Bidrag till studiet av släkten Rijfs kyrkobyggarverksamhet
av
William Wik



MUNSALA KYRKA

Munsala stora gråstenskyrka uppfördes åren 1777—92. Den är ritad av intendenten för konstakademien C. F. Adelcrantz. Beslut om att en stenkyrka skulle byggas fattades av församlingen 23 juni 1777. Vid kyrkostämman 12 oktober samma år träffades avtal med byggmästaren David Ölander, Vasa. Han åtog sig att efter den företedda ritningen uppbygga en stenkyrka, grundlägga, väggar av gråsten t.o.m. taket, uppföra och mura kring fönster och dörrar med tegel, rappa väggar utan och innan, vitlimma, samt allt vad utav sten byggas bör, färdigt mot 3.200 dlr. kmt. Dessutom fri kost, ljus och värme. Ölander förklarade, att han ville taga bonden Thomas Rijf från Nykarleby som biträde »och honom skäligen ersätta».

Efter det Thomas Rijf deltagit som »kvartersman» uti murningsarbetena, åtog han sig att som byggmästare leda allt träarbete såsom tornets och takresningens uppförande, spånslående, valvets insättande, golvets inläggande, altarets timrande, bänkstolarnas insättande och allt vad av trä borde uppföras, snickeriarbeten undantaget, emot en ersättning om 800 dlr. kmt. Församlingen skulle dessutom betala kost, husrum och värme samt resekostnader.

Vid kyrkostämman den 9 november 1777 förklarade sig församlingsborna enhälligt villiga »att Kungl. Majestäts nådiga vilja efter yttersta förmåga fullgöra». Till denna stämma hade kallats båda byggmästarna David Ölander och Thomas Rijf. Enligt en anteckning i protokollet heter det vidare: »Den 10 november 1777 begynnelse med kyrkobyggnaden i Herrens namn». Röjning av kyrkplatsen påbörjades omedelbart och fortgick till den 22 november, då vintern med köld avbröt grundningsarbetet. Följande år 1778, vilade arbetet av brist på sten. Båda byggmästarna besökte Munsala, men själva byggnadsarbetet kunde endast förberedas. Arbetet fortsatte sedan med växlande framgång. År 1786 hade arbetet fortskridit så, att målaren Thomas Kempe från Nykarleby kunde måla taklister och fönsterbågar.

Den 8 juli 1787 firades första gudstjänsten i den då halvfärdiga kyrkan. Den högtidliga invigningen ägde rum midsommardagen den 24 juni 1792. Invigningen förrättades av kyrkoherden i Pedersöre—Jakobstads församling, magister Eric Brunnius. Kyrkan kallades Gustaf Adolfs kyrka efter den då på tronen just uppstigne Gustaf IV Adolf. Predikstolen ingick inte i ovannämnda avtal. Enligt både den muntliga traditionen och de skriftliga urkunderna, har predikstolen tillverkats i slöjdverkstaden på Ahlnäs. Likheten mellan Munsala och Vörå predikstolar är påfallande. Såväl stil som utsmyckning med ett stort antal väl snidade, snarlika änglahuvuden, är utmärkande för båda predikstolarna.
Det vore värdefullt för forskningen att här exakt kunna ange mästarna för sniderierna. Eric Cainberg — som bodde hos rijfvarna i Socklot åren 1789—1793 — bör anses som en av de främsta vid utsmyckningsarbetena av kyrkorummen.

Magister Elias Granroth, som var kaplan i Munsala från den 1 maj 1777 till sin död i slag den 21 mars 1795, var med om att sätta det väldiga kyrkobygget i gång. Han var också den som bar den tyngsta bördan under de 15 år bygget pågick.

 



Munsala predikstol.
Munsala predikstol.


Munsala predikstol.
Munsala predikstol.




TOBY 200-ÅRIGA STENBRO

Denna dubbelbågade stenbro i Toby, Korsholm, har enligt traditionen i Socklot byggts av Thomas Rijf på 1780-talet. Men något mera än tradition, som skulle bekräfta berättelsen, finns inte. Vi vet dock, att Thomas Rijf och David Ölander hade ett utomordentligt gott samarbete vid Munsala stora stenkyrkobygge. Ett samarbete vid detta jämförelsevis stora brobygge är därför inte uteslutet.

[I Museivägar och -broar på Vägförvaltningens webbplats kan man läsa att ”Toby bro, som byggdes 1781 över Toby å, finns på vägen mellan Helsingby och Toby. Stenbron är vårt lands näst äldsta bro. Toby bro är en stenvalvsbro med tre spann. Den ritades av överintendent Carl F. Adelcrantz.      Byggarbetsuppdraget avgjordes via auktion och som huvudentreprenör verkade David Olander, biträdd av Tomas Rijf.” I den intressanta broschyren står också att Qvarnbron i Esbo från 1777-1778 sanolikt är landets äldsta stenbro.]



PEDERSÖRE MEDELTIDSKYRKA

När Pedersöre kyrka skulle ombyggas och utvidgas, blev det karakteristiska, ståtliga tornets vara eller inte vara omstritt. Thomas Rijf inlämnade ett ombyggnadsförslag, som i sak påminner om det som sedan blev förverkligat. Ritningen är daterad Nykarleby den 8 november 1782.

Ifrågavarande ritning ger inte klart besked om huru han avsett göra med »Västtornet». Ritningen antyder endast med två raka streck pekande uppåt om torn för projektet.

Enligt ett sockenprotokoll av den 1 december 1783 hade »Byggmästarena» Johan Skutnabb, Henrik Lundberg och Thomas Rijf på socknemännens begäran granskat »beskaffenheten av moderkyrkan i Pedersöre torn».

»Herr Capitainen och greven Cronhjelm» i Larsmo försökte jäva utlåtandet, men jävet förkastades. Det var angeläget för Cronhjelm, att gamla tornet helt skulle raseras och den planerade tillbyggnaden betraktas som ett helt nytt bygge. Under sådant förhållande hade kapellborna inte behövt deltaga i byggnadskostnaderna. Av ovanstående framgår, att Thomas Rijf arbetade för att gamla tornet skulle bevaras.

Intendentkontoret gjorde ett ritningsförslag undertecknat den 3 juli 1783 av C. F. Adelcrantz och Thure Wennberg. Kungens egenhändiga godkännande är daterat: »Approberat Drottningholms slott den 24 juli 1783. Gustaf».

Någon ritning av Jacob Rijfs hand har inte påträffats. Planen som kom till utförande 1787—95, följer som tidigare nämnts i stora drag ovannämnda ritningar. Kolonner och portiker i dorisk stil var inte främmande för Jacob Rijf sedan studieåret i Stockholm. Vi kan därför förmoda, att ritning över den vackra pelarhallen företetts för de ansvariga myndigheterna på orten, ehuru fakta därom saknas.

Dr. K. V. Åkerblom, som ingående forskat i Pedersöre kyrka och församlings förflutna, ansåg, att Jacob Rijf hade fria händer vid planeringen. Därför kom »en pelarhall» till samt de ståtliga »stigportarna».



LARSMO KYRKA

Thomas Rijf gjorde två ritningsförslag till kyrka i Larsmo. Ena förslaget är i sten, det andra i träutförande. Dessa ritningar är daterade Nykarleby den 22 november 1782. De blev dock inte godkända på högsta ort i Stockholm. Efter det att larsmoborna i sin tur förkastat intendentkontorets förslag — en stenkyrka med västtorn — började man på eget bevåg uppföra den nuvarande kyrkan. Bygget skulle ske efter en ritning av en byggmästare som vistades på orten. Denna byggmästare visade sig sedan vara Jacob Rijf. Larsmoborna teg visligen därom.

Kyrkobygget var nästan färdigt år 1786, när församlingen avfordrades förklaring rörande bygget. »Uppfört utan överhetligt tillstånd, inte av ohörsamhet, utan av oförstånd, för vinnande av tid». Kyrkan kunde invigas 1 s. i advent 1787.

Bland av Jacob Rijf ensam planerade träkyrkor bör särskilt Larsmo, Överkiimingi och Lehtimäki nämnas, i nu nämnd ordning. De är kända för sina mäktiga kupoler och väl avvägda proportioner. Larsmo och Lehtimäki har lanternin i tidens smak, medan Överkiimingi saknar sådan. En särskilt utmärkande förtjänst för byggmästaren är den geniala, systematiskt uppbyggda träkonstruktionen av spännbockar för tornet. En tornkonstruktion, som i Larsmo och Överkiimingi än i dag bär upp de tunga klockorna utan att svikta. För kupolvälvningen i dessa kyrkor har Jacob Rijf i stor utsträckning använt naturligt krokigt växta tallstammar, vilka krokar är ett bestående, idealiskt stöd för de stora kupolerna.


Larsmo kyrka.
Larsmo kyrka.


Dessa två kyrkor är i interiören oförändrat och väl bevarade till nutid. Överkiimingi kyrkas yttre har genom brädfordring förvanskats från det ursprungliga, stilrena. Larsmo kyrka har däremot genom varsam restaurering på ett lyckligt sätt bevarats.

Den senaste, omfattande restaureringen leddes mycket förtjänstfullt av arkitekt Krister Korpela, Gamlakarleby.

Vid arbetet med predikstolens trappa blottades Jacob Rijfs namn under en planka, vilket troligen inte uppmärksammats tidigare.

Larsmokyrkans arkitektoniska komposition, både interiör och exteriör, är stram, liksom omgivningen är stram och slutligt avslipad. Verket kröner här mästaren. Jacob Rijfs genombrott kom också med kyrkan i Larsmo.

Professor Heikki Klemetti uttalar sig berömmande om kyrkan: »Tack vare Larsmo församlings fjäskande fick man här till stånd ett av vår gamla folkkonsts vackraste minnesmärken».


Jacob Rijf.
Jacob Rijf.
[Originalbilden ersatt med bild från affischen till Jakobstads museums utställning Rijf 250 år i juni 2003.]

 



DEN NYANTIKA KYRKOSTILEN

Efter Gustaf III:s återkomst från Italien i medlet av 1780-talet, gör nyantiken sitt intåg i Sverige och därmed också i Finland. Kungen ivrade för dess spridning och de flesta unga begåvade konstnärer sändes till Italien för vidareutbildning. Nyantikens speciella kännetecken var kolonner och trekantsgavlar.

Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz, född 1716 död 1796, var överintendent samt första preses och den egentliga grundaren av Konstacademien år 1768. Adelcrantz anses som den yngre frihetstidens och den gustavianska tidens ledande arkitekt.

Som överintendent framträder Adelcrantz som nyordnare av detta ämbetsverk, vilket nu fick lagligt fastställda linjer. Enligt 1776-års förordning bestämdes, att intet offentligt byggnadsverk fick uppföras, utan att överintendentsämbetet utfört eller godkänt ritningarna.

Denna stadga gick så långt, att den även berörde altarprydnader, predikstolar, epitafier och minnesvårdar, vilka fick utföras av »Konstacademiens ledamöter» eller av dem godkända »Mästare».

Vid sidan av sitt ämbetsverk hade Adelcrantz ett annat stort intresse, nämligen Konstacademien.

Adelcrantz' torntyp kom att sätta sin prägel på hela den svenska och finländska landsorten. Gotikens spetsiga spira ersattes av lanterninprydd kupol eller pyramidtak. Stundom kunde en kraftigare utformad lanternin bli placerad på det fyrkantiga tornet.

Förhållandet står i samband med förordningar och förbud mot uppförande av klockstaplar samt med Adelcrantz' önskan att skapa värdiga helgedomar. Adelcrantz' ord förtjänar att citeras: »Denna vid överintendentsämbetet antagna princip, har väl den obehagliga följd att ritningar över lantkyrkor hava en monotoni, som icke annat kan än misshaga Eder Kungl. Maj: t i nåder approberade desseiner».

Det är mot bakgrunden av ovan skisserade premisser vi bör se de rijfska byggmästarnas problem med underkända ritningar. Av vad som tidigare framgått, fick redan Thomas Rijf lida svidande nederlag i kampen med överintendentsämbetet. Många av Jacob Rijfs ritningar rönte samma öde, ehuru de i flera fall väl fyllde de stipulerade kraven.

Tydligen insåg Thomas Rijf och sönerna — om och sent — vad som borde göras.

Sönerna Jacob och Carl hade redan i detta skede utvecklats till skickliga byggmästare. Under fadern Thomas' ledning hade de fått lära allt, vad han genom sin långa praktik erfarit. Men nu ansågs tiden mogen för merutbildning. För att övervinna de i det föregående skisserade problemen sändes sonen Jacob till Konstacademien i Stockholm. Han blev elev där 1783 vid 30-års ålder och studerade civilarkitektur under Adelcrantz' ledning. Följande år erhöll Jacob Rijf ett intyg, vari säges, att Rijf »varit särdeles flitig och omtänksam att så mycket möjligt varit samla och inhämta de kunskaper hvarmed Han framdeles må kunna tjena Sin Fädernes ort». Intyget är undertecknat av överintendenten C. F. Adelcrantz, Konstacademiens direktör C. G. Pilo och Konduktör Olof Tempelman.

Adelcrantz utfärdade även ett enskilt intyg, vari bl.a. säges, att Rijf »kunde uppgöra ritningar till både kyrkor och andra byggnader och detta ordentligt såväl med hänsyn till fasthet och varaktighet som skönhet».

Den 28 juni 1784 utnämndes Jacob Rijf till länsbyggmästare i Västerbotten. Denna utnämning innebar, att Jacob Rijf i allmänhet skulle »se över» de norrländska, gamla medeltida kyrkorna och komma med förslag till vad som borde göras med dem.

Den något över 1-åriga utbildning i civilarkitektur Jacob Rijf erhöll i Konstacademien medförde oanade möjligheter för det rijfska arbetslagets kyrkobyggande. Jacob blev nu den ledande i detta annars väl sammansatta lag. Arbetsintensiteten nådde nu sin höjd, för att kulminera under 1790-talet med de förnämsta nyantika skapelserna: Pedersöre, Skellefteå och Nedertorneå kyrkor.




William Wik (1972) Bidrag till studiet av släkten Rijfs kyrkobyggarverksamhet.
Särtryck ur Befryndade bondesläkter i Österbotten.


Fortsättning: Pedersöre — Skellefteå — Nedertorneå.


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2004-09-05.)