Lotta Lindqvist, född 24 jan. 1836 var 6 år då Emilie blev förlovad med Z. Topelius. Fadern, rådman Isaac Lindqvist var en i många avseenden framstående man, — framom sin tid, bildad och intelligent. Han undervisade yngsta barnet Lotta i geografi. Han satt och visade henne på kartan jordens länder och städer, de gjorde tillsammans långa resor från Nykarleby ut i stora världen, — troligen på samma intressanta sätt hans egen utmärkta lärare, Johan Gabriel Toppelius i tiden använde. ”Lottabarnet” var förtjust i att på detta sätt i fantasin bese världen.

Fadern ville även sörja för hoppövning för sönerna. Därför lät han inrätta en gymnastikställning på Carlberg.

En vinter lovades åt lilla Lotta att blott hon läste flitigt och hann igenom något visst pensum, skulle hon sedan på våren få något trevligt.  När våren kom och läsningen var slutad, fördes ungdomarna ut till familjeträdgården vid norra stadstullen, och där hade under de höga, nysslövade hängbjörkarna uppvuxit ett det allra näpnaste lusthus, vars sidor var gjorda av bänkgallren från kyrkan och som avlägsnats därifrån vid den då vidtagna stora kyrkoreparationen. I skydd av detta intressanta gallerverk kunde man nu i Carlbergs lusthus sitta och titta på rörelsen på landsvägen utanför stadstullen. Denna rörelse var ej så liten, då stadsborna vandrade ut till sina trädgårdar, åkrar och lindor och landsborna kom in till staden, åkande eller gående.

Carlbergs trädgård, som troligen hade sitt namn efter gamle rådman Carl Lindqvist, död 19 juni 1839, naturligtvis med hänsyftning på det Stockholmska Karlberg, låg på en liten bergavsats vid östra sidan av vägen, strax utanför tullen, såpass högt och långt ifrån denna, att dammet inte alltför mycket generade.

Med berget till bakgrund och öppen mot nordväst, erbjöd platsen angenäm svalka under varma sommardagar, mäktig skugga under hängbjörkarna, och låg så nära staden och hemmet, att man ej ens behövde vandra sig svettig för att komma dit ut. Lustgården var och inhägnad och fridlyst, ett kärt tillhåll för familjen, i synnerhet sen lusthuset tillkom. Systrarna Emilie, Thilda och Augusta trivdes där så väl och som små hade de alla sina lekstugor där.

Emilie, som ju var litet artist, hade målat en lagerkrans ovanför lusthusdörren, därmed invigande det åt muser och gratier. Snart blev också diktens genius hemmastadd där i den lagerkrönte Apollosonen Z. Topelius person, åt vilken målarinnan 1842 på sommaren gav sim hand och sitt hjärta.

Emilie var svärmisk, men på ett sunt, naturligt sätt, utan tillgjord sentimentalitet. Ett av hennes älsklingsnöjen under sommaren var att kliva upp i hängbjörkarna på Carlberg och sitta där högt uppe på en gungande gren och sjunga. Ja, i en av björkarna hade hon passat in ett bräde mellan grenarna för att kunna sitta längre stunder där. Men när magister Topelius kom dit och såg sin Sylvia sitta däruppe på björkgrenen, — gissa vad han gjorde ! — då kastade han först åt henne sju slängkyssar och så kunde han icke låta bli att retas litet med sin sångfågel, utan började sjunga för henne den vid denna tid populära kupletten ur ”Emiliens hjärtedanken” (Emilies hjärteklappning). ”Uppå en gren en kråka, simsaladimsalabimsala dim, uppå en gren en kråka satt. Då kom den stygge jägarn, simsala etc. — — — och sköt den stackars kråkan ihjäl.”

Men ostraffad gäckas aldrig en ung man med en slagfärdig tös. Han får ej alls anse sig förnärmad, om där oförmodat kommer en projektil — en karamell, en ärt, eller dylikt nedflygande mot den stygge jägarens näsa.

Så lekte de unga tu och gäckades och försonades som älskande brukar ty ”detta lilla krig mellan dig och mig är ett krig om kyssar — — —”

Då var inte lilla Lotta med och såg det inte, hon skickades nog på ärende från hemmet till lustgården och vice versa när det passade. En gång till exempel, då de äldre systrarna var ute i trädgården, sändes Lotta att föra en panna kaffe till dem, ty det fanns inte eldstad där ut. Men Lotta gick i sina egna penséer och såg på allt som tilldrog sig på gatorna runt om henne, och då hon kom fram till Carlberg, — var pannan tom. Endel av innehållet återfanns på Lottas klänning, på högra sidan, ty hon hade gått och slängt pannan i takt med stegen.

Att även gossarna kunde kliva i träden, ej bara flickorna faller av sig själv, men för deras räkning stod där en särskild gymnastikställning, ett slags räcke av trä på stolpar, på vilken de fick uppöva sin armstyrka.

Dit ut till Carlberg kunde även gamla herrskapet Lindqvist komma ut utan möda. Men stundom gjordes lite längre utfärder, särskilt i höbärgningstiden, till lindor och ängar i stadens omgivningar. Vid vägen mot Kovjoki by, en kilometer öster om Kampen, hade Lindqvist en äng där han låtit uppröja inbjudande lövsalar. Vitstammiga björkar samt al- och videbuskar växa på sådana platser av sig själva, med ringa arbete kan naturvännen skapa tilltalande partier, alléer, bersåer och salar allt efter behag. Ja, hit hade Lindqvist, som tyckte om stället, låtit föra ett lusthus, nämligen från kryddgården vid älvstranden, nedanför och litet norr om Carlberg. Där behövdes ett sådant hus inte mera, sedan Carlberg fått sin prydnad, och så fördes det till ängen.

Men denna förtjusande äng, enkom skapad för sommaridyller, för herdars och herdinnors glada lekar, bar det trista namnet Jämmerdalen, troligen emedan dess upptagande i tiden kostat ägaren så många sorger och bekymmer. Men nu var den äntligen i gott stånd och kunde i gräsväxt tävla med rådman Svahns närbelägna ängslinda, Fröjdesalen. Till sådana vackra ängar gjorde stadsborna utfärder med familj om sommaren, med mat och kaffe och annan traktering — förstås, och vänner och gäster bjöds gärna med.

Det var ännu inte brukligt att bo ute om sommarn i skärgården, utan man kunde dela sig efter behag mellan bolagsstugan där för några dagar eller veckor och tillfälliga besök i trädgårdarna och lusthusen på landbacken.

Ombyte förnöjer, hette det och huvudsaken var att man kunde ha trevligt både här och där. De förmögna stadsborgarna måste nämligen dela sin tid mellan affärsrörelsen, skeppsrederiet och jordbruket och försöka att själva vara med över allt. De lediga stunderna njötos i fullare drag i naturens sköte med familj och vänner.