Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann

4. Handeln, sjöfarten och industrin.


Handeln
Såsom redan tidigare anförts, hade en medvärkande, kanske till och med huvudsak till grundläggningen av Nykarleby stad varit regeringens önskan att kontrollera, reglera och om möjligt, upphäva den av den österbottniska allmogen bedrivna kustfarten eller „bondseglationen“ i dessa trakter. Handeln var dock här liksom överallt i Sveriges och Finlands, enkannerligen [i synnerhet i] Österbottens städer inskränkt genom det s.k. stapeltvånget till endast Åbo och Stockholm, därifrån småstädernas („uppstädernas“) handlande ägde att importera sina varor, dem de sedan försålde och för det mesta utbytte mot allmogens naturprodukter. Dessa viktualier [livsmedel], tjära och hudar m.m. försåldes mot av regeringen bestämda varupriser åt de två nämnda stapelstäderna. Den vanligaste och viktigaste inköps- och exportvaran var tjäran, som i medeltal på 1600-talet i Nykarleby steg till 12 à 14 tusen tunnor, på 1700-talet till och med till 20 tusen och något däröver; vidare
-smör omkring 1000 Lisp per år [1 lisp. ca 8,5 kg]
-talg, 150 Lisp.
-bräder, några hundra tolfter [1 tolft= 12 stycken],
-ett par tiotal fat tran [1 fat = ca 157 l, ett nutida oljefat rymmer ca 159 l]
-omkring 300-400 dussin kimröks bössor.
Beck exporterades även från stadens beckbruk, något fläsk, älg- och nöthudar, kalvskinn, handspakar samt ved „i långa banor“. Spannmål utskeppades mera sällan, emedan den av allmogen särskilt från Savolax och Tavastland hitförda, ofta ej ens förslog till stadsbornas eget behov. Importen utgjordes av salt, järn, kramvaror samt tobak under 1700-talet, sedan tobaken genom de från 30-åriga kriget hemvändande soldaterna först blivit bekant. Importen belöpte sig till 30 à 40 tusen daler pr år, ett rätt högt belopp på den tiden. Stadsborna berättas nog ha „försökt sig på anläggning av egna tobaksplantager; dock med ringa framgång“.

Lanthandeln bedrevs i regeln icke på torget, utan allmogen från Nykarleby landsförsamling och närgränsande socknar, främst Lappo, Vörå, och även tidigare Pedersöre, innan Jakobstad grundlagts och hunnit monopolisera dess handel, men även från Tavastland, Savolax till och med Karelen, körde sina varulass direkte till den av stadens handlanden, med vilka de av ålder stått i förbindelse och som plägade giva dem icke blott kost och kvarter, utan även förskjuta dem pengar till deras utskylder och andra behov. Dessutom höllos i staden 2 torgmarknader, (senare enl. Tuneld, endast en, den 10 augusti, Larsmässomarknad) på särskilda, av regeringen bestämda dagar, varjämte stadens handlanden ivrigt besökte de flesta Österbottniska marknaderna, främst Vörå marknad den 29 augusti, där de häftigt rivaliserade med grannstädernas, Vasas och Jakobstads borgerskap.

Redan vid 1621 års riksdag anhöll riksdagsmannen för Nykarleby i en skild inlaga om „friseglation samt frihandel på landsbygden“. Kunglig Majestät befallde med anledning härav „ståthållaren i den landsändan noga övervaka att Nykarleby stads privilegier efterlevdes: särskilt beträffande deras enskilda marknader i Pedersöre, Vörå och Lappo“. Då nu Nykarleby stads köpmän med stöd härav utan lagliga konkurrenter fingo godtyckligt bestämma varuprisen, anförde allmogen bittra klagomål, varför regeringen i stället anordnade nya, s.k. frimarknader „till allmogens skydd mot upp stadsköpmännens präjerier“, även på Nykarleby stads handelsområde, Pedersöre, dit nu handlande från Åbo, Raumo, Borgå, till och med från Gefle och Stockholm begynte färdas. På Nykarlebybornas häftiga klagomål flyttade regeringen, som i allmänhet tycktes rätt gunstigt behandlat denna den store Gustav Adolfs skapelse, Pedersöre frimarknad till — Nykarleby stad, som dessutom fick rätt att hålla frimarknad i Kalajoki och i Vörå „på Margareta dagen“. — Nykarleby konkurrerade så lyckligt därstädes med Vasaborna, att desse förargade måste till sist rymma fältet.

När sedermera Jakobstad begynte „förkovras“, väckte detta grannstäderna Ny- och Gamlakarlebys fruktan och ovilja. Bägge försökte upprepade gånger i broderlig sämja utverka både hos regering och riksständer att „Jakobstad måtte raseras“. Särskilt ivrigt yrkades detta av Nykarleby stads representanter vid 1719 års riksdag, rådmannen Nils Brask och handlanden Johan Bladh, som yttrade „att det genom ryssarne under stora ofreden numera i ruiner liggande Jakobstad ingalunda mer skulle få återuppbyggas, — utan dess kvarlevande stadsbor ovärgerligen [omedelbart? ovillkorligen?] åläggas att flytta till Nykarleby“. På samma sätt yrkade åter Vasaborna och det redan 1636, att „Ny- och Gamlakarleby skulle förstöras, emedan de äro oss i Vasa till allra högsta meen och förfångh“.

Nyssnämnde Nykarleby stads riksdagsmän anhöllo vid samma riksdag enträget om utvidgade handelsrättigheter. I slutet av 1600-talet hade det också lyckats „Karleby städerna“ att få utverkat ett regeringspåbud om att Jakobstad och Brahestad skulle „raseras“ och deras invånare flyttas till Ny- och Gamlakarleby, för vilka båda städer privilegierna år 1689 högtidligt bekräftades. Men vid 1719 års riksdag avslog regeringen Ny- och Gamlakarlebybornas anhållan i saken.

Nykarlebyborna fällde dock icke modet eller gåvo saken förlorad. Vid 1765 års riksdag fick Nykarleby såkallad halvstapelstads rättighet med upplag i Gamlakarleby, varöver dess representant, borgmästaren i Brahestad Samuel Lithovius frambar stadens djupa tacksamhet. Samtidigt framhöll han med livligt beklagande, att vissa handelsmänner genom sina förbindelser med stapelstädernas borgare, skaffade sig varor billigare än andra och därigenom drogo all handeln till sig, varför Nykarleby stads fattigare borgerskap ödmjukeligen måste anhålla om Kunglig Majestäts mellankomst, så att ej stadens rikare köpmän mer finge hindra dess fattigare, att också driva handel, orättmätigt åberopande sig på en för Gamlakarleby stad utfärdad särskild förordning som förbjöd båtsmän och timmermän, att idka köpenskap. Denna i sitt slag rätt märkliga petition antyder förekomsten av en viss ståndskillnad mellan små- och storborgare till och med i lilla Nykarleby. Följande året enades, märkligt nog, de forna rivalerna och dödsfienderna Jakobstad och Nykarleby om en petition, att deras skepp och fartyg ej vidare skulle behöva visiteras såsom hittills skett vid sjötullkammaren i Gamlakarleby. Anhållan bifölls till en början, men återtogs kort därpå, tills Nykarleby även år 1793 fick fulla stapelstadsrättigheter och således även egen tullkammare. ["Nykarlebyborgarna understödde Jakobstads anhållan om stapelrättoch förklarade sig villiga att använda sig av grannstadens tullkammare. I juli 1793 godkänndes denna lösning. Nio år senare fick också Nykarleby full aktiv stapelrätt. Svenska Österbottens historia III, sid 141 f. Lars Pensar kollade upp.] Den forna bundsförvanten, sedermera rivalen Gamlakarleby hade redan 1765 fått full stapelrättighet tack vare sin riksdagsman Anders Chydenius. Denne hade t.o.m. utlyst i ärendet en skild „österbottnisk lantdag“ i Gamlakarleby. Vem som där representerade Nykarleby finnes ej hos oss antecknat.

Utom det beständiga granngrälet med Jakobstad hade Nykarleby borgerskap oavbrutna konflikter med kustallmogen i omnäjden om den s.k. bondeseglationen. I början av 1600-talet blev visserligen densamma förbjuden, men frigavs åter 1670 för skärgårdsbor till inrikesorter, främst Åbo och Stockholm. Nykarleby stads riksdagsman petitionerade vid riksdagen 1693 om dess totala förhindrande. Bondeseglationen inskränktes nu av riksdagen till „endast sådana bönder, som betala skatt för fiske och sälfångst“. Efter ytterligare besvär och petitioner om förbud mot allmogens olagliga seglation särskilt med tjära på egna bondskutor till Stockholm i stället för „blott deras egna lovgivne avel och fisk“, nedsattes av regeringen en särskild s.k. kommission i ärendet, i vilken Nykarleby stad representerades av handlanden Aulijn och Nykarleby socknemän såsom svarandepart av nämndemannen Matts Johansson. Sammanträdena höllos på Korsholms läneresidens. Kommissionens protokoll av år 1727 innehåller den bestämningen, att 1696 års förordning fortfarande skulle gälla, och att Nykarleby landsförsamling således icke finge exportera tjära utan endast sin egen avel och fisk, varemot Kantlax, Hirflax, Monå och Vexala fingo, ehuru de icke skattade för fiske och sälfångst, full seglationsrätt, vilket, naturligtvis oerhört, harmade Nykarleby kyrkobys och Jeppo bys byamän. Desse sistnämnde byggde år 1775 [1775 överstruket och i stället står 1745 i mitt exemplar] på trots ett eget fartyg av 500 tunnors dräktighet och hotade att utan vidare segla förbi stadens lastageplats. Härav uppstod nu ett verkligt „upplopp i staden“ mellan borgarne å ena och allmogen å andra sidan, den sistnämnde ledd av sin „sockneskrivare“ Gustav Wessman. Denne ingav en skriftlig inlaga, vari han helt frankt påstod att „allmogen alltifrån medlet av trettonhundratalet (?) ägt full seglationsrätt på Sverige, och att Kofjoki, Socklot, Jeppo, Strömmen och Nykarleby kyrkoby skulle nyligen (?) fått rätt att segla med odäckade farkoster trots Nykarleby stads vattenbin, som blott tära på landets välmåga“. Borgerskapet, utom sig av förbittring, väckte naturligtvis genast process i saken, och dåvarande landshövdingen, friherre Creutz dömde bönderna, att genast sälja sitt fartyg, varjämte bemälde [tidigare nämnde] sockenskrivare Wessman togs i strängaste upptuktelse för sitt „ohemula uppträdande och skamliga språk“ mot magistraten och borgerskapet i Nykarleby stad.

Följande året, 1746 ställde emellertid bönderna till „nya uppträden“ med den påföljd, att flere av dem pliktfälldes. Regeringen nedsatte nu år 1749 en kommission med dåvarande generalguvernören över Finland, baron von Rosen såsom ordförande.

Kommissionen avstyrkte i sitt utlåtande till ständerna „alla slag av bondeseglation“. Vid 1751-1752 års riksdag upptogs ärendet, men uppskjöts till riksdagen 1755-1756, som behandlade detsamma utförligt, tills äntligen 1766 års riksdag definitivt beslöt, „att allmoge, som bodde 3/4 mil från havskusten ägde rätt att föra sin avel vart som helst i riket, tills nya stapelstäder hunnit inrättas“. Vid denna riksdag lyckades Anders Chydenius genomdriva, att Nykarleby och de andra österbottniska städerna, utom Vasa, Uleåborg och numera även Gamlakarleby, vilka fingo fulla utrikes stapelrättigheter, finge fri seglation på alla Sveriges rike underlydande orter, eller s.k. halv stapelrätt. Nykarleby försökte nog erhålla samma fullständiga stapelfrihet som dess förra bundsförvant, men fick endast rätt att hålla upplag i Gamlakarleby och underordnades liksom Jakobstad tullkammaren i Gamlakarleby i och för sina fartygs visitation och klarering.

Tidigare, ja redan året efter grundläggningen begynte dock den argaste tvisten för Nykarlebyborna, nämligen med de högadliga förläningsinnehavarne och främst deras fogdar eller s.k. hauptmän. Vid 1621 års riksdag besvärade sig Nykarleby stad över det svåra intrång i handelsrättigheterna, som det led av fältherren, greve Jacob de la Gardies fogde Henrik Tavast, emedan denne fortfarande ville uppbära sin herres skatt och utskylder för de 25 1/2 mantal, vilka dock numera lagligen frångått greven för hans år 1608 gjorda förläning. När sedan drottning Kristina år 1652 förlänat åt sin frände greve Klas Tott det. s.k. grevskapet Carleborg, omfattande Nykarleby stad samt 20 byar inom Nykarleby och Lappo socknar med inalles 335 hemman av 206 1/3 mantal samt 248 hemman om 157 mantal i Vörå och Lappo, som bemälde greve tidigare ärvt, eller inalles 383 hemman med 363 1/3 mantal, begynte ännu allvarsammare tvister om samma saker. Den höggrevlige herrens nitiske fogdar Freese, Werne och Forsman, liksom Ebba Brahes fogde i Jakobstad Henrik Tavast, icke blott tilläto, utan uppmanade allmogen att utgöra sina skatter och utskylder in natura, vilket för allmogen på denna tid med dess brist på kontanter tvivelsutan föll sig lägligast, särskilt i den kurantaste varan, tjäran. Nykarleby borgerskap å sin sida ansåg sig på inga villkor kunna mista sin indräktigaste handelsvara. Stadsborna klagade bitterligen hos grevarne både på Tavast, Freese och de andra hauptmännen, dock utan resultat. Bl.a. skickade Freese från Nykarleby en hel skutlast med tjära, smör, kött och spannmål till Stockholm och därtill „3400 daler i idel kopparslantar i 21 st. fjärdingar“. Nykarleby borgerskap erbjöd sig nu att hädanefter av greve Tott köpa hela hans skatteuppbörd kontant, och ett kontrakt kom även till stånd, men befanns snart för borgerskapet så oförmånligt, att staden uppsade det samma år 1658. Dessa tjäruppköp och andra „landsköp“ och transaktioner med allmogen, varvid hauptmännen själva, förstås, också gjorde sin profit, alstrade beständiga gräl, tvister och processer. Sakförhållandet påpekades även i borgarståndet vid riksdagarna uti ideliga „besvär“ och petitioner, av Nykarleby stads ombud särskilt vid 1640 års riksdag. I inlagan beskylldes samtidigt en viss „Margaretha Persdotter i Nykarleby stad för olaga och vidlyftig handel, ity att hon bl.a. sålt en hel last tjära åt handlanden Claes Wittingh för rampris, endast 40 daler“. „Besväret“ förargade till den grad bemälde Wittingh, stadens dåvarande rikaste och driftigaste köpman, att han „bortflyttade till kyrkobyn“. — Med Karl d. XI:tes reduktion upphörde naturligtvis alla borgerskapets tvister med de högadlige och deras fogdar.

En svår molest [börda] för Nykarleby och andra dåvarande städer utgjorde vidare det s.k. tjärukompaniet, vilket dock även till sist, år 1687 av Karl d. XI:te upphävdes, med dess av kronan beviljade monopol eller uteslutande rätt att handla med tjära. Nykarlebyborna klagade jämmerligen över denna uppfinning av det då förtiden rådande merkantilsystemet. Även klagade köpmännen ännu på 1700-talet, att „handeln står på oriktig fot tillföljd av de höga tullarne och den fördärveliga bodpliggningen“. — mot vilken regeringen slutligen utfärdade förbud vid vite av 100 daler för utgivaren och 10 riksdaler för den bonde, som begär densamma.

„Stora ofredens“ förskräckliga tidskifte inverkade naturligen också främst på handeln och sjöfarten, som totalt avstannade. Vid 1719 års riksdag inlämnade Nykarleby stads ombud rådmannen Nils Brask och handlanden Johan Bladh en mycket upplysande och på samma gång saklig inlaga om stadens förluster. I brandskatt hade staden till furst Galitsin mot löfte om hans skydd och „protektorial“ erlagt 10 tusen daler silvermynt, men det oaktat svårt härjats och plundrats och alla dess fartyg av fienden uppbrännts. Ombuden anhöllo därför om skadeersättning för fartygen, återbetalning av de 500 riksdaler som staden erlagt 1712 för svenska arméens underhåll därstädes, om utvidgade handelsrättigheter och, såsom förut omtalats „att Jakobstad, som låg i ruiner icke skulle mer få återuppbyggas“. Ständerna avslogo anhållan om stapelrätten och Jakobstads rasering; beträffande ersättningen besvarades undvikande; „möjligen bifall, när det blir bättre tider“.

Efter freden begynte dock borgerskapet med iver återuppbygga de av fienden ramponerade och förstörda husen. Kyrkan blev brädbeslagen 1723 och fick ett nytt torn och sin förgyllda koppartupp. Enär „de bättre tidernas“ utlovade ersättning tycktes dra ut på längden, förnyade staden genom sin riksdagsman vid 1723 års riksdag, borgmästaren i Gamlakarleby Johan Westringh, anhållan om stadsprivilegiernas förnyade stadfästande (antagligen med anledningen av Vasabornas angrepp), samt om befrielse från kronoskatt och bakugnspenningar under vissa frihetsår. — Utom redan omtalade brandskatt till fienden hade staden å sina allmänna bygnader och allmän ägendom lidit en förlust på 17,640 riksdaler, för fast ägendom 53,834 daler, enskild lösegendom 196,861 daler eller inalles 268,335 daler silvermynt, ett kolossalt belopp för den tiden. Dessutom hade fienden genom uppförandet av sina „baracker“ förstört alla åkertäpporna. Regeringen och ständerna beviljade även staden 3 frihetsår, räknade från och med år 1722 med frihet från varje slags kontribution [beskattning], från mantalspengar, bakungspengar och från båtsmansunderhåll. Dessutom skulle en allmän kollekt över hela riket upptagas till stadens upphjälpande. Nykarlebyborna voro likväl ej nöjda härmed, utan inlämnade genom sin riksdagsman Johan Bladh förnyad petition om skadeersättning samt utvidgad stapelrätt, dock tillsvidare utan framgång. Detta fredliga återuppbyggnings arbete hotades visserligen att ånyo avbrytas genom „hattarnes krig“, varom dock Myrman säger, att „det 1742 och 1743 landet övergångna ryska väldet var mera millt och mänskligt, men likväl ett hinder i stadens uppkomst“.


Sjöfarten

Med den „gustavianska tiden“ randades för Nykarleby en lyckligare tid. Folkmängden och välmågan tillväxte och man påträffar ej mer de tidigare talrika beviskrifterna, petitionerna och „besvären“. Dock låta ej heller, såsom t.ex. hos Myrman och Forshaell, alla uppgifter från denna tid så utan vidare lovprisande. Porthan, vilken, med förlov sagt i sina resebrev till Calonius förefaller att vara en icke så oäven „skvallerbytta“, utlåter sig om Nykarlebybornas handel och sjöfart på följande vanvördiga sätt: „Nykarleby saknar totalt duglige handlande. En enda sades, äga någon förmögenhet. Med sina endast 4 större och mindre fartyg och ett befraktat från Jakobstad ha de ej varit i stånd att föra ut all sin tjära till Stockholm, ty på utrikes fart (detta skrevs sedan staden nyss fått full stapelfrihet) våga de ej ens tänka. Det lilla Jakobstad, så nära i grannskapet, hade däremot 19 större och mindre fartyg i sjön, av vilka 14 gå utrikes. Allt vittnade där om idoghet, drift och styrka“. — Det förefaller nästan, som om den vördade professorn egentligen skulle fått sina „informationer“ om Nykarleby från den gamla rivalen, Pedersö-kissornas stad. Ty Myrman uppger antalet av stadens fartyg till 4 och antalet handlande till „18 stycken, varav 12 med öppna bodar“ och säger „handeln vara välefforterad“. Dessutom finnas „2 gästgivare med krögerifrihet, vartill i senare tid tillkommit 11 brännvinsutminuterare och 1 kaffehus“. I Tunelds geografi uppges, att staden år 1760 ägde 7 stycken egna fartyg, vilket även överensstämmer med vad Forshaell meddelar i Åbo Tidningar: „Ifrån år 1768 till och med 1782 hava handlandena i Nykarleby utrett på Medelhavet och Nordsjön. 7 skepp ifrån 100 till 240 lästers dräktighet, av vilka dock 1 förolyckats, 2 sålts och 2 ännu äro utgående, att ej nämna åtskilliga mindre fartyg, som blivit nyttjade till fart på Östersjön. Denna handelsgren hoppas man dock med tiden skola tillväxa och utvidga sig. Utom de fartyg, som staden behöft till sin egen handel, hava här alltid årligen även några dessutom blivit byggda och i Stockholm följande sommar gemenligen föryttrade [vanligen sålts]. Dels på stadens egna vid Åminnet belägna byggningsplats, dels ock i Pedersöre och Vörå socknar äro nu över 4 stycken nya skepp under byggnad ifrån 150 till 300 lästers drägt“. — Detta låter visserligen helt annorlunda än Åboprofessorns uttalanden om stadens samtida handel och sjöfart. Märkeligt nog, var dock Porthan själv startaren och den egentliga själen i Åbo Tidningar, där Forshaelis uppsats av Nykarleby ingår. —

Med avseende å handelns och sjöfartens obestridliga nedgång sedan 1600-talet spelade naturligen de allt ogynsammare hamnförhållandena en mycket stor roll. (Om isförhållandena i äldre tider meddelas, att „Nykarleby älv plägar gemenligen lägga sig allhelgonatiden och skjuta i april månads slut. Isen ligger dock sedan oftast över 14 dagar i skärgården, så att fartygen sällan våga sig ut till segels förrän i slutet av maj eller början av juni månaden“.) Lastbåtarna, till och med skutorna, kunde tidigare gå ända upp till nuvarande Nybron, varom ännu vittna de där befintliga kajerna. Allt från stadens grundläggning hade Nykarleby i över 100 år haft sin hamn strax nedanför norra tullporten [håller inte Hedström med om], varför stället ännu på 1700-talet kallades Skeppsgården; den låg bakom den s.k. Nålörns holmen, „bevuxen den tiden med grov skog och ifrån allt bygge vid ansenligt vite fridlyst“. Redan på 1600-talet och allt vidare på 1700-talet påtänktes „hamnen bliva bekvämligare genom Ragnörnsforsens uppränsning och farledens fördjupande“. Sedan älven uppgrundats år för år, flyttades hamnen till Åminne, där staden anlade sitt beckbruk och skeppsvarv. Till beckbruket, som småningom utvidgades och blev en för den tiden storartad anläggning, fördes tjäran med båtar och lastbåtar, där den kokades i en stor kopparpanna, som rymde 18 tunnor. Pannan hade med ett i staden samlat aktiekapital inköpts från Sverige. Det däri beredda ypperliga becket tappades på tunnor och exporterades med särskilda „skonare“ till Tyskland och andra länder. Det är till detta beckbruk, som Topelii bekanta berättelse om „beckbrännaren som alltid kom upp“, anknyter sig. Enligt traditionen var det en oärlig beckmästare från Tyskland, som slutligen omkom i den väldiga beckpannan, där hans lik påfanns „väl conserverat“.

Senare, efter stora ofreden flyttades skeppsvarvet och „uthamnen“ till „Allianceholmen“ (nuvarande Djupsten) „varest“, heter det „stadens handlande hava för sina fartyg en säker vinterhamn. De mindre fartyg, som ej ligga djupare än 12 fot kunna här (ännu under medlet av 1700-talet) fullasta, men de större vid Alörnsholme, 1/8 mil längre ut, varifrån de hava till havsbandet 1/4 mil rent farvatten genom tvänne utlopp, de mindre genom Granskärs sund, de större genom Torsösundet, vilken senare farled plägar mest nyttjas.“ Lotsarna bodde redan då på den s.k. Soklothällan, 1 1/2 mil från staden.

Kriget 1808 vållade naturligtvis åter ett nytt avbrott i den fredliga utvecklingen. Men med förra hälften av 1800-talet begynner ånyo större livaktighet på handelns, sjöfartens skeppsbyggeriets område. Långa foror av „upplandsfinnar“ hemta in tjära, lin och savokött och uppköpa järn, salt, kaffe, socker och spritdrycker. Till följd af upplandningen flyttas småningom skeppsvarvet från Djupsten till Alörn. Men ännu år 1834 omtalar Z. Topelius i sina ungdomsdagböcker en fartygsutskjutning den 24:de Augusti, av skeppet „Furst Menschikoff“, vars redare voro rådman M. Lithén, kapten G. Lithén och handlanden C.J. Berger. Dylika fartygsutskjutningar voro på den tiden sannskyldiga folkfester för både fattiga och rika, unga och gamla. För vår tids generation av Nykarlebybor, som ej varit med om dylika, torde det därför ej sakna ett visst intresse, att läsa den unga blivande skaldens livliga relation av händelsen: „En talrik massa bjudna och objudna åskådare var på holmen församlad. Fruntimmerna isynnerhet erbjödo en trevlig anblick. — Snart börjades kilningarne och då blev det muntert. Henrik Backman, Albert Dyhr och undertecknad gingo upp på fartyget och kvarblevo där, till dess detsammas kolossala massa började röra sig och under livliga hurrarop gled ifrån sin bädd beskedligt ned i det våta. — En så vällyckad utskjutning ser man sällan. Sedermera befanns bädden hava brustit. — Sedan om aftonen var det muntert att åse patronernas och patronessornas upphurrning. Även flickorna Lithén och Marie Berger sluppo icke undan. De skreko under luftfarten. Nöjet stördes dock av den skandalen, att tvänne av de närvarande (ryska?) officerarne också lyftes upp. För detta besvär fingo bönderna av den ene 5 rubel. Fartyget erhöll namnet Furst Menschikoff“.

Följande sommar 1835 stodo åter 2 nya fartyg på Djupstens varvsstapel, av vilka det ena, „Juno“, tillhörigt J. Lindqvist, Hammarin och Per Lybeck, först gick av stapeln „men skubbade näsan i botten“, ty vattnet var lågt. „Länge persades det, innan Juno blev flott“. — Det andra skeppet bar det välljudande namnet Harmonie. Inom 3 år byggdes sålunda 3 skepp å Djupsten och Topelius omtalar dessutom flera äldre fartyg (Turdins „Ellida“ om 148 läster, „Hoppet“, „Solid“, „Runkina“, barkskeppet „Jupiter“ om 133 läster, som tillhörde rådmännen J. Lindqvist och A. Hammarin och vars namn ännu återfinnes i den s.k. Jupitersfonden, en understödsfond för fattiga köpmansänkor i staden. De följande åren 1836-40 byggdes ännu årligen ett fartyg, galeasen „Najaden“, briggen „Iduna“, barkskeppet „Nykarleby“ (251 läster), fregatten „Adolf“ och det i Topelii berättelse „Agnetas hallon“ [skall vara Augustas] omtalade halvfärdiga fartyg, som i åratal omnämnes stående på Djupstens skeppsvarv.

Efter år 1840 söker sig sjöfarten och med den skeppsbyggeriet ut till Alörn, vars varv anlades av rådman J.A. Lybeck och där barkskeppet „Augusta“ (226 läster) byggdes år 1849. Men först år 1859 upphör Djupsten officiellt att vara hamnplats för Nykarleby, enligt följande anteckning i Magistratens dombok för den 21 oktober: „Såvida trävirket å landningsmöljan [kajen] invid Djupsten i stadens inre hamn belägna holme helt och hållet förfallit, och då något behov av möljan icke ansågs förefinnas, beslöt Magistraten att virket skulle på offentlig auktion försäljas“ — Det inropades av handlanden Albert Dyhr för 3 rubel 25 kopek.

På Alörn begynte nu skeppsbyggeriet på 1850-talet uppblomstra med ny fart, sedan Djupstens varvet upphört med sin verksamhet. Efter Direktor G. Hedströms i ortstidningen „Österbottniska Posten“ för innevarande år 1920 införda intressanta anteckningar om skärgården och skeppsbyggeriet må följande ännu anföras om skeppsbyggeriet å Alörn före stadens brand:

„Under krigsåret“ 1754—55 [skall vara 1854] rådde i skärgården en ytterst livlig trafik, varvid dock endast smärre fartyg, ja till och med öppna båtar kommo till användning. Envar, som ägde eller kunde skaffa sig ett flytetyg, gjorde den lockande och ofta även rätt lönande färden till det gamla moderlandet. Mer än ett tiotal nya farkoster av växlande storlek byggdes dessutom enkom för ändamålet, de flesta i Nykarleby skärgård. Seglatsen härifrån gjordes vanligen nattetid med Granskärs sund som utgångspunkt Destinationsorten var Ratan, dit man anlände i morgongryningen.“

Många i sitt slag rätt intressanta och humoristiska berättelser om dessa smugglarfärder ofta tvärs genom den engelska flottan, som kryssade utanför skärgården i Bottniska viken ha av äldre stadsbor, av vilka dock så gott som alla redan vandrat ur tiden, berättats. Engelsmännen beslagtogo visserligen lasten och farkosten, men vederbörande fingo dock efter en kortare tids vistelse i „fartygs prisången“ återvända oskadda hem igen omvägen över Torneå och Haaparanda.

Dessa färder bidrogo sannolikt i sin mån, menar vår antecknare, till att uppliva intresset för sjöfarten. År 1855 byggdes skonerten Kilrus, följande året skeppet Alexander den II och samtidigt bildades „Nykarleby varvsbolag“, vars första skepp „Alku“ (274 läster) utsköts 1857, samt briggen „Onni“. De finska fartygsnamnen antyda att „fennomanin“ d.v.s. det ännu tillsvidare oskadliga svärmeriet, gjort sitt intåg också i det rent svenska Nykarleby. Vid denna tid anlades även en ångbåtsbrygga å Alörn nära tullförvaltar Falcks villa, och „agenten för Österbottniska ångbåtsbolaget“, apotekar Nils Malmberg anhöll hos magistraten år 1858 att nära landningsbryggan få anbringa två diktaler [;dykdalb, förtöjningsanordning bestående av nära intill varandra nedslagna pålar], vilket bifölls.“ Då nu ångfartygen för första gången begynte anlöpa Nykarleby, anlades i närheten av Alörns ångbåtsbrygga ett sommarvärdshus av J. Gellin. Då vid ett av dessa rara ångbåtsbesök händelsevis sångaren Broms medföljde såsom passagerare, gav denne vid tillfället den första och antagligen också sista konserten å Alörn, ett, såsom Hedström anmärker, „evenemang i dess historia“.


Industrin

Någon industriell verksamhet eller ens i äldre tider s.k. manufakturer i Nykarleby lönar det knappast mödan att omnämna. Redan på själva det s.k. ekonomiska tidevarvet under frihetstiden heter det år 1782: „Manufakturer idkas här ej, men vävnader av flera slag tillverkas i varje hushåll till husbehov. I 20 verkstäder arbeta här åtskilliga av de nödigaste handtverkare“. Antalet av dessa ha således sedan stadens grundläggning ökats med dubbla antalet, ty i den första befintliga mantalslängden för år 1620 upptagas blott 10, nämligen 3 skomakare, 1 sadelmakare, 1 skräddare, 2 smeder, 1 tunnbindare, 1 lögare (= badare) samt 2 snickare. Under tidernas lopp anlände dylika mestadels från Sverige, en och annan även från Tyskland, men någon större förmögenhet eller betydenhet tyckes ingen av dem någonsin här ha vunnit. Det var skeppsredarne, „patronerna“ och köpmännen (på Nykarlebymålet handlingsmännen) som jämte ämbetsmännen utgjorde stadens patricier och om vilka redan greve Totts hauptman, anmärker att „de i den här landsändan äro de enda som ha någon slags respekt eller auctoritet med sig, borgarkungarna, som Topelius så mästerligt skildrat i sina „Fältskärns berättelser“, vilka såsom bekant, egentligen härstamma från och spela på Nykarleby gamla territorium.


Wichmann, V. K. E.
(1920) Nykarleby stad 1620—1920, sid 22—35.


Nästa kapitel: 5. Kyrka och skola.


Mellanrubrikerna tillagda.