ett par inbitna, stockkonservativa ungkarlar, vilka med blickar, i vilka vemodet och harmen blandades på ett rörande sätt, lunkade i sakta mak de bekanta stigarna på de gamla bekanta klockslagen till det gamla bekanta ”locuset” och slogo sig ned i de gamla bekanta länstolarna vid det gamla bekanta bordet med sin fläckiga, rispade gröna duk. Men en ”allvarligare skruvning” blev det ej av denna gång. Den allmänna depressionen gjorde sitt verk även vid ”kungaböckerna” liksom i de stilla hemmen, där dock orons stunder, begynte till och med ibland de barnlösa dylika, där livet hittills aldrig störts varken av barnskrik eller andra missljud.

II.  De första orossymptomen före stormen.

Den blida och älskvärda gamla provinsialläkaren Backländer, gemenligen av gamla och yngre ”bröder” betitlad Bachus, satt bredvid sin lika älskvärda och ålderstigna maka i sin matsal, drickande sitt eftermiddagskaffe med, enligt sin från ungdomstiden ärvda vana, avec. Dagsarbetet hade ej varit alltför ansträngande, ty, Gud ske lov, folket i Menlösa och omnejden är, såsom Bachus en kortare tid vikarierande vikarie, en nybakad medicinekandidat, vilkens egentliga ersättning bestått i hans tillfälliga sjukhonorar, indignerat uttalat sig, ”alldeles förbannat friskt med undantag dock av tuberkulosen och fransosen, vilka ju höra till mänsklighetens arvsynder litet varstans”. Då — ringde det plötsligt häftigt på tamburdörren!!! —

”Ja ja, en läkare får aldrig ha ens en stunds vila”, suckade den beskedliga eskulapen [läkaren]. Du, Maria, var så god, och öppna dörren för sjukbudet, medan jag tar mig en liten påtår.”

Den beskedliga doktorinnan lydde, nu som alltid, sin herre och man. Men hon hade så när dignat till golvet av förvåning och sedlig harm på samma gång vid anblicken av den förmodade ”patienten” eller sjukbudet, — hennes egen tjänarinna, utstyrd därtill i en splitterny gottköpshatt med en eldröd tuppfjäder!

”Karolina!” skrek hon till. ”Vad betyder denna skamlöshet, att du kommer som en förnäm dam paradvägen, ringer på mig för att öppna för dig och — vad — vad betyder den otäckt fula och simpla hattskrållan som du utstyrt dig i?”

”Det betyder, doktorinnan”, svarade den hittills sedesamma och beskedliga jungfrun. ”att frihetens morgon har randats, säger skräddarmästar Pöllönen. Jag kommer just nu från slavarnas sammanträde i arbetarföreningen och nu skola träldomens bojor brytas, säger min vän, sömmerskan Fina Sikanen. Hatten har jag köpt av henne och doktorinnan får lov att ge mig femton mark i förskott på min lön för att betala Fina, ty igrannstaden ha de beslutat, att ingen mera får arbeta, utan att de rika ska underhålla de fattiga, som nu skola göra frihet i landet. Doktorn ska dessutom göra i ordning åt mig en egen jungfrukammare och ge mig ledighet från arbetet varje eftermiddag från klockan fyra, så att jag får höra bröderna och systrarna hålla tal för oss på föreningen; så har en fröken Sillanpää i Helsingfors, som själv lär ha förr varit köksa, beslutat. Slavinnemärket, sjaletten eller duken, den kommer aldrig mer på mitt huvud, utan i stället hatten, frihetens märke, för den fria arbetarkvinnan. –”.

”Adolf! — Hör du vad hon fånar?” ropade doktorinnan, nu allvarsamt rädd för sin Karolinas förstånd. ”Mänskan har väl aldrig blivit sinnessjuk och måste på vår bekostnad sändas till hospitalet?”

”Lugna dig, Maria”, sade doktorn och steg med en suck upp från kaffebordet. ”Samla dig, Karolina! Oförståndiga mänskor ha, ehuru visserligen i välmening, pratat strunt och inbillat dig dumheter, var nu beskedligt igen, Karolina, i köket och tall till kvällsvarden. När du lugnat dig, kan du framdeles bedja doktorinnan om ursäkt. Jag skall skriva åt dig ett recept på något lugnande, brom eller dylikt.”

Jag har ju ”hjärtstyrkande droppar”, snyftade Karolina, fallen med ens genom doktorns lugn från sina svindlande höjder.

”Nåja — det kan ju passa för tillfället”, smålog doktorn. ”Du är ju vår gamla, trofasta och duktiga Karolina och vill inte överge oss efter så många års tjänst, ostörd av något gräl, utom att såsen eller vällingen ibland råkat vidbrännas. Men, herre gud, sådant kan ju hända den bästa!”

”Ja”, sade nu doktorinnan lugnad igen. ”Men någon egen kammare kan vi inte bestå dig.”

”Ja men, då di säjer att allt herrskap hädanefter måste göra det”, snyftade Karolina.

”Folk pratar strunt! —tro mig, din gamla doktor”, sade hennes husbonde, vänligt men bestämt. ”Sansa dig nu, åtminstone tills den dagen kommer, och låt nu detta spektakel upphöra!”

”Men hatten, Adolf?” frågade doktorinnan med en blick av avsky på ”corpus delicti”.

”Om Karolina tycker om sin fula hatt och vill gå omkring i den som ett åkerspöke, kära Maria, så är det ju hennes ensak, blott hon är såsom hon hittills varit vår goda” villiga och duktiga tjänarinna. Dräkten ha vi inte att bestämma över. Och därmed punktum. Kom nu, Maria, så ta vi oss en promenad ut i staden för att höra litet vad nu allt detta betyder och under tiden gör vår snälla Karolina vår kvällsvard färdig såsom hittills.”

Snyftande, men dock lugnad gick Karolina till sina gamla värv, ehuru ej utan en stilla protest i sitt upprörda sinne, medan doktorsparet gjorde en titt omkring hos vänner och bekanta, där, om ej precis samma men några liknande, löjliga scener ävenledes utspelats. — Människorna voro liksom från sina sinnen av allehanda rykten, icke blott de fattigare och okunnigare, som ju ej var att särskilt undra över, utan till och med ”ståndspersonerna” och de ”bildade”.

Budkavlen gick emellertid och kallade stadsborna till en allmän sammankomst i rådhuset. En efter Menlösas förhållanden talrik människoskara var även hela eftermiddagen samlad utanför ortens enda tryckeri, för uppsnappande av innehållet av möjligen ankommande telegram och andra nyheter.

Lärjungarna vid stadens allmänna läroverk grepos också av den allmänna oron, i synnerhet sedan de fått höra, att skolarbetet inställts å andra orter. Stadens fältskär och stadsläkare, namens [i någons ställe] Bizarr, en mångfrestande, ytterst entusiastisk yngre man med en mycket stark lutning åt vänster, beslöt nu att liksom en ny Mirabeau bland dem välja sin verkningskrets. Han höll ”hemliga tal och sammanträden” med ungdomen i en talldunge utanför staden, där hittills endast kråkor och skator plägat diskutera sina angelägenheter. Rektor Salvelsén och lektor Stridsberg, som med stor indignation fått reda på saken, ämnade redan förbjuda en dylik jesuitisk propaganda fidei och allvarligt förmana ungdomen att återvända till sina läxor, då plötsligt från skolstyrelsen i huvudstaden anlände ett telegram om skolarbetets inställelse tillsvidare, Bizarr till ogemen stolthet och skolungdomen till lika ogemen fröjd och gamman. Kortligen, så medverkade nu allt till denna storm i ett vattenglas, som Menlösaborna sedermera plägade kalla ”stora ofriden”. Densamma begynte dock huvudsakligen med ett historiskt sammanträde i stadens urgamla, fallfärdiga rådhus. Vilka kloka beslut som där nu liksom alltid i stadens historia ”fattades”, äro dock av den avgörande betydelse, att de kräva sitt eget kapitel.

(Forts. i nästa n:r).

Stora   ofriden   i   Menlösa.

Ett tjugoårs minne från storstrejkens dagar.
För Allas Krönika af Gånge Rolf.

III. Stormens utbrott eller vad som tilldrog
sig å Menlösas Capitolium eller hotell de
ville”, rådhuset.

Hela Menlösa med undantag av dibarnen, som ditburos på sina sköterskors armar, befann sig på benen den historiska sista oktober 1905. Domsalen jämte angränsande rum var besatt till sista plats. Vid torghörnet stod försänkt i dystra tankar ”despotismens uniformsklädda kreatur”, för att begagna lektor Stridsbergs ord, den ryska gendarmen, kastande oroliga blickar mot den upplysta salen, där hans och den tsariska våldsregimens öde nu skulle oåterkalleligen denna afton avgöras, allt enligt bemälda lektors påstående. Enär Menlösas eget tidningsorgan, ”Klockarposten”, förlagt av kantorn m. m. Bondén, var enligt doktor Bizarrs indignerade ord ”genomruttet konservativt”, må här i stället grannstadens socialistiska veckoskräns, ”Det röda ropet”, referat om mötet även komma till heders i enlighet med den gamla romarregeln: ”audiatur et altera pars”.

Sammanträdet öppnades av stadsfullmäktiges ordförande, leksaksbanans trafikchef Spoling, som av mötet utsågs till ordförande, varpå tvenne sekreterare tillsattes, den ena av ”arbetarna”, den andra av ”noblessen”. — Vid första ögonkastet kring möteslokalen insåg man att detta sammanträde skulle bliva av världshistorisk (sic!) betydelse. — Detta så mycket mer, enär för detsamma ”våra ädla meningsfränder av vardera könet” (bland dem doktorns Karolina) hållit ett entusiastiskt förberedande möte i arbetarföreningens lokal och där ”med livlig ed” förbundit sig att äntligen sjunga ut, vad som ”tryckte dem på hjärtat” och ”draga ut i härnad för klämmarna vid det stora, ädla frihetsmötet i Tammerfors”!

”Noblessens” förnämsta talare, lektor Stridsberg, en av stadens ledande pampar, öppnade diskussionen, ytterst ”kåt” som han alltid är att få uppträda offentligt! — Han talade alltför vackra ord om landets sorg och nöd, om våldet som ställt sig över rätten o. s. v., o. s. v. Lektorn uppmanade med darrande stämma alla rättsinniga!!! medborgare till enighet, att offra det egna jaget på fosterlandets offersmyckade altare. Talet förfelade åtminstone på oss, arbetets söner sitt mål, ehuru väl format och framsagt och lämnade endast besvikenhet kvar. Ur de våras ögon lyste en spänd fråga: ”Vad menar han med fosterlandets bästa?” — Svaret lät inte länge vänta på sig.

En ädel, finsk arbetare fick nu ordet. Uppläsande Tammerforsklämmarna fordrade han, att dessa klämmar till allra först skulle godkännas av de borgerliga, innan något samarbete med arbetarna kunde ens komma i fråga. Resultatet av hans andragande blev i sanning häpnadsväckande. När han omnämnde Tammerforsmötets fordran på 8 timmars arbetsdag, tryckte Menlösas skomakare, målar- och bagarmästare bönderna mot sitt högt klappande hjärta och sågo så innerligt olyckliga och genomkomiska ut. När han därtill fordrade allmän och lika rösträtt samt enkammarsystem, då hoppade hela noblessen upp från sina säten som om de suttit på knappnålar, utom sig av harm och häpnad över dylika oförskämda pretentioner. Diskussionen som härefter uppstod, var också i sanning harm och häpnadsväckande i det avseendet, att den ådagalade en sådan gräslig portion av moralisk låghet och egoism hos överklassen, att man ofrivilligt rodnade, rodnade såsom en kränkt ungmö!!!

Åter uppträdde lektor Stridsberg, röd som en stridstupp över hela ansiktet. ”Allmän och lika rösträtt med enkammarsystem får ni aldrig, aldrig!” — Nu höll han ett lovprisande tal om ståndslantdagens förtjänster och oöverträfflighet o. s. v. — Från vårt håll svarades: Vi måste ha allmän rösträtt! Få vi den ej, så ta vi den med våld! Vi tigga ej om allmosor, utan fordra rättvisa!

Bland de därpå uppträdande väckte en av läroverkets unga lärjungar, en ädel yngling, noblessens djupaste sedliga harm och bestörtning. Utom sig av härlig(!) rörelse, med skälvande stämma och strömmande tårar utropade han, läggande sin darrande hand på sitt unga, ädla hjärta: ”Jag frågar eder, frågar på ert samvete, vad har ni, förstockade Menlösa herrar överklassare, gjort för oss och våra likar. Och särskilt ni, kyrkans och skolans män! Men — men” — här höjde han sin unga röst, så att det skalv i de gamla valven och de grånade syndarnas bröst — ”en ny tid har randats, med lika rättigheter för alla, med upphävande av all klasskillnad och ståndsfördomar. Låtom oss göra början med stadens kyrka! Låtom oss, i stället för att sammanträda till frihetens folkting i detta ruttna rådhus, vittne till så mycken orättfärdighet, hålla våra sammanträden och möten i stadens enda därför lämpliga lokal, kyrkan! Må den bliva hädanefter ett folkets hus och göra någon verklig nytta hädanefter för — deras församling! Halleluja!”

Stormande bra! och ”hyvä!”-rop, omväxlande med noblessens visslingar och skrän.

Så långt det ”röda ropets” referent! —

Från det sublima till det löjliga är blott ett steg. Skräddar Pöllönen kände sig av talet eldad ”i aanden og kjödet”, uppträdde, talade och sade på sin förskräckliga, brutna svenska:

”Niin, niin! — Riihetens tak har randigats! Vi också, arbetarnas nu pliva herrarenas, äta munanklimppu ja kananpaistia, ja tanssa met vackra likkona, som parkka met peenena åk sunka: hej, froolia, illalla!”

Bravorop, denna gång från ”noblessens” sida, vältalig tystnad från underklassarnas — med undantag av fru Pöllönens och hennes väninnors sida, som, dagen till ära, påtagit ”hansikkaat”, med vilka de energiskt applåderade. Röda ropets referent teg visligen och låtsade uppmärksamt betrakta de gamla gustavianska målningarna och ornamenten i rådstutaket.

Lektor Stridsberg fordrade till sist omröstning med ”förkastande av alla ohemula och omöjliga fordringar, stridande mot både historiens, moralens och religionens principer och lärdomar”! — Kyrkoherden Petronius, ordföranden Spoling och några andra ”fridens män”, vilka känt en viss ”inre skakning” av alla de häftiga uttalanden och hotelser, som rikligen utösts från det ”sociala hållet”, som Spoling uttryckte sig (han älskade i allmänhet främmande ord och uttryck), ansågo ”diskussionen utgöra svar på frågan”. Detta blev även mötets beslut, till lika harm för Stridsberg som hans ”sociala” antagonister. Nytt möte skulle likväl utlysas till följande dags eftermiddag, ”tills sinnena hunnit lugna sig” — yttrade Petronius, ”tills vinden hunnit visa varifrån den blåser för rätta axlandet av prästkappan”, viskade förtrytsamt Stridsberg åt Skrattman, som svarade med sitt vanliga: Hihihi! Hahaha!”

Efter beslutet uppstämde ”noblessen” ”Vårt land”, medan arbetarna med hjärtans lust och eldig hänförelse sjöngo ”Arbetets söner!” — Ekot av frihetmarschen ljöd fruktansvärt hemskt och hotfullt inom rådhusets dystra väggar. Det talade kraftigare än ord kunnat göra det om en fruktansvärd kamp för tillvaron(?) av de samhällsklasser, som på mötet nämnts ”samhällets avskum!” — Så står det i ”Röda ropet!” ehuru lektor Stridsberg förnekat i sten, att ett sådant uttryck fällts.

[Kyrkan en julikväll 2017.
Förstoring.]

Allmänheten troppade nu av med blandade känslor. Länge och väl diskuterades dock långt in på småtimmarna i de olika hemmen och husen på och i sängen, vad som passerat ”infamt inom Themis helgade väggar”, såsom borgmästaren Fiskman yttrade, vilken en gång i tiden besökt det forna hovrättshuset i ”Gamla Vasa” och dunkelt erinrade sig inskriften i dess gustavianska frontespis.

IV. Om Bizarrs pynikiska ”frihetsdans”
samt om upprättandet av Menlösas skydds-
eller nationalgarde.

[Undrar om den gode Gånge blandat ihop pyrrhisk dans och pyknisk? På nätet finns inte pynikisk.]

Följande dag, den l november, ingick även med samma mulna och dystra väderlek. Klockan nio på förmiddagen sågo Menlösaborna en ny ovanlig händelse tilldraga sig i deras hittills så fridfulla samhälle: en arbetardemonstration utanför arbetarföreningens anspråkslösa lokal i stadens utkant. Ett tåg, till en början bestående uv ett par tiotal deltagare, män, kvinnor och barnungar, samtliga prydda med röda rosetter, marscherade fram i otakt mot stadens forum, torget, där småningom en mängd, under dessa strejkdagar sysslolösa åskådare samlades. Demonstrationstågets medlemmar konstaterade med stor bitterhet, att ”noblessen” lyste med sin frånvaro.

Likväl icke alldeles! Stadens redan omnämnda fältskär eller stadsläkare Bizarr följde väl icke med i processionen, men dock, såsom han yttrade, i andanom med stor sympati och glädje efter detsamma. Vid framkomsten till Menlösas forum, salutorget, mötte han sina två vänner och själsfränder i musikaliskt hänseende; Bizarr, som var en mycket mångsidig man älskade nämligen att ”göra i” både musik, verskonst, måleri, politik, filosofi, estetik och mångt och mycket annat utom sitt vitæ genus, kirurgien. De två mötande själsfränderna voro stadens och läroverkets sångmästare lektor Laulumies och dess lärarinna i pianospelning fröken Majblom, bägge två av naturen excentriskt entusiastiskt anlagda. ”Frihetens guldglänsande morgon har grytt rosenröd!” ropade Bizarr med vibrerande stämma genast på långt håll vid själsfrändernas anblick. ”Mina käraste vänner!” fortsatte han, såsnart han nått dem och jublande tryckt deras händer. ”Låtom oss fira dagen med pynikisk glädjedans!” Så sägande ryckte han dem med sig och nu uppförde trion till allmän förvåning för åskådarna och under högljutt bifall från demonstranterna och stadens gatpojkar en näpen ringdans på salutorget.

Lektor Stridsberg, driven av sitt eldiga nit att rädda det hotade fäderneslandet och möjligen även av nyfikenhet, befann sig även bland åskådarna av denna koreografiska exposé, hittills utan motstycke i Menlösas annaler. Han närmade sig, i högsta måtto chockerad över hela ”upptåget”, Bizarr, yttrande harmset: ”Men äst du då rentav tokot? Vad i alla kariatiders namn skall denna prestation betyda? Det stöter rent av på skandal!”

”Du stöter på skandal”, svarade frihetsvännen förbittrad. ”Här går du, stockkonservatismens apostel omkring, missnöjd med Gud och hela världen, på den härliga dag som grytt över tidens horisont. Bry er inte om den där preussiska junkern”, yttrade han till sina över kritiken något förbryllade deltagare, ”utan låtom oss fortsätta.” ”Allons enfants de la patrie! Le jour de gloire c'est arrivè!” sjöng han med högan röst och av entusiasm dallrande stämma.

”He roligt ti kunna främmand' språk”, yttrade med detsamma en gammal skutskepparen, Farbror Kukku, som likaledes celebrerade tillställningen såsom åskådare. Han var en slagfärdig vitsare och hade under sin långa sjömannabana lärt sig kraftord och hälsningstermer, svordomar och andra internationella talesätt nästan på alla världens språk, vilka han vid tillfälle serverade sina åhörare, alltid med slutrefrängen: ”He roligt ti kunna främmand' språk”.

Stridsberg ryckte medlidsamt på axlarna, men teg!

I enlighet med det å föreningshuset uppgjorda programmet skulle vidare all alkoholtillverkning och försäljning absolut förbjudas och inställas. Brännvinsbutiken blev därför stängd, stadshotellets rödnästa källarmästare måste, halvhögt svärjande och knytande näven i byxfickan, ävenledes ”foga sig i den oundvikliga orättvisan i världen”, såsom han muttrade. Därpå avväpnades och internerades under lektor Stridsbergs befäl stadens enda beväpnade och uniformerade person, gendarmen, trots dennes protester och vid hans dörr posterades en ”skyddsvakt”, bestående av två halvvuxna skomakarepojkar. Tåget ställdes nu till ”det ondas upphov i staden”, ölbryggeriet under sång av ”arbetets söner”.

Bryggeriets undersätsiga men kraftfulla och koleriska disponent var känd under sitt nom de guerre ”patron Trindlund” [?]. Han var ingalunda, redan i sin egenskap av politisk meningsfrände och god vän åt Stridsberg, sinnad att vika ”från sin rutt och lagliga egendom icke ens för våld”, såsom han yttrade åt de ankommande till svar på deras hotande uppmaning att ”genast inställa all ölbrygd och tappa öltunnorna i stadsforsen”. Med en revolver i vardera hunden mötte han demonstranternas deputerade på sin trappa, förklarande, att den första som i brottslig avsikt att skada hans egendom satte sin fot över tröskeln skulle han ”skjuta ned såsom en skabbig hund!”

Detta hot, åtföljt av en betecknande gest med revolvrarna, kom deputationen att studsa och dödsbleka retirera det snabbaste de kunde. Efter en stunds överläggning och sedan de demonstrationståget åtföljande nyfikna beskådarna börjat ställa till oväsen och hotat ”tappa demonstranterna i forsen” retirerade frihetens och nykterhetens tappra drabanter tillbaka i god ordning — och därmed var första akten i upptåget utspelad. Den tappra bryggeripatronen rekvirerade emellertid några handfasta bönder från närmaste by, för att jämte hans egna bryggardrängar, samtliga beväpnade med hagelbössor, laddade med salt, under hans befäl bevaka hans lagliga egendom och skydda denna och familjen mot möjligt övervåld. Att dessa skyddsåtgärder voro på sin plats framgår av det faktum, att påföljande dag, tidigt på morgonkulan, då patronen visiterade sina vaktposter, upptäckte han en liten, nätt uppblossande mordbrandsanläggning under bryggeriets ena hörn, som tack vare ägarens och vakternas vaksamhet genast i sin begynnelse släcktes. Vem som hade anlagt densamma brydde man sig ej heller vidare om att taga reda på, utan denna liksom andra händelser drunknade, såsom Stridsberg sedermera yttrade patetiskt, ”i tidshändelsernas forsande ström”.

Middagstiden voro ”stadens konstitutionellt sinnade” medborgare samlade till ett diskussionsmöte i en privat lokal. Där beslöts enhälligt efter ”allvarliga överläggningar och flere lysande tal” att genom en deputation till huvudstaden uttala sig om nödvändigheten av lantdagens sammankallande och dennas vidtagande av nödiga reformer, ”urskilt för utvidgande av rösträtten, så att t. ex. folkskollärarna skulle få rätt att räkna sig till och rösta i bondeståndet, likaså arrendatorer och andra deras vederlikar och att fyraståndslantdagen i sinom tid skulle avlönas av en tvåkammare efter engelskt och främst rikssvenskt mönster.

På eftermiddagen åter samlades både får och getter, både borgerliga och socialdemokrater till nytt möte i rådhuset. ”Samma sorgliga scener som på det förra mötet upprepades”, säger vår röda ropare härom. ”Söndringen mellan arbetarna och kälkborgarna blev allt mera skarp, emedan arbetarnas fordringar icke anslogo och därför icke heller antogos av ”noblessen”. Arbetarna funno nu själva, vilket förresten hela tiden varit fallet, att de voro i ohjälplig minoritet, och deras förnämsta ”talare”, en inkallad finsk skräddargesäll från Tammerfors, fann till följd av en av Stridsberg anmärkt brist på gesällens i fråga legitimationsbevis och andra papper rådligast att fordersammast [snarast möjligt] rymma fältet och följande morgon bege sig till en annan bättre marknad och mottagligare jordmån. Stadens lägre borgerskap, såsom mindre husägare, fiskare och småbrukare av dess donationsjord hade under hela tiden intagit en alltmer avvisande hållning mot det socialistiska programmet, måhända också delvis till följd av arbetarnas rätt utmanande och till och med vräkiga uppträdande i början av storstrejken, underhållen av mer eller mindre sanna rykten om ”röda gardets” övervälde i grannstaden och särskilt i huvudstaden. Befarande att dylika oordningar skulle även i det lilla Menlösa kunna uppstå, som ryktet berättade från andra håll, beslöt borgerskapet, att uppsätta en särskild skyddsvakt, eller, som lektor Stridsberg med sin historiska fantasi älskade att kalla det, ett nationalgarde. Det röda ropets referent säger härom betecknande, att till denna anmälde sig även arbetare, men att sedan de erfarit, att det var just mot dem som vakt skulle hållas, lämnades ”herrarna” allena i sitt fosterländska värv, att vakta stadens borgerliga invånare för överfall av de organiserade arbetarna.

En allmän konskription vidtog nu i rådhuset under den mest jublande patriotism och hänförelse. Unga och gamla antecknade sig; ja, det var som om man upplevde den stora revolutionens eller de napoleonska krigens patriotism, yttrade lektor Stridsberg med tårar i ögonen. Alla åldrar och vapenslag voro representerade. Envar inställde sig till dagens påföljande mönstring å torget, skrudad i sin bästa krigarutrustning. Där stod lektor Skrattman, nu, ovanligt nog med en djupt allvarlig min i ledet med sitt salongsgevär på axeln bredvid sin kollega, den låghalta lektorn i quattuor species, beväpnad med sin dubbelpipiga hagelbössa. ”Skjuter du ned lika många orostiftare med ditt jaktgevär, som du nedgjort med detsamma harar i tiden”, sade Skrattman vitsigt, ”så kommer detta vapen att bli lika evigt och berömt i litteraturhistorien som den tappra korpralen Johannes muskedunder i ”Älgskyttarna”. — Där inställde sig vid mönsterbordet korv och viktualiehandlanden Simon Anders Oljekvist beväpnad med samma väldiga ”förskärare”, instucken i hans fäderneärvda säljarbälte, med vars ännu blodiga knivblad han plägade skära korv och ostbitar åt stadens pigor. För sin kända gudaktighets skull kallad profeten, väckte han ytterligare hänförelse genom sitt anslutande till denna krigiska rörelse, som man antagit ej skulle riktigt harmoniera med hans fredsälskande fromhet. ”Är Zebaoth med oss, ho kan stå emot oss”, viskade Stridsberg rörd åt Skrattman. ”Herrens och Gideons svärd”, svarade hans oförbätterliga kollega, pekande på ”profetens” vapen.

(Forts. i nästa n:r.)

Stora   ofriden   i   Menlösa.

Ett tjugoårs minne från storstrejkens dagar.
För Allas Krönika af Gånge Rolf.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Läroverkets ungdom drog i fält beväpnad med skolans gymnastikstavar; det lägre borgerskapet med hemgjorda påkar och gärdsgårdsstörar och den yngre gatpojksungdomen med käppar och slungor liksom herdegossen David i tiden. I ett för allt utgjorde nationalgardet omkring trehundra man till fots utom härens prydnad och kärna, nämligen åtta kavallerister, anförda av Stridsberg, som allt ifrån sin ungdom varit ridderligt sinnad, — främst dock en ordryttare, påstod Bizarr, som ej förgätit kritiken av hans pynikiska dans. Som han även var en stor fruntimmerskarl, följde han mycket avundsjuk de beundrande blickar med vilka det täcka könet hälsade den chevalereske lektorn, som verkligen var en god och van ryttare, där han i spetsen för sin skvadron sprängde fram på apotekarns skäckiga sto ”Lisa”. Stadsfiskalen, som tillika var stadens brandmästare, föreslog nu även upprättandet av ett slags artilleri, bestående av stadens två poliskonstaplar och dito två brandvakter med stora brandsprutor under hans befäl som batterichef. Ehuru Stridsberg för sin del ansåg att brandsprutan, ehuru visserligen ej en kul-, utan blott vattenspruta, rätt serverad, kunde ibland ”göra en svalkande effekt mot vissa brushuvuden” antogs ej stadsfiskalens proposition av den utsedda överbefälhavaren för nationalgardet, stadens tjänstförrättande polischef, en f. d. ryttmästare, vilken, huvudsakligen för ”en tordönsliknande stämma och sina grymma knävelborrar och sitt i allmänhet ”hussiga” uppträdande allmänt kallades och högaktade” under benämningen ”tappre kapten”.

Det var ”en skön syn för gudar” att se nationalgardet på Menlösas stortorg defilera och exercera under sin rytande Lafayettes befäl. Fotfolket ”stampade så marken skalv och gick så svetten rann”. Ett par fattigstukäringar begärde ersättning för sina gamla fönsterrutor, som enligt deras utsago, spruckit och klingat sönder vid nationalgardets chefs kommando, vilket den klassiskt bildade Stridsberg beundrande förliknade vid det i Iliaden omnämnda rytandet av krigsguden Ares i Olympen. Stridsbergs evolutioner med sitt hästgarde vid sidan av ”Häggbloms Gust”, hans adjutant, en f. d. dragon från Willmanstrand, väckte allmän beundran — och avund, som ju alltid varit, är och torde förbliva ärans och förtjänstens följeslagare. Bredvid hans sida tumlade den rödnästa källarmästaren sin bruna vallack, beväpnad liksom hans chef med både värja och ett par rostiga pistoler. ”Dyngeryttare”, viskade doktor Bizarr försmädligt åt Skrattman, som enligt sin vana belönade andras liksom sina egna kvickheter med sitt vanliga fnittrande: hi, hi, hi! [Dyngeryttare användes redan under Klubbekriget; nästsista stycket.]

Skyddsvakten blev ofantligt populär, isynnerhet bland ungdomen; men av ”arbetarna”, d. v. s. stadens få socialister, betraktades den med sneda och misstänksamma blickar. Arbetarna påstodo att ”arbetarungdomen trakasserades på allehanda sätt, när de efter vanligheten voro tillsammans på kvällarna med sina flickor. Ryktet gick, att de talrika socialisterna från grannstaden, där arbetarna voro i stor majoritet, hotat att under följande nätter intaga staden och lära Menlösaherrarna att underordna sig ”folkets” vilja. Vaktposter utställdes därför redan tidigt på kvällen, för att mota anfallet, fullt beväpnade med såväl skjutförnödenheter som — konjak! Några socialister upptäcktes dock icke, varför skyddsgardisterna fingo nöja sig med att bliva grundligt genomblöta av ett under natten inträffande regn. Men vad gör man inte för fosterlandet!” ropade Stridsberg till sin skvadron. Vaktposterna, särskilt vid stadstullen, visiterades flitigt såväl av överbefälhavaren, ”tappre kaptenen”, som och av utsända kavalleripiketter under befäl av den oförtrutne lektor Stridsberg, vilken berömde sig med skäl av, att i 18 timmar ”i ett kör” suttit till häst, travat och galopperat från vaktpost till vaktpost och även med sina åtta dragoner ”rannsakat vägarna i omnejden”. ”Stadens älskvärda damer skydde icke likt de forntida amazoner och valkyrior, någon uppoffring, utan till och med mitt i natten förde de mat och ”refraichementer” åt de trötta kämparna för samhällets bevarande, vilket må dem till evig heder och hågkomst härmedels hugfästas”, yttrade Stridsberg i ett ”härligt” tal. — ”Ack, det var en stor, härlig tid, då patriotismens heliga låga brann ren, varm och klar i ädla manna- och kvinnohjärtan”, yttrade han sedan ofta både enskilt och offentligen. ”Det var oroligt, men ack så roligt på samma gång, ty — dulce et de corum est, att pro patria mori, exercera, rida och galoppera med det ljuva medvetandet att kämpa ”pro aris et focis”!

V. Om den stora folkomröstningen på torget i Menlösa.

Underrättelserna om Menlösas ståtliga nationalgarde spriddes snart vida omkring i omnejden och väckte på olika håll känslor av olika slag. Allmogen i de kringliggande svenska socknarna, som, liksom arbetarna, uppfattade skyddsgardet såsom stiftat emot socialdemokraterna, skickade bud, att om stadsborna behövde hjälp mot ”sosiljastrarna”, så skulle bönderna gå man ur huse, vilket anbud förstås tacksamt avböjdes. Samma åsikt, som ”Det röda ropets” referent redan uttalat att skyddsgardet nämligen hade till uppgift att ”vakta staden mot de organiserade arbetarna” spred sig även till grannstaden med dess talrika fabriksarbetare, som därstädes tills vidare voro de härskande och mottogo sina order från den socialdemokratiska ledningen i huvudstaden. I Menlösa berättades allmänt och troddes även av många, att skarpa uttryck och hotelser fällts mot de ”blinda och stockkonservativa Menlösaborna, som läto sig tyranniseras av en flock folkförtryckare, varför, om annat ej hjälpte, en arbetarkår skulle från grannstaden utsändas för att ”tukta” denna handfull reaktionära, som voro mot friheten och folkväldet ”uppstudsiga”.

Dylika rykten endast uppeggade skyddsvaktens och dess ledares nit, att ännu noggrannare bevaka sina stadsportar, gator och vägar. Ett och annat inträffade, som även skylldes på ”arbetarna”, vilka dock hittills nöjt sig med att med ironiska småleenden betrakta nationalgardets krigiska åtgöranden, fastän de ej öppet vågade kritisera dem. På rådhusets flaggstång befanns nämligen tidigt en morgon — ett vattenämbare upphissat med en sopkvast inuti, ett ganska öppet hån över maktens symbol och skyddsvaktens vaksamhet.

Icke alla rykten om arbetarnas i grannstaden ovilja mot Menlösa voro dock ogrundade. En stor folkförsamling eller ett meeting hade arbetarna i grannstaden tvungit magistraten att utlysa lördagen den 4 november, där samma yrkanden och beslut som i Helsingfors gjordes och fattades, nämligen om utlysandet omedelbart av en s. k. ”nationalförsamling”i stället för lantdagen och vidtagandet av mycket långt gående radikala reformer på grundvalen av socialdemokratiska partimötets så kallade ”röda proklamation”. Grannstadens arbetarmöte eller folkförsamling beslöt nu att utsända en av sina mest uppburna agitatorer och resetalare till lilla Menlösa, för att underrätta dess ”okunniga, försoffade och förslavade borgare” om grannstadens och huvudstadens arbetares illustra demarcher och uppmana dem att följa det lysande exemplet.

Följande dag, söndagen den 5 november, anlände även den utsedda ”röda predikanten” segerstolt och segerviss till Menlösa, utan att man, särskilt bland de ledande å orten, hade den ringaste aning om hans ankomst eller ens om grannarnas heroiska beslut. Dock berättades det, att den socialdemokratiska skräddarmästaren, partikamraten och talaren vid rådhusstämman, den redan omnämnda Pöllönen jämte hustru, låtit budkavlen gå i byarna omkring staden och bjudit en hop allmogekvinnor och även bondgubbar ”på kaffe och dopp” till sig strax efter gudstjänsten.

När Menlösaborna, de kyrksammare nämligen bland dem, ty de allra flesta i staden hålla mycket på kyrkligheten åtminstone i yttre avseende, och redan detta är ju vackert så, gingo eller hade gått i kyrkan, sågo de till sin förargelse huru några av de ”röda” höllo på att mitt under brinnande gudstjänst uppresa, spika och hamra en underbar ”ställning” mitt på torget framför kyrkan. Arbetet väckte ”tankar mångahanda”. Lektor Stridsbergs påpassliga adjutant skyndade att omedelbart meddela sin chef om saken, vilken, trött av vaktposternas sena visiterande och anställd undersökning om den nya dekorationen, ämbaret med kvasten å rådhusets flaggstång, i likhet med sin överbefälhavare, ännu slumrade, drömmande om nya lagrar. Sedan Stridsberg med det klassiska citatet: ”Videant consules, ut respublica ne detrimenti capiat” (Må konsulerna tillse, att republiken icke tager någon skada), omgjordat sina länder med sin morfars fars, en gammal svensk indelt majors från finska kriget ganska defekta värja och spänt källarmästarns två lånade pistoler i sitt bälte, skyndade han ögonblickligt ut till torget. ”Det är en guillotin! — en veritabel guillotin”, ropade han vid första anblicken och skyndade att väcka sin överbefälhavare, den tappra kaptenen, vilket efter många ”hyh, hyh” under sömnen och förfärliga kötteder [grova svordomar] efter uppvaknandet slutligen lyckades. När de två fältherrarna äntligen i full krigarskrud anlände till torget hade emellertid den förmodade ”guillotinen”, i vilken Stridsberg supponerat att Menlösas Lafayette och han själv skulle hängas, ändrat gestalt och visade sig nu vara en slags, förresten oerhört otympligt sammansatt talartribun, såsom vars stöd och prydnad man upprest fyra stänger med ett mellanlag av två packlådor och ett slags mycket skröpligt plank eller balustrad av smala ribbor. ”Aha!” utropade Menlösas bägge ”konsuler”, inseende sabbatsbrottets rätta natur och resultat.

När Menlösaborna med psalmböckerna fromt vecklade in i sina näsdukar enligt förfädernas vana gingo ut ur templet, svajade sömmerskan Fina Sikanens röda, lindrigt rena huvudduk på ingeniör Turéns lånade brödstång framför talartribunen. Talrika ”proklamationer”, uppspikade på telefon och telegrafstolparna, med en rättskrivning som höll på att skaffa lektor Skrattman tarmvred, uppmanade ”allmänheten” att strax efter gudstjänstens slut infinna sig för att åhöra ett föredrag ”om de fattigas evangelium” samt att diskutera om ”folkets framtid”.

Följden av detta braskande upprop samt delvis även av ”kaffedoppsinbjudningen” var den, att en ovanligt talrik ”allmänhet” infann sig, både stadsbor och allmoge, som med största nyfikenhet inväntade vad som skulle erbjudas densamma för själaspis såsom dessert till högmässogudstjänstens nyss avslutade predikan.

I främsta ledet av åhörarna sågos såväl ”tappra kaptenen”, som Stridsberg, Skrattman och andra av samhällets, av arbetarna benämnda ”pampar”.

Omkring tribunen och ”den röda fanan” hade stadens arbetarförenings mycket fåtaliga medlemmar placerat sig som ett slagg rött garde med röda rosetter i knapphålet, bland vilka särskilt märktes sömmerskan Fina Sikanen, arbetarföreningens förnuftets gudinna, ”jäkla nätt förresten; som nyligen på egen begäran undergått medicolegal [rättsmedicinsk] besiktning av mig till följd av vissa förklenande rykten”, förklarade Bizarr mysande belåtet åt Stridsberg, vilken efter en kritisk blick på gudinnan svarade: ”Går an för svaga ögon!”

På tribunen uppträdde nu den utsända resetalaren, en lång, smal person av ett rätt otrevligt yttre, utrustad med en flödande svada i den vanliga, kända stilen.

Ur nämnda repetalares egen reseberättelse, betitlad ”Brandsyn i landsorten”, meddelas här nu följande målande utdrag:

”I den lilla, gamla hansastaden (sic! — Menlösa är grundat först i början av 1600-talet, men socialdemokraterna och deras resetalare ha ju i allmänhet sed att djupt förakta historiens vittnesbörd) finnas många socialistätare och dessa från håll, därifrån man minst väntade sådana. Ortens unga livaktiga arbetarförening hade den 5 november arrangerat ett allmänt medborgerligt möte å stadens torg. Till mötet, som ägde rum strax efter gudstjänstens slut på söndagen, hade infunnit sig en jämförelsevis talrik publik, bortåt 4 à 500 medborgare och medborgarinnor. Undertecknad, som var inbjuden att hålla tal vid mötet, framställde de klämmar till antagande, som dagen förut antagits å ett allmänt medborgerligt möte i grannstaden om förenings, församlings, tal- och tryckfrihet samt allmän rösträtt och enkammarsystem. De fyra första klämmarna antogos enhälligt av mötet. Men när de senare klämmarna om allmän rösträtt och enkammarsystem framställdes, uppträdde lektorerna Stridsberg och Skrattman. Den förra påstod sig hava fått tillförlitlig underrättelse från grannstadens borgmästare att ”åtminstone de borgerliga” å mötet icke godkänt klämmarna om allmän rösträtt och enkammarsystem. Lektorn utvecklade därpå i ett digert andragande alla konservatismens teorier, som kunna anföras emot allmän rösträtt och enkammarsystem, huru ”onaturligt” det vore om t. ex. drängen och pigan finge i huset samma rösträtt som husbonden och värdinnan o. s. v.

Följden blev den, att det talrikt representerade mötet enligt lektor Stridsbergs recept röstade mot allmän rösträtt och enkammarsystem; endast ett par tiotal personer röstade för. Efter omröstningen uppträdde den synbarligen ryggradslösa lektor Skrattman och relaterade i ett längre andragande den suveräna folkviljan, som nu på ett så oförtydbart sätt givit sitt utlåtande mot allmän rösträtt och enkammarsystem.”

I en resetalarens meningsfrändes, som tecknar sig ”en som var med”, kompletterande berättelse av det stora meetinget i Menlösa, yttras vidare om Stridsberg, att han ”med en av helig vrede darrande stämma öppnade sin mun och i ett längre andragande, späckat med både fosterländska och konstitutionella fraser, hemställde det dubbelt genomskinliga förslaget till omröstning, att ”den som vill att lag och rätt skall råda i landet och således är emot allmän rösträtt och enkammarsystem, han stige till höger”. Följden av denna, lindrigast sagt, jesuitiska hemställan blev, att alla i villervallan rusade åt höger, så att vi kommo att stå, endast ett heligt tolvtal laglösa och fosterlandslösa getter på vänstra sidan”.

(Forts. i nästa n:r.)

Stora   ofriden   i   Menlösa.

Ett tjugoårs minne från storstrejkens dagar.
För Allas Krönika af Gånge Rolf.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Sålunda hade den med så mycken energi iscensatta agitationen hamnat i putten. Fru Pöllönen vred sina behandskade händer vid tanken på de många resultatlöst uppoffrade kaffekopparna ”med dopp till”. Ja, det var i sanning ett återupprepande i smått av Dickens skildring av det stora valmötet mellan de bruna och de blå i Eatanswill med många likartade komiska episoder.

I sitt föredrag hade resetalaren berört även de borgerligas ”oförnuftiga och orättvisa” motarbetande av reformer som framträtt särskilt i de ”borgerliga bladen” och, skam till sägandes, i alla möjliga småstadsveckoskrän. Även Menlösa bestod sig med en dylik ”smutslapp”, varpå talaren för att illustrera sitt andragande, framdrog sista numret av ortens lilla, konservativa tidningsblad Klockarposten. Med utropet: ”Så här ser eländet ut, ”tog resetalaren därpå och rev sönder publikationen och strödde bitarna under diverse mustiga uttryck åt alla vindar och väderstreck.

Detta måhända i talarens tanke taktiska grepp, förfelade åtminstone denna gång fullständigt sitt åsyftade ändamål. I främsta ledet av åhörarskaran befann sig nämligen ortens förut omnämnda ”drivande kraft”, kantorn och den mångsidiga affärsmannen Bondén, ägare och förläggare till det nu så offentligt skymfade ”bladet”. Vid denna syn och högst opåkallade handling av agitatorn, rasade alla hämndens och hatets furier i den oskyldigt förorättade ägarens bröst. Rytande som ett sårat lejon rusade han fram mot skändaren av det offentliga ordets frihet. Det lyckades dock de ädla två, Stridsberg och Skrattman, att med kraftiga grepp i Bondéns rockskört hindra honom från självhämnd. Högljudda rop av avsky: fy, fy, skördade i stället talaren och några handfasta patrioter uppmanade folket att ”döpa honom i forsen”, vilket dock av ”tappra kaptenen”, Skrattman, borgmästaren och Stridsberg avstyrdes.

Sedan nu, enligt lektor Skrattman, ”den suveräna, sansade folkviljan oförtydbart uttalat sig”, rusade lantmäteriingeniören Turén, en öm familjefader, vilken enskilt och offentligt alltid åtföljdes av åtminstone två eller tre av sin talrika, av Gud välsignade barnskara, fram till tribunen, överväldigad av situationens kraft och storhet gick han fram till fanstången bredvid tribunen, ryckte med ett kraftigt grepp sömmerskan Fina Sikanens röda halsduk från stången och kastade den till marken, såsom resetalaren gjort med kantorns tidning. Därpå ryckte han som en annan Briareus upp stången ur marken med orden: ”Numera återtager jag härmed min egendom, brödstången, som jag lånat åt eder till fanstång, men som aldrig mer skall få vanhedras.” Med brödstången, alias fanstången på axeln och bägge barnen släpande vid rockskörten avlägsnade sig Turén därpå under patrioternas, de konstitutionellas skällande bifallsrop och åskor av handklappningar, bestörta och skamsna avlägsnade sig deras motståndare, varpå Stridsberg kommenderade fram sin stridshäst, apotekaren Rosinante, och avlägsnade sig ridande för att jämte sin överbefälhavare, den tappra kaptenen, för säkerhets skull mot möjligt övervåld av de röda, inspektera vaktposterna vid Norrtull.

VI. Om den stora folkomröstningens följder: novembermanifestet och dess utomordentligt högtidliga firande med fackeltåg etcetera: skyddsvaktens avtackande och Menlösas återgång till normala, fredliga förhållanden.

”Den livskraftiga arbetarföreningen i Menlösas grannstad kunde icke smälta att dess beslut på dess folkförsamlingsmöte vantolkades och förkastades av den lilla kråkvinkelgrannen”, hette det hos grannstadens arbetare och deras meningsfränder. Den så totalt nedstukade resetalaren utrustade nu med intyg och fullmakter och sändes ånyo jämte ett par andra deputerade till Menlösa för att skrupensa [tillrättavisa, klandra, förebrå, förmana] dess i konservatism förstockade och blinda allmänhet och främst de blindas ledare, lektor Stridsberg. Men utgången på folkmötet å salutorget. Härom ha de deputerade och främst deras huvudman, resetalaren själv berättat om resultatet i sin egen tidning följande:

Vid ankomsten till Menlösa uppsökte vi genast vår häftigaste motståndare, den krigiskt sinnade lektorn. Vid hans bostad möttes vi av en syn, som i fullo liknade Topelii bekanta skildring i ”Fältskärns berättelser” om belägringen av Korsholms slott, vartill dock fordrades en vassare penna än min att beskriva scenen. Lektorns bostad var vid var ankomst omgärdad av läroverkets samtliga elever, beväpnade med kvastkäppar, gymnastikstavar och gärdsgårdsstörar. Den fege lektorn själv stod icke att träffas hemma, utan, sades det, skulle han efter en halv timme stå att träffas å stadens apotek. Då emellertid ett ihärdigt rykte cirkulerade i staden att lektorn och apotekaren med flere meningsfränder voro sysselsatta med att förfärdiga bomber, vilka i nödfall skulle användas mot ”de förskräckliga socialisterna”, lämnade vi vårt hopplösa uppdrag i sticket och återreste per landsväg. Utanför norra tullen fick intermezzot ytterligare ett efterspel, i det att vi mötte ett på spe så kallat skyddsgarde, en vaktpost på ett par tiotal personer, vilka voro försedda med muskötgevär” och med taktfasta steg marscherade åt staden till. Vår kusk var oförsiktig nog, att vettskrämma ”skyddsgardet” med tvenne revolverskott, avlossade i luften. Skyddsgardet var i nästa minut spårlöst försvunnet. Denna ort, Menlösa, är i sanning den mörkaste och nattsvartaste i hela det frihetsälskande Finland, med sin inrotade antipati mot att socialism och frihetsrörelse.”

Denna ytterst färglagda och sanningslösa skildring tarvar sin rättelse och vederläggning. Å apoteket förfärdigades inte några ”bomber”, vilka blott existerade i den röda referentens uppskrämda fantasi, utan påfylldes med petroleum brandkårens facklor av apotekaren och Stridsberg för att lysa vid det stora beramade fackeltåget, varmed underrättelsen om det kejserliga manifestet skulle firas.

Detta gick även av stapeln så snart mörkret inträtt och blev ett oförgätligt festminne i stadens annaler. I spetsen för nationalgardet red Stridsberg med sina dragoner; därpå följde överbefälhavaren ”den tappra kaptenen” till fots framför infanteriet och sist stadsfiskalen med sitt artilleri, de två handsprutorna, allt under oerhört jubel och beundran av stadsbor och landsbor i täta skaror. På torget gjordes halt. Brandkårsmusiken uppspelte nu på sina, tyvärr ganska ostämda horninstrument ”Vår Gud är oss en väldig borg” i vilken den tusenhövdade folkmassan med största andakt instämde. Därpå upplästes det kejserliga manifestet av kyrkoherden Petronius, som i väl valda ordalag tackade både det jordiska och himmelska majestätet, kejsar Nikolai och Herren Sebaoth, för den återvunna friden, medan Stridsberg satt hög som riddar Roland på apotekarens skäckiga sto ”Rosinante” hållande värjan i ena handen och facklan i den andra, lysande kyrkoherden vid hans uppläsning av det kejserliga manifestet och till sist efter ett ljungande tal utbragte ett dånande: Gud bevare fosterlandet! — ”Det var den stoltaste dagen i mitt liv!” yttrade sedermera Stridsberg och detta kunde han med fullt skäl säga. Ty stor var den beundran han väckte bland åskådarna, i synnerhet bland det ”svagare kärilet” till största avund för Bizarr. ”Folkets röst” gav sig även det härligaste uttryck då gamla Karlssonskan efter paradens slut vågade vördsamt närma kvinnfolket främst, att det var som om — vi sett Jesus till häst!” — Sannerligen säger jag eder”, yttrade Stridsberg sedermera på tal om saken. ”Sannerligen jag har varken förr eller senare fått ett sådant beröm eller rönt en sådan tro i Israel”.

Så var nu allt åter frid och ro i fosterlandet och Menlösa. Nationalgarde avtackades på torget följande dag av stadens borgmästare med högstämda ord och med kaffedopp av stadens älskvärda damer. Och ”tappra kaptenens” hulda gemål satte i allas närvaro en ”lagerkrans” på hans skalliga huvud, ehuru, sanningen i ära, kransen var flätad av lingonris i brist på lager, som tyvärr ej växer i vårt kulna fosterlands ärorika lundar. Men det var i sanning en härlig tid, instämma vi till sist med lektor Stridsberg och sent skall minnet om den stora ofriden dö bort i Menlösa, hur än seklerna rulla och den ena generationen efter den andra vandrar bort till skuggornas land.

SLUT.