Fem kvinnor i minnenas flod

Texten baserar sig på ett samtal med Anita Wikman i november 2025. 

Nykarleby omkring 1950. Staden har knappt 1 100 invånare och det finns cirka 250 telefonabonnenter. En av få byggnader med bekvämligheter är Normalskolan som har både centralvärme, rinnande vatten och avlopp. En bad- och tvättinrättning har byggts och en vattenpost tagits i bruk, men de flesta gårdarna värms med ved, vattnet hämtas i egen eller grannens brunn, utedasset/tuppen begagnas och slaskämbaret töms under den eller på en sophög på gården. Övriga sopor töms vid små ”råskgrävar” runt om staden, till exempel nordväst om Hugos lindo och vid Bankgatsbacken mot Kampen. Elektrisk belysning finns, men ofta bara i form av en kal glödlampa mitt i rummet. Glödlamporna har så låg effekt att man inte med skärmar vill minska det lilla ljuset som fås.

Uppe till vänster ser man att ännu i början på 1970-talet förekom kala glödlampor. Familjen Liljeström på besök hos Helvi Sundberg på Smedsbacka. Farbror Hannes med Fredrik i famnen, Janet med randig krage, far Nils med Viviann i famnen, Cecilia, mor Doris och farmor Ida med Susanne i famnen.
Förstoring.
Foto: Helvi Sundberg.
Kunde inte låta bli att kolla om bilden kunde restaureras med AI.

Men det är inte bara elände. Staden har fått sin första Lucia, en elefant på rymmen blir ett samtalsämne och museiföreningen grundas. Tyvärr blev inte Grundfeldtska gården stadsmuseum, men Norra tullhuset är också en gård värd att bevaras.

Fortsättningskriget slutade för mer än fem år sedan men livet har inte återgått till det som det var före. Det är brist på det mesta; mat, tyg, skor, däck, byggnadsmaterial o.s.v. Och det som finns måste man ha ransoneringskort för att få köpa. Ofta får man köa i affärerna, om det så bara gäller att köpa ett russinpaket. Men fadderorten Sollefteå visar stor välvilja. Stadens främsta affärer är Caséns, Handelslaget och Holmströms.

Endast två större företag verkar. På Rajåkern finns Joupers resårfabrik och i Forsby Gyllenbergs som tillverkar bland annat blocksågar.

Folkskollärarseminariet som ger liv åt staden, firade härom året sitt sjuttiofemårsjubileum men det är ständiga diskussioner om att det borde flyttas från staden.

Snöröjningen sköts med en hästdragen snöplog och där snön lämnar får den ligga kvar till våren när den smälter. Hundarna springer lösa i staden.

Det är inte brist bara på det materiella. Man saknar och sörjer stupade fäder, bröder, far- och morbröder, mor- och farfäder o.s.v. Många av de pojkar och män som återvänt osårade och med livet i behåll från det grymma kriget har skador i själen, men sådant pratar man inte om. Det är bara att bita ihop och gå vidare som om inget hänt. Men nätterna kan vara svåra. Om man hade klarat sig från att såras hade det ibland hänt att permittenter stympat sig själva för att bli odugliga för krigstjänst och det tilltaget får man leva med resten av livet.

Som ofta efter krig blir det en babyboom, men det finns också åldringar i staden. De mest utsatta av dem är gamla fattiga, ogifta kvinnor som får varken pension eller socialbidrag, men klarar sig trots det.

Kvinnorna bor i små stugor i och i stadens omgivningar eller hyr ett rum. De får ta mindre grenar från nedfallna träd i stadens skogar, men de ska hemtransporteras. En och annan av dem kan få låna en kärra för detta, men annars band de smågrenar till knippen som de bar på ryggen eller drog efter sig.

Det är egentligen om dem som detta skulle handla.

Redigerad stadsplan ritad 1905 av J. L. Birck. Förstoring.

Sanna med okänt efternamn kallad Väli-Sanna. Aina Jakobsson kallad Blåbäri-Aina. Amanda Mäki kallad Riskos-Manda. Edit Nilsson, ungefärlig placering. Hanna Holmbom kallad Lama-Hanna.

Sanna kallad Väli-Sanna (1) bodde i Langraden på Källbacken mellan familjerna Kortesniemi och Haavisto, därav namnet.. Som yngre hade hon försörjt sig med att om somrarna tvätta herrskapens mattor vid klappbryggan som fanns ungefär där infarten till Ljusparken finns nu. Numera gick hon dagligen in till grannarna på Källbacken där hon alltid fick något att äta. Oftast gick hon till Haavistos där modern Ilmi alltid hade varm mat på spisen efetrsom hon hade arbetande tonårsbarn som kom hem vid olika tider. Dessutom gav Ilmi henne oftast också en bit rågbröd att ha till kvällsmat.

Inför första maj gick Sanna till bäcken nedanför Hugos lindon där hon med ”puukkokniven” skar halvmeterlånga bitar av de rakaste och grövsta videkvistarna. Hemkommen klippte hon långa remsor av olikfärgat silkespapper. Remsorna knöt hon fast på toppen av videkvistarna och sålde dem sedan som majvippor åt oss ungar. Pappersslöjd användes även för andra ändamål. Man kunde göra gardiner av kräppapper, men det kunde vara fuktigt i rummen, så småningom blev gardinerna missfärgade och fläckiga.

Vad Väli-Sannas efternamn var är än så länge höljt i dunkel, trots att många varit enagerade i jakten: Anders Johansson, Ann-Britt Enlund, Gun-Helen Olli, Runar Kecklund, Rafael Kecklund, Sara Haavisto och Stefan Fors.

Langraden revs sommaren 2023.
Google Street View juni 2025.
Förstoring.

Aina Jakobsson kallad Blåbäri-Aina (2) bodde i en stuga med ett rum och en kallfarstu vid Karleborgsgatan 34, nuvarande Sund. Vedspis fanns inte, så mat lagades i en gryta upphängd på en ”kåko” (grytvind eller grytarm) i öppna spisen. För att få någorlunda drägliga förhållanden var jordgolvet täckt med några lager trasmattor. På tomten odlade hon grönsaker. Aina var en av de få stadsarbetare som slog gräset på stadens grönytor och sopade torget och Storbron. Som smeknamnet säger försörjde hon sig också med bärplockning.

En spektakulär händelse var när hennes son med fru kring 1950 kom på besök från Island. Han var måhända ett resultat av Ainas vistelse i Viborg. Paret var iklädda isländska folkdräkter med huvudbonader med fyra hörn, tofsar och silvermynt. Har någon mer information om denna händelse?

Ainas stuga fanns ungefär där det vita uthuset står, men i gatuliv.
Ahlströms uthus i högerkant.
Google Street View juni 2025.
Förstoring.

Ungefär mitt emot sjukhuset bakom uthuset vid Mathesiusgatan 12, nuvarande Sandström och Lindroos och med Forsbergs bageri som granne i väster bodde Amanda Mäki kallad Riskos-Manda eftersom hon var hushållerska åt skogshuggaren Risku. Före hon 1953 kom till stadens hade hon arbetat på Oravais fabrik, där hon varit medlem i arbetarföreningen. Annika Åman har skrivit om strejkdramat som utspelade sig efter att Amanda flyttat därifrån. Det speciella med Mandas stuga var att den hade tre träväggar och den fjärde utgjordes av en stor sten som stugan var byggd mot. I det enda rummet fanns allt som behövdes, en vedspis, ett litet bord som användes som diskbänk, ett matbord, tre stolar, köksskåp för matvaror och matkärl, en säng och ett pottskåp. I en ”birong” med lådor förvarades underkläder, lakan och dukar. Klänningar och ytterkläder hängde på en klädhylla på en vägg och doldes av ett draperi.

Mandas stuga i den röda ringen. Bankgatan går snett ner mot underkant
och stugan står mellan Mathesiusgatan och Karleborgsgatan.
Detalj ur flygbild 11304 från 1955.
Förstoring.

Manda och hennes stuga i vänsterkant.
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.
.

Manda hemma i sin stuga. Notera radion!
Förstoring.
AI-kolorering.
Originalet i SV/V.

Förstoring.		Förstoring.
Rose-Marie och Ralf Marklund, Senja Björkholm och Amanda Mäki ca 1957. Rose-Marie är Anitas lillasyster gift Herr. Ralf är son till Anitas bror Alfons mer känd som Atto. Senja är Attos svärmor från Oravais och var bekant med Manda sedan Oravais-tiden. I väskan brukade finnas massor med godsaker som nybakade limpor och snask. Förstoring. AI-kolorering. Nu blev jag förvånad! Bilder med barn brukar nobbas. Originalet i SV/V.

Amanda på gravgården. Förstoring.		Amandas begravning. Förstoring.

Foto: Rafel Sjöblom.
Stig Haglund tillhandahöll.

En bit från Bankgatan längs den gata som nu heter Östanlid bodde Edit Nilsson (4) i en röd liten stuga. Hennes stuga var också byggd mot en stor sten och liknade den tidigare nämnda. Stugan hade trägolv, men det gick inte ända fram till stenen, för där fanns en ränna som ledde ut vattnet som rann in i stugan längs stenen. Dessutom fanns ett utedass och ett enkelt vedskjul utan väggar. Hon arbetade som bodbiträde hos Caséns, Holmströms samt i Gurli Sunds sexhörnade kiosk mitt emot Wiks hotell.  Edit var engagerad i Frälsningsarmén och spelade gitarr isträngbandet.

Någonstans i bildens högra del fanns Edits stuga.
Bangatan i underkant och i vänsterkant gamla stationsområdet.
Detalj ur flygbild 11305 från 1955.
Delvis samma område i flygbild 11304.
Förstoring.

Hanna Holmbom kallad Lama-Hanna (5) bodde också i en ”stenstuga” som hon kallade Glädjebo. Den var byggd mot den stora stenen vid Bergstigen där Uno-kiosken fanns en gång i tiden. På platsen finns nu ett seviceboende. Hanna var varmt religiös.

Anitas besök med sin mor hos Hanna var som en resa. Den började med en promenad från hemmet vid Gref Tottgatan 15 (nuvarande ägare Ann-Louise Klint) ner till esplananden och vidare till Backlunds stranden nedanför esplanadens norra ände. Lillbron hade ännu inte byggts, så en roddtur över älven till Folkhögskolstranden var en genväg. Man fortsatte till Skogsparken för blåbärsplockning. Småningom kom de fram till Hanna som bjöd på saft. Interiören var i stort sett samma som hos Edit Nilsson men Hanna hade också en stannioltavla med texten ”Guds nåd är var morgon ny”. Lina Sandell skrev ”Herrens nåd är var morgon ny”.

Vid rönnarna skymtar stenen som Hannas stuga var byggd mot.
Google Street View juni 2025.
Förstoring.

Min farmors stannioltavla cirka 60x35 cm gjord 1895 med Johannes 3:16, kallad Lilla Bibeln. Ty som alltid brukar finnas i början, saknas.
Förstoring.

Denna lilla tillbakablick är ett ännu exempel på att oftast är det samhällets översta och lägsta skikt som lämnar spår i historien och de som verkar mitt i glöms bort.