NÄR KYRKAN BRANN

Minnesbilder

av

Lars O. Schalin

Året var 1929. Om jag minns rätt var det vår med isen kvar på älven Jag var då 8 år. Min far var präst i Nykarleby och vi bodde på Vernamo prästgård när larmet gick: Kyrkan brinner! Hur min far fortast möjligt tog sig till brandplatsen minns jag inte men naturligtvis fick ingen i familjen följa med. Men uppe på vinden fanns en vindskammare med ett fönster där vi kunde se kyrktornet och den översta delen av taket. Här samlade min mor oss fyra pojkar och här kunde vi se hur röken ökade och ökade tills hela tornet var insvept i tjock svart rök. Men inga flammor syntes. Småningom började rökutvecklingen avta. Det visade att man börjat få branden under kontroll.

Nu beslöt Mor om ett besök på brandplatsen och vi pojkar fick följa med. Kring kyrkan fanns massor med människor. Det mest intressanta i mina ögon var langarkedjorna — ca fyra kedjor — med vattenhinkar och -pytsar från älven upp till brandsprutorna och möjligen i något fall via en stege upp till ett hål i taket. Brandsprutorna drevs med handkraft av två respektive fyra personer. Jag har inget minne av någon motordriven pump. Jakobstads brandkår fanns på plats med minst en brandbil; vad jag minns den första jag sett i mitt liv. Så småningom fick man branden helt under kontroll och aktiviteterna kunde successivt minskas. Enligt min far hade branden i huvudsak försiggått i takfyllningen. Om elden fått kraftigare fäste i träkonstruktionerna hade kyrkan knappast kunnat räddas. Inne i kyrkan var ca 1/3 av taket ganska svårt brandskadat medan övriga delar bar spår av vattenskador.

Kyrkan mot norr, innan parkeringen anlades
och några av plintarna flyttades till gravgården.