Hej Fredrik!

Du sa att jag gärna fick skicka något jag skrivit. Så nu gör jag det!
     Detta är en novell som är inspirerad av min Fammo. Hon har berättat så många gånger om denna händelse under min uppväxt. Hur hon samlade ved med tre små barn och en cykel! Det fick mig att fundera över den andra sidan av kriget. Om hur det var för kvinnorna och barnen som kämpade hemmavid.
     Fammo bodde i Nykarleby med tre små pojkar medan Faffa var ute i kriget.
     Givetvis har jag tagit mig en del författarfriheter med hennes minnen! Så den är inte autentisk. Fammo gick bort i december -06 men jag hann läsa den för henne i somras och hon tyckte att jag prickat ganska rätt.
     Så här kommer den! Novellen ...




Kottkriget

     
Av Yvonne Ojala
     2006
 




Likt souvenirer från blåvita soldaters ärrade sinnen. Ceremoniella
i svarta kostymer. Rakryggat bär de sina kransar till varje
veterans begravning. Hedra denna fosterlandsbroder.

Vem
visar Aktning för veteranens kvinnfolk
Fosterlandssystrar sammanbundna i Oro
barnungarna
vardagsslitet
Vem
ingen ger dem Vördnadskransen vid fotändan av kistan
eller märker graven för tapperhet i Hemmet
dessa kvinnor
fick dra krigets Barlast


Yvonne Ojala 2003


     

Han kommer oskadd och plötsligt med lastbilar som han täljt till pojkarna. Säger att de liknar lastbilen han själv kör varje dag. Ungarna glada och nöjda med att ha honom hemma. Ser inte hans trötta ansikte eller vad blicken har sett.
     Anna plockar fram något att äta medan han hänger av sig ryggsäcken och tyst står med deras minsta i famnen. Pojken klappar pappas kind. Får linjerna i den att rätas ut.
     
Tre ynka dagar, sedan kallar fosterlandet.
     Tre ynka dagar där Anna nästan lyckas glömma. Nästan hinner inbilla sig vanligheten.
     Tyst packar han sina saker.
     Det är en tydlig film i hennes huvud, det där packandet. Värre än allt annat i hennes trettiofyraåriga liv. Hon gör smörgåsar. Står med ryggen till. Anstränger sig för att inte vara ett klängande fruntimmer.
     Pojkarna är runt honom. Vill hjälpa till, tittar storögt på bössan som han hängt över stolsryggen.
     Anna brer rejält med smör på brödet. Hon hör honom haka rocken från kroken.
     Klarar han sig med fyra smörgåsar? Saltat kött ovanpå smöret medan han knäpper alla de där knapparna.
     Lägg ihop smörgåsarna medan han drar mössan ner över det kortsnaggade håret.
     Slå in i papper och ner med dem i hans ryggsäck. Hon lägger dem försiktigt ovanpå allt annat. Drar ihop och stänger till. Han tar ryggsäcken från hennes händer. Nickar mot henne och stryker lätt hennes axel.
     ”Nå, jag far nu. Var snäll no pojkar å så hjälper ni mamm.” Han rufsar pojkarna turvis i håret.
     Samma ord, alltid. Så är han borta. Hon tittar inte längre i fönstret för att se honom försvinna längs vägen. Hon står bara kvar vid bänken och blundar hårt, koncentrerar sig på att andas i jämn och lugn takt. Det här är deras liv nu. Lika som för så många andra. Han kom i alla fall hem den här gången.
     
Ni är trygga här hade han sagt. Ingen kommer att bomba Nykarleby, det är en alldeles för liten stad. Drygt tusen invånare är inte mycket att ge sig på.
     Hon vet att det är så.
     Alla säger samma sak. Ingen bryr sig ens om mörkläggningsordern. Gatubelysningen mitt i stan lyser om kvällarna. Alla fönster ger ut sitt sken utan tjocka mörkgardiner. Det är en livskraftig bygd och här gnälls det inte! Man tar itu med det som måste göras bara. Folk tycks tro att den lilla stan är oskyldigt befriad från krig och plågor. Fast männen är borta och maten är knapp. Det är betydligt värre i resten av Finland har hon hört. Barn som evakueras och lämnas bort. Hon har i alla fall barnungarna kvar.

     
Anna hör dörren slå igen hos grannen också. Det är fler karlar som är på väg idag. Här hemma hos kvinnorna och barnen fortsätter livet.
     Bomberna som faller där borta hos männen skräller inom henne dygnet runt. Överröstar ibland pojkarnas lek.
     Även lastbilar kan träffas av bomberna. Smulas sönder.
     Pojkarna smyger runt knutarna med sina trägevär så fort männen är borta. Laddade med berättelser de inte förstår allvaret i. Små låtsassoldater paraderar runt husen och skyddar sina småsyskon och mammor.
     Anna ser dem genom fönstret. Hon har sagt åt honom att inte fylla pojkarna med prat från fronten. Det finns nog med fantasier i dem ändå. Hon skakar på huvudet. Det finns alltid något att göra. Jämt när han gått städar hon. Låter kroppen arbeta sig ur tankarna. Hon samlar skyndsamt ihop mattorna och bär ut dem på trappan. Möter en sexårig liten soldat med rufsigt hår.
     ”Ska kriget koma hit mamm?” undrar Leif med sitt trägevär över axeln och tvååringen vid handen. Hon hör fyraåringen bakom knuten.
     ”Nä, int hit!” Hon lämnar dem där på trappan och går fort in.
     Låter sopborsten fara över golvet där mannen stått. Sopar undan. Fyller skyffeln och tömmer den i spisluckan. Sen värmer hon vattnet hett och rykande, doppar händerna med trasan i ämbaret och skurar golvet.
     Det kommer att dröja ett bra tag innan hans nästa brev når dem. Långa veckor av ingenting och allting. Hennes och barnens vardag.
     Alla kvinnors vardag.
     Hon stryker håret ur pannan och skurar vidare. Nyheterna når dem mitt i alla sysslor som måste göras. Det är omöjligt att få det att försvinna helt. Tidningssvarta rubriker som flimrar förbi.
     Bomber över Helsingfors.
     Nå, till huvudstaden skulle han ändå inte. Anna visste inte riktigt vart han skulle. Hon skrubbar golvplankorna med kraftiga tag. Det luktar såpa och varmt vatten i hela köket. Inte längre någon cigarettrök. Inte längre någon välbekant tvåsamhet.
     När man cyklar förbi skolan vid torget, kan man skymta sårade soldater och Lottorna som skyndar runt för att hjälpa alla. Ryktet går snabbt över staden om någon bekant soldat bärs in i det tillfälliga sjukhuset.
     Tidningarnas fallna för fosterlandetsidor som man helst vill hoppa över men ändå måste läsa. Händerna bläddrar skyndsamt så fort man sitter där med en tidning. Blicken hakar i rad efter rad.
     Föll i striden – smärtsamt når oss budskapet – givit sitt liv för fosterlandet och hembygdens frihet – Närmast sörjes den stupade av – efterlämnar hustru och barn – avled på militärsjukhuset.
     Orden hamrar sig igenom en. Som en överbordfallen når stranden kommer hon till slutet av sidan och skäms alltid över sin lättnad att inte hitta kända namn.
     Hon skurar intensivt för att slippa tankarna. Hoppas slippa se någon tidning på ett tag. Fast hon måste ändå få veta. Anna reser sig med en suck och rätar på ryggen, vet att hon kommer att sluka nästa tidning som kommer i hennes väg. Hon går ut med skurämbaret och kastar ut allt vatten nedanför trappan.
     ”Han har fari no?” Brita står på sin trappa med sjalen tätt om axlarna.
     Anna nickar.
     ”Ja, de for allihop samtidigt ida.” Brita lyfter upp vedkorgen och öppnar sin dörr. ”He är int na man kan göra”. Hon och stannar till med handen kvar på handtaget. Nickar till Anna.
     ”Bara att arbeit på.”
     Det är så det är. Bara att arbeta på. Alla har det likadant. Man får vara glad så länge det kommer något brev eller paket som livstecken. Under tiden ska livet fortsätta. Ungarna ska ha mat och husen ska värmas.
     Det finns ingen tid för tårar.
     Hon tar tag i en av trasmattorna och dammar den så att det smäller mellan kåkarna.
     
Det är kallt i rummet när Anna vaknar tidigt. Alltid tidigt. Mörkret kompakt.
     Hon har inte hört något från honom på länge nu.
     Pojkarna sover ännu. Minstingen intill henne har sparkat av sig i sömnen. Hon drar täcket och stoppar in en kall liten hand under.
     Hon måste upp och få in värme i rummen. Men kryper närmare den lilla barnkroppen. Omsluter den. Så liten, alldeles för liten.
     Sovljuden från de båda andra i sängen intill. Om hon bara kunde ta med dem långt härifrån!
     Morgonkylan rusar mot sängvärmen när hon slår undan täcket, trevar efter koftan på stolen intill. Och sockorna, innan hon låter fötterna nudda vid golvet. Noga med att landa på trasmattan.
     Hon står en stund i mörkret, drar koftan tätare runt kroppen. I början av en dags tungt arbete. Det lönar sig inte att stå här och tycka synd om sig själv.
     Hon tassar genom mörkret ut i köket. Nattfrostens isrosor gnistrar på fönsterrutan. Avtecknar sig mot krukorna, tomatplantorna som nyss krupit upp ovanför jordytan ger munnen söt tomatsmak mitt i det kalla mörkret. Det lär dröja, förmanar hon sig själv.
     Hälluckan gnäller och hon nästan hyschar den. Lyssnar inåt kammaren men det är alldeles tyst. Lite glöder det ännu. Hon matar näver och hårt hopknycklat tidningspapper mitt i. Står på huk och blåser. Det osar bränt och lite av röken vänder och kommer ut. Sticker i ögonen. Så slår lågan in i pappret och äter upp röken. Hon fyller på med pinnar och kottar, passar på att värma händerna mot elden som tar fart. Föser in ett par vedklampar och smäller igen luckan. Drar koftan ännu tätare om sig.
     Korgen är nästan tom. Vedlidret på gården är mer eller mindre tomt det också. Hon vill inte ha med den tomma korgen att göra ännu.
     
Leif är plötsligt uppe och påklädd, hämtar in. Kånkar vedkorgen som är alldeles för tung genom mörkret på gården. Hennes stora lilla pojke. Han är som en liten karl. Tar ansvaret från pappa med allvar.
     ”Mamm, nu är e riktigt slut.”
     ”Jå, vi måst iväg ida igen.”
     Hon huttrar och stoppar hällen full med det sista, ställer grytan uppe på och skopar i vatten. Kornmjölet räcker ännu. Det blir stadig gröt och hon har nybakt rågbröd.
     Leif ser till att lilla Guy får på sig kläderna.
     De kommer hand i hand ut i köket. Roger är redan ute med sin lastbil i ett snöre. Hon hör honom nynna på visan, på tyska som vanligt. Fyra år och kan redan hela Lilli Marlene.
     Hon försöker få honom att sluta med den.
     Passerande soldattransporter dundrar fram över bron och pausar intill kyrkan emellanåt. Smutsiga och trötta "solttor" sitter eller ligger på rad längs det svarta järnräcket framför ån. Belönar den sjungande pojken med småmynt som han stolt visar upp. Anna vill inte ha pojkarna hängande där. Ändå lyckas de smita iväg så fort ryktet om soldaterna nått dem.
     
Idag kan de unna sig några stekta ägg på smörgåsarna. Tack vare svägerskan som förser dem med mjölk och ägg ibland. Anna brukar cykla dit när förråden sinar.
     Svägerska kan undvara lite ibland. ”Klart barnungarna måst ha mat!” säger hon och häller mjölk i hinken. Stoppar ner vad hon kan undvara i korgen. Anna har inget att ge henne. Kan bara tacka och cykla hem.
     De svälter inte.
     De klarar sig.
     Alltid finns det någon råd. Och så kommer paketen emellanåt. Med saltat kött. Karlarna jagar på lediga stunder, han värnar om familjen så gott han kan. Dom har lediga stunder mitt under kriget. Då jagar dom och saltar in och skickar hem. Hennes lediga stunder är lätträknade. Men köttet är välkommet.
     
Anna trampar med starka ben. Gruset knastrar under hjulen.
     Framför henne i den lilla sitsen hängd på styret sitter hennes minsta. Bakom sadeln de två äldre sönerna. Roger håller ett stadigt tag i hennes tröja och bakom sitter storebror Leif, längst ut på pakethållaren. För säkerhets skull har hon spänt fast båda pojkarna med ett bälte.
     Det är tungt. Cykelhjulen guppar över groparna.
     Hon känner Roger röra sig bakom henne.
     ”Sitt still där bak no, vi e snart fram!” manar hon över axeln.
     Så är de utanför stan. Hon har bestämt sig för att ta sig lite längre bort den här gången. Kanske hittar de ännu mer ved då. Ved!
     Det är väl snarare kvistar, grenar och kottar. Tallkottar. De glöder mycket längre än grankottarna. Värmer bra under nätterna.
     Roger sjunger för full hals igen.
     Nu kommer backen. Mitt i måste hon hoppa av och leda cykeln sista biten. Balansera mot tyngden från alla pojkarna. Andfådd tar hon fart igen så fort de är uppe. Världen ser färglös ut. Hela naturen är grå. Det är ovanligt lite snö, men det är rejält kallt. En rå och fuktigt hopplös kyla. Det kommer att behövas värme i huset när de kommer hem. Hon hoppas på lite värmande björkved, ja nävern också. Anna hittar snart en plats som ser bra ut.
     Gör sig inte tid att leta någon väg in utan lastar av alla pojkarna och får med sig cykeln över diket. Lutar den mot en tall och skyndar sig tillbaka och bär över Guy. De båda andra har redan hoppat och springer in i skogen.
     ”Pojkar!” Hon viftar med säcken som de brukar samla kottar i.
     Leif vänder genast och kommer för att hämta säcken.
     ”Roger! Vi måst samla kottar först ” Leif tar Guy vid handen och börjar gå mot Roger medan han flaggar med säcken.
     Anna går med sågen i handen. Mindre bitar är lättare att få hem. Hon drar sina vedfynd till en hög vid cykeln. Är snart alldeles varm. Hon stryker håret ur pannan med armen och tittar efter barnen. De har sen länge glömt sin syssla. Nog samlar de kottar allt. Men inte i säcken. Den är tom och mitt på den sitter minstingen och tittar på sina bröder.
     ”Akt no!” skriker Roger och en stor grankotte flyger in mellan träden.
     Leif står gömd bakom en av stammarna med famnen full. Beredd och spänd. När Roger tittar ner för att hitta nästa kottbomb, springer Leif fram och kastar iväg hela sin kottlast i rask följd.
     Roger slänger sig ner på marken med armarna över huvudet medan kottarna flyger mot honom. De flesta landar bakom honom och så fort det är tyst rusar han upp och samlar en hög vid sina fötter.
     ”Ta skydd, bomberna kommer!” Skriker Roger.
     Leif är redan platt på mage i mossan, hasar sig fram med en gren i händerna. Riktar in grenmynningen mot sin bror och siktar med ena ögat hårt slutet. Som han har sett pappa göra när han gjort ren bössan och siktar på prov.
     Anna blir stående med sågen i handen och hör bombkrevader inom sig. Ser kamouflerade soldater huka mellan tuvorna.
     ”Pang!” skriker Leif och siktar igen.
     ”Du missa!”
     ”Nähä, he gjorde jag int!”
     ”Jå!” Roger samlar snabbt ihop sina kottar och springer iväg in bakom en stor stam.
     Anna gnuggar sina ögon och blundar en stund. Guy har med möda rest sig från säcken och försöker hinna ikapp sina bröder. Han har svårt att ta sig fram i skogen och ramlar. Blir liggande på mage och skriker för full hals.
     ”Leif, hjälper du Guy!” Hon ropar och ser honom traska iväg med grenbössan över axeln. Han stegar fram som en soldat. Hjälper lillebror tillbaka till säcken och ger honom några pinnar att leka med.
     ”Ta skydd!” Roger gastar bakom sin stam. Och en skur av kottar flyger mot de båda pojkarna vid säcken.
     Anna har inte fått några nyheter alls den senaste tiden. Vet inte alls var mannens kompani befinner sig. Ligger han i skydd från bomberna? Håller han sig varm om nätterna?
     Leif har samlat ihop nya kottar och rusar fram mot trädet som gömmer brodern. Han kastar kottarna och Roger springer vidare till nästa träd.
     ”Ha, ha, du missa igen!” skriker han och tittar fram från sitt nya gömställe. Då landar en eftersläntrande kotte mitt i pannan på honom.
     ”Aj!”
     ”Ha, no fick du!” Leif borstar av händerna och flinar.
     Anna hinner se hur det blixtrar i ögonen på Roger och han flyger fram mot sin bror med armen höjd.
     ”Nu räcker he pojkar!” Hon stegar fram mot Roger och tar tag i honom.
     ”Släpp!” skriker han och vrider sig för att komma loss.
     ”Ni slutar bråk.”
     ”He e krig! Bomberna kommer”, muttrar Roger och sneglar efter fler kottar där de står.
     ”Nä, he e färdigkrigat nu. Vi ska äta å sen måst vi heim.”
     Hon packar upp maten och de sitter på säcken och äter. Det är kallt från marken, man kan inte sitta för länge. Då börjar de frysa för mycket och då måste de cykla hem alldeles för tidigt.
     Efter maten får hon dem att stoppa kottarna i säcken. Hennes hopsamlade vedhög borde räcka ett tag. Det är dags att ta sig hemåt, innan det börjar skymma. Hon täcker över veden med några grankvistar. Så drar hon upp cykeln till vägen igen.
     ”Kom no pojkar!”
     Hon hoppar över diket igen för att hämta Guy. Roger har hittat en pinne som bara måste med hem.
     ”He e mitt nya gevär!”
     ”Men he får int plats, kast bort e.” Leif ser bestämd ut med armarna i kors. Han har pappaminen.
     ”He bestämmer int du!” skriker Roger.
     ”Slut no!” Anna vänder sig om med Guy i famnen.
     ”Han tänker ta pinnen hem!” Leif pekar på sin bror.
     ”Ja, ja. Men kom nu så vi kan komma iväg!” Anna vänder sig och börjar gå.
     ”Men då ska jag å ha ett gevär!”
     ”Ja, ja ta geväri och kom!” Anna är redan framme vid diket och hoppar över med barnet hårt i sin famn. Han borrar in sin kalla näsa vid hennes hals. Han är trött nu. Kommer att somna på cykeln. Hennes båda stora pojkar kommer springande med varsin gevärspinne.
     ”Jag vann!” skriker Roger och hoppar över diket.
     Anna står beredd med cykeln. Roger klänger upp på pakethållaren med geväret i handen. Leif hoppar upp bakom med sitt. Hon håller cykeln med höften och spänner fast dem med bältet. På styret hänger en trött pojke i sin sits. Och två tunga väskor med ved. Lite måste hon få med hem redan nu.
     Anna tittar sig omkring en sista gång för att pränta in stället. Sen hoppar hon upp och börjar trampa.
     
Det skymmer ordentligt när de kommer hem.
     Hon bär in lillpojken och vedkassarna. Skyndar sig att tända i hällen för att få värme i det kalla köket, värmer händerna mot elden. Försöker slippa tröttheten ur musklerna.
     Om hon ändå kunde krypa ner i sängen nu. Med en suck dukar hon fram lite mat och pojkarna äter tyst. Alla tre lika trötta. Trägevären står lutade mot väggen intill dörren.
     Efter maten bäddar hon ner dem i sina sängar. Rummen är lite varma äntligen. Pojkarna sträcker ut sig under täckena. Somnar fort. Med sina gevär på golvet nedanför sängen.
     Hon smyger ut ur rummet.
     Det är lika bra att få det gjort!
     Hon ser till att det finns ordentligt med ved i hällen. Stänger till luckan helt. Drar på sig ytterkläderna och beger sig ut i mörkret igen. Leder ut cykel på gatan.
     
Hon trampar fort och tyst hela vägen tillbaka. Hoppas att pojkarna sover. Det är månljust ikväll. En sån tur.
     Ändå är det alldeles mörkt längs vägen. Skogen är mörk och stum på båda sidorna om vägen. Hemma sover barnen i ensamma sängar.
     Hon hittar genast platsen. Aldrig har hon tagit fel, trots mörkret i skogen. Mörkrädd är hon inte. Men hon lyssnar ändå på mörkret.
     Det är alldeles tyst.
     Lättad drar hon undan granriset och släpar veden till cykeln. Stannar och lyssnar lite igen. Hör bara sin egen andhämtning.
     Hon lastar och spänner fast tills cykeln är så full att hon knappt kan få plats själv. Det har väl inte tagit så lång tid? De borde sova ännu.
     
hör hon ett avlägset muller. Hon tittar automatiskt upp mot den mörka himlen men ser inget annat än stjärnorna. Håller andan och lyssnar. Jo, det är flygplan. De kommer närmare.
     Nykarleby ska inte bombas. Det är det alla säger.
     Ändå kommer planen nu!
     Vart ska hon ta vägen?
     
Tillbaka in mellan träden vill hon inte.
     Men cykla mitt längs vägen? Och hemma ligger ungarna ensamma! Mullret blir större. Det måste vara flera plan. Hur bra syns man på en månljus väg däruppifrån?
     Hon har inget val. Cykeln med all dyrbar ved blir liggande längs vägkanten och hon hoppar ner i diket och kravlar över till andra sidan.
     Hon snubblar och faller. Foten rätt igenom isen i dikeskanten. Iskyla springer uppför benen. Alldeles kallblöt kryper hon sista biten in bakom en sten. Ligger med andhämtningen pipande i öronen och lyssnar efter bomberna som snart ska falla över henne. Lämna ungarna moderslösa och ovetande i sina sängar.
     Hon vill slå armarna över huvudet och bara försvinna.
     
Länge ligger hon där och märker först inte tystnaden.
     Inga bomber. Inga mullrande flygplan.
     De flög bara över!
     Och här ligger hon i skogen medan barnen är ensamma hemma!
     Huttrande och försiktigt ställer hon sig upp. Det är bara mörker och kyla. Hon lyckas ta sig över diket utan att bli ännu våtare. Reser upp cykeln med stela fingrar och lutar sig tungt mot den. Låta fantasin skena iväg så där! Så dumt.
     Hon känner efter så att vedlasset sitter som det ska. Kan inte sluta skaka.
     Cyklar det snabbaste hon kan hela vägen hem. Det är kallare nu. Månen är på väg att gå i moln. Kanske kommer det snö i natt. Den iskalla marken ligger längs magen på henne ännu.
     
ser hon husen. Trampar på ännu snabbare för att komma ända hem. Släpper cykeln vid trappan och skyndar in. Kliver på rakt in i sovrummet och möter tre olika sovljud.
     Hon lutar sig mot väggen och låter andningen bli lugn och långsam. De har inte vaknat! Det har gått bra den här gången också. Och det kom inga bomber. Hon ruskar på huvudet åt sig själv och får mödosamt av sig kläderna. Hela kroppen är isande kall och täcket ser frestande ut. Det finns mer att göra ännu innan hon kan unna sig vilan.
     Motsträviga fingrar får på torra och varmare kläder och hänger allt det blöta ovanför spisen. Fyller med ved bakom spisluckan. Anna blir sittande på huk framför värmen som sprider sig ut från luckan och försöker andas skogsmörkret och skrämseln ur sig. Sen måste hon ut igen med sjalen hårt hållen om axlarna. Händerna skakar lite ännu.
     Mörkret är svart och kallt och de första snöflingorna singlar ner i över henne när hon småspringer mot vedlidret och slänger upp dörren. Ställer järnspettet som stöd. Tillbaka över gårdsplanen med cykeln. Lasta av allting med flygplan ringande i öronen. Blandat med hennes egen andhämtning. Nu finns det ved för några dagar igen. Det luktar trä och skog i lidret. Hon står en stund och andas in av tryggheten, innan hon ställer undan spettet och haspar dörren och springer in till värmen.
     Med schalen tätt runt kroppen skrapar Anna ihop det sista av pulvret i burken och skopar ner i kaffepannan. Brer sig en smörgås och sjunker ner vid bordet. Medan kaffet värms på spisen vilar hon huvudet mot armarna och låtsas att det ska dröja länge tills veden är slut igen.
     
Äntligen kom brevet.
     
     30.3 1944
     
     Kära kära Anna.
     Ja nu har du fått vänta. Tack för de två brev jag fick igår. Här går allt sin jämna gång, tiden går så långsamt för man tänker jämt på dig och barnen.

     Anna fick stanna upp en stund innan hon läste vidare. Hon såg pojkarna leka ute på gården. Hon läste med blicken snabbt ilande över raderna. Sedan vände hon på det.
     Han hade ritat något på baksidan. Hon vände och vred, förstod först inte vad det var. I kanten av ritningen hans välbekanta handstil; Det här är inga kvinnfolksbyxor utan det är ritning till bilarna jag gjort. Jag vill att du lägger dem i förvar för framtiden ifall man någon gång i det civila ska kunna göra åt någon.
     Anna läste brevet en gång till, långsammare den här gången. Så log hon och strök över dess yta med handen. Det fanns något tryggt i det.
     
Brevet lades fint hopvikt i förvar. Anna behöll det långt efter att han fanns välbevarad hemma hos dem igen och kriget bleknade i deras minnen. Kanske läste hon det otaliga gånger, kanske läste hon det aldrig mer? Hon lämnade brevet efter sig. Lite gulnat, lite slitet i sina vikningar och fyllt av minnen.   

Slut
     

Yvonne Ojala (2006) skrev och tillhandahöll.


Läs mer:
Innehållsförteckning till Vinter- och Fortsättningskriget.
(Inf. 2007-01-28, rev. 2007-01-28)

 

"Det vita är något mindre än tidigare efter renoveringen." Hösten 2001.